Kategori: Taiwan

Kategorier
Kina Kultur Politik Taiwan USA

USA släpper Taiwan?

Folkrepubliken Kina firar i dag 76 år, och resan man gjort från utfattig bondenation sönderslagen i invasion och inbördeskrig till ledande teknikmakt saknar motstycke i världshistorien. Men sår och ärr från den tidigare historien finns alltjämt, och ett av dem är den olösta frågan kring Taiwan, som ännu har rebellstatus.

Som present och en skänk från ovan blottar sig då den amerikanske handelsministern Howard Lutnick när han frankt uttalar att USA inte längre kommer ge beskydd åt utbrytarprovinsen med mindre än att Taibei förlägger femtio procent av den avancerade chipstillverkningen på amerikansk mark. Vilket förstås aldrig kommer att hända, och inte ens är möjligt inom några decennier.

I förlängning och i klartext betyder det att USA säger sig vara berett att fimpa Taiwan när man väl har säkrat den egna produktionen av halvledare, och att det inte rör sig om och aldrig har handlat om att värna Taiwan per se, utan dröjer sig om purt egenintresse. Kineser som kineser, de är för USA:s vidkommande ändå inte värda ett skvatt.

För initierade analytiker har sådan power politics alltid utgjort grundbulten, och vi ser samma fenomen i Trumps förhållande till Ryssland. Han har helt andra prioriteringar än tidigare administrationer, och menar allvar med sin isolationism och America first-policy.

Det innebär att han ser realistiskt på en ny polycentrisk världsordning, och att fredspresidenten inte är beredd att gå i krig för att upprätthålla unipolär hegemoni. För det blir småningom resultatet om Washington skulle framhärda när det gäller Beijings och Moskvas röda linjer kring Taiwan och Ukraïna. För detta förtjänar den store presidenten faktiskt Nobels fredspris.

Därmed kommer tryck att sättas på Taibei att förhandla med Beijing om villkoren för att bevara sin autonomi i utbyte mot att släppa «självständigheten» och formellt införlivas i Folkrepubliken. Alternativt se den egna demokratin och det egna styret slaktas på slagfältet, en utveckling ingen vill se, inte ens Zhongnanhai, men som är den ultimativa utgången på dilemmat.

Samtidigt vässar Washington sin kapacitet för att bibehålla sin status som världens globalt mäktigaste militärmakt, även om man inte längre kommer att upprätthålla hegemoni i Asien och andra delar av världen. Under gårdagen församlades gräddan av generaler, amiraler och andra befälhavare i Virginia för att få sig till livs nya förhållningsregler från krigsdepartementets chef Hegseth samt en lång osammanhängande svada från presidenten himself.

De nya direktiven innebär att woke och vänsterliberalt slafs slängs ut ur USA:s hippiearmé, och att man inte längre tolererar skägg, långt hår och annan kroppsbehåring, eller för den delen fetma och övervikt. USA skämde ut sig rejält när man nyligen höll en parad för Trump, en odisciplinerad tillställning som blev fullständigt utskrattad i Kina, varvid Trump personligen blev förorättad.

Amerikanska militären ska således åter bli som i fornstora dar, en slank och vältränad styrka med hög disciplin och sammanhållning, utan transor, inkvoterade kvinnor och andra vänsterliberala inslag. En armé som kan matcha den kinesiska, ty även om man inte har för avsikt att gå i krig med Kina, måste en formidabel militärmakt ändå visa sig minst lika kapabel i alla avseenden. Ytan är inte oviktig.

Befrielsearméns disciplinerade styrkor

Frågan är sedan hur denna nyordning sprider sig till Natos övriga medlemsländer, givet att USA är den ledande kraften i organisationen. Sveriges wokeförsvar ligger i sådana fall väldigt risigt till, givet att man här har som ambition att försvara prideflaggan och allt det den står för mer än den svenska nationen och dess gränser, och givet att man har alldeles dille på «representation» och andra former av socialistisk kvotering.

Till yttermera visso ska det bli intressant att se hur EU och europeiska regeringar agerar när USA inte bara överger Ukraïna, utan även Taiwan. Ska Bryssel nu bli idealismens och det förment godas härförare även långt borta i Asien och komma med svärdet draget på sin vita springare till Taibeis försvar? Eller ska man äntligen börja anpassa sig till denna nya världsordning? Detta är i sanning märkliga och intressanta tider.

Kategorier
Europa Indien Kina Politik Ryssland Taiwan USA

Västs sista tid

Uschela von der Liar har annonserat ett nittonde paket med sanktioner, denna gång inte bara mot Ryssland utan även mot Indien och Kina. Samtidigt säger man sig söka nya frihandelsparter i ljuset av Trumps handelskrig med Europa, bland dem Indien. Få ihop den logiken, den som kan!

Men detta är sedan länge Europas modus operandi, att från elfenbenstorn högt uppe i skyn titta ned föraktfullt mot nationer som anses vara mindra värda och utvecklade. Man spottar först motparten i ansiktet, läxar upp vederbörande i «mänskliga rättigheter» och så vidare, och föreslår slutligen handelsavtal med njugga villkor.

De postkoloniala europeiska länderna har inte bara den attityden mot supermakten Kina och den stigande stormakten Indien, utan framförallt mot sina före detta koloniala utposter i Afrika. Varje gång man söker handel med afrikanska länder kommer man med en lång lista politiska krav och en lektion i mänskliga rättigheter och demokrati, medan konkurrenten Kina istället anländer med ett nytt sjukhus, en ny järnväg eller en ny damm. Vart kontrakten går kan nog var och en räkna ut.

Indien angriper man för att Naidili tydligen «bryter» mot EU:s unilaterala sanktioner mot Ryssland, det vill säga att Indien importerar rysk olja. Men då borde i rimlighetens namn EU även sanktionera sig själv, eftersom man är den överlägset största importören av rysk gas, samtidigt som den olja man importerar mestadels är rysk med något lämpligt mellanled.

Den koloniala ådran upphör alltså aldrig, trots att EU bara blir allt svagare med tiden. Man har grävt ned sig i skyttevärnen för att utkämpa ett virtuellt krig med Ryssland, med Ukraïna som bondeoffer, och man verkar numera på fullt allvar tro att det rör sig om en «existentiell» kris för EU snarare än geopolitisk dragkamp om Europas kornbod.

Existentiell är konflikten däremot för Ryssland, och därför har Moskva inget annat alternativ än att framhärda. Ju hårdare man ansätts, desto större är förstås risken att konflikten utvecklas till ett storkrig. Så länge man inte förstår denna logik och de underliggande premisserna kring Natos östexpansion och Moskvas säkerhet, kommer heller ingen fred att infrias. Oavsett vilket har Ukraïna ingen framtid i Nato eller EU, och Europa har ingen möjlighet att stå som segrare.

Europas grundläggande problem är att man våldsamt överdriver sin egen styrka och i motsvarande mån undervärderar Rysslands och övriga världens. Donald Trumps santioner mot Indien har inte förmått landet att byta kurs, utan istället handlar man allt mer olja av Ryssland. På motsvarande vis agerar Kina, som har betydligt mer muskler. Varför tror Bryssel då att man ska kunna förmå Indien, eller för den delen Kina, att bry sig om dess lilla regionala skärmytsling?

Washington verkar därvidlag ha en mer realistisk hållning. Trump går visserligen ut hårt, men Taco-Boy har samtidigt fått backa varje gång Beijing kommer med något lämpligt motdrag, som att införa exportkontroll för jordartsmetaller och magneter.

Häromdagen möttes parterna i Madrid för nya förhandlingar, som mest handlade om knäckfrågan kring Tiktok. Detaljer är ännu inte offentliggjorda, men man har ett «ramverk» på plats, vilket torde innebära att amerikanska privata intressenter kan köpa in sig i en majoritet i bolaget. Den amerikanska versionen av Tiktok kommer därmed sannolikt att mista Bytedances algoritm, och man får försöka emulera denna – något som Instagram med flera har gått bet på i flera års tid.

Trump har även pratats vid i telefon med kollegan Xi, varvid ännu en märklig nyhet har kommit i dagen. Tacopojken har som ett led i förhandlingarna med Kina stoppat en vapenleverans till utbrytarrepubliken Taiwan värd 400 miljoner US-dollar, vilket är en kraftig avvikelse från tidigare protokoll.

Tacokillen har tidigare uttryckt ogillande över att USA skickar vapen utan betalning till såväl Ukraïna som Taiwan, samtidigt som han har slängt häftiga tullar mot Taibei. Trump anser att de rebelliska kineserna därstädes har stulit USA:s halvledarindustri, som han därför vill ha tillbaka. Det kommer naturligtvis aldrig att ske, men om Trump kan invaggas i falsk föreställning därom kan mycket vara vunnet.

US-presidenten ser världen med affärsmannens raster för ögonen snarare än i geopolitisk optik. Därför har han en medgörlig och nästan undfallande attityd gentemot Kreml, för att han vill bli av med en konflikt som mest dränerar resurser och förflyttar fokus från kampen mot Kina.

För Trumps del är Taiwan samtidigt bara ett förhandlingskort i mängden, snarare än en geopolitisk bricka. Han skulle mycket väl kunna tänkas överge stödet till Taibei för något lämpligt utbyte, och på samma vis skulle Zhongnanhai betala ett högt pris för en sådan affär. Alternativet är nämligen en avsevärt högre prislapp i form av militär invasion, krig med USA och en långvarig politisk kris. Win-win, i ljuset av dessa parametrar.

Problemet för Trumps vidkommande är att tiden är på väg att rinna ut. Hans tullar mot hela världen har visserligen dragit in miljardtals dollar, men det är samtidigt kaffepengar i förhållande till den skenande statskulden och det pris det amerikanska näringslivet måste betala. Tullarna är nämligen en skatt som betalas av amerikanska konsumenter och producenter, och i synnerhet innebär tarifferna att industrins import av insatsvaror blir så mycket dyrare.

Dyrare produktion innebär dyrare utpris, vilket gör amerikanska produkter mindre konkurrenskraftiga, och därmed går Trumps plan helt i baklås. Det kunde förstås vilken ekonom som helst berätta, och det gjorde man också. Men man har inte Donalds öra.

Resultatet ser vi nu, när jobbsiffrorna viker drastiskt och USA i praktiken har gått in i recession. Dyrare produktion och sämre konkurrenskraft innebär nämligen vikande produktion, nedläggningar, konkurser, arbetslöshet och så vidare i välkänd spiral. Tanken var att industrier skulle flytta till USA, men så har inte blivit fallet, och kommer inte heller att ske.

Trump spelade högt, och hans enda möjlighet är att fullfölja, vilket innebär att han måste få med sig Kina på tåget. I annat fall väntar handelskrig, som USA kommer att förlora. Trump måste därför ge något i utbyte, och Taiwan respektive Ukraïna är två resurser han kan avvara – i gengäld köper han Moskvas och Beijings tystnad då han tar sig an Grönland. Win-win.

Konflikten i Mellanöstern och den inrikespolitiska turbulensen i USA hjälper inte heller Trumps ambition, och han har inte heller evig tid att iscensätta sin plan. Just för att han har så bråttom och är så pressad, kommer han att spela bort sina kort och ge motståndarna vad de vill ha. Men det han själv får i utbyte är inte guld, utan sand.

Så går Västvärlden under, genom en lång serie misstag av fullständiga pajasar som von der Lügen, skatan Kallas och Taco Trump, till vilken trio man förstås kan lägga obetydliga bifigurer som Kristersson, Rutte och allt vad de heter. Fel fokus, fel strategi och fel attityd har lett Europa och Väst till klippans brant, och man har nu bara att ta det sista klivet över kanten.

Kategorier
Kina Politik Taiwan

Vem vann kriget?

Att svensk statstelevision ständigt och jämt förmedlar märkliga narrativ som har föga med verkligheten att göra beror förvisso på de egna statsreportrarnas monumentala inkompetens och okunskap, enkannerligen med avseende på Kina, men den trenden förstärks genom de muppar man bjuder in som «experter» på området, i regel figurer med fientlig inställning till fenomenet i fråga, för att matcha statsmediernas hållning.

I regimteves morgonstudio kunde man därför få sig till livs skrönan att det var nationalistregeringen som vann kriget mot Japan, det vill säga «det styret som i dag sitter på Taiwan», och att det därför är ironiskt att Kommunistpartiet arrangerar en segerparad till minne av krigsslutet. Enligt denna, eh, skarpa «analys» hade kommunisterna ingenting alls med saken att göra, utan var vid tiden en mindre falang utan betydelse.

För det första sitter nationalisterna, det vill säga Guomindang (国民党), inte alls i regeringsställning i Taibei, utan det gör istället Demokratiska framstegspartiet Minjindang (民进党), i den «gröna terror» som leds av Lai Qingde. Man kunde tycka att en kinaanalytiker borde känna till sådana elementära fakta.

Sagde Lai har för övrigt förbjudit veteraner från Guomindang att delta i paraden, under hot om indragna pensionsutbetalningar och dylikt. Det är just en snygg demokrati. Guomindang som parti har för övrigt inget att anmärka på tillställningen, utan man är ense i det mesta med fastlandet, utom i frågan om vem som ska representera Kina – och så har det varit sedan slutet på inbördeskriget.

För det andra hävdar inte Kina att det var Kommunistpartiet som segrade mot Japan, utan den kinesiska nationen. Vid den tiden var idioten Jiang Jieshi, nationalisternas ledare, mer upptagen av att kriga mot kommunister än att bekämpa den japanska invasionen, vilket fick hans egna generaler att småningom sätta honom i husarrest (!) tills han gick med på att ingå i en (andra) gemensam front med kommunisterna.

Nationalister och kommunister stred alltså i allians under hela kriget, och återupptog inte de interna stridigheterna förrän japanerna hade besegrats. Detta enade Kina var i övrigt i allians med USA, som var den makt som ytterst betvingade det japanska imperiet.

Visserligen hade nationalisterna större styrkor, ungefär fyra gånger fler, men kommunisternas gerillatrupper var samtidigt betydligt mer effektiva. Japanerna hade därför ingen framgång mot kommunisterna i norr, på samma sätt som nationalisterna småningom var chanslösa mot kommunisterna i det fortsatta inbördeskriget.

Om regimteves «verifieringsdesk» hade satts på uppdraget, hade man alltså tvingats fastslå att kommunisternas bidrag till segern var omfattande och otvivelaktigt, och att dagens kommunistparti knappast sysslar med historierevisionism. Man varken förminskar nationalistregeringens bidrag eller förstorar de egna, utan berättar om nationens kamp och seger mot japansk och västerländsk imperialism. Förstår man inte till fullo den bakgrunden, förstår man inte heller Kina och dynamiken i grannskapet.

Kategorier
Liberalism Politik Taiwan

Kuppförsök på ön Taiwan avvisat

Val hölls ju i provinsen Taiwan för drygt ett och ett halvt år sedan, med resultat att Demokratiska framstegspartiet (Minjingdang, 民进党) tappade kontrollen i provinsens kammare (Lifayuan, 立法院) till Nationalistpartiet (Guomindang, 国民党) och dess koalitionspartner Folkpartiet (民众党).

Framstegspartiet behöll visserligen presidentposten under nye ledarfiguren Lai Qingde (赖清德), men denne får överhuvudtaget inget uträttat, eftersom hans politik unisont röstas ned i kammaren. Vad gör partiet då? Jo, utlyser en folkomröstning om att eliminera tjugofyra folkvalda ledamöter från Nationalistpartiet i vad man kallar «den stora utrensningen» (dabaimian, 大罢免).

Motivet sägs vara att ledamöterna är «kinavänliga» och därmed utgör både en «säkerhetsrisk» och en «fara för demokratin», märkliga begrepp vi känner från den kontemporära västliga diskursen, men som alltså i sig själva är antidemokratiska till sin natur: för att skydda demokratin måste vi montera ned demokratin.

Demokratin på Taiwan åtnjuter numera en framträdande position vid de smått löjliga rankinglistorna över länders demokratistatus, men provinsens demokrati är i själva verket ung och bräcklig. Ön hade världens längsta undantagstillstånd 1949–1987, under vilken Nationalistpartiets diktatur och vita terror dominerade politiken.

Lai Qingde och Framstegspartiet med satelliter söker nu en motsvarande «grön terror» under vilken provinsen i praktiken skulle falla in i ett enpartisystem med alla motståndare eliminerade. Ett bekvämt sätt att regera på, men med demokrati har det förstås inget att göra. Demokrati kännetecknas just av denna ständiga politiska kamp.

Nationalistpartiet är nu inte oskyldigt i denna härva, utan initierade faktiskt den lag som möjliggör avsättning av folkvalda ledamöter, i syfte att bekämpa korruption. Man föll i egen grop, så att säga. Men det är ändå Framstegspartiet som har valt att framhärda i detta kuppförsök, som man rätteligen måste kalla det, då lagen missbrukas för helt andra motiv.

Väljarna avvisade dock unisont denna propå, och samtliga tjugofyra ledamöter för Nationalistpartiet sitter kvar. För att avvisa en redan invald ledamot hade det räckt med att blott en fjärdedel av väljarkåren röstar för, i vad man skulle kalla «okvalificerad minoritet». Det är en märklig demokrati.

Sådan «revokation», som det kallas i statsvetenskapen, tillämpas i en handfull länder som Peru, Venezuela, Ecuador och Japan, samt alltså den kinesiska provinsen Taiwan. Fenomenet förekommer även på delstatsnivå i USA, och till exempel försökte man avsätta guvernör Gavin Newsom under 2021.

Diktatorn Lai Qingde och hans antidemokratiska framstegsparti har tillrättavisats av väljarkåren, som uppenbarligen inte tolererar denna sorts ekon från det förflutna. Lais retorik om «antikommunism» är uppenbarligen malplacerad i relation till Kommunistpartiets mäktiga fiende Nationalistpartiet, men den sortens språk avslöjar samtidigt att allt inte står rätt till i utbrytarprovinsen och att man har en skadlig polarisering av samma snitt som i USA.

Kategorier
Asien Europa Kina Politik Ryssland Taiwan USA

Europas militära överkapacitet

Västvärlden styrs för närvarande av riktigt sjuka människor, då krigspsykosen breder ut sig ohejdat och hökarna tar allt syre. Den lallande pajasen i Vita huset har fått sällskap av europeiska motsvarigheter i land efter land, men med något andra bevekelsegrunder.

I drygt tre års tid har man varit fullkomligt besatt av det ryska inbördeskriget i Ukraïna, en skärmytsling som nu resulterar i att länder i den förlegade militäralliansen Nato ska lägga fem procent av bruttonationalinkomsten på militärt försvar. Annars måste vi lära våra barn att tala ryska, som det fullständigt sinnessjuka skrämskottet lyder.

Till saken hör att Donald Trump har pläderat för denna nivå, under hot om att dra sig ur organisationen. Utan USA som garant står Europa naket, hävdar man, varför Europa måste dra sitt eget lass och sörja för sin egen säkerhet. För inte så länge sedan gapskrattade man åt Trumps förslag, nu implementerar man det.

Förvisso vore det alldeles utmärkt om Europa bleve självständigt och upphörde att vara en amerikansk marionett, och det vore passande så här åttio år efter krigsslutet att det ockuperade Tyskland äntligen finge sin frihet. Å andra sidan är ett Tyskland i recession i kombination med upprustning av Wehrmacht en syn man helst vill slippa se i repris, allra helst då den tyska diktaturen blir allt mer auktoritär, därtill med en allt mer hökaktig inställning till omvärlden.

Men här måste vi nog nypa oss i armen och känna doften av nybryggt kaffe innan vi fortsätter ner i denna psykos. I den praktiska verkligheten lägger europeiska Nato-länder nämligen redan tre gånger så mycket som Ryssland på sitt försvar, det efter att Ryssland ökat sitt utgiftstak till 7 % av BNI.

Om EU-Nato ökar sina utgifter till 5 % motsvarar det 1135 miljarder USD, alltså mer än vad USA lägger i dag. Ta in den siffran, ty den är helt ohemul. Den har inte i verkligheten att göra, eftersom Europa inte likt USA har 800 militärbaser och operationer över hela världen. Siffran motsvarar 7.5 gånger Rysslands budget.

Tanken att Ryssland skulle angripa ett Nato-land är i sig absurd, men det är den tankefiguren som för närvarande dominerar i mjuka hjärnor som Mark Ruttes och Kaja Kallas’. Ryssland har varken motiv eller förmåga därtill, utan det är en fabel hämtad från sagans värld. Detta redan i dag, under Europas befintliga kapacitet.

Man kan förvisso hävda att Ryssland har bättre produktionskapacitet, då man inte likt Europa har avindustrialiserat och då man kan framställa betydligt billigare på grund av skalfördelar. Europa har nackdelen av att ha mängder av mindre företag, vilket trissar upp priserna och gör europeiskt försvar så mycket dyrare. Men kvaliteten är samtidigt bättre än de ryska pjäserna.

Omvänt, om Europa ska skala upp sitt försvar innebär det att merparten av pengarna kommer att försvinna i byråkrati och luft, då upprustningen ska klimatanpassas, genuscertifieras, *2SHBTQIAP++-säkras, hållbarhetsförankras samt resultera i digra löner för personal och administration. Den friktionen finns inte i Ryssland, inte heller i Kina.

Icke desto mindre lär en sådan ofantlig upprustning ändå resultera i drastiskt ökad slagkraft och förmåga, och frågan är då vad Europa ska med all denna militära överkapacitet till? Försvara sig mot Ryssland kan man göra i sömnen med en sådan arsenal, varför man kan misstänka att Europa har börjat drömma om fornstora dagar då man dominerade världen.

Ska man i allt högre frekvens skicka fartyg med utrustning till Asien för att provocera Kina, så som många europeiska ledare har antytt? Ska Europa och Nato lägga sig i det kinesiska inbördeskriget och ta strid för provinsen Taiwan, så som många hökar har föreslagit?

Var finns den demokratiska legitimiteten bakom detta fascistoida stöveltramp? I vilka länder har man haft som vallöfte att öka försvarsutgifterna till ohyggliga fem procent samtidigt som man ignorerar recession, arbetslöshet, kriminalitet och andra för medborgarna mer trängande frågor? Europas sjuke män och fruntimmer är oss svaret skyldiga.