Man rapporterar på sina håll att Kina under måndagen har «kränkt» Taiwans luftförsvarszon, med inte mindre än femtiosex plan «över» Taiwan. Det är en ökning från fredagens trettioåtta, lördagens trettionio och söndagens sexton plan, i vad som förefaller vara ett spratt Kina vill spela under nationaldagsfirandet, som inleddes första oktober.
Riktigt är förstås att man med dessa räder vill såväl provocera ön som utsätta dess försvar för konstant stress. Beijing skickar ständigt plan för att trötta ut Taibei, som numera inte alltid svarar med sin armada av F-16, utan försöker spara på krafterna.
Men rutten gick inte «över» Taiwan, utan i riktning mot Filippinerna, 250 km väster om Taiwan, och betydligt närmare Östra sandöarna (东沙群岛, Dongsha qundao). Man korsar därvid det sydvästra hörnet av Taiwans luftförsvarszon (adiz), som är en unilateral utvidgning av det egentliga suveräna luftrummet.
PLAN förlägger typiskt sina räder kring kanter och hörn av Taiwans luftförsvarszon, men aldrig i riktning mot ön eller i dess närhet.
Det senare sträcker sig tolv sjömil eller tjugotvå kilometer från land, och planen från fastlandet håller sig således på drygt tio gånger den distansen. Det är också så att Taiwans luftförsvarszon sträcker sig in på kinesiska fastlandet, och med den logik som tillämpas här skulle Kina «kränka» Taiwans luftförsvarszon bara genom att flyga på det egna territoriet.
Någon «kränkning» har således inte ägt rum, oavsett definition. Det finns i övrigt ingen internationell lagstiftning som täcker sådana luftförsvarszoner, utan är ett påhitt som ett tjugotal stater håller sig med, som vanligt på amerikanskt initiativ.
Man får anta att det står Kina lika fritt att bedriva «foaops» (freedom of aviation operations) som USA att utföra «fonops» (freedom of navigation operations) när man skickar sina hangarfartyg genom Taiwansundet eller stryker längs Kinas kust med krigsfartyg, bombplan, drönare och allsköns skrot? Eller har vi dubbla standarder även här?
Ett annat sätt att se på saken är förstås att det de jure bara finns ett Kina, och att man inte kan kränka sig själv. I den optiken skickar Beijing ett meddelande till secessionister i provinsen att man inte tänker släppa greppet, och att det vore bättre med en formell återförening. Riktigt så närsynt är kärleken kanske inte, men utnötningstaktiken har nog ändå en viss stävjande effekt.
Alla luftförsvarszoner i området överlappar varandra, och inbegriper även andras territorier i Kinas och Taiwans fall.
Litauens experiment att låta Taibei (台北) ha ett representationskontor i Vilnius under namnet «Taiwan» (台湾) förefaller vara en del i en större strategi. Man är i detta avseende bara en marionett, men även EU har aviserat en vilja att stärka politiska förbindelser med ön, samtidigt som USA bollar med samma idé om namnbyte på Taibeis kontor i Washington.
Man kunde tycka att namnvalet inte har någon större betydelse, men det är ett steg på vägen mot erkännande av Taiwan som en självständig stat, inte bara de facto, utan även de jure, med allt vad det innebär i form av diplomatisk representation och medlemskap i FN.
Vidare kunde man tycka, om man är demokratiskt lagd, att det ju vore en bra sak att Taiwan kommer ur skuggan av Kina och kan blomstra som en framgångsrik liten nation. Historien har haft sin gilla gång, och Kina har helt enkelt förlorat Taiwan, på samma sätt som gränser alltid har justerats, både i Kina och annorstädes!
Men om Taiwan erkänns som en självständig stat innebär det att man därstädes kan inhysa amerikansk trupp som ett extra skydd mot stora elaka Kina. Ur USA:s synvinkel är det dock snarare en angreppspunkt, en bas som ligger blott tjugo mil från Kinas östkust.
Här vill Kina inte ha amerikansk trupp.
Ska man hårdra det är det till och med bara en mils differens, med tanke på att ön Jinmen (金门) ligger strax intill Xiamen (厦门), i provinsen Fujian (福建). Det går färjor fram och tillbaka, och det är bara en del yttre tecken som minner om att det är Taiwan snarare än fastlandet – integrationen är långt framskriden.
Kubakrisen 1962 gällde Sovjetunionens plan om att bygga en bas på Kuba, drygt trettio mil från Floridadelstaten. Även Kuba är en suverän stat, men USA hotade med krig om ryssarna inte drog sig tillbaka. Taiwan riskerar således att bli en parallell till den händelsen, om en av två rivaliserande makter etablerar en bas alldeles i närheten av den andra.
Kina motiverar vanligen sitt anspråk på Taiwan med tanken om Kina som en enad kulturstat sedan ett par tusen år tillbaka, men det finns alltså även högst realpolitiska skäl att inte släppa taget om utbrytarprovinsen. På samma sätt håller man Nordkorea om ryggen som en buffert för att inte få amerikansk trupp alldeles invid den egna gränsen vid Liaoning (辽宁) och Jilin (吉林).
Av det skälet kommer Kina inte att tillåta Taiwan att gå sin egen väg, och man kommer även fortsättningsvis att svara med diplomati på varje litet steg i den riktningen, som att byta namn på representationskontor i andra länder. Man kallade hem ambassadören från Litauen i protest och kommer att bryta förbindelserna helt om landet framhärdar i sin plan. Mot Taiwan, vars export huvudsakligen går till Kina, kan man svara med ekonomisk blockad och sanktioner.
På samma sätt måste man alltså reagera mot USA om man menar allvar, ty om man ger med sig har man förlorat slaget. Då gäller inte längre principen om ett Kina i praktiken, och det är fritt fram för USA och EU att dra in Taiwan i stugvärmen.
Men det blir då en kortvarig lycka, och den demokrati man säger sig vilja försvara försvinner omgående i ett moln av krut när Kina ser sig nödgat att försvara vad man menar är det egna territoriet mot secessionistiska ambitioner att bryta sig loss. Ur omvärldens synvinkel är invasionen då ett faktum, vilket motiverar USA att skrida till handling.
USA kan naturligtvis aldrig vinna ett krig mot Kina, men man kan med en väpnad konflikt i regionen åstadkomma svåra skador på Kina, på behörigt avstånd från hemmaplan. Man kan därmed sinka Kinas vidare utveckling och orsaka tumult, i hopp om att kunna splittra nationen och därmed bevara den egna hegemonin, även om det också kommer att drabba USA och världsekonomin hårt.
Taiwans demokrati kan därför enbart bevaras under status quo eller under frivillig återförening med fastlandet, medan varje försök till utbrytning snarare leder till demokratins upplösning, Kinas omedelbara annektering och kanske en väpnad stormaktskonflikt. Det är en farlig lek med elden.
Frågan ställs med jämna mellanrum, nämligen hur man hanterar kinesiska, japanska och andra skriftsystem på en dator eller telefon. Det är kanske inte banalt eller trivialt, men ändå infinner sig hos mig varje gång en viss förvåning över att det inte hör till allmängodset.
En del föreställer sig alltjämt att det finns något slags kinesiskt tangentbord som inrymmer tiotusentals tecken, medan den enkla sanningen är att man nyttjar samma slag som du och jag. Med undantag för Taiwan, där man av geopolitiska skäl vägrade följa Folkrepublikens utveckling och istället anammade ett eget ickekommunistiskt fonetiskt alfabet kallat zhuyin fuhao (注音符号) eller bopomofo (ㄅㄆㄇㄈ) efter de inledande tecknen, som därför präglar tangentborden därstädes.
På fastlandet och i den övriga mandarintalande sfären nyttjar man istället pinyin (拼音) som grund, en modern (1958) romanisering som är avsevärt mer ljudriktig än tidigare system. Varje kinesiskt tecken kan således representeras med det latinska alfabetet, som till exempel 海 (hai, hav), 北 (bei, norr) och 水 (shui, vatten).
Uttalet, minus toner, följer i stort den romaniserade skriften, men det finns en del undantag och förenklingar som är värda att notera. Ett är att u egentligen är ü efter x, j, q och y, som i 去 (qu = qü, åka, gå), 许 (xu = xü, tillåta), 鱼 (yu = yü = ü, fisk) och 剧 (ju = jü, drama). Efter n anges ü explicit, som i 女 (nü, kvinna), eftersom n även kan följas av u, som i 怒 (nu, raseri) – för ü används emellertid den lediga bokstaven v i praktiken vid inmatning: 女 = nü = nv.
Ett annat undantag är att y och w inte alltid uttalas självständigt, utan är ett slags funktionella halvvokaler. I det tidigare exemplet har vi 鱼 (yu = yü = ü, fisk), som alltså uttalas som ü eller svenskt y. Men i sammansättning föreligger palatalisering, eller muljering, så att det inledande y antar ett svenskt j-liknande ljud: 鲨鱼 (shayu = shayü, haj). För exempelvis provinsen 云南 (Yunnan = Yünnan) förekommer vanligen palataliseringen självständigt i initialen, vilket motiverar bruket.
Alla är numera bekanta med staden Wuhan, som dock i en kinesisk kontext mest är känd av andra skäl, exempelvis för revolutionen 1911. Uttalet är emellertid inte som i statstelevisionen, utan vi har 武汉 (Wuhan = Uhan), det vill säga Oo-han. Att w ändå används beror på att det blir den bästa approximationen när u följs av en annan vokal, som i 我 (wo = uo, jag) eller 为 (wei = uei, för).
Ett ytterligare undantag är att -ian egentligen är -ien(-iän) i standarduttal, som i 天津 (Tianjin = Tienjin) och 鞭炮 (bianpao = bienpao, smällare), och att -uan egentligen är -uen (uän), som i 美元 (meiyuan = meiyuen, amerikansk dollar). I samma härad ligger kortformer för -ui = -uei, som i 水 (shui = shuei, vatten) och 桂 (Gui = Guei), och i kombination med föregående har vi således 瑞典 (Ruidian = Rueidien, Sverige). Lokalt uttal varierar, och kan ligga ortografiskt närmare pinyin. Pinyin är således utformat för att ha kortast möjliga form.
Kandidatfönster för sha i pinyin.
Med pinyin som grund kan man enkelt rendera tecken på skärm, nämligen genom att knappa in motsvarande romanisering för ett tecken eller ord, varvid man får ett antal förslag i ett kandidatfönster. De flesta stavelser i pinyin har nämligen ett antal motsvarigheter i tecken, som till exempel 傻 (sha, dum), 杀 (sha, döda), 鲨 (sha, haj). Det gäller även sammansatta ord, som 上海 (Shanghai) och 伤害 (shanghai, såra) – det är här tonerna kommer till sin rätt.
Kandidatfönster för shanghai i pinyin.
De första inmatningsmetoderna under 1980-talet var givetvis primitiva, men har sedermera raffinerats. Numera förekommer således prediktion på samma sätt som hos en sökmaskin, och metoden kan algoritmiskt välja rätt tecken och teckenkombinationer beroende av kontext. I Kina har man därtill AI-prediktion per molntjänst, vilket ytterligare raffinerar intelligensen i systemet. Metoden har vidare minne för användarens val av tecken.
Man skriver således inte enstaka tecken eller ord, utan hela eller delar av meningar i pinyin, för att erhålla bästa förslag per kontext. Man kan vid behov stega sig fram mellan olika delar av en mening för att korrigera enskilda tecken eller ord. Till yttermera visso behöver man inte alls skriva ut hela ord, utan det räcker med initialer, som gcd för 共产党 (gongchandang, kommunistpartiet), eller med «suddig pinyin» i allmänhet.
Prediktion vid kinesisk inmatning. gcdsrmdxz ger 共产党是人民的选择 (gongchandang shi renmin de xuanze, kommunistpartiet är folkets val).
En hel mening kan formas sålunda: gcdsrmdxz renderas som 共产党是人民的选择 (gongchandang shi renmin de xuanze, kommunistpartiet är folkets val). Av detta förstår vi att kinesiska på dator kan skrivas mycket snabbare än västerländska språk, vilket får sägas vara en oväntad utveckling.
Prediktion vid kinesisk inmatning med pinyin. Den fixar inte mullvad (鼹鼠, yanshu) i meningen, men väl att pappa har fem söner (爸爸有五个儿子, baba you wuge erzi).
En komplikation tycks vara att man alltjämt använder traditionella tecken på sina håll, till exempel i Hongkong och Taiwan, men det finns för det ändamålet parallella inmatningsmetoder för respektive tradition, och båda medger i övrigt bruk av såväl förenklade som traditionella tecken. Tecken som tecken, liksom.
Rendering på japanska nyttjar samma principer och har ungefär samma förutsättningar som kinesiska i övrigt. Tangentbord i Japan kan visserligen ha en särskild layout med alfabetet hiragana som komplement till den sedvanliga latinska utformningen, men det går alldeles utmärkt att nyttja så kallad rōmaji (ローマ字) med latinska bokstäver direkt – det är för övrigt den vanligaste metoden.
Japanska är något mer komplicerat än kinesiska, eftersom man utöver tecken har två hjälpalfabet i hiragana och katakana. Men även här löser intelligent prediktion problemet smärtfritt.
Japansk inmatning i praktiken.
Texten ovan kommer från denna mangasnutt.
Även för japanska förekommer ett antal olika romaniseringar, men Hepburn är sedan länge den vanligast förekommande.Till skillnad från tidiga kinesiska romaniseringar är det förhållandevis ljudriktigt. Man har till exempel 彼女 (かのじょ, kanojo, hon), 切符 (きっぷ, kippu, biljett) och 日本 (にほん, Nihon, Japan).
Systemet väljer automatiskt mellan kanji (kinesiska tecken) och de två alfabeten, men man kan förstås överpröva beslutet vid behov. I själva verket kan man skriva med enbart hiragana eller katakana, men det underlättar inte läsningen – tecknen ger texten stadga.
Prediktion vid japansk inmatning. Förstahandsvalet 空き (suki, vara hungrig) ges av den tidigare existensen av お腹 (おなか, onaka, mage).
Kontexten bestämmer vidare vilka kanji som väljs, till exempel för すき (suki), som kan betyda 好き (suki, gilla), eller 空き (suki, vara hungrig, vara tom). Förekomsten av ordet お腹 (おなか, onaka, mage) i meningen ger då det naturliga valet 空き (suki, vara hungrig) i prediktionen.
Såväl kinesiska som japanska skrivs numera vanligen horisontellt från vänster till höger, men de flesta ordbehandlare medger traditionell vertikal skrift från höger till vänster, vanligen uppifrån och ned. Det påverkar inte inmatningen, utan är en fråga om typografi och grafisk utformning.
Vertikal rendering av japanska och kinesiska.
Koreanskan använder det inhemska alfabetet hangeul (한글), men eftersom det skrivs i termer av stavelseblock minner det en del om metoderna för kinesiska och japanska. Det beror i sin tur på att koreanska ursprungligen nyttjade kinesiska tecken i skrift, och att man därefter har behållit blockstrukturen – inte mindre än sextio procent av koreanska ord har nämligen kinesiskt ursprung.
Ett kinesiskt tecken som 山 (shan, berg) skrivs på koreanska således som 산 (san) snarare än löpande ㅅㅏㄴ som i västerländsk skrift. Därvid preciserar man fonetiken och gör renderingen betydligt mer kompakt. Av de tjugofyra bokstäverna kan man forma inte mindre än 11 172 stavelseblock, vilket gör att koreanska för en utomstående kan misstas för en logografisk teckenskrift.
Koreanska är en alfabetisk skrift, men med bevarad stavelsestruktur.
Koreanskan lider på samma sätt som kinesiskan av ett stort antal homonymer, det vill säga ord som uttalas likadant men har olika innebörd och rendering i tecken. I koreanskan är det dessutom fråga om homografer, i så måtto att de renderas identiskt med hangeul – därför får man emellanåt precisera med hanja (한자), det vill säga kinesiska tecken.
Tidigare nyttjade man likt japanskan en blandskrift, men numera använder man enbart hangeul, främst av historiska och politiska skäl – det koreanska språket trängdes undan under den japanska ockupationen. Koreanskan är som ett resultat mer svårläst än japanska och kinesiska, trots ett genialt alfabet.
Tidningen Joseon Ilbo (조선일보) använder hanja i logotypen (朝鮮日報), men även i artikeln (野, 야, ya, fält, opposition).
Även inmatning av koreanska är något mer komplicerat, eftersom man måste förhålla sig till stavelseblockens struktur, med allt vad det innebär i form av tomma platshållare. Vill man rendera namnet 李 (zh: Li, jp: Ri, ko: I) kan man således inte nöja sig med ㅣ, utan måste skriva 이, där ㅇ markerar en tyst platshållare.
Systemet hanterar i övrigt automatiskt strukturen i blocken, och även för koreanskan finns ett antal olika system för inmatning. Man kan använda en latiniserad variant om man vill, men det går avgjort fortare med en särskild koreansk layout som skiljer ut vokaler och konsonanter i vardera halvan.
Koreansk tangentlayout (Mac OS). Översta raden är ordprediktioner för aktuell text.
Det är ett land med mindre än tre miljoner invånare, men har med en dåres förstånd ändå valt att angripa Kina. Bland annat har man protesterat mot införandet av säkerhetslagen i Hongkong och kallat de sociala reformerna i Xinjiang för «folkmord», yttringar som Beijing med viss rätt menar inkräktar på landets suveränitet – något Litauen borde begripa, givet dess historia som forna sovjetkoloni.
Åsikter är en sak, men Vilnius passerar en illröd linje när man nu upprättar förbindelser med Taiwan genom ett «representationskontor». Sådana finns visserligen världen över som ett slags inofficiell kanal för relationer med Taibei genom dess «kulturattaché», i Sveriges fall vid 驻瑞典台北代表团 (Zhu Ruidian Taibei daibiaotuan).
Men i Litauens fall väljer man att öppna kontor med namnet Taiwan (台湾) istället för Taibei (台北), vilket är en medveten provokation från Taibeis sida. 驻立陶宛台湾代表处 (Zhu Litaowan Taiwan daibiaochu) indikerar en ambassad för nationen Taiwan snarare än ett kontor för «Kinesiska Taibei» (中华台北, Zhonghua Taibei), ett namn med bakgrund i stridigheterna kring olympiskt deltagande för Folkrepubliken respektive Taiwan.
I världssamfundets officiella optik – de jure – finns bara ett Kina, som sedan 1971 administreras av Folkrepubliken. En eventuell återförening mellan Republiken Kina (Taiwan) och Folkrepubliken Kina efter det aldrig avslutade inbördeskriget måste enligt denna uppfattning ske i dialog och under fredliga former, och tills vidare gäller därför status quo.
Men i praktiken – de facto – kan Taiwan förstås betraktas som ett suveränt land med en egen politisk modell och ett eget försvar, även om man bara erkänns formellt av en handfull bananrepubliker. Det bereder en del problem, och på senare tid har man sett ökade ansatser att utmana status quo, inte bara från Taibeis sida utan även från externa aktörer.
Litauen är härvidlag en alldeles för liten spelare, och har i princip inget att vinna på att ställa sig i frontlinjen för en sådan politisk rörelse. Man blir bara kanonmat, och hade nog gjort bättre i att kämpa för självständighet i Katalonien och Baskien på den egna kontinenten istället för att lägga näsan i blöt långt bort i Kina – varför gör man det?
Eftersom Beijing gör anspråk på Taiwan kan man inte godta att andra länder har officiella relationer med båda, utan kräver att man gör ett val. Litauen tycks nu ha valt Taiwan, och därför har respektive lands ambassadör i Vilnius och Beijing kallats hem. Om kontoret blir verklighet under det föreslagna namnet, kommer förbindelserna med Kina således att upphöra, och med dem all handel och andra utbyten – det lär stå Litauen dyrt, och det är kanske något uppstudsiga Sverige bör begrunda närmare.
Saken har fått Litauen att gråta ut i EU, men där har man naturligtvis inget att hämta annat än symboliskt stöd. Utrikesminister Landsbergis menar, i likhet med många svenska debattörer i frågan, att EU måste agera samfällt mot Kina, och att enskilda medlemsländer inte har möjlighet att på egen hand utmana landet.
Så varför utmanar man då? Och varför skulle EU som block utmana Kina, när det är dess största handelspartner och dess främsta marknad? Varför ständigt och jämt lägga sig i Kinas angelägenheter och förespråka dess uppdelning, så som man har gjort i över hundra år? Låt istället Kina bli helt efter europeisk och japansk kolonialism.
Demokratimissionen och MR-religionen är visserligen starka faktorer i EU, men verkligheten är sådan att Kina med absolut visshet inte kommer att släppa taget om Taiwan, och att man kommer att slutföra inbördeskriget om Taibei utropar formell självständighet. Till det vill EU inte medverka, och därför går ridån ned för Litauen.
Sleepy Joe Biden epitomiserar på sätt och vis sitt land när han ständigt snubblar och faller då han ska visa sig hurtig och springa upp för trappor, samt när han stammar och stakar fram orden i debatt och framträdanden. Han är en representant för ett senildement land i förfall, en nation som under tvåtusentalet har dignat under terrorism, misslyckade krig, finanskris, eskalerande underskott och coronapandemi, och allt mer förlorar terräng till uppstickaren i Asien.
Allt detta är samtidigt självförvållat, som exempelvis den islamistiska terror som har hemsökt USA och västvärlden under detta århundrade. Vän av ordning minns att USA inte bara i ord fördömde Sovjetunionen för att ha skickat trupp till Afghanistan 1979 i syfte att försvara den kommunistiska regimen mot mujaheddins uppror, utan att man framförallt smugglade enorma mängder vapen och pengar till de afghanska stammarna och till organisationer som al-Qaida bakvägen via Pakistan, och att man därmed bäddade för framtida terrorism och konflikter.
När man samtidigt på falska premisser om «massförstörelsevapen» invaderade Irak för att sätta punkt för Saddams regim, släppte man istället lös motsvarande stamkrig och banade väg för nya terrororganisationer som Islamiska staten i den hårdföra sekulära diktaturens ställe, och därmed förorsakade man ytterligare terror och flyktingströmmar till inte minst Europa – utan att USA för den skull har betalat för de enorma skador man har orsakat oss.
Debaclet i Afghanistan följer ett välbekant mönster, nämligen att den amerikanska regimen sätter in en gigantisk militär apparat för att kuva en förhatlig regim, men sedermera lämnar landet i kaos och ruiner. Av den arabiska våren blev inget annat än nya diktaturer, inbördeskrig, terror och flyktingströmmar, medan «nationsbygget» och den installerade «demokratin» i Afghanistan föll ihop på nio dagar – de «demokratiskt valda» ledarna sägs ha flytt i helikoptrar fullastade med pengar.
Man har liknat det tjugo år långa kriget i Afghanistan med det tjugo år långa kriget i Vietnam, som båda slutade med förnedrande scener med amerikaner som sjappar i panik. Motivet i Vietnam var att förhindra kommunistisk expansion enligt den paranoida dominoteorin, men i praktiken skedde ingen ideologisk spridning utanför de berörda länderna Vietnam, Laos och Kambodja – det var inte amerikanernas förtjänst.
Vietnam har sedan dess tagit rygg på Kina, med en liknande ekonomisk utveckling, och numera vill USA nyttja landet som en «allierad» mot den nya påhittade fienden Kina. Påhittad, nämligen för att USA ständigt uppfinner fiender och nyttjar andra som brickor genom att låtsas vara deras vän, bara för att senare överge dem och kanske till och med bli fientligt inställd.
Man kan erinra sig att USA först stödde Nationalistkina i inbördeskriget mot det kommunistiska upproret, och sedermera höll fast vid Taiwan som Kinas representant i trettio år fram till 1979, då man tvärvände och sökte Folkrepublikens vänskap i syfte att innesluta Sovjetunionen. Kina hade nämligen en fnurra på tråden med ryssarna, vilket USA ville utnyttja.
Den vänskapen var uppenbarligen tillfällig, och sedan Sovjetunionens fall har USA allt mer intagit en fientlig hållning till Kina, enkannerligen sedan landet kommit att utmana amerikansk hegemoni i regionen och på allt fler områden har blivit en formidabel konkurrent.
Sedan åtminstone Obamas «pivot to Asia» har man haft en strategi om att med olika medel söka kontra och obstruera Kinas vidare utveckling, genom att dels bilda allianser och handelspakter, och dels även orsaka handelskrig, angripa kinesiska företag med marknadsförbud och andra fientliga mekanismer.
Problemet med strategin är att den har varit tämligen ryckig och beroende av lynnigheten hos sittande president. Av handelspakten Trans-Pacific Partnership (TPP) blev intet, då efterträdaren Trump på sin första arbetsdag beslöt att hoppa av, och att sedermera riva upp ett flertal andra avtal för att söka en bättre deal med förment allierade parter i Europa och Nordamerika.
När USA nu söker allierade i Asien för att söka motverka Kina finns alla dessa faktorer i bakgrunden. Kan man verkligen lita på jänkarna, att de håller ord och ställer upp när det verkligen gäller? Vad är ett handslag egentligen värt med Onkel Sam, när man i en handvändning kan överge tidigare doktriner och byta vänner lika ofta som andra byter underkläder? När man kan invadera ett land och därefter sjappa med svansen mellan benen utan att ha åstadkommit ett dyft? När ett demokratiskt val över en natt kan ställa ingångna avtal på ända?
Om man får tro diskussionen i Taiwan har man där redan dragit slutsatsen att man måste lita till sig själv, och att USA inte är en garant för dess «självständighet». Man kommer nog att fortsätta köpa sekunda vapenmateriel från USA, men i övrigt känner man sig där nog rätt naken efter det amerikanska debaclet i Afghanistan. Och på liknande sätt resoneras det överallt i Asien, där Kina visserligen ses som en buffel, men samtidigt anses vara mer stabilt och pålitligt än jänkarnas ombytliga politik och ständiga schackrande.
Sleepy Joe ärvde både kriget i Afghanistan och Trumps beslut om att asvluta det, men det kunde för den skull ha skötts bättre, utan att alienera potentiella allierade i regionen. Biden har därmed sumpat den egna strategin att söka ringa in Kina med närmare förbindelser med andra nationer i området.
Samtidigt är det förstås rätt beslut att avsluta kriget och att lägga pengarna på mer uppbyggliga projekt. Nationsbygge och demokratiplantering har aldrig någonsin fungerat, och den militära vägen att dominera den moderna världen har egentligen aldrig varit framkomlig – det är en sorglig bieffekt av USA:s framgång under andra världskriget.
I rättvisans namn måste man säga att Biden sitter mellan en sten och ett hårt ställe, och att han oavsett beslut hamnar i korselden. Hans retorik om att uppdraget i Afghanistan inte leder någon vart är helt korrekt, men frågan är alltså hur han ska förhindra att en sådan mission företas igen. Vad blir USA:s nästa Afghanistan, Irak eller Vietnam?
