Kategori: Taiwan

Sleepy Joe Biden epitomiserar på sätt och vis sitt land när han ständigt snubblar och faller då han ska visa sig hurtig och springa upp för trappor, samt när han stammar och stakar fram orden i debatt och framträdanden. Han är en representant för ett senildement land i förfall, en nation som under tvåtusentalet har dignat under terrorism, misslyckade krig, finanskris, eskalerande underskott och coronapandemi, och allt mer förlorar terräng till uppstickaren i Asien.

Allt detta är samtidigt självförvållat, som exempelvis den islamistiska terror som har hemsökt USA och västvärlden under detta århundrade. Vän av ordning minns att USA inte bara i ord fördömde Sovjetunionen för att ha skickat trupp till Afghanistan 1979 i syfte att försvara den kommunistiska regimen mot mujaheddins uppror, utan att man framförallt smugglade enorma mängder vapen och pengar till de afghanska stammarna och till organisationer som al-Qaida bakvägen via Pakistan, och att man därmed bäddade för framtida terrorism och konflikter.

När man samtidigt på falska premisser om «massförstörelsevapen» invaderade Irak för att sätta punkt för Saddams regim, släppte man istället lös motsvarande stamkrig och banade väg för nya terrororganisationer som Islamiska staten i den hårdföra sekulära diktaturens ställe, och därmed förorsakade man ytterligare terror och flyktingströmmar till inte minst Europa – utan att USA för den skull har betalat för de enorma skador man har orsakat oss.

Debaclet i Afghanistan följer ett välbekant mönster, nämligen att den amerikanska regimen sätter in en gigantisk militär apparat för att kuva en förhatlig regim, men sedermera lämnar landet i kaos och ruiner. Av den arabiska våren blev inget annat än nya diktaturer, inbördeskrig, terror och flyktingströmmar, medan «nationsbygget» och den installerade «demokratin» i Afghanistan föll ihop på nio dagar – de «demokratiskt valda» ledarna sägs ha flytt i helikoptrar fullastade med pengar.

Man har liknat det tjugo år långa kriget i Afghanistan med det tjugo år långa kriget i Vietnam, som båda slutade med förnedrande scener med amerikaner som sjappar i panik. Motivet i Vietnam var att förhindra kommunistisk expansion enligt den paranoida dominoteorin, men i praktiken skedde ingen ideologisk spridning utanför de berörda länderna Vietnam, Laos och Kambodja – det var inte amerikanernas förtjänst.

Vietnam har sedan dess tagit rygg på Kina, med en liknande ekonomisk utveckling, och numera vill USA nyttja landet som en «allierad» mot den nya påhittade fienden Kina. Påhittad, nämligen för att USA ständigt uppfinner fiender och nyttjar andra som brickor genom att låtsas vara deras vän, bara för att senare överge dem och kanske till och med bli fientligt inställd.

Man kan erinra sig att USA först stödde Nationalistkina i inbördeskriget mot det kommunistiska upproret, och sedermera höll fast vid Taiwan som Kinas representant i trettio år fram till 1979, då man tvärvände och sökte Folkrepublikens vänskap i syfte att innesluta Sovjetunionen. Kina hade nämligen en fnurra på tråden med ryssarna, vilket USA ville utnyttja.

Den vänskapen var uppenbarligen tillfällig, och sedan Sovjetunionens fall har USA allt mer intagit en fientlig hållning till Kina, enkannerligen sedan landet kommit att utmana amerikansk hegemoni i regionen och på allt fler områden har blivit en formidabel konkurrent.

Sedan åtminstone Obamas «pivot to Asia» har man haft en strategi om att med olika medel söka kontra och obstruera Kinas vidare utveckling, genom att dels bilda allianser och handelspakter, och dels även orsaka handelskrig, angripa kinesiska företag med marknadsförbud och andra fientliga mekanismer.

Problemet med strategin är att den har varit tämligen ryckig och beroende av lynnigheten hos sittande president. Av handelspakten Trans-Pacific Partnership (TPP) blev intet, då efterträdaren Trump på sin första arbetsdag beslöt att hoppa av, och att sedermera riva upp ett flertal andra avtal för att söka en bättre deal med förment allierade parter i Europa och Nordamerika.

När USA nu söker allierade i Asien för att söka motverka Kina finns alla dessa faktorer i bakgrunden. Kan man verkligen lita på jänkarna, att de håller ord och ställer upp när det verkligen gäller? Vad är ett handslag egentligen värt med Onkel Sam, när man i en handvändning kan överge tidigare doktriner och byta vänner lika ofta som andra byter underkläder? När man kan invadera ett land och därefter sjappa med svansen mellan benen utan att ha åstadkommit ett dyft? När ett demokratiskt val över en natt kan ställa ingångna avtal på ända?

Om man får tro diskussionen i Taiwan har man där redan dragit slutsatsen att man måste lita till sig själv, och att USA inte är en garant för dess «självständighet». Man kommer nog att fortsätta köpa sekunda vapenmateriel från USA, men i övrigt känner man sig där nog rätt naken efter det amerikanska debaclet i Afghanistan. Och på liknande sätt resoneras det överallt i Asien, där Kina visserligen ses som en buffel, men samtidigt anses vara mer stabilt och pålitligt än jänkarnas ombytliga politik och ständiga schackrande.

Sleepy Joe ärvde både kriget i Afghanistan och Trumps beslut om att asvluta det, men det kunde för den skull ha skötts bättre, utan att alienera potentiella allierade i regionen. Biden har därmed sumpat den egna strategin att söka ringa in Kina med närmare förbindelser med andra nationer i området.

Samtidigt är det förstås rätt beslut att avsluta kriget och att lägga pengarna på mer uppbyggliga projekt. Nationsbygge och demokratiplantering har aldrig någonsin fungerat, och den militära vägen att dominera den moderna världen har egentligen aldrig varit framkomlig – det är en sorglig bieffekt av USA:s framgång under andra världskriget.

I rättvisans namn måste man säga att Biden sitter mellan en sten och ett hårt ställe, och att han oavsett beslut hamnar i korselden. Hans retorik om att uppdraget i Afghanistan inte leder någon vart är helt korrekt, men frågan är alltså hur han ska förhindra att en sådan mission företas igen. Vad blir USA:s nästa Afghanistan, Irak eller Vietnam?

En diskussion i ett forum gällde frågan huruvida man skulle sympatisera med USA eller Kina i händelse av en väpnad konflikt de två stormakterna emellan. En del menar här att svenskarna närmast med automatik skulle ta ställning för USA, särskilt i ljuset av hur mycket det allmänna förtroendet för Kina har dalat under år av nattsvart mediepropaganda.

Rimligare att anta är nog att de flesta kommer att ta ställning för den som blir angripen, och man kan här erinra sig att USA knappast åtnjöt något högt anseende i Sverige eller världen under det tjugo år långa vietnamkriget (1955–1975), som man sedermera förlorade. Till och med statsministern tog till orda och försurade därmed kraftigt relationerna till sin överordnade i Washington.

Även det nära nio år långa irakkriget (2003–2011) blev en black om foten i den allmänna opinionen för USA, givet att man anföll med en falsk förevändning om förekomst av «massförstörelsevapen», även om nog ingen grät en tår för Saddam Husseins personliga öde. Kriget «vann» USA, samtidigt som man fick på halsen en betydligt mer vidgad terrorrörelse, som gav upphov till en rad nya krig, som pågår än i dag.

Mer förståelse hade man då för afghanistankriget (2001–2021), eftersom det skedde i efterdyningarna av och hade klar anknytning till elfte september-attackerna. Egentligen anföll man inte heller Afghanistan, utan tog sig an talibanrörelsen och dess nätverk av terrorgrupper, en rörelse som aldrig kan få sympati i världsopinionen. Det efterföljande kriget mot islamiska staten (2014–) har således också vunnit sympati bland allmänheten, trots att man själv har gett upphov till dessa rörelser och genom sina krig orsakat massiva flyktingvågor till Europa utan att kompensera för detta.

USA skulle således aldrig kunna vinna världsopinionens stöd genom att direkt angripa Kina, utan behöver en förevändning för att iscensätta en sådan konflikt. En möjlig sådan finns i provinsen Taiwan, som man menar är ett självständigt land i behov av amerikanskt beskydd. Någon konkret utfästelse att försvara ön finns inte, och den officiella policyn är sedan länge att erkänna principen om ett Kina och förespråka en fredlig lösning av den kvarvarande dispyten sedan inbördeskriget 1945–1949.

Kina har ingen primär avsikt att ta Taiwan med våld, men har ändå deklarerat att man kommer att agera om provinsen utropar självständighet, antingen genom dekret eller genom att ändra konstitutionen. Hittills har president Cai Yingwen inte vågat sig på en sådan manöver, utan menar luddigt att ön de facto är ett självständigt land utan behov av en formell deklaration – smygsjälvständighet.

USA har på senare tid sökt provocera Kina genom att förrätta sin vaccindiplomati med Taiwan under uppseendeväckande former, bland annat genom att transportera de överblivna Astra-doserna och företrädare för Washington i ommålade militärplan. Även den amerikanska «kulturattachén» – de facto-ambassadören – anlände i ett sådant fordon.

Om man eskalerar den strategin genom att småningom låta landsätta skarpa båtar eller flygplan riskerar man utlösa krig, eftersom Kina kommer att tolka det som ett angrepp på det egna territoriet. Det är en sak att man låter ön regera sig själv och köpa in amerikansk materiel till sitt försvar, en annan om USA etablerar en militär närvaro alldeles vid Kinas kust – det är då kubakrisen i repris.

Om USA söker väpnad konflikt med Kina, för att sinka dess vidare framfart, är en sådan provokation vägen framåt, eftersom man då kan få med sig världsopinionen under förevändningen att man försvarar en demokrati som angrips av den förment kommunistiska diktaturen. De flesta svenskar, européer och andra har inte den blekaste aning om de egentliga bevekelsegrunderna, och inte heller om den bakomligggande politiska historien eller ens sentimentet i Taiwan, varför man nog köper sådan fabulerad retorik. I alla fall för stunden.

En helt annan fråga gäller emellertid huruvida USA har något att vinna på en sådan konflikt. Man kunde inte vinna i Vietnam mot gerillatrupper av bönder, trots fullständigt överlägsen slagstyrka. Man kunde inte heller vinna mot ett efterblivet Nordkorea under koreakriget, utan fick se sig tillbakadrivna av Befrielsearmén när Kina gick in på Nords sida.

Hur skulle man då kunna vinna mot ett Kina som är närmast jämbördigt och på regional nivå har överlägsen konventionell slagstyrka? I ingen simulering av ett krig om Taiwan avgår USA med segern, utan får se sin flotta sänkt av Dongfeng-missiler och sina flygplan till största delen nedskjutna, det vill säga besegrade och utdrivna från de kinesiska haven.

Men samtidigt skulle man kunna förorsaka Kina skador, inte främst materiella sådana utan i form av politiska störningar, inrikes destabilisering, internationella sanktioner, bojkotter, minskad handel med mera, det vill säga åstadkomma ett avbrott i Kinas vidare uppgång och därmed köpa sig viss tid.

Det vore nog ändå en pyrrhusseger, för Kina har dimensionerat för ett sådant scenario med allt större mått av självförsörjning, och är betydligt mer uthålligt än USA i en sådan konflikt. Tids nog skulle ett sinoamerikanskt krig bli lika meningslöst som de i Vietnam, Irak och Afghanistan, och Kina skulle småningom borsta av sig dammet och fortsätta som om inget hade hänt – men nu med Taiwan återförenat med modernationen och USA detroniserat i regionen.

Själv står jag naturligtvis på Kinas sida i en sådan konflikt, helt enkelt för att jag sympatiserar med den kinesiska saken att ena och hela landet efter ett «förnedringens århundrade» av semikoloniala ambitioner från ett arrogant väst, även omfattande den amerikanska skurkstaten. Det finns så att säga ingen tvekan om vem som har för avsikt att angripa vem, och i vilket syfte – och det är hög tid att de arroganta amerikanerna sätts på plats.

Den heliga demokratin då? Taiwan kan faktiskt ha kvar sitt styrelsekick, sin autonomi och till och med sitt försvar under ett fredligt återförenande. Men att gå en egen väg som ett självständigt land är inte förenligt med de randvillkor som den politiska situationen sätter, och man har därför att träffa ett val. Innan andra väljer i dess ställe.