Kategori: Taiwan

Kategorier
Europa Kina Kultur Politik Ryssland Taiwan

Palestina, Ukraïna, Taiwan i medier

Så kallad «frivillig förflyttning» av Gazas medborgare ska bana väg för permanent israelisk närvaro på den lilla kvarvarande remsan av det som har utgjort palestinskt hemland i två tusen år. «Jaså, såpass?», kväder gammelmedier, bara för att raskt fokusera på melodifestival och annat.

Här finns liksom inte det där märkliga tänket kring «fullskalig invasion», eftersom Mellanösterns enda ockupationsmakt alltid får hållas med sina ständiga brott mot mänskligheten. Ty «förintelsen», «antisemitismen» och så vidare, som om de oförätterna skulle ha någon som helst bäring på saken. Vi kan hur som haver inte göra något, ens om vi hade velat, eftersom den avskyvärda etnostaten alltid har USA i ryggen oavsett folkmord och andra människorättsbrott.

Men diskrepansen i hur man betraktar olika konflikter är i sig intressant, i det att man så öppet blottar kognitiv dissonans och fullfjädrad bias av olika slag. Lillryssland – det vill säga Ukraïna – har varit en nation under mycket kort tid, och har genom hela historien hört till Ryssland, faktiskt utgjort den ryska kulturens vagga.

Den ukraïnska nationalismen är en ganska ny företeelse, och den omfattas inte av alla medborgare. Östra halvan dras mer åt den ryska sfären, medan den västra under ideliga västliga kampanjer lockas av fagra löften om en paradisisk tillvaro i Europeiska unionen. Folket är därför mest bönder på ett schackspel, NPC:er, brickor i ett större geopolitiskt spel som har pågått i sekler.

Man kan med visst fog säga att Europa skiter i det ukraïnska folket ungefär lika mycket som judestaten struntar i den av Hamas tagna gisslan. Det är pjäser som kan offras för ett «högre» syfte, med vilket menas territoriell expansion. Fast här är det förstås Ryssland som har snuvat Väst på villebrådet och i dess ställe neutraliserat aktören.

Därför gapar man i högan sky, med vitt spridda fabler om att vi står näst på tur och så vidare, utan att beakta de verkliga bevekelsegrunderna. Och folket går på det, man förleds att «stå med Ukraïna» och på olika vis flagga med den löjliga vimpeln. Även om man numera kan skönja en hel del tillnyktring i leden när det står klart vartåt det barkar.

Än märkligare är nog den allmänna hållningen kring Taiwan, en ickenation om vilken kunskapen generellt är infinitesimalt liten, för att inte säga obefintlig. Samma sak skulle förstås kunna sägas om den tidigare brittiska kronkolonin Hongkong, som vissa faktiskt betraktar som något slags land, helt i enlighet med den förledda och separatistiska studentsvansen därstädes.

Det rör sig här om ett slags «finare» kineser – «hongkongare» och «taiwaneser» – till skillnad från de gulingar mot vilka det ursinniga hatet grasserar våldsamt på fora som Flashback och annorstädes, bevis nog för att det även här rör sig om spelpjäser snarare än någon hastiskt påkommen omsorg. I grunden handlar det även här om geopolitisk kamp, främst expansion av demokrati och västerländska värden, mjuk makt med vilken man kan dominera andra.

Också i detta fall bortser man helt från historisk bakgrund och andra beröringspunkter, även om det här nog är är mindre avsiktligt och mer fråga om massiv okunskap. Inte heller i denna konflikt har man någon vidare konsekvensanalys, eftersom man inte förstår de premisser på vilka Taiwans demokrati upprätthålls.

Exempelvis innebär väpnad konflikt om ön att demokratin krossas omedelbart och för gott, tillsammans med infrastrukturen. Och risken för väpnad konflikt står i direkt proportion till hur starkt Taibei söker frigöra sig eller Väst försöker lägga sig i, vilket i sin tur uttrycks i omfattningen och skalan av fastlandets militära demonstrationer och övningar.

Söker man bryta loss ön läggs den alltså i ruiner, och ingen demokrati eller annat finns kvar, oavsett utgången i kriget i övrigt. Man måste därför bestämma sig för om det är demokratin man vill söka bevara och möjligen expandera, eller om det är de där lite «finare» kineserna man sörjer för, de som man alltså egentligen inte bryr sig ett skvatt om.

Demokratin kan bara vidmakthållas så länge Taiwan formellt hör till Kina, och upphör i princip i samma stund som man skulle få för sig att deklarera självständighet. Jo, det finns de som menar att Republiken Kina alltjämt representerar en kontinuerlig makt sedan kejsardömets kollaps 1911, men den erkänns numera bara av ett dussin mikrostater.

Ska man jämföra dessa tre konfliktytor torde analysen därför resultera i att den om Taiwan har minst fog för sig, då det är en ickestat som utgör part i ett aldrig avslutat inbördeskrig, samtidigt som de båda stridande sidorna betraktar sig som hörande till ett enda Kina. Det spelar här ingen roll vad ett enskilt parti på Taiwan anser om saken, det är vad de rättsstatliga styrdokumenten hävdar.

Ukraïna utgör ett mellanting, då det är samma slags slaviska bröder som slåss mot varandra, och då de båda staterna har historiska band och en gemensam kultur. Sådana schismer är förvisso inget nytt i den sfären, utan har präglat hela historien.

Vilket då ger att konflikten i Palestina egentligen är mest angelägen att bevaka, då det här rör sig om olika folk och en helt annan nivå, med kontinuerlig fördrivning, ockupation, bosättarpolitik, utomparlamentariska avrättningar, folkmord och otaliga krigsbrott.

Det har för den som inte är blind, döv och hjärndöd länge stått fullständigt klart att Israels mål är att lägga under sig hela Palestina, med USA:s och EU:s goda minne. Även om den mediala logiken är alldeles bakvänd i dessa tre spörsmål.

Anklagad för människorättsbrott av världssamfundet.
Kategorier
Kina Politik Ryssland Taiwan USA

Taiwans befrielse nära

För att inta Taiwan och återbörda den bångstyriga provinsen till moderlandet krävs koordination på ett flertal punkter. Dels måste man ha den militära förmågan att försätta ön i blockad och småningom kunna landstiga med trupp, samtidigt som man kan hålla USA stånget. Dels måste de internationella förutsättningarna vara ideala, så att konsekvenserna blir minimala.

Angående det sistnämnda har Zhongnanhai nogsamt studerat utfallet av Rysslands specialoperation i Ukraïna samt betraktat hur Moskva har parerat västliga sanktioner. För man vet att Väst kommer att svara på ungefär samma vis mot Kina, samtidigt som Beijing har betydligt mer moteld att anlägga i egenskap av att vara så integrerat i världshandeln.

Förutsättningarna tycks då vara som mest gynnsamma under Trumps innevarande mandatperiod, som också sammanfaller med det viktiga årtalet 2027, då Kina senast ska ha uppfyllt återföreningen enligt en del uttalanden av Xi Jinping. Detta bland annat för att Trump vägrar uttala sig om att bistå Taiwan vid en invasion, samtidigt som han har uttryckt vissa negativa utsagor om ön.

Transaktionell stormaktspolitik skulle hypotetiskt kunna avgöra saken, nämligen att Trump tar Grönland i utbyte mot att Rysslands annektering av ukraïnaska oblast erkänns och att Taiwan kommer hem till moderlandet, och därvidlag kan EU eller övriga världen inte göra ett skvatt för att motverka en sådan händelseutveckling. Sedan om sådan land grab är «rättvis» är av underordnad betydelse.

Men mer troligt lär Trumps rådgivare motsätta sig att ge bort Taiwan, eftersom det är en avgörande del i den amerikanska «indopacifiska» strategin, där Taiwan betraktas som ett «osänkbart fort» i den första ökedjan. Därför är väpnad konflikt det troligaste utfallet, allra helst som Taibei allt mer tycks fjärma sig från fastlandet och allt oftare provocerar med försök att bryta sig loss.

För ändamålet har Kina inte bara byggt världens största flotta och engagerat sin fiskeflotta som en civil maritim milis, utan även utvecklat ett slags märkliga landstigningspråmar (登陆驳船, denglu bochuan), som i dagarna har siktats längs Guangdongs kust. Det rör sig om pylonförankrade båtar med landstigningsbryggor i lång teleskopisk serie, närmare en kilometer i längd.

Sådana pråmar kan sättas in då man har neutraliserat Taiwans flygvapen och robotförsvar, och medger då snabb landstigning med minimal risk för förluster. Man kan mycket snabbt få fordon på plats för att befästa ett strandparti, och därefter börja skyffla in manskap under säkrare former. Game over.

Knäckfrågan är hur länge man ska vänta. Man har redan kapaciteten, samtidigt som man nu har ett möjlighetsfönster då Rysslands krig alltjämt pågår. Så fort det är avslutat kan USA nämligen fullt ut koncentrera sig på Kina, vilket gör saken svårare för Beijing. Kanske är befrielsen av Taiwan därför omedelbart förestående, nu när april närmar sig – den enda tid på året tillsammans med oktober, då vädret medger en sådan operation.

Kategorier
Europa Kina Politik Ryssland Taiwan USA

Transaktionell geopolitik

Utbrytarprovinsen Taiwan håller sedan 1984 årliga militära övningar under beteckningen Hanguang (汉光), i syfte att förbereda för en invasion från fastlandet. Under årets drill har man på amerikanskt initiativ förstärkt med drygt tre tusen reservister, samtidigt som en amerikansk general har skymtats i bakgrunden.

Med mer eller mindre automatik reagerar Beijing på varje sådan upptrappning genom att skruva upp både retoriken och storleken på de egna övningarna. Försvarsministeriets talesman Wu Qian (吴谦) uttryckte sig således tämligen bombastiskt under en presskonferens, då han varnade det styrande Framstegspartiet att «vi kommer förr eller senare att ta er» (早晚要来收了你们, zaowan yao lai shoule nimen).

Även i medier har man dammat av den gamla sloganen «fäderneslandet måste förenas» (祖国必然统一, zuguo biran tongyi) för att piska upp nationalistisk yra och mana till folklig kampvilja. Samtidigt finns en viss osäkerhet kring den nya Trump-administrationens hållning till renegadprovinsen.

US-presidenten bibehåller nämligen klassisk ambivalens kring frågan om huruvida USA kommer att bistå Taiwan i händelse av konflikt, till skillnad från företrädaren Sleepy Joe Bidens klarspråk i att komma till undsättning. Traditionell amerikansk doktrin är här att inte ta uttrycklig ställning.

Samtidigt har Trump deklarerat att Taiwan måste börja betala för eventuellt amerikanskt skydd, och han har också hotat med att slänga inte mindre än hundra procent tullar på chips och annan halvledarteknik i syfte att driva tillverkningen till USA. I själva verket anser han att Taiwan har «stulit» den amerikanska produktionen. Det visar att han har samma transaktionella attityd till Taiwan som till Ukraïna, Ryssland, Kanada, Mexiko och Europa, vilket ger en del oanade öppningar.

Musks administration har orsakat chockvågor över världen sedan tillträdet för drygt en månad sedan, inte minst i fråga om hållningen till Ukraïna. Trump anses slänga Voldemort Zelenskyj under bussen i utbyte mot mineraler och andra resurser, samtidigt som han är villig att normalisera relationen med Ryssland. Den transatlantiska länken har brustit, och nu lägger Trump dessutom ett initialt förhandlingsbud om tjugofem procent tullar mot EU.

Återstår då Kina, den stora knäckfrågan. Tullar mot Beijing kommer denna gång att bemötas hårt, vilket kan skada USA ordentligt, exempelvis om fulla exportrestriktioner kring jordartsmetaller införs från kinesisk sida. Men Trump kan då spela Taiwan-kortet, fast denna gång i en annan mening än den gängse, nämligen att ge bort ön i utbyte mot något annat, på samma sätt som med Ukraïna. Vad är Zhongnanhai villigt att betala för den presenten? Troligen en hel del.

Vi har då att göra med en nygammal form av transaktionell geopolitik, där stormakter delar upp världen i intressesfärer och förhandlar om territorier, även andras. Trump vill ha Grönland, och om han kan få Ryssland och Kina att titta bort behöver han bara hantera primadonnorna i Danmark och Bryssel efter att annekteringen är fullbordad.

Varken Ukraïna eller Taiwan är självändamål för Trump, utan vad som räknas i slutändan är nettot av samtliga dessa transaktioner. Ryssland erhåller sina fem ukraïnska oblast, Taiwan kommer hem till fastlandet och Trump tar Grönland plus en rad avtal om mineraler och andra utbyten som storligen gynnar USA. En vinn–vinn-situation för alla inblandade parter, naturligtvis med undantag för Ukraïna, Danmark och EU.

我们一定要完成解放台湾统一祖国的神圣事业 – Women yiding yao wancheng jiefang Taiwan tongyi zuguo de shensheng shiye | Vi ska helt säkert fullständigt befria Taiwan och företa det heliga uppdraget att förena fäderneslandet. Propagandaaffisch från 1977 under kulturrevolutionen.
Kategorier
Europa Kina Politik Taiwan USA

Kinas megapentagon

När Kina gör något, gör man det ordentligt och i stor skala, och därför kan man inte heller hålla det hemligt. Alltså har man observerat att Kina i rask takt bygger en anläggning några mil sydväst om Beijing, i anslutning till bergen. Det spekuleras vara en militär ledningscentral tio gånger större än amerikanska Pentagon i yta.

Givet att observationen är riktig spekuleras det då vidare i vad Kinas avsikt med detta skulle kunna tänkas vara, och här börjar det divergera ordentligt i gissningarna. Men även grundpremissen är tämligen skakig, givet att man inte har något mer substantiellt att gå på än kartbilder – anläggningen kan i princip vara vad som helst.

Någon fysisk spion tycks man inte ha på plats, utan man grundar analysen på vad som tycks föreställa möjliga «underjordiska» strukturer, vilket då skulle utgöra ett slags bunkrar för den politiska och militära ledningen i händelse av större konflikt. En annan ledtråd skulle vara att byggnationen saknar civila prospekt och annat intresse, och att projektet därmed hålls dolt för allmänheten.

Så skulle det naturligtvis kunna vara, men det kan också vara vilken sorts militärbas som helst, av det slag som naturligen förekommer i de flesta länder. Just storleken tyder på det, eftersom Kina inte har något direkt behov av att bygga tio gånger Pentagon för att husera landets intelligentisa. Den kinesiska strategin skulle snarare vara att sprida ut resurserna någorlunda.

Självklart har man sådana kommandocentraler, och lika självklart behöver sådana emellanåt moderniseras. Och varför inte i bergsnära trakter i anslutning till huvudstaden, för omedelbar transport i händelse av krig? Det är egentligen en ickefråga, men spekulation är nu vad politiska analytiker ständigt ägnar sig åt…

Här ska Beijings militärstad ligga, om man får tro spekulationerna.

Om premissen är giltig kan man då ställa ett antal följdfrågor, nämligen varför byggnationen sker just nu och i så rasande tempo. Det senare är egentligen trivialt, eftersom Kina bygger fort vad man än gör, men man kan också spekulera vidare i att en snabbt föränderlig global situation kräver det, samt att vissa numerologiska samband figurerar i debatten, som «slutdatum» att invadera Taiwan.

Det finns nu inga sådana rigida tidsperspektiv, utan Beijing kan vänta in Taibei i evighet. Men däremot kan andra externa skeenden spela viss roll, som kriget i Ukraïna och Trumps återkomst till makten. Även EU:s ambitioner att lägga sig i det kinesiska inbördeskrigets förvecklingar ger Beijing incitament att agera preemptivt och förbereda sig för konflikt, eftersom man inte har för avsikt att släppa den bångstyriga provinsen.

Man observerar alltså att Taiwan fjärmar sig allt mer från fastlandet, och att särskilt Framstegspartiet när secessionistiska ambitioner. Man noterar vidare att Väst tar tillfället i akt att nyttja Taiwan som ännu en murbräcka mot Kina, i likhet med Hongkong, Tibet och Xinjiang, i syfte att splittra och skapa sig egna fördelar.

Därtill kommer att västerländska kanonbåtar i allt större utsträckning smyger längs Kinas kust i syfte att upprätthålla «navigeringsfriheten», utan att Kina för den skull svarar med att sätta in sina hangarfartyg i den hårt ansatta Östersjön. Samtidigt har Japan börjat frångå sin pacifistiska hållning och allt mer antagit en konfrontativ hållning gentemot Kina.

Skärmytslingarna i Sydkinesiska sjön hjälper naturligtvis inte till, och inte heller fnurran på tråden med Indien. USA:s omfattande installationer i regionen förskräcker, och därför måste Beijing se om sitt hus och förbereda sig för det värsta – en varm konflikt med USA och dess vasaller i regionen och i Europa.

En sådan konflikt har i princip bara en enda angreppsyta, och det är Taiwan. Om Taibei uppmuntrat av Washington och Bryssel skulle ta ett steg för långt och deklarera oavhängighet, har Beijing inte så mycket annat val än att tillrättavisa renegaderna med militärt våld, vilket då kan trigga en hel händelsekedja av militär och politisk art.

Det är för den omständigheten man måste ta höjd, för att skydda ledningen om USA och dess marionetter skulle få för sig att slå mot fastlandet under förevändning av att beskydda Taiwan. Washington har inte helt sällan nyttjat sådana bevekelsegrunder för invasion och annan bombliberalism, och om detta är Zhongnahai pinsamt medvetet.

Kategorier
Asien Europa Kina Kultur Politik Ryssland Taiwan USA

Mot apokalypsen

Ett nytt år randas, och även om tidsindelningen är godtycklig och i stort sett irrelevant för verklighetens skeenden, har vi här faktiskt en vattendelare av rang. Nämligen då Donald Trump svärs in som president i januari och då hans andra mandatperiod påbörjas.

Minns att EU förfasades över den bufflige affärsmannens nycker och later, inte minst hans angrepp mot europeiskt stål och näringsliv. Minns även att man skrattade åt Trumps synpunkter om gasförsörjningen från Ryssland samt viftade bort anklagelserna om att man bidrar för lite till Nato. Numera har skrattet fastnat i halsen, och man rustar för fullt över hela kontinenten, till och med i det forna neutrala Sverige.

Framförallt kan man erinra sig att Trump under 2018 inledde ett handelskrig mot Kina, som sedan dess har eskalerat kontinuerligt. Syftet sades vara att minska det brutala handelsunderskottet gentemot landet samt flytta hem produktion till USA, två ambitioner som båda kom rejält på skam, och det enda som resulterade var dyrare slutnota för amerikanska – likväl som kinesiska och europeiska – konsumenter.

Kina svarade – om än ofrivilligt – med att skicka coronan på USA, varvid över en miljon amerikaner fick sätta livet till. Det gjorde inte bara amrisarna rejält förbannade, utan resulterade även i insikten att den globala logistiken var alltför känslig för störningar och för beroende av Kina.

Därmed behöll och utökade USA tarifferna mot Kina när Sleepy Joe Biden tog över 2021, och den nye presidenten valde att eskalera konflikten genom en rad olika mekanismer, som exportkontroll och marknadsförbud för kinesiska företag. Globalismen kastades överbord och protektionismen gjorde storstilad comeback.

Där står vi nu, och Trump har deklarerat att han vill fortsätta i samma anda, med sextioprocentiga tariffer på allt kinesiskt samt motsvarande tullar mot grannländerna Mexiko och Kanada samt förstås mot EU. Om medicinen inte fungerade tidigare, måste man öka dosen, tycks han tänka.

Bryssel har i delar tagit efter den amerikanska hållningen och beslutat sig för att «riskminimera», bland annat genom att införa tullar mot grön kinesisk teknik som elbilar, solpaneler och vindsnurror. Det är inte så noga med klimatambitionerna när det väl kommer till kritan, utan här gäller det att försöka rädda den krisande europeiska tillverkningsindustrin!

Men under hotet om amerikanskt handelskrig kan man mycket väl komma att svänga på en femöring och istället liera sig med Beijing i ett frihandelsblock för att kontra och neutralisera Trumps ambitioner. Det vore förstås den rätta vägen att gå, men frågan är om de enskilda nationernas olika kabinett kan överkomma sin svåra sinofobiska hållning för att förverkliga en sådan strategi – man har redan implementerat en lång rad av Washingtons direktiv, som att porta Huawei och angripa Tiktok samt anta löjliga «indopacifiska strategier» för att liera sig i den futila amerikanska kampen mot Kina.

Samtidigt tyder mycket på att Trump kommer att dra tillbaka det amerikanska stödet till Ukraïna och i någon mån tvinga parterna till förhandlingsbordet. Européerna, som har satt så mycken prestige på Kiev, står därför inför valet att fortsätta kampen på egen hand genom att importera amerikanska vapen och stödja det amerikanska militärindustriella komplexet, samtidigt som man fortsätter blöda ekonomiskt, eller att tappa ansiktet inför fullbordat faktum om en rysk seger.

Överlag är det Europa som riskerar komma i kläm när giganterna USA och Kina allt mer skruvar upp volymen, särskilt om man fortsätter att vara en amerikansk marionett samtidigt som Washington beter sig så fruktansvärt illa mot sina bundsförvanter – minns Inflation reduction act, sprängningen av Nord stream 2 med flera skeenden.

A new poster had suddenly appeared all over London. It had no caption, and represented simply the monstrous figure of a Eurasian soldier, three or four metres high, striding forward with expressionless Mongolian face and enormous boots, a submachine gun pointed from his hip. From whatever angle you looked at the poster, the muzzle of the gun, magnified by the foreshortening, seemed to be pointed straight at you.

«1984» (George Orwell)

Det liknar allt mer en kariktayr av «1984», George Orwells dystopiska roman om ett Oceanien (Väst) i krig mot omväxlande Eurasien (Ryssland) och Östasien (Kina), en utveckling som faktiskt har varit förhandenvarande sedan andra världskriget, först med ett kallt krig med Sovjetunionen och småningom lös allians med Kina, nu ersatt med krig i någon form mot båda, men kanske småningom ersatt med krig mot Kina under närmare band med Ryssland – det låter kanske otänkbart just nu, men vänta bara några år.

En karikatyr som inte avviker mycket från den förhandenvarande propagandabilden om den gula faran.

Superstaten Oceanien – USA och dess marionett EU – måste upprätthålla sin globala hegemoni genom att ständigt växla allianser och kontra nya fiender, och nu är turen kommen till Östasien, det vill säga Kina, som anses ha vuxit sig för starkt. Murbräckor i form av Hongkong, Tibet och Xinjiang har nyttjats, med utebliven framgång, men kvar har man det fort som heter Taiwan, som man nu sätter allt sitt kapital på.

Under falskt motto av att bevara demokratin – som i verkligheten bara kan bevaras under status quo eller under formell kinesisk överhöghet – uttrycker man allt fastare stöd till lokalregeringen i Taibei, inklusive lösa löften om att komma till undsättning i händelse av skarp konflikt. Det gäller även europeiska nationer, som skickar kanonbåtar till Taiwan-sundet för att demonstrera sin bellikosa hållning och därmed röra upp i grytan och provocera Beijing till allt större manifestationer runt ön.

It was rather more of a shock to him when he discovered from some chance remark that she did not remember that Oceania, four years ago, had been at war with Eastasia and at peace with Eurasia. It was true that she regarded the whole war as a sham: but apparently she had not even noticed that the name of the enemy had changed. ‘I thought we’d always been at war with Eurasia,’ she said vaguely.

«1984» (George Orwell)

Slutligen exploderar krutdurken, varvid Taiwan läggs i ruiner och den så kallade demokratin upphör för gott. Men för USA är målet därmed uppnått, att ha gått i krig med Kina under den ädla premissen att försvara demokratin, och därmed rejält ha stukat sin ärkefiende, även om det har kostat stort på den egna förmågan.

I alla fall är det planen, men mer sannolikt är att Kina går segrande ur konflikten och kastar ut USA ur regionen, efter mer än ett sekel av regional tyranni. Nämligen för att Kina har produktionskapaciteten, enkannerligen för fartyg, medan USA står naket och inte förmår ersätta sina förluster.

He argued with her about it for perhaps a quarter of an hour. In the end he succeeded in forcing her memory back until she did dimly recall that at one time Eastasia and not Eurasia had been the enemy. But the issue still struck her as unimportant. ‘Who cares?’ she said impatiently. ‘It’s always one bloody war after another, and one knows the news is all lies anyway.

«1984» (George Orwell)

Det är den apokalyps vi går mot under nuvarande ideologiska inriktning, då tanken om den gula faran åter har väckts till liv, parallellt med de psykotiska nyckerna om en blodtörstig tyrann i Kreml med expansion över Europa som mål. Vi tycks inte se att den Big brother som vi själva domineras av är den egentliga fienden, det Bryssel och Washington som allt mer inskränker våra friheter och rustar för konflikt med vålnader och hjärnspöken.

Framtiden är alltid vansklig att spekulera i, men klart är i vart fall att inget förefaller bli bättre och att det svåra tjugotalet fortsätter mot sin klimax, när den nu kommer, och hur den nu kommer att gestaltas. Verkligheten tycks här alltid överträffa dikten, fantasin och prognoserna. Gott 2025!