När den kinesiska nationalistregimen förlorade inbördeskriget 1949 tog man sin flykt till ön Taiwan utanför Fujians kust. I omvärldens ögon betraktades man ändå som hela Kinas legitima företrädare fram till 1971, då rollerna reverserades och Folkrepubliken övertog mandatet. Anledningen härtill är förstås kalla kriget och dess logik.
Republiken Kina var vid den tiden inte någon gullig demokrati, utan en hårdför diktatur som omedelbart instiftade en deklaration om undantagstillstånd i provinsen Taiwan (臺灣省戒嚴令), där bruket av ordet «provins» indikerar att man alltjämt betraktade hela Kina som sitt territoritum (inklusive Mongoliet, som Folkrepubliken tvärtom erkände som självständigt).
Det är en situation som inte har inte ändrats, utan framgår alltjämt av den konstitution som gäller för Republiken Kina på Taiwan, trots mumlet om självständighet. På motsvarande sätt utgör Taiwan en provins (台湾省, Taiwan sheng) även i Folkrepublikens retorik.
Undantagstillståndet blev världens dittills längsta, från 1949 fram till 1987, då man tog några första stapplande steg mot en demokratisering. Under de dryga fyrtio åren av vit terror förbjöds all politisk opposition, och det fanns en omfattande censur av nyheter, litteratur, musik och konst.
Ekon av det förgångna kan dock fortfarande höras med intermittenta mellanrum, och det finns alltjämt restriktioner kring vad som får yppas, inte minst angående de bilaterala relationerna de två Kina emellan. Att framföra åsikter som linjerar med fastlandets uppfattning ses exempelvis inte med blida ögon av de myndigheter som äger saxen.
Till offren för denna censur hör barnboken 等爸爸回家 (Deng baba huijia, I väntan på att pappa ska komma hem), en tecknad skildring för barn i förskola och lågstadium angående utbrottet av corona i Wuhan. Kulturministeriet i Taibei beslöt att förbjuda publicering av boken på Taiwan, och beordrade även att befintliga exemplar vid bibliotek och andra institutioner ska elimineras.
Det är alltså en bok för femåringar, men kulturministeriet ser det som en form av «kommunistisk propaganda», bland annat för att det förekommer en bildruta med soldater. I en annan förekommer även texten 中国加油 (Zhongguo jiayou, Heja Kina) respektive 武汉加油 (Wuhan jiayou, Heja Wuhan), och det går ju inte för sig!
Det finns i praktiken ingen skillnad i hur Taiwan har hanterat pandemin i jämförelse med andra provinser, och man har också exakt samma goda resultat (exklusive Hubei), det vill säga 0.3 döda per miljoner invånare (Sverige 1 078 i jämförelse).
Bokens syfte är att förmedla för småbarn vad pandemin innebär, och vad den för med sig. Den visar på ett pedagogiskt sätt vilka åtgärder som krävs, och varför. Armén har haft sin givna roll under pandemin, och det är i sig inget märkligt att alla samhällssektorer engageras under sådana omständigheter.
Förläggare i provinsen har reagerat med ilska över beslutet, och menar att det är en återgång till undantagstillståndets tid, att det är ett uttryck för rena dumheter.
Kinas officiella resultat för 2020 är +2.3 % tillväxt, medan världen i övrigt har siffror i illrött. Även det andra Kina på Taiwan har positiv tillväxt, och det är förstås en konsekvens av att ha bemästrat coronapandemin. Kina vann, om än med måttliga siffror, och springer nu ärevarv efter ärevarv medan övriga världen kämpar febrilt.
Man kan också se det som det avgörande moment då västvärlden slutligen «föll» och östvärlden åter blev herre på täppan. Historien känner visserligen inte så skarpa kanter, utan är mer kontinuerlig, men sådana avgränsningar kan ändå vara illustrativa.
Västvärlden som vi känner den i dag kan sägas ha bildats 1453, året då Östrom gick under. Osmanska riket kontrollerade därmed handeln mot Kina och Indien, vilket fick väst att söka nya rutter till havs. Som ett resultat upptäckte man Amerika och den dittills förborgade världen i övrigt, samtidigt som flödet av lärde från Konstantinopel utmynnade i renässans och medeltidens slut.
Kolonisation, nationalism, kapitalism och renässans övergick sedermera i vetenskaplig revolution, upplysning och slutligen industriell revolution, vilket fick pendeln att tippa över helt i västs favör. Fram till dess hade Kina och Indien självklart stått för huvuddelen av världens produktion i kraft av sina stora befolkningar, men när maskiner kunde göra flera personers arbete tog västvärlden kommandot helt.
Indien koloniserades, medan Kina och Japan inte ville lära och inte heller ville ha med västvärlden att göra, utan slöt sig i sina skal, övertygade om att ha uppnått det högsta stadiet av civilisation och inte ansåg sig vara i behov av tekniska eller filosofiska nymodigheter. Båda länderna fick öppnas upp med kanonbåtsdiplomati och tvingas till handel under förnedrande omständigheter.
För Kinas del utgjorde opiumkrigen i mitten av 1800-talet den omständighet som blev början till kejsardynastins fall, som sedermera inträffade 1911. Den republik som kom i dess ställe 1912 blev kortvarig och landet drabbades istället av splittring. Japansk invasion och ockupation från 1931 och sedermera inbördeskrig från 1945 lade Kina i ruiner, och ur askan föddes Folkrepubliken Kina 1949. Nationalisterna tog sin flykt till Taiwan, där de i omvärldens ögon representerade hela Kina fram till 1971.
Folkrepublikens första årtionden blev tumultartade, med ett antal huvudlösa reformer som decimerade ekonomin brutalt. Bonderevolutionären Mao Zedong och hans kommunistiska parti hade visserligen erövrat makten, men förstod inte att regera ett land. I termer av tillväxt ökade man i medel med måttliga 2.9 % per år under de första två decennierna, vilket givet den ökade folkmängden närmast motsvarar negativ tillväxt.
Västvärlden hade å andra sidan fördärvat sig själv med två världskrig, och även om man skulle komma att åtnjuta god ekonomisk tillväxt länge än, kan man skönja en en platåfas kring 1950, då västvärlden stod på topp i termer av andelar av världens samlade bruttonationalprodukt.
Västvärlden hade blivit rik inte bara på industrialisering utan även kolonisation, slaveri och plundring av andra länders tillgångar, men efter andra världskriget skedde en omfattande avkolonialisering. Västvärlden hade fått ett samvete och skämdes över vad man hade ställt till med, och ville nu ställa saker och ting till rätta. Mänskliga rättigheter blev den nya ledstjärnan i politiken.
Samtidigt övergick det varma kriget mot axelmakterna i ett kallt krig mellan USA och Sovjetunionen, eller i vidare mening mellan den kapitalistiska västvärlden och den kommunism som erövrade stora delar av den värld som hade frigjorts efter kolonisationen.
USA hade en paranoid «dominoteori» om att när länder föll till kommunistiskt styre, skulle angränsande länder följa efter som fallande dominobrickor, vilket man såg sig föranledd att förhindra med vapenmakt, till exempel i Vietnam, och med andra metoder, till exempel i Kuba och Chile.
Även Kina ingick i den teorin, vilket är varför USA stödde nationalisterna i inbördeskriget. Men trots omfattande amerikanskt materiellt och logistiskt stöd avgick kommunisterna med segern, och USA lät saken bero. Man ansåg att det bara var en tidsfråga innan fastlandet skulle ta Taiwan och slutligen avgöra kriget.
Men Nordkoreas plötsliga anfall mot Sydkorea 1950 förändrade saken. FN-förband med USA i spetsen hade drivit nordkoreanerna mot den kinesiska gränsen, och det var bara en fråga om tid innan Sydkorea skulle kunna utropa fullständig seger. Kina fann det dock mindre lustigt att ha amerikansk trupp vid sin gräns, och gick in i kriget på Nordkoreas sida, varvid man drev tillbaka USA med flera till den ursprungliga gränsen mellan de två koreanska staterna.
Därmed cementerades den koreanska situationen, och som en konsekvens blev USA förargat och alarmerat över Kinas ingripande. Kinas militära styrka vid tiden var föga imponerande, men ändå lyckades man tränga tillbaka världens mest avancerade vapenmakt, inte helt olikt den senare situationen i Vietnam. Som ett resultat permanentade USA sin närvaro i regionen och beslöt att ta Taiwan i försvar, vilket blev ännu en geopolitisk bricka som är med oss in i denna dag.
Geopolitiska spänningar förekom även i Tibet, där USA tränade gerillatrupp och gav understöd åt separatistiska krafter. Tibet hade som en rad andra provinser slitit sig loss från Kina efter dynastins fall, men återtogs 1950 utan att ha erkänts som en självständig stat av något annat land. Samma sak hade förstås hänt om nationalisterna hade vunnit kriget, men då hade USA inte haft anledning att komma till tibetanernas undsättning och lägga sig i utvecklingen – det var en effekt av kalla kriget, som lever kvar än i dag som en restpost, och har inget med Tibet i sig att göra.
Kommunismen var dock inte den monolit man gärna föreställde sig, och Kina bröt med Sovjetunionen 1956. Enligt devisen min fiendes fiende är min vän gav detta incitament till ett närmande mellan Kina och USA, vilket 1971 ledde fram till hemliga möten mellan utrikesminister Henry Kissinger och premiärminister Zhou Enlai.
Det politiska tövädret innebar att USA – och därmed världen i stort – bytte fot i frågan om vem som är legitim företrädare för Kina, naturligtvis som ett krav från Folkrepublikens sida. Folkrepubliken Kina är därför sedan 1971 företrätt i FN, medan Republiken Kina på Taiwan fick omvandla sina ambassader och konsulat till kulturföreningar världen över. Enligt resolution existerar bara ett Kina, och konflikten mellan fastlandet och Taiwan måste lösas bilateralt på fredlig väg, en situation som ännu är förhandenvarande.
1972 är här ett synnerligen viktigt årtal, då Richard Nixon avlägger statsbesök i Beijing. Den amerikanska strategin var att nyttja Kina för att ringa in Sovjetunionen och slå in en kil i det kommunistiska blocket, medan Kina sökte erkännande. Ekonomin hade under den pågående kulturrevolutionen stagnerat helt, och Kina befann sig på den absoluta botten – politisk stabilitet med USA innebar att handelsvägar och möjligheter plötsligt öppnades.
Mao Zedong dör 1976, och med honom den vansinniga epoken i Folkrepublikens historia. Deng Xiaoping griper småningom makten 1978, och därmed påbörjas Kinas väg till toppen. Marknadsekonomiska reformer – «socialism med kinesiska kännetecken» – samt fullständig normalisering med USA 1979 leder till att ekonomin fortsättningsvis växer med i medeltal 9 % fram till i dag – en trettiodubbling av ekonomin.
1979 är ett viktigt årtal av flera andra skäl, då islamisk revolution i Iran äger rum och då Sovjetunionen invaderar Afghanistan för att undsätta regeringen mot mujahedin. Enligt devisen min fiendes fiende är min vän griper USA åter in i skeendet för att såra ärkefienden Sovjetunionen. Man beväpnar således mujahedin och den nybildade gruppen al-Qaida till tänderna, och Sovjetunionen får dra sig tillbaka med svansen mellan benen.
Den islamiska revolutionen i Iran har även betydelse för Kina, i så måtto att uiguriska muslimer i Xinjiang börjar radikaliseras vid den här tiden, som sammanfaller med Kinas öppnande mot omvärlden. Även den historiken har sitt efterspel i dag, men med en annan utgång än den i väst.
Den amerikanska strategin bär samtidigt frukt, och man lyckas innesluta Sovjetunionen, som upplöses 1990 efter revolution i Östeuropa 1989. Francis Fukuyama utropar «historiens slut», och de flesta tror att samma utveckling ska ske i Kina. Besvikelsen blir stor när den prematura demokratirörelsen slås ned 1989, men man när ändå en förhoppning om att Kina småningom ska rätta in sig i ledet och kineserna välja den överlägsna västliga modellen med demokrati och frihet.
Men Kina är vid det laget en i stora delar marknadsekonomiskt driven nation med stor årlig tillväxt. Det finns inga brödköer som i Sovjetunionen, och inte heller brist på något annat, utan tvärtom ett allt större överflöd. Befolkningen har tillförsikt och är optimistisk, även om man inte har de västliga friheterna i samma utsträckning.
De av USA beväpnade islamistiska grupperna vänder sig samtidigt snart mot USA och västvärlden, där man bedriver terror i allt större omfattning. 2001 skickar man chockvågor genom världen när man lyckas demolera tvillingtornen WTC i New York, vilket föranleder USA att inleda ett omfattande krig mot terrorismen, med invasioner i både Afghanistan och Irak. Som en följd skalas även de demokratiska friheterna ned, massövervakning sker och flyktingar börjar strömma till Europa, vilket i sin tur skapar politiska förvecklingar och ekonomiska påfrestningar.
2001 skulle kunna sättas som sludatum för västvärlden på grund av dessa händelser, men även för att Kina detta år blir medlem i världshandelsorganisationen WTO, bland annat som en följd av att USA behöver Kina som allierad i kriget mot terrorn. Närmare en miljard arbetare ställs plötsligt till världens förfogande.
Medlemskapet innebar för Kinas del att man tvangs anpassa sig efter en ny regelbok, vilket ledde till omfattande liberaliseringar. Det i sin tur gjorde att Kina så att säga kopplade på en efterbrännkammare på ekonomin och blev en magnet för än mer produktion, samtidigt som den privata sektorn fördubblades på några få år. Så länge terrorkriget pågick befann sig Kina under radarn, och man såg inte den omfattande tillväxten som något problem.
Men utlokaliseringen av företag från västvärlden till Kina innebar i praktiken att man flyttade «produktionsmedlen» och know-how dit, vilket gav upphov till nedläggningar och arbetslöshet i västvärlden. Visserligen kunde man lösa saken tillfälligt med «utbildningreformer» och andra medel, men faktum är att den fattigare hälften av den amerikanska populationen sammantaget inte har haft någon reallöneökning sedan 1990.
Detta har i sin tur banat väg för den så kallade högerpopulismen och splittringen i USA, medan invandring och motsvarande utlokalisering i Europa har skapat samma slags strömningar och schismer. Finanskrisen 2008 accentuerade problemen, och Kina kunde segla iväg ostört medan övriga världen tvangs bita i det sura äpplet.
I köpkraftsjusterad bruttonationalprodukt räknat passerade Kina år 2013 USA, och blev därmed världens största ekonomi, med fortsatt hög tillväxt. Det är vid det här laget man börjar oroa sig för att Kina har blivit för framgångsrikt på alltför många områden, och man börjar formulera strategier för att innesluta Kina på olika vis.
Donald Trump väljs till president 2016 för att han lyckas mobilisera de massor som inte har gynnats av globaliseringen. Han lovar att gå hårt åt Kina, återföra produktion till USA samt att göra landet «stort igen». Trump inleder ett fullskaligt handelskrig mot Kina och angriper med illegitima medel Huawei, ZTE och den kinesiska telekomindustrin, och senare även IT-industrin i stort i vad som inte kan betraktas som annat än protektionistiskt vansinne.
Problemet med strategin är att Trump även angriper EU och andra allierade, och därmed minskar möjligheten att kunna angripa Kina med största möjliga samordnad kraft. På sin första ämbetsdag drar han sig även ur handelsavtalet TPP, som var avsett just att innesluta Kina.
2020 briserar så coronapandemin, och västvärlden visar en paradoxal oförmåga att handskas med utbrottet, på alla nivåer. Samtidigt tar Kina och Östasien sig an problemet med bravur, och lider betydligt mindre skada på alla sätt och vis, inte minst med avseende på antal sjuka och döda. Det är en uppvisning i både regeringsduglighet och tillämpning av teknik för att bemästra ett hälsoproblem.
2021 avslutar Trump sin mandatperiod med ett resultat motsvarande fler döda än under andra världskriget i kampen mot corona. Hans ambition att betvinga Kina har gått i baklås, och handelsbalansen fortsätter att vara kraftigt negativ för USA:s del. Den amerikanska ekonomin blöder, arbetslösheten skjuter i höjden och till råga på allt utsätts Kapitolium för en veritabel statskupp på Trumps inrådan – 6 januari 2021 blir symbolen för USA:s och därmed västvärldens slutliga fall.
EU struntade samtidigt i USA och gick sin egen väg genom att teckna ett investeringsavtal med Kina alldeles i slutet av 2020. Även världens största handelsavtal RCEP ingicks av femton nationer i Östasien, Sydöstasien och Oceanien, och därmed har den amerikanska ambitionen att lägga krokben för Kina försvårats betänkligt.
Coronapandemin har snabbat på förloppet, och Kina beräknas nu även i absoluta termer bli världens största ekonomi framför USA år 2025. Fyrtio års obruten tillväxt kommer därefter att fortsätta på hög nivå, eftersom stora delar av Kina ännu är relativt outvecklat och man har en expansiv plan i Nya sidenvägen.
Det är ett moment som inte plötsligt kommer att ändras, och det finns i princip inget man kan göra för att hindra förloppet, möjligen med undantag av väpnad konflikt. På samma sätt kommer de krafter som representerar trumpism och annan populism inte plötsligt att försvinna, utan problemen kommer snarare att accentueras.
När jag säger att västvärlden har fallit innebär det således att dess flerhundraåriga hegemoni är över, och att man hädanefter får finna sig i en mer multipolär ordning – i synnerhet USA. Kina har ingen ambition att axla USA:s roll, men kommer att vara ett självklart centrum i denna nya ordning, som vi gör bäst i att godta istället för att streta emot i tron att vi kan ändra förloppets riktning. Quand la Chine s’éveillera, le monde tremblera, som Napoleon visste att berätta.
Statstelevisionen benämner saken som att det råder «gränsstrider» mellan Indien och Kina, men det rör sig i verkligheten om slagsmål utan vapen. Inte en kula har avlossats i dessa «strider», som har pågått sedan i maj, och som dels även har inslag av intern konflikt mellan indiska exiltibetaner och kineser.
Icke desto mindre har gruffet lett till att Indien under Modi efter amerikanskt mönster har kastat ut Tiktok och andra kinesiska IT-tjänster samt uppmanat till bojkott av kinesiska produkter, dock utan större framgång. Under gårdagen beslöt man även ingå någon sorts försvarspakt med USA, då Mike Pompeo gästade landet i sina ansträngningar att bilda allianser mot Kina.
Något krig mellan Indien och Kina lär dock aldrig bryta ut, även om den senaste väpnade konflikten från 1962 skulle kunna upprepas om spänningarna eskalerar. Frågan är då hur villigt USA är att ge sig in i handgemäng i Himalaya, en karg trakt man övergav efter kalla krigets slut, då man lät den tibetanska saken bero. Man har i regionen inte något som helst förband som kan operera i dylika miljöer, varför försvarspakten mest ser ut som en papperstiger – Kina och Indien lär lösa saken på högre nivå så småningom, då man har mer att vinna på samarbete.
På motsvarande sätt är det för närvarande mycket yviga gester kring Taiwan, för Kinas vidkommande mest som inrikespolitisk retorik och en kontinuerlig ambition att psyka utbrytarprovinsen. Samtidigt sker invasions- och försvarsövningar och överflygningar av varandras respektive territorier, för Taiwans vidkommande med amerikanskt understöd.
USA:s vilja att verkligen komma till Taiwans undsättning i händelse av krig är dock inte uttalad, men däremot har man per lag skyldighet att bistå ön med försvarsmateriel, samtidigt som man har en ambition att upprätthålla amerikansk hegemoni i Sydkinesiska havet.
Här kan man notera att Taiwan under Trumps mandatperiod har importerat rekordstora mängder sådan materiel, motsvarande 38 miljarder kronor per år. Samma siffra under Obama uppgick till 15 miljarder, G. W. Bush 32 miljarder, Clinton 19 miljarder, G. H. W. bush 15 miljarder samt Reagan 1.7 miljarder – den senare siffran ska ställas i relation till att Kinas tillväxt och omställning påbörjades först vid den tiden, då Taiwan utan problem hade kunnat ta sig an Kina.
38 miljarder kronor är mycket pengar, ungefär sextio procent av den totala svenska försvarsbudgeten. Taiwan har då en areal som är mindre än en tiondel av Sveriges, men i gengäld har man 24 miljoner invånare. Per areaenhet motsvarar inköpen av amerikansk hårdvara mer än sju gånger det svenska veckoslutsförsvarets budget.
Ändå kanske det inte räcker till mer än just ett veckoslutsförsvar, ty Kinas motsvarande upprustning är så ofantligt mycket större. Utan amerikanskt understöd har Taiwan inte mycket att sätta emot, då man i vapenslag efter vapenslag är kraftigt underdimensionerade i förhållande till motståndaren.
Kina har här även offensiva pjäser som dels kan slå ut det amerikanska understödet, men framförallt neutralisera Taiwans hela flottstyrka. Missilförsvaret räcker bara så långt innan Kina får markkontakt och kan sätta in armén, och därefter är det bara fråga om dagar innan Taibei faller.
Men även här gäller att ett krig för närvarande är mindre sannolikt, och Kina kommer inte att skjuta första skottet – man vill ha en politisk lösning, det vill säga en återförening med Taibeis bistånd. Det är således upp till USA att inleda stridshandlingarna, eller för Taibei att utropa självständighet, innan det kan bli en varm konflikt i regionen. För närvarande är det mest vapenskrammel och retorik.
Men i längden brukar sådant skrammel och en allt intensivare upprustning leda till en urladdning. Om Indien och USA talar i termer av försvarssamarbete, har Putin och Xi kontrat med ungefär samma retorik, och därmed kan vi se hur de nya allianserna börjar bildas. För Sydöstasien i övrigt finns här ingen given vilja att alliera sig med USA, även om man inte vill ha ett alltför dominant Kina. Ett starkt Kina är nämligen bra för ekonomin.
Kina firar i dag den första oktober sin nationaldag (国庆, guoqing), sjuttioett år efter det att Folkrepubliken instiftades. Det innebär att bortåt en miljard resor ska göras under en veckolång ledighet, med allt vad det innebär av smockfulla vägar – man måste se det med egna ögon för att förstå vidden av det.
En intressant politisk förveckling ges av att två artister från utbrytarprovinsen Taiwan deltar i det officiella firandet, bland annat genom att sjunga Mitt moderland (我的祖国, Wo de zuguo) tillsammans med andra artister från när och fjärran i den kinesiska kultursfären. Taiwanesiska myndigheter hotar nu de båda med vite om motsvarande 150 000 kronor för denna manifestation.
De två artisterna är Zhang Shaohan (张韶涵) och Ouyang Nana (欧阳娜娜), där den senare har uttryckt stöd för principen om ett Kina samt tagit avstånd från självständighet för Republiken Kina. Tjugoåriga Ouyang studerar i USA, och som svar på frågan varifrån hon kommer brukar hon svara Kina.
Ouyang Nana (欧阳娜娜)
Zhang Shaohan är inte så mycket en politisk figur, men har sin kommersiella bas på fastlandet, och ser det som en naturlig handling att förenas i en gemensam manifestation, särskilt under dessa tider av pandemi. Hon har tidigare framträtt i andra officiella sammanhang på fastlandet, varför fenomenet egentligen inte är nytt.
Men Taiwan har under Cai Yingwen (蔡英文, föråldrad stavning: Tsai Ing-wen) skärpt sin retorik mot Kina, och lutar allt mer åt att proklamera någon form av självständighetsförklaring. Det skulle fordra omfattande ändringar i konstitutionen, som för närvarande betraktar hela Kina plus Mongoliet som det territorium över vilket Cai och hennes regering i Demokratiska framstegspartiet (民进党, Minjindang, DPP) styr.
Konstitutionen sammanfattar därmed Taiwans traditionella hållning, att man är den legitima härskaren över Kina, en uppfattning som alltjämt delas av oppositionspartiet Guomindang (国民党, Nationalistpartiet, GMD). Det senare är den part som regerade Republiken Kina fram till 1949, men som fick se sig besegrad och tvungen att fly till Taiwan, där man lät uppföra en hård diktatur under Jiang Jieshi.
Det är ur detta resultat av det kinesiska inbördeskriget som principen om ett Kina stammar, då båda parter officiellt betraktar sig som rättmätig regering för hela det kinesiska territoriet. Omvärlden såg fram till 1971 Republiken Kina på Taiwan som företrädare, medan rollerna nu är omvända – Taiwan erkänns inte som land, och man har bara informella kontakter med ön, i Sverige i form av en «kulturattaché».
Saken i svenska och andra västliga medier framställs ofta med omfattande bias för självständighetsrörelsen, men på samma sätt som i Hongkong finns ingen folklig majoritet för en sådan. Det är det Ouyang Nanas och Zhang Shaohans agerande visar, att det är en fråga som polariserar befolkningen.
Däremot är det så att secessionismen frodas mer i yngre generationer och över tid vinner terräng. Allt fler betraktar sig som «taiwaneser» snarare än kineser, och vid någon tidpunkt i framtiden kan det därför bli en brännhet fråga huruvida man ska göra slag i saken och förklara självständighet, med allt vad det innebär i form av risk för intervention från fastlandet.
För egen del är jag naturligtvis politiskt inopportun och inkorrekt ut i fingerspetsarna i denna och andra frågor rörande Kina, och jag ser saken med en helt annan optik än den som MR-aktivisterna i medier och det politiska etablissemanget företräder. För mitt vidkommande får Kina gärna sluta cirkeln och ta det sista fästet i Taiwan, och därmed slutföra enandet efter det «förödmjukelsens århundrade» man tvingats utstå under västlig kolonialism – jag känner starkt för denna ambition.
Varken för min del eller för Ouyang Nana och Zhang Shaohan betyder detta ett ställningstagande för vare sig Kommunistpartiet (共产党, Gongchandang, GCD) eller diktatur, utan rör Kina som en mer abstrakt företeelse oavsett styrelseform, som ett slags kulturnation med en godartad form av patriotism som bas.
Nu kan vara ett lägligt tillfälle att återta Taiwan med våld, då Vita huset är nedlusat med virus och amerikanska stillahavsflottan har nedsatt funktionsförmåga på grund av utbrott. Det menar i alla fall en rad högljudda nationalister i Kina, som dock får mothugg från både armén och statsvetare.
En regelrätt invasion är inte ett alternativ Kina vill spela i första hand, utan är en sista utväg om Taiwan skulle utropa självständighet. För närvarande ansluter sig Taiwan genom grundlag till principen om ett Kina, men den kan komma att utmanas om en majoritet på ön förespråkar självständighet.
En invasion skulle dessutom kosta oerhört mycket, inte bara i strid med amerikanska och taiwanesiska styrkor, utan i efterräkningar som bojkott och sanktioner. Ty omvärlden skulle naturligtvis inte med blida ögon åse en sådan utveckling.
Under kinesiska inbördeskriget 1945–1949 tog USA parti för nationalisterna, och försåg dem med logistik, materiel och underrättelser. Generalissimo Jiang Jieshi utnyttjade dock inte resurserna effektivt, och överprövade ofta – likt en gång Hitler – sina generalers beslut. Kommunisterna, som hade större delen av befolkningen på sin sida, kunde med gerillataktik enkelt plocka på sig amerikansk materiel och småningom driva nationalisterna till den sista utposten på Taiwan.
Republiken Kina krympte således betänkligt, medan Mao Zedong kunde utropa Folkrepubliken Kina på fastlandet den första oktober 1949. I omvärldens ögon representerade nationalistregeringen på Taiwan alltjämt hela Kina, en ordning som gällde till 1971, då rollen övertogs av Folkrepubliken.
Ursprungligen gav USA slaget förlorat, och man menade att det bara var en tidsfråga innan Taiwan skulle tas av Mao. Koreakriget 1950–1953 kom dock emellan, nämligen när Kina gick in på nordsidan då sydkoreanska och amerikanska trupper hade drivit nordkoreanerna intill den kinesiska gränsen. Kina lyckades pressa tillbaka den amerikanska offensiven till 38:e breddgraden, kring vilken vapenstillestånd småningom ingicks. Där är vi än i dag.
Men det kinesiska försvaret för Nordkorea fick USA på andra tankar, och man beslöt att rusta upp i regionen och särskilt försöka hålla Kina i schack. Det var uteslutande en del av den amerikanska dominoteorin under kalla kriget, som ett led i att hålla kommunismens förmodade framfart stången.
Den vita terror under järnhård nationalistisk diktatur som tillämpades på Taiwan fram till 1990-talet var nämligen inte i sig något plausibelt skäl för USA att värna ön och nationalisterna.
I dag är emellertid Taiwan en allt mer stabil demokrati, och kalla krigets motiv har nu ersatts av demokratimission. Taiwan kanske inte ursprungligen var ett legitimt ändamål för västmakterna i en strikt kinesisk konflikt, men givet utvecklingen ser man nu Taiwan som en fristående entitet, trots principen om ett Kina – det stipuleras från världssamfundets sida att en återförening måste ske under samtal.
Ur Kinas synvinkel är det synnerligen absurt att västmakter anser sig ha något att säga till om gällande kinesiskt territorium, men man spelar med i elakt spel. Man har en lång tidshorisont och kan vänta ut en bättre utveckling eller i vart fall ett bättre ögonblick innan man beslutar att nyttja våld.
Dels vill man inte äventyra ekonomin, eftersom ekonomisk tillväxt är det som legitimerar kommunistpartiets fortsatta makt. Dels vill man inte utmana ett USA som fortfarande är militärt överlägset. Och dels vill man inte heller stöta sig med Taiwan, utan föredrar en organisk sammanväxt över tid.
Men ju starkare Kina blir ekonomiskt och militärt, och ju närmare Taiwan kommer en deklaration om självständighet, desto mer ökar risken för en konfrontation. Med en värld i lockdown upptagen av virusbekämpning infinner sig ett tillfälle att pröva den amerikanska beredvilligheten, särskilt som ekonomin ändå går söderut under en period.
Zhongnanhai kan kalkylera med en svidande negativ tillväxt under en tid, men vet samtidigt att omvärlden är beroende av Kina (och omvänt). Det man däremot inte känner fullt är USA:s vilja att komma till undsättning och hur långt USA kan gå i en vedergällning. USA kan inte invadera, och man kan inte heller bomba städer med civila – vad ska man egentligen slå mot?
Sannolikheten för en invasion är ändå liten, och Beijing har en helt annan spelplan i beredskap. Man böjer sig som gräs i vinden för handelskrig och andra motgångar i väntan på att stormen ska bedarra och USA normaliseras, och på samma sätt har man en sällsynt uthållighet i andra affärer. Men uteslutet är det inte.
