Kategori: Taiwan

Kategorier
Asien Europa Kina Politik Taiwan USA

Papperstiger om Taiwan

Den amerikanska skurkregimen hotar hela världen med handelstullar, men vill samtidigt vara «allierad» med samma länder gentemot Kina. Det är en ekvation som inte riktigt går ihop, och den förvärras av att jänkarna ömsar skinn vart fjärde år och därmed svänger fram och tillbaka i sina ståndpunkter.

Under Shangri-La-dialogen i Singapore levererade försvarsminister Pete Hegseth således en drapa mot «Communist China», och menade – tvärtemot sin företrädare Lloyd Austin förgående år – att Kina står i begrepp att «invadera» provinsen Taiwan. Regionens länder uppmanades att ta rygg på USA, samtidigt som en varning utfärdades om att ett krig om Taiwan skulle få förödande konsekvenser för hela världen.

Kina, som inte har någon högre representation vid Shangri-La, står å andra sidan för stabilitet i såväl politik som relationer, och regionen föredrar nog sådan stabilitet framför den förvirrade amerikanska hållningen. Inte minst erbjuder Kina handel och investeringar i mått som USA inte kan matcha, vilket i slutändan avgör frågan.

Avseende Taiwan sker ingen invasion med mindre än att Taiwan väljer självständighetens väg, antingen genom formell deklaration eller via förändring av konstitutionen, eller att USA etablerar närvaro på ön. Det blir i så fall USA som provocerar fram det krig man vill ha, men ett sådant kan inte göra något annat än att förstöra Taiwan och dess demokrati i grunden.

Hegseth betonade även att det amerikanska imperiet inte avser släppa sin hegemoniska roll i regionen, och att man inte kommer att låta Kina dominera. Men under de förutsättningarna lär det förr eller senare bli skarp konflikt, och Kinas allt starkare militär kommer därför småningom att sparka ut USA ur «Indopacifien». Det vore inte en dag för tidigt, och för allt vad det är värt matchas Hegseths skarpa ord inte längre av den fysiska verkligheten – det är en papperstiger som ryter.

En märklig vapendragare till Hegseth finns på plats i form av den svenska moderatregimens Pål Jonson, den lille försvarsministern som av någon anledning tror att Sverige har något med «Indopacifien» att göra. Några tal finns inte att tillgå för den typen av C-rankade dignitärer, men han säger sig ha retat upp Kina genom ett utspel om «folkrätten».

Jo, men Jonson behöver nog gå en kurs i folkrättens elementa, eftersom han förefaller betrakta Taiwan som ett «land», stick i stäv med internationell rätt och praxis. Det är en aggressiv utrikespolitisk hållning som mest är ägnad att skada relationen med Kina, vilket nog inte är i överensstämmelse med regimens uppdrag att verka för svenska folkets bästa.

I ett folkrättsligt perspektiv angår det kinesiska inbördeskriget och dess förlängning i nutiden ingen annan än de två kontrahenterna själva, och det är således upp till kineserna på vardera sidan sundet att avgöra hur man vill bilägga tvisten. Det kan ske fredligt, med bevarande av autonomi och demokrati för Taibei, genom att Taiwan formellt uppgår i Folkrepubliken, eller det kan ske med våld, varvid autonomin och demokratin upphör.

USA har i egenskap av imperium förstås aldrig respekterat folkrätten – det är bara att lista alla dess krig, från Vietnam till Irak, för att inse det – men för en liten nation som Sverige är den och har alltid varit en grundbult. Sverige ska därför fortsätta att betrakta Kina som ett land, och framförallt ska Sverige inte bidra till fler spänningar i regionen. Regimen bör tackla arbetslösheten, gängkriminaliteten och andra inhemska problem, inte mopsa upp sig mot länder på andra sidan klotet.

Kategorier
Europa Kina Kultur Politik Ryssland Taiwan

Palestina, Ukraïna, Taiwan i medier

Så kallad «frivillig förflyttning» av Gazas medborgare ska bana väg för permanent israelisk närvaro på den lilla kvarvarande remsan av det som har utgjort palestinskt hemland i två tusen år. «Jaså, såpass?», kväder gammelmedier, bara för att raskt fokusera på melodifestival och annat.

Här finns liksom inte det där märkliga tänket kring «fullskalig invasion», eftersom Mellanösterns enda ockupationsmakt alltid får hållas med sina ständiga brott mot mänskligheten. Ty «förintelsen», «antisemitismen» och så vidare, som om de oförätterna skulle ha någon som helst bäring på saken. Vi kan hur som haver inte göra något, ens om vi hade velat, eftersom den avskyvärda etnostaten alltid har USA i ryggen oavsett folkmord och andra människorättsbrott.

Men diskrepansen i hur man betraktar olika konflikter är i sig intressant, i det att man så öppet blottar kognitiv dissonans och fullfjädrad bias av olika slag. Lillryssland – det vill säga Ukraïna – har varit en nation under mycket kort tid, och har genom hela historien hört till Ryssland, faktiskt utgjort den ryska kulturens vagga.

Den ukraïnska nationalismen är en ganska ny företeelse, och den omfattas inte av alla medborgare. Östra halvan dras mer åt den ryska sfären, medan den västra under ideliga västliga kampanjer lockas av fagra löften om en paradisisk tillvaro i Europeiska unionen. Folket är därför mest bönder på ett schackspel, NPC:er, brickor i ett större geopolitiskt spel som har pågått i sekler.

Man kan med visst fog säga att Europa skiter i det ukraïnska folket ungefär lika mycket som judestaten struntar i den av Hamas tagna gisslan. Det är pjäser som kan offras för ett «högre» syfte, med vilket menas territoriell expansion. Fast här är det förstås Ryssland som har snuvat Väst på villebrådet och i dess ställe neutraliserat aktören.

Därför gapar man i högan sky, med vitt spridda fabler om att vi står näst på tur och så vidare, utan att beakta de verkliga bevekelsegrunderna. Och folket går på det, man förleds att «stå med Ukraïna» och på olika vis flagga med den löjliga vimpeln. Även om man numera kan skönja en hel del tillnyktring i leden när det står klart vartåt det barkar.

Än märkligare är nog den allmänna hållningen kring Taiwan, en ickenation om vilken kunskapen generellt är infinitesimalt liten, för att inte säga obefintlig. Samma sak skulle förstås kunna sägas om den tidigare brittiska kronkolonin Hongkong, som vissa faktiskt betraktar som något slags land, helt i enlighet med den förledda och separatistiska studentsvansen därstädes.

Det rör sig här om ett slags «finare» kineser – «hongkongare» och «taiwaneser» – till skillnad från de gulingar mot vilka det ursinniga hatet grasserar våldsamt på fora som Flashback och annorstädes, bevis nog för att det även här rör sig om spelpjäser snarare än någon hastiskt påkommen omsorg. I grunden handlar det även här om geopolitisk kamp, främst expansion av demokrati och västerländska värden, mjuk makt med vilken man kan dominera andra.

Också i detta fall bortser man helt från historisk bakgrund och andra beröringspunkter, även om det här nog är är mindre avsiktligt och mer fråga om massiv okunskap. Inte heller i denna konflikt har man någon vidare konsekvensanalys, eftersom man inte förstår de premisser på vilka Taiwans demokrati upprätthålls.

Exempelvis innebär väpnad konflikt om ön att demokratin krossas omedelbart och för gott, tillsammans med infrastrukturen. Och risken för väpnad konflikt står i direkt proportion till hur starkt Taibei söker frigöra sig eller Väst försöker lägga sig i, vilket i sin tur uttrycks i omfattningen och skalan av fastlandets militära demonstrationer och övningar.

Söker man bryta loss ön läggs den alltså i ruiner, och ingen demokrati eller annat finns kvar, oavsett utgången i kriget i övrigt. Man måste därför bestämma sig för om det är demokratin man vill söka bevara och möjligen expandera, eller om det är de där lite «finare» kineserna man sörjer för, de som man alltså egentligen inte bryr sig ett skvatt om.

Demokratin kan bara vidmakthållas så länge Taiwan formellt hör till Kina, och upphör i princip i samma stund som man skulle få för sig att deklarera självständighet. Jo, det finns de som menar att Republiken Kina alltjämt representerar en kontinuerlig makt sedan kejsardömets kollaps 1911, men den erkänns numera bara av ett dussin mikrostater.

Ska man jämföra dessa tre konfliktytor torde analysen därför resultera i att den om Taiwan har minst fog för sig, då det är en ickestat som utgör part i ett aldrig avslutat inbördeskrig, samtidigt som de båda stridande sidorna betraktar sig som hörande till ett enda Kina. Det spelar här ingen roll vad ett enskilt parti på Taiwan anser om saken, det är vad de rättsstatliga styrdokumenten hävdar.

Ukraïna utgör ett mellanting, då det är samma slags slaviska bröder som slåss mot varandra, och då de båda staterna har historiska band och en gemensam kultur. Sådana schismer är förvisso inget nytt i den sfären, utan har präglat hela historien.

Vilket då ger att konflikten i Palestina egentligen är mest angelägen att bevaka, då det här rör sig om olika folk och en helt annan nivå, med kontinuerlig fördrivning, ockupation, bosättarpolitik, utomparlamentariska avrättningar, folkmord och otaliga krigsbrott.

Det har för den som inte är blind, döv och hjärndöd länge stått fullständigt klart att Israels mål är att lägga under sig hela Palestina, med USA:s och EU:s goda minne. Även om den mediala logiken är alldeles bakvänd i dessa tre spörsmål.

Anklagad för människorättsbrott av världssamfundet.
Kategorier
Kina Politik Ryssland Taiwan USA

Taiwans befrielse nära

För att inta Taiwan och återbörda den bångstyriga provinsen till moderlandet krävs koordination på ett flertal punkter. Dels måste man ha den militära förmågan att försätta ön i blockad och småningom kunna landstiga med trupp, samtidigt som man kan hålla USA stånget. Dels måste de internationella förutsättningarna vara ideala, så att konsekvenserna blir minimala.

Angående det sistnämnda har Zhongnanhai nogsamt studerat utfallet av Rysslands specialoperation i Ukraïna samt betraktat hur Moskva har parerat västliga sanktioner. För man vet att Väst kommer att svara på ungefär samma vis mot Kina, samtidigt som Beijing har betydligt mer moteld att anlägga i egenskap av att vara så integrerat i världshandeln.

Förutsättningarna tycks då vara som mest gynnsamma under Trumps innevarande mandatperiod, som också sammanfaller med det viktiga årtalet 2027, då Kina senast ska ha uppfyllt återföreningen enligt en del uttalanden av Xi Jinping. Detta bland annat för att Trump vägrar uttala sig om att bistå Taiwan vid en invasion, samtidigt som han har uttryckt vissa negativa utsagor om ön.

Transaktionell stormaktspolitik skulle hypotetiskt kunna avgöra saken, nämligen att Trump tar Grönland i utbyte mot att Rysslands annektering av ukraïnaska oblast erkänns och att Taiwan kommer hem till moderlandet, och därvidlag kan EU eller övriga världen inte göra ett skvatt för att motverka en sådan händelseutveckling. Sedan om sådan land grab är «rättvis» är av underordnad betydelse.

Men mer troligt lär Trumps rådgivare motsätta sig att ge bort Taiwan, eftersom det är en avgörande del i den amerikanska «indopacifiska» strategin, där Taiwan betraktas som ett «osänkbart fort» i den första ökedjan. Därför är väpnad konflikt det troligaste utfallet, allra helst som Taibei allt mer tycks fjärma sig från fastlandet och allt oftare provocerar med försök att bryta sig loss.

För ändamålet har Kina inte bara byggt världens största flotta och engagerat sin fiskeflotta som en civil maritim milis, utan även utvecklat ett slags märkliga landstigningspråmar (登陆驳船, denglu bochuan), som i dagarna har siktats längs Guangdongs kust. Det rör sig om pylonförankrade båtar med landstigningsbryggor i lång teleskopisk serie, närmare en kilometer i längd.

Sådana pråmar kan sättas in då man har neutraliserat Taiwans flygvapen och robotförsvar, och medger då snabb landstigning med minimal risk för förluster. Man kan mycket snabbt få fordon på plats för att befästa ett strandparti, och därefter börja skyffla in manskap under säkrare former. Game over.

Knäckfrågan är hur länge man ska vänta. Man har redan kapaciteten, samtidigt som man nu har ett möjlighetsfönster då Rysslands krig alltjämt pågår. Så fort det är avslutat kan USA nämligen fullt ut koncentrera sig på Kina, vilket gör saken svårare för Beijing. Kanske är befrielsen av Taiwan därför omedelbart förestående, nu när april närmar sig – den enda tid på året tillsammans med oktober, då vädret medger en sådan operation.

Kategorier
Europa Kina Politik Ryssland Taiwan USA

Transaktionell geopolitik

Utbrytarprovinsen Taiwan håller sedan 1984 årliga militära övningar under beteckningen Hanguang (汉光), i syfte att förbereda för en invasion från fastlandet. Under årets drill har man på amerikanskt initiativ förstärkt med drygt tre tusen reservister, samtidigt som en amerikansk general har skymtats i bakgrunden.

Med mer eller mindre automatik reagerar Beijing på varje sådan upptrappning genom att skruva upp både retoriken och storleken på de egna övningarna. Försvarsministeriets talesman Wu Qian (吴谦) uttryckte sig således tämligen bombastiskt under en presskonferens, då han varnade det styrande Framstegspartiet att «vi kommer förr eller senare att ta er» (早晚要来收了你们, zaowan yao lai shoule nimen).

Även i medier har man dammat av den gamla sloganen «fäderneslandet måste förenas» (祖国必然统一, zuguo biran tongyi) för att piska upp nationalistisk yra och mana till folklig kampvilja. Samtidigt finns en viss osäkerhet kring den nya Trump-administrationens hållning till renegadprovinsen.

US-presidenten bibehåller nämligen klassisk ambivalens kring frågan om huruvida USA kommer att bistå Taiwan i händelse av konflikt, till skillnad från företrädaren Sleepy Joe Bidens klarspråk i att komma till undsättning. Traditionell amerikansk doktrin är här att inte ta uttrycklig ställning.

Samtidigt har Trump deklarerat att Taiwan måste börja betala för eventuellt amerikanskt skydd, och han har också hotat med att slänga inte mindre än hundra procent tullar på chips och annan halvledarteknik i syfte att driva tillverkningen till USA. I själva verket anser han att Taiwan har «stulit» den amerikanska produktionen. Det visar att han har samma transaktionella attityd till Taiwan som till Ukraïna, Ryssland, Kanada, Mexiko och Europa, vilket ger en del oanade öppningar.

Musks administration har orsakat chockvågor över världen sedan tillträdet för drygt en månad sedan, inte minst i fråga om hållningen till Ukraïna. Trump anses slänga Voldemort Zelenskyj under bussen i utbyte mot mineraler och andra resurser, samtidigt som han är villig att normalisera relationen med Ryssland. Den transatlantiska länken har brustit, och nu lägger Trump dessutom ett initialt förhandlingsbud om tjugofem procent tullar mot EU.

Återstår då Kina, den stora knäckfrågan. Tullar mot Beijing kommer denna gång att bemötas hårt, vilket kan skada USA ordentligt, exempelvis om fulla exportrestriktioner kring jordartsmetaller införs från kinesisk sida. Men Trump kan då spela Taiwan-kortet, fast denna gång i en annan mening än den gängse, nämligen att ge bort ön i utbyte mot något annat, på samma sätt som med Ukraïna. Vad är Zhongnanhai villigt att betala för den presenten? Troligen en hel del.

Vi har då att göra med en nygammal form av transaktionell geopolitik, där stormakter delar upp världen i intressesfärer och förhandlar om territorier, även andras. Trump vill ha Grönland, och om han kan få Ryssland och Kina att titta bort behöver han bara hantera primadonnorna i Danmark och Bryssel efter att annekteringen är fullbordad.

Varken Ukraïna eller Taiwan är självändamål för Trump, utan vad som räknas i slutändan är nettot av samtliga dessa transaktioner. Ryssland erhåller sina fem ukraïnska oblast, Taiwan kommer hem till fastlandet och Trump tar Grönland plus en rad avtal om mineraler och andra utbyten som storligen gynnar USA. En vinn–vinn-situation för alla inblandade parter, naturligtvis med undantag för Ukraïna, Danmark och EU.

我们一定要完成解放台湾统一祖国的神圣事业 – Women yiding yao wancheng jiefang Taiwan tongyi zuguo de shensheng shiye | Vi ska helt säkert fullständigt befria Taiwan och företa det heliga uppdraget att förena fäderneslandet. Propagandaaffisch från 1977 under kulturrevolutionen.
Kategorier
Europa Kina Politik Taiwan USA

Kinas megapentagon

När Kina gör något, gör man det ordentligt och i stor skala, och därför kan man inte heller hålla det hemligt. Alltså har man observerat att Kina i rask takt bygger en anläggning några mil sydväst om Beijing, i anslutning till bergen. Det spekuleras vara en militär ledningscentral tio gånger större än amerikanska Pentagon i yta.

Givet att observationen är riktig spekuleras det då vidare i vad Kinas avsikt med detta skulle kunna tänkas vara, och här börjar det divergera ordentligt i gissningarna. Men även grundpremissen är tämligen skakig, givet att man inte har något mer substantiellt att gå på än kartbilder – anläggningen kan i princip vara vad som helst.

Någon fysisk spion tycks man inte ha på plats, utan man grundar analysen på vad som tycks föreställa möjliga «underjordiska» strukturer, vilket då skulle utgöra ett slags bunkrar för den politiska och militära ledningen i händelse av större konflikt. En annan ledtråd skulle vara att byggnationen saknar civila prospekt och annat intresse, och att projektet därmed hålls dolt för allmänheten.

Så skulle det naturligtvis kunna vara, men det kan också vara vilken sorts militärbas som helst, av det slag som naturligen förekommer i de flesta länder. Just storleken tyder på det, eftersom Kina inte har något direkt behov av att bygga tio gånger Pentagon för att husera landets intelligentisa. Den kinesiska strategin skulle snarare vara att sprida ut resurserna någorlunda.

Självklart har man sådana kommandocentraler, och lika självklart behöver sådana emellanåt moderniseras. Och varför inte i bergsnära trakter i anslutning till huvudstaden, för omedelbar transport i händelse av krig? Det är egentligen en ickefråga, men spekulation är nu vad politiska analytiker ständigt ägnar sig åt…

Här ska Beijings militärstad ligga, om man får tro spekulationerna.

Om premissen är giltig kan man då ställa ett antal följdfrågor, nämligen varför byggnationen sker just nu och i så rasande tempo. Det senare är egentligen trivialt, eftersom Kina bygger fort vad man än gör, men man kan också spekulera vidare i att en snabbt föränderlig global situation kräver det, samt att vissa numerologiska samband figurerar i debatten, som «slutdatum» att invadera Taiwan.

Det finns nu inga sådana rigida tidsperspektiv, utan Beijing kan vänta in Taibei i evighet. Men däremot kan andra externa skeenden spela viss roll, som kriget i Ukraïna och Trumps återkomst till makten. Även EU:s ambitioner att lägga sig i det kinesiska inbördeskrigets förvecklingar ger Beijing incitament att agera preemptivt och förbereda sig för konflikt, eftersom man inte har för avsikt att släppa den bångstyriga provinsen.

Man observerar alltså att Taiwan fjärmar sig allt mer från fastlandet, och att särskilt Framstegspartiet när secessionistiska ambitioner. Man noterar vidare att Väst tar tillfället i akt att nyttja Taiwan som ännu en murbräcka mot Kina, i likhet med Hongkong, Tibet och Xinjiang, i syfte att splittra och skapa sig egna fördelar.

Därtill kommer att västerländska kanonbåtar i allt större utsträckning smyger längs Kinas kust i syfte att upprätthålla «navigeringsfriheten», utan att Kina för den skull svarar med att sätta in sina hangarfartyg i den hårt ansatta Östersjön. Samtidigt har Japan börjat frångå sin pacifistiska hållning och allt mer antagit en konfrontativ hållning gentemot Kina.

Skärmytslingarna i Sydkinesiska sjön hjälper naturligtvis inte till, och inte heller fnurran på tråden med Indien. USA:s omfattande installationer i regionen förskräcker, och därför måste Beijing se om sitt hus och förbereda sig för det värsta – en varm konflikt med USA och dess vasaller i regionen och i Europa.

En sådan konflikt har i princip bara en enda angreppsyta, och det är Taiwan. Om Taibei uppmuntrat av Washington och Bryssel skulle ta ett steg för långt och deklarera oavhängighet, har Beijing inte så mycket annat val än att tillrättavisa renegaderna med militärt våld, vilket då kan trigga en hel händelsekedja av militär och politisk art.

Det är för den omständigheten man måste ta höjd, för att skydda ledningen om USA och dess marionetter skulle få för sig att slå mot fastlandet under förevändning av att beskydda Taiwan. Washington har inte helt sällan nyttjat sådana bevekelsegrunder för invasion och annan bombliberalism, och om detta är Zhongnahai pinsamt medvetet.