Kategori: Taiwan

Kategorier
Asien Kina Politik Taiwan USA

Sinoamerikanskt krig

En diskussion i ett forum gällde frågan huruvida man skulle sympatisera med USA eller Kina i händelse av en väpnad konflikt de två stormakterna emellan. En del menar här att svenskarna närmast med automatik skulle ta ställning för USA, särskilt i ljuset av hur mycket det allmänna förtroendet för Kina har dalat under år av nattsvart mediepropaganda.

Rimligare att anta är nog att de flesta kommer att ta ställning för den som blir angripen, och man kan här erinra sig att USA knappast åtnjöt något högt anseende i Sverige eller världen under det tjugo år långa vietnamkriget (1955–1975), som man sedermera förlorade. Till och med statsministern tog till orda och försurade därmed kraftigt relationerna till sin överordnade i Washington.

Även det nära nio år långa irakkriget (2003–2011) blev en black om foten i den allmänna opinionen för USA, givet att man anföll med en falsk förevändning om förekomst av «massförstörelsevapen», även om nog ingen grät en tår för Saddam Husseins personliga öde. Kriget «vann» USA, samtidigt som man fick på halsen en betydligt mer vidgad terrorrörelse, som gav upphov till en rad nya krig, som pågår än i dag.

Mer förståelse hade man då för afghanistankriget (2001–2021), eftersom det skedde i efterdyningarna av och hade klar anknytning till elfte september-attackerna. Egentligen anföll man inte heller Afghanistan, utan tog sig an talibanrörelsen och dess nätverk av terrorgrupper, en rörelse som aldrig kan få sympati i världsopinionen. Det efterföljande kriget mot islamiska staten (2014–) har således också vunnit sympati bland allmänheten, trots att man själv har gett upphov till dessa rörelser och genom sina krig orsakat massiva flyktingvågor till Europa utan att kompensera för detta.

USA skulle således aldrig kunna vinna världsopinionens stöd genom att direkt angripa Kina, utan behöver en förevändning för att iscensätta en sådan konflikt. En möjlig sådan finns i provinsen Taiwan, som man menar är ett självständigt land i behov av amerikanskt beskydd. Någon konkret utfästelse att försvara ön finns inte, och den officiella policyn är sedan länge att erkänna principen om ett Kina och förespråka en fredlig lösning av den kvarvarande dispyten sedan inbördeskriget 1945–1949.

Kina har ingen primär avsikt att ta Taiwan med våld, men har ändå deklarerat att man kommer att agera om provinsen utropar självständighet, antingen genom dekret eller genom att ändra konstitutionen. Hittills har president Cai Yingwen inte vågat sig på en sådan manöver, utan menar luddigt att ön de facto är ett självständigt land utan behov av en formell deklaration – smygsjälvständighet.

USA har på senare tid sökt provocera Kina genom att förrätta sin vaccindiplomati med Taiwan under uppseendeväckande former, bland annat genom att transportera de överblivna Astra-doserna och företrädare för Washington i ommålade militärplan. Även den amerikanska «kulturattachén» – de facto-ambassadören – anlände i ett sådant fordon.

Om man eskalerar den strategin genom att småningom låta landsätta skarpa båtar eller flygplan riskerar man utlösa krig, eftersom Kina kommer att tolka det som ett angrepp på det egna territoriet. Det är en sak att man låter ön regera sig själv och köpa in amerikansk materiel till sitt försvar, en annan om USA etablerar en militär närvaro alldeles vid Kinas kust – det är då kubakrisen i repris.

Om USA söker väpnad konflikt med Kina, för att sinka dess vidare framfart, är en sådan provokation vägen framåt, eftersom man då kan få med sig världsopinionen under förevändningen att man försvarar en demokrati som angrips av den förment kommunistiska diktaturen. De flesta svenskar, européer och andra har inte den blekaste aning om de egentliga bevekelsegrunderna, och inte heller om den bakomligggande politiska historien eller ens sentimentet i Taiwan, varför man nog köper sådan fabulerad retorik. I alla fall för stunden.

En helt annan fråga gäller emellertid huruvida USA har något att vinna på en sådan konflikt. Man kunde inte vinna i Vietnam mot gerillatrupper av bönder, trots fullständigt överlägsen slagstyrka. Man kunde inte heller vinna mot ett efterblivet Nordkorea under koreakriget, utan fick se sig tillbakadrivna av Befrielsearmén när Kina gick in på Nords sida.

Hur skulle man då kunna vinna mot ett Kina som är närmast jämbördigt och på regional nivå har överlägsen konventionell slagstyrka? I ingen simulering av ett krig om Taiwan avgår USA med segern, utan får se sin flotta sänkt av Dongfeng-missiler och sina flygplan till största delen nedskjutna, det vill säga besegrade och utdrivna från de kinesiska haven.

Men samtidigt skulle man kunna förorsaka Kina skador, inte främst materiella sådana utan i form av politiska störningar, inrikes destabilisering, internationella sanktioner, bojkotter, minskad handel med mera, det vill säga åstadkomma ett avbrott i Kinas vidare uppgång och därmed köpa sig viss tid.

Det vore nog ändå en pyrrhusseger, för Kina har dimensionerat för ett sådant scenario med allt större mått av självförsörjning, och är betydligt mer uthålligt än USA i en sådan konflikt. Tids nog skulle ett sinoamerikanskt krig bli lika meningslöst som de i Vietnam, Irak och Afghanistan, och Kina skulle småningom borsta av sig dammet och fortsätta som om inget hade hänt – men nu med Taiwan återförenat med modernationen och USA detroniserat i regionen.

Själv står jag naturligtvis på Kinas sida i en sådan konflikt, helt enkelt för att jag sympatiserar med den kinesiska saken att ena och hela landet efter ett «förnedringens århundrade» av semikoloniala ambitioner från ett arrogant väst, även omfattande den amerikanska skurkstaten. Det finns så att säga ingen tvekan om vem som har för avsikt att angripa vem, och i vilket syfte – och det är hög tid att de arroganta amerikanerna sätts på plats.

Den heliga demokratin då? Taiwan kan faktiskt ha kvar sitt styrelsekick, sin autonomi och till och med sitt försvar under ett fredligt återförenande. Men att gå en egen väg som ett självständigt land är inte förenligt med de randvillkor som den politiska situationen sätter, och man har därför att träffa ett val. Innan andra väljer i dess ställe.

Befrielsearmén står redo.
Kategorier
Asien Kina Politik Taiwan Teknik USA

Elektroniskt kallt krig

Världens beroende av en enda producent av avancerad halvledarteknik på Taiwan, några mil från Kinas kust, är ett betydligt värre problem än om en fullastad pråm blockerar Suez-kanalen. Ty utan TSMC stannar produktionen av mobiltelefoner och datorer, samt försvårar för bil- och andra industriers behov av kretskort. I flera år.

Taiwan – Republiken Kina – som sedan inbördeskriget existerar som en självstyrande stat utan att erkännas som en sådan, utan som formellt betraktas som en del av Kina, och i konstitutionell mening även själv gör anspråk på att företräda hela Kina. Taiwan, som beror av USA och dess flotta för sitt oberoende, och som gör stora inköp av amerikansk försvarsmateriel, även om utsikterna att stå emot en invasion är obefintliga.

Även om status quo råder sedan 1949 finns i både USA och Kina en oro över denna situation. USA vill därför flytta produktion från Taiwan till USA för att säkra framtida tillgång, samtidigt som man vill hindra Kina från att köpa chips, mjukvara och utrustning. Kina å sin sida är redo att skjuta till fantasiljarder i stöd till utveckling och forskning för att kunna komma ikapp och gå förbi, och därmed bli självförsöjande även på chips.

Detta är årtusendets drabbning, ett kallt krig om det tekniska världsherraväldet, i allt från AI och kvantdatorer till kretskort och genteknik. Det är som rymdkapplöpningen mellan USA och forna Sovjetunionen, men i mer total mening, omfattande allt.

Sådan knivskarp konkurrens på liv och död är visserligen nyttig i det att den tar fram det allra bästa på kortast möjliga tid, men den kommer också att ordna stor oreda kring standarder och annat som förenklar produktionen. Det är så att säga inte som VHS och Betamax, utan mer på protokollnivå.

Vem avgår med segern? Jag säger förstås tveklöst Kina, för att alla pilar pekar i den riktningen, och för att amerikanerna tar alldeles för lätt på saken, i den enfaldiga tron att man har ett överlägset system, att man har övertaget och så vidare.

Kategorier
Kina Politik Taiwan USA

Annektering av Taiwan

Om Kina ska invadera – befria i egen terminologi – Taiwan måste det ske i enlighet med vissa parametrar. Dels är en amfibieoperation av det slaget fysiskt möjlig bara under de förutsättningar som råder i Taiwansundet från mars till maj, och härav följer den ansamling av amerikanska och andra fartyg som just nu råder i området.

Dels måste man vara säker på att vinna ett sådant slag, inte bara mot Taiwans egna styrkor, utan även mot en eventuell amerikansk undsättning. USA har aldrig förbundit sig att försvara ön mot ett angrepp, utan betraktar det blott som en möjlighet. Det är en form av politisk poker där Beijing till syvende og sidst måste syna om USA bluffar eller inte.

Dels måste de politiska förutsättningarna i övrigt gynna en sådan operation, då den kommer att ge negativa effekter under en längre tid. En pandemi som sätter stora delar av världen under hård prövning är faktiskt ett utmärkt tillfälle, och även om man kan räkna med ett helt koppel av sanktioner och markeringar är det inte realistiskt räkna med att västvärlden ska ge upp den handel med Kina som garanterar det egna välståndet.

Om man följer de olika trådarna kan man faktiskt se vartåt det barkar. Dels har Kina allt mer ställt om till självförsörjning och «dubbel cirkulation» med en inre marknad som huvudsaklig motor, med export som turbo. Man kan därför uthärda en lång tid under utländsk press, oavsett form.

Dels har man styrt upp ett Hongkong allt mer statt i kaos och evig protest, vilket visserligen är nödvändigt för att Hongkong åter ska kunna blomstra, men som också skickar signaler till Taiwan om att «ett land, två system» har sina givna gränser. Därmed går förhoppningen om en frivillig återanslutning i kras, även om en sådan egentligen aldrig har varit trolig.

Det lutar således åt en hårdare lösning, och en sådan får också näring av att Xi Jinping har satt 2049 som slutdatum för en sådan operation. 2049, för att det markerar hundra år efter inbördeskrigets slut och Folkrepublikens utropande. Det är i kinesisk ideologi en sådan viktig milstolpe, nämligen den sista kvarvarande biten av «förnedringens århundrade», att man inte kommer att släppa taget.

I militär mening är det en veckoslutsmanöver, och Taiwan kan inte på egen hand stå emot en invasion. Landstigningsoperationer är dock mycket blodiga företag, och de största förlusterna blir därför på Kinas sida. Samtidigt är man mån om att inte orsaka civila förluster, eftersom man småningom ska styra en oregerlig populas.

Hangarfartyget Liaoning (辽宁) kommer tillsammans med nybyggda systern Shandong (山东) att spela en roll för flygunderstödet vid en landstigningsoperation.

Det vidare spelet är svårare att förutse. Om USA kommer till undsättning kan man räkna med att Kina skickar en hel svärm Dongfeng mot hangarfartyg, jagare och kryssare – och kanske även mot baser i Guam och Okinawa – för att neutralisera så mycken eldkraft som möjligt.

Jänkarna hinner nog ändå ställa till med en hel del elände, kanske missiler och bombräder mot Kinas kustområden, men det är svårt att se att man skulle ha den uthållighet och eldstyrka som behövs för att dels återta Taiwan, och dels upprätthålla en habil närvaro i regionen. Simuleringar visar att USA egentligen inte har en chans.

Man kan naturligtvis skicka mer skrot och skala upp kriget, men då går man in i en långvarig stormaktskonflikt som kostar mer än det smakar. Då får man ge upp planerna om att reparera den hårt eftersatta infrastrukturen och förbättra villkoren för folket, och istället lägga pengarna på militär utrustning och krig, med följd att budgetunderskottet skenar än snabbare – det finns ingen opinion för en sådan politik. Kina är samtidigt den uthålligare parten, och USA vill nog inte fastna i ett krig av sådan kaliber.

Utvecklingen är sådan att Kina har tiden på sin sida, men samtidigt bjuder kombinationen av pandemi och en svag president som Biden att nu är ett gyllene tillfälle. Det är således ingen tillfällighet att vi nu ser landstigningsövningar, ständiga kinesiska överflygningar, ökad amerikansk närvaro och en allt mer intensiv retorik om just Taiwan.

Bli därför inte förvånad om det står i tidningarna redan nu i maj att Taiwan har annekterats av Kina, och att eldstrider sker med amerikanska sjunde flottan. Även om ett senare datum förstås är mer troligt.

En annan strategisk spekulation av intresse.
Kategorier
Kina Politik Taiwan

Taiwan om Taiwan

Beijing betraktar Taiwan som en del av Kina brukar det heta i den mediala beskrivningen, men vad som i princip aldrig framkommer är hur Taiwan faktiskt betraktar Taiwan. Det är förstås underförstått i den manipulativa beskrivningen att man ska förstå Taiwan som ett «självständigt» land som vill vara «fritt», men det har väldigt lite med verkligheten att göra.

Den gnutta sanning som finns i retoriken är att det nuvarande regeringspartiet Demokratiska framstegspartiet (民进党, Minjindang) under president Cai Yingwen (蔡英文) betraktar Taiwan som en självständig nation, utan att behöva ge någon formell självständighetsförklaring eller ändra i den konstitution som berättar att Republiken Kina gör anspråk på hela Kina.

Men på samma sätt som vi inte kan likställa Socialdemokraterna med Sverige, så kan vi inte sätta likhetstecken mellan Minjindang och Taiwan. Det finns nämligen en opposition i Nationalistpartiet (国民党, Guomindang) som tvärtom bejakar en återförening med fastlandet, om än inte under Kommunistpartiets (共产党, Gongchandang) ledning. Frågan klyver Taiwans befolkning i två ungefär lika stora delar, och därför kan man inte hävda att det är Taiwans vilja att vara en självständig nation skild från Kina.

Man kan inte heller hävda att det är en de facto självständig nation, eftersom de rättsliga dokument som utgör grunden för Taiwans styre – konstitutionen – berättar att Taiwan är en provins i Republiken Kina, omfattande nuvarande Folkrepublikens utbredning plus det numera självständiga Mongoliet. Taiwan ser alltså i rättsstatlig mening på sig själv på samma sätt som Beijing.

Vidare kan man nog inte helt strunta i den internationella ordning som vidhåller att det finns ett och endast ett Kina, med Folkrepubliken som legitim företrädare sedan 1971. Taiwan har alltså inte någon ambassad i Sverige eller i övriga världen, bortsett från en handfull stater som erkänner Taiwan som suveränt.

Taiwan är emellertid de facto en autonom provins, med eget politiskt system och militärt försvar i allians med bland andra USA. I rättsstatlig mening upprätthåller man därvid försvar av de «fria» delarna av Republiken Kina, omfattande Taiwan med öar som Penghu med flera.

Republiken Kinas och provinsen Taiwans banér

Vid en formell återförening under ett land, två system eller någon annan mekanism skulle den ordningen inte ändras, och man skulle till och med få behålla det egna försvaret om man så vill. För Kina är det inte så viktigt med detaljkontroll som att formellt ha återvunnit den sista biten av förlorad suveränitet under vad man kallar «förnedringens århundrade», där Taiwan utgör en forna japansk koloni.

Det sistnämnda är en orsak till att Beijing aldrig kommer att släppa frågan, och även till att Cai Yingwen inte vågar utropa formell självständighet eller ändra i konstitutionen (så kallad 法理台独 eller fali taidu, legal självständighet), ty det innebär med nödvändighet att inbördeskriget återupptas och fullföljs.

Ingendera sidan vill ha krig, och för fastlandets del är man noga med att söka en tämligen överlägsen seger för att minimera förlusterna. Landstigningsoperationer är nämligen svåra, och med ganska brutal kostnad, och därtill kommer risken att USA griper in i handlingarna – man svävar på målet och har aldrig gett något löfte om att bistå.

Därför behåller man status quo, kanske i hopp om att vinna tid och större internationellt erkännande. Man kan dock vara förvissad om att ett avgörande kommer någon gång, och Xi Jinping har hävdat att det måste ske före 2049, nämligen för att det markerar hundra år sedan inbördeskrigets slut. Därefter har nog bäst före-datumet gått ut, vilket är Taiwans enda realistiska chans att bli en suverän stat.

Kategorier
Asien Kina Politik Taiwan Teknik USA

Krig i Sydkinesiska havet – vem vinner?

Hangarfartyget USS Nimitz med slaggrupp (CSG-11) om fem jagare har lämnat Mellanöstern för destination Sydkinesiska havet, där man åter ska ansluta till sjunde flottan i stillahavskommandot. Där finns sedan tidigare USS Ronald Reagan (CSG-5), och syftet lär vara att visa musklerna för Kina.

Tidigare utrikesminister Mike Pompeo har ju uttalat att Sydkinesiska havet inte är Kinas «maritima imperium», och att USA avser agera för att hålla farlederna öppna, inte minst för de egna kanonbåtarna.

Kinas avsikt med att besätta rev och atoller är å andra sidan att dels göra anspråk på fiskevatten och resurser som gas och olja, men även att förlänga sin militära räckvidd för att kontra den amerikanska närvaron i Sydkinesiska havet och i baser på Guam, Okinawa med flera platser.

Det är bara genom att kontrollera farvattnen som USA kan bevara sin hegemoni i regionen, och den kontrollen fordrar hangarfartyg med stridsflyg. I händelse av väpnad konflikt mellan USA och Kina i Sydkinesiska havet kommer därför avgörandet att stå om de amerikanska hangarfartygen.

I den kapprustning som pågår i regionen har Kina numera övertaget i antal fartyg, medan USA alltjämt anses ha den bättre materielen. Femte generationens kinesiska stridsflyg i form av Shenyang J-31 och Chengdu J-20 är visserligen av världsklass, men rår kanske ändå inte på de amerikanska motsvarigheterna F-22 och F-35 – ingen vet faktiskt.

Avståndet krymper dock, och det finns områden där USA ligger efter både Kina och Ryssland. Ett exempel rör hypersoniska kryssningsrobotar som opererar i hastigheter över mach 5, där USA helt saknar vapenslag medan Kina och Ryssland har operativa enheter.

En hypersonisk glidare som DF-ZF kan således installeras på en missil av typ DF-17 eller annat slag i Dongfeng-serien och avfyras i serie mot ett hangarfartyg i hastigheter upp till mach 15.

Det finns i dagsläget inget försvar mot sådana hypersoniska missiler, och Kina kan därför oskadliggöra amerikanska hangarfartyg och andra större pjäser. En fråga rör träffsäkerheten mot ett rörligt om än långsamt mål, men man har för den skull nyligen tagit i bruk det egna navigationssatellitsystemet Beidou för precisionsstyrning – i sammanhanget 30 meters marginal.

I händelse av väpnad konflikt i Sydkinesiska havet avgår därför Kina med segern, vilket även innebär att man kan ta Taiwan om man skulle föredra invasion. Det är en ny situation som gör USA en aning skärrat, även om det geopolitiska slaget i regionen naturligtvis inte kommer att avgöras militärt utan med handel och ekonomi – och där har USA redan förlorat.