Kategori: Tibet

Kategorier
Kina Politik Tibet

Regimteve om Kina

Statstelevisionens Uppdrag granskning analyserar Sveriges förhållande till Kina, efter det att Norge har straffats hårt för att ha meddelat fredspriset till dissidenten Liu Xiaobo för ett antal år sedan. Tesen är att Sverige bör ställa sig på barrikaderna för mänskliga rättigheter och demokrati i västlig tappning, hellre än att se till «kortsiktiga» ekonomiska intressen.

Om detta kan man säga en hel del. I programmet kritiseras regeringens inställning då Lobsang Sangay, ledare för det tibetanska exilsamhället, besökte Stockholm för att träffa politiker, nämligen att regeringen inte ville ha med honom att göra. Det är förståeligt, då Sverige, precis som alla länder i världen, erkänner Kinas överhöghet i Tibet.

Att under officiella former träffa en företrädare för «exilregeringen» är att legitimera dess existens och syfte, nämligen att så split i Kina. Varför skulle Sverige göra det? Står man för sin hållning, eller har man en alternativ agenda i kulisserna?

Som partiutsedd riksdagsledamot är man friare gentemot sådana «dignitärer», men frågan är ändå vad man tror sig vilja uppnå. Lobsang Sangay är inte, som regimteve påstår, Tibets valde politiske representant, utan den företrädare som det lilla exilsamhället i indiska Dharamsala röstat fram. Sangay är indier, född i Indien, och har aldrig befunnit sig i Tibet eller övriga Kina. Tibetanerna vet inte vem han är, och själv har han ingen verklighetsförankring om hur majoriteten av tibetaner lever.

Av samma skäl kan Sveriges regering, eller för den delen andra regeringar, inte ta emot tibetlaman i exil, eftersom denne företräder en separatistisk politisk strömning med rötter i kalla kriget. Det är samma sak med Taiwans ledare Cai Yingwen, som får förhandla under bordet med någon kulturinstitution, eftersom Sverige erkänner principen om ett Kina. Dessa politiska ställningstaganden har gällt långt innan Kina blev en ekonomisk eller annan stormakt, och de kan inte åsidosättas om Sverige ska aspirera på förtroende i omvärlden.

För Norges del kan man bara uppgivet skaka på huvudet. Först ger man fredspriset till laman i exil, delvis som en postum gest till Mahatma Gandhi, som aldrig fick priset trots att han betydde oändligt mycket mer för fred än kinesiska dissidenter. Sedan ger man det till en kinesisk medborgare som självmant har valt dissidentrollen i fängelse, hellre än att ta erbjudandet om en vistelse i USA.

Liu Xiaobo har vettiga idéer om Kinas utveckling, men han är för tidig och för utmanande. För fred och nedrustning betyder han ingenting, och därmed har han ingenting med fredspriset att göra. Kina uppfattar Norges val som befängt, och som en kastad handske, och reaktionen är därför självklar. Att fredspriset är en politisk företeelse i Västs intresse är inte föremål för diskussion, utan är tämligen självklart för utomstående bedömare.

Sveriges regering verkar och ska verka för svenska medborgares välgång, och ska inte offra landet för huvudlösa idealistiska principer, särskilt som hävdandet av dessa inte har någon utsikt att leda till resultat. Kina kommer en dag småningom att omfattas av demokratiska institutioner, men kinesisk demokrati kan aldrig någonsin emulera västlig dito, av elementära kulturhistoriska skäl. Det bästa sättet att uppmuntra demokratiska framsteg i Kina är med handel och andra utbyten, och det sämsta är att konfrontera landet med ohemula krav som aldrig kan uppnås.

Sverige som humanitär stormakt är en fantasi, en megalomanisk illusion om en roll som inte betyder något i den verkliga världen. Det är också en arrogant inställning om att vi vet bäst, oavsett förutsättningar i kulturell och historisk mening. Kina är hjärtligt trött på att bli uppläxad av en aggressiv västsfär, en process som har pågått i ett antal sekler men som nu har nått vägs ände.

Kategorier
Kina Kultur Politik Tibet

Kinas samer

Sedan 1600-talet har utbildningsinsatser riktats mot den samiska minoriteten, delvis som ett led i den kristna tvångskonverteringen. Undervisningsspråket har därvid alltid i huvudsak varit svenska, i vad man numera kallar «integration», men delvis understöddes även utbildning i och på samiska, nämligen för att missionen krävde att de utbildade prästerna kunde verka bland lokalbefolkningen för vidare assimilation.

I mer modern tid reducerades samiska till ett hjälpspråk under de första åren, medan svenska förblev huvudspråk i undervisningen. Sedan 1960-talet har samiska successivt tagit plats i undervisningen i form av modersmålsundervisning, och har i den moderna sameskolan nära nog samma antal undervisningstimmar som svenska. Sameskolan omfattar de sex första årskurserna, i något fall hela grundskolan, det vill säga den primära utbildningen.

Det betydligt större landet Kina har bland sina egna många minoritetsfolk en motsvarande situation. Tibetaner kan därvidlag förstås som en motsvarighet till svenska samer, med en egen kultur och ett eget språk som är väsensskilt från mandarin och andra kinesiska topolekter.

Man bör här också beakta att tibetaner inte enbart finns i autonoma regionen Tibet, utan i större omfattning framförallt i de angränsande provinserna Qinghai, Gansu och Sichuan. Oavsett frågan om Tibets ställning kan man slå fast att exempelvis Qinghai i nuvarande omfång och utan avbrott har tillhört Kina sedan 1724. Sichuan har tillhört Kina under hela den dynastiska tiden. Gansu är identisk med den tidigare staten Qin, som förenade Kina i dess första dynasti 221 f.v.t. och gav kejsardömet dess namn i vår mening.

Två tredjedelar av Kinas tibetaner finns således i områden som sedan länge är strikt under kinesisk kontroll och som utgör det «egentliga» Kina. Vad man här bör ha i åtanke är att tibetlaman i exil och andra som gör anspråk på ett självständigt eller möjligen autonomt Tibet även räknar in samtliga de territorier i övriga Kina som bebos av tibetaner, ett anspråk som är så absurt att det omöjliggör varje seriös diskussion om sådan autonomi.

Den autonoma regionen Tibet, som åtnjöt de facto-självständighet i kölvattnet av den kinesiska Xinhai-revolutionen 1911 fram till det kinesiska återtagandet 1950, kan ändå tas som exempel för den vidare diskussionen om tibetansk kultur. Regionen präglades vid tiden för det kinesiska enandet inte bara av ekonomisk misär under en inkompetent lamakrati, utan även av utbredd analfabetism. Bara en tiondel var läskunniga, nämligen de pojkar som upptogs i lamakratins undervisning i de buddistiska klostren. Man måste fråga sig hur övriga nittio procent av befolkningen, som utgjordes av livegna, förmådde tillägna sig kulturen utan elementär läskunnighet.

Analfabetismen kvarstår i stora drag bland den äldre befolkningen, men har reducerats till någon enstaka procent bland yngre sedan Kina införde allmän skolundervisning. Oavsett 1960-talets kulturrevolution och andra vansinniga politiska kampanjer under Mao-eran, kan man därför slå fast att Kina har skapat en mer jämlik utbildningsstruktur i Tibet, utöver att ha tillfört regionen betydande ekonomisk tillväxt, avsevärt högre livslängd och livskvalitet, samt möjligheter som helt enkelt inte existerade under den tibetanska buddistiska hierokratin.

Den primära undervisningen sker på tibetanska, med undantag för undervisning i matematik och naturvetenskap, liksom naturligen i mandarin och engelska. Detta gäller i såväl primitiva byskolor som vanliga skolor i städerna, som fångar upp i princip samtliga tibetanska barn. Detta är i jämförelse med den samiska situationen i Sverige en betydligt mer fördelaktig lott med avseende på bevarande av den egna kulturens särart.

Sekundär undervisning i gymnasium och högre utbildning präglas dock av mandarin som huvudspråk, vilket är analogt med situationen i Sverige och övriga världen, och för övrigt i resten av Kina. Ett återkommande tema i rapporteringen om Tibet är den diskriminering som tibetaner sägs utsättas för, och vad är ett bättre sätt att motverka sådan diskriminering än att ge adekvata verktyg att förbättra möjligheterna till förkovring? Kunskap i mandarin är lika mycket ett måste i Kina som kunskap i svenska i Sverige, oavsett härkomst.

Men tibetaner som åtnjuter en utbildningsnivå de aldrig hade kunnat erhålla under en annan regim vänder på steken och menar att undervisning på mandarin i sig är en form av förtryck, att den kinesiska staten fråntar tibetanerna sin kultur. Det påminner en smula om hur sextioåttavänstern revolterade mot den högre utbildning de just hade fått till skänks, och är lika ologiskt och otacksamt mot de egentliga förhållandena. Har man väl fått en mängd rättigheter vill man genast ha mer, och den västliga propagandakvarnen tar genast ställning för allt som går emot den kinesiska centralregeringen, uppenbarligen utan att tänka till först.

Kategorier
Kina Politik Tibet

Självständighet där men inte här: Tibets framtid

Skottarnas frihetsträngtan rann ut i sanden, till stor glädje för europeiska politiker, ledarskribenter och andra politiska bedömare. Det är nämligen självklart att ett mindre enat Storbritannien innebär ett mindre enat Europa, och att det därmed blir svårare att styra regionen.

Av detta skäl finns också liten förståelse för katalansk och baskisk självständighet från Spanien, medan Italien knappast kommer att låta det välmående Venetien bryta sig loss ur republiken. Det fanns ju en tid då Italien, Tyskland och många andra idag självklara nationalstater snarare utgjordes av ett gytter av oregerliga småstater, vilket inte borgade för välstånd och framgång; vägen till en stor fredlig europeisk union har varit lång och har kantats av otaliga krig.

Härav förstår man också önskan om att den förmenta fienden ska klyvas i mindre och mer lätthanterliga enheter, exempelvis den forna Sovjetunion som sågs som ett existentiellt hot mot Västvärlden. Det motsatta fenomenet förekommer också, som när man vägrar låta Sydossetien frigöra sig från Georgien och närma sig (fienden) Ryssland; här finns inte den minsta förståelse för sydosseternas separatistiska strävanden, trots att de knappast kan anses skilja sig från andras frihetskamp.

Huruvida man stödjer secessionism eller inte är således avhängigt geopolitiska överväganden, medan samtliga andra aspekter är underordnade. Man kan ta kurderna i Irak, Syrien och Turkiet som exempel, en frihetskamp som länge undertrycktes av såväl regionens huvudmakter som Västvärlden, men som nu plötsligt understödjes då de koloniala gränserna är stadda i upplösning och då den diffusa Islamiska staten orsakar kaos i regionen. Ett annat exempel utgörs av det amerikanska och västliga stödet till jihadistiska terrorister («frihetskämpar») i syfte att destabilisera en större fiende, dåvarande Sovjetunionen.

USA har i övrigt varit häftigt involverat i att manipulera andra länder på olika sätt och vis, ibland genom att stödja olika politiska grupperingar ekonomiskt (även i Europa), ömsom genom mer militärt stöd och emellanåt genom regelrätt invasion, stöd till statskupper med mera. Exemplen under det kalla kriget är mångahanda, med krig i Vietnam på den övre skalan och militärt och ekonomiskt stöd till tibetanska separatister på den undre.

Även om det militära underhållet till tibetanska exilgrupper har upphört, förekommer alltjämt en rad olika stöd till såväl tibetanska som uiguriska självständighetsgrupper, naturligtvis enbart i syfte att störa Kina så gott det går utan vidare diplomatisk konflikt; man kan alltid hänvisa till att man stödjer demokrati, frihet och andra fina värderingar, även om det lätt kan ledas i bevis att USA egentligen struntar fullkomligt i såväl tibetaner som uigurer – hade man haft sådana ädla bevekelsegrunder skulle man nog i första hand åstadkomma förbättring på betydligt närmare håll, bland sina egna socioekonomiskt utsatta indiangrupper, eller varför inte stödja samernas frihetskamp?

I ljuset av Skottlands folkomröstning kan man ändå belysa de fundamentala skillnader som finns mellan den höglänta brittiska satellitstaten och den forna vasallstaten vid världens tak. Även om historien har präglats av evinnerliga krig mellan skottar och engelsmän, är den senaste unionsformen av mer fredlig karaktär sedan tre hundra år tillbaka. På motsvarande sätt har det forna tibetanska imperiet allt sedan Tang legat i krig med kineserna, men har successivt hanterats och småningom kommit att bli en del av det kinesiska imperiet, sedermera som en sorts autonom tributstat under dynastin Qing (för övrigt helt i likhet med Mongoliet, Manchuriet och Xinjiang). Tibet har härvidlag gynnats av de kinesiska dynastiernas militära skydd mot invasioner från Nepal och andra stater.

Här vill den mer västliga historieskrivningen dock tala om en invasion av ett förment självständigt land 1950, även om inget annat land någonsin hade erkänt denna nation eller på annat sätt hade diplomatisk kontakt med tibetanerna. Tibet utropade sig ju självständigt 1913, efter att det kinesiska dynastiska väldet störtats och ersatts med republik 1912. Saken är den att hela Kina då upplevde en period av splittring, så som så många gånger tidigare i historien, samtidigt som enighetstanken utgjort den röda politiska tråden under hela historien från den första dynastin Qin (-220/-205) fram till våra dagar.

Men även om provinser och regioner som Guangdong, Anhui, Gansu och Xinjiang lösgjorde sig från Republiken Kina och styrdes av lokala krigsherrar under en tid, innebar detta knappast att dessa utgjorde självständiga stater i juridisk mening. Ur kinesisk synvinkel återtog man 1950 helt enkelt kontrollen av Tibet, precis som man återupprättade herraväldet i andra territorier som styrts av krigsherrar, japanska invasionsstyrkor eller utländska kolonisatörer. Det hade därvidlag inte spelat någon roll vilken sida som hade gått segrande ur inbördeskriget, utan nationalisterna hade företagit samma projekt i Lhasa som kommunisterna – men möjligen hade amerikanska och brittiska intressen då dragit sig tillbaka istället för att fortsätta sporra självständighetsrörelsen.

Faktum kvarstår dock att Kina styr Tibet med järnhand, medan Skottland liksom en rad andra territorier i Väst har formell möjlighet att välja självständighet. Kina är inte en demokrati, och tillämpar därför inte demokratiska metoder, särskilt inte när man alltjämt är ansatt av splittringsförsök från västmakter. Kina använder främst piskan för att kontrollera situationen, dels genom att hålla den 14:e laman och upprorsmakaren Dainzin Gyaco stången, dels genom att begränsa rörligheten i regionen.

Storbritannien använder istället moroten för att locka kvar skottarna i unionen, även om man förstås också målar upp en rad hot om pundet, BBC, försvaret och så vidare; tanken är att skottarna skulle få det betydligt sämre om man ginge sin egen väg, i alla fall i ekonomisk mening, även om man skulle få fortsätta att kröka rygg för drottningen.

I princip skulle Kina kunna använda samma metod och argument, givet att man låter tibetanerna folkomrösta om sin egen framtid. Det är ingenting som lär hända i den omedelbart förestående framtiden, men kan förstås inte uteslutas på sikt när Kina fortsätter att förändras och när situationen stabiliseras. Ett obestridligt faktum är här att Kinas reformer i Tibet har inneburit en våldsam förbättring av de allra flesta mätbara parametrar med avseende på ekonomi och välstånd, även om man också kan påvisa olika former av diskriminering och utanförskap, liksom perioder av dårskap under maoistiska politiska kampanjer.

Det är inte bara kinesisk historieskrivning, utan en verklighet som tibetaner skulle ha att förhålla sig till vid en dylik omröstning. Stora delar av befolkningen vördar kanske tibetlaman, men vill förmodligen inte återgå till den ofattbara misär som präglade det teokratiska Tibet under de facto-självständigheten 1913/1950, med omfattande förtryck, låg livslängd och obefintlig frihet. Det finns ingen som helst garanti för att ett självständigt Tibet skulle utvecklas gynnsamt, även om man vore «fri» att kasta sig i stoftet för laman.

Ett mer konkret problem är vad som egentligen utgör Tibet, och vad det är för område man således ska rösta om. Det är ett problem redan i de befintliga men strandade förhandlingarna med laman Dainzin Gyaco om Tibets vidare självstyre, ty enligt laman omfattar hans vision av Tibet alla landområden där det idag existerar tibetansk befolkning, vilket inte bara är i den autonoma regionen Tibet (Xizang, 西藏), utan även framförallt i de angränsande provinserna Sichuan (四川), Gansu (甘肃), Yunnan (云南) och Qinghai (青海), den provins laman själv härstammar från.

Detta etniska lapptäcke är typiskt för Kina och återspeglar en lång historia av blandning mellan olika folkgrupper, en mixtur som inte längre i någon meningsfull form kan reverseras eller separeras. Man skulle här kunna tro att den tibetanska saken är en av enighet, men tibetaner i exempelvis Qinghai anser sig inte ha någonting med Lhasa att göra.

Ytterligare en komplikation utgörs av hur folkgrupper som qiang, hui, mongoler och tu ska behandlas, och vilka folkslag som egentligen ska äga rösträtt vid ett sådant evenemang? Är det bara tibetaner i något slags DNA-bevisad etnisk renhet som ska medges rösträtt, eller är det tvärtom så att samtliga berörda i de omtvistade regionerna ska tillåtas delta?

I den skotska omröstningen hade alla britter i Skottland rösträtt, så även alla brittiska medborgare i samväldet som vistas i Skottland, liksom även alla EU-medborgare som har sin nuvarande hemvist i landet, inklusive svenska studenter. Om vi tillämpar samma regler vid en fiktiv folkomröstning i Tibet, och med denna region för ögonblicket accepterar den gränsdragning som även omfattar Gansu, Yunnan, Sichuan och Qinghai, enligt lamans önskemål, så lär utslaget bli kraftigt negativt, med tanke på att tibetaner är i minoritet i samtliga dessa provinser, med undantag för den autonoma regionen Tibet.

Härav kan man sluta sig till att Tibet även med de mest demokratiska medel skulle förbli en del av Kina. Man kunde för all del även föreställa sig en etniskt «renrasig» omröstning bland tibetaner utspridda i ett lapptäcke med tibetansk majoritet, men det har föga att göra med demokrati som vi känner det, utan vore nog mer symtomatiskt för den tibetanska «exilregeringen» i Dharamsala.

Kategorier
Buddism Kina Tibet

Buddismens påve

En tidning berättade härförleden i en notis om «buddismens frontfigur», som man menar är synonym med tibetlaman Dainzin Gyaco. Man betraktar därmed buddismen med ett typiskt kristet raster, där man projicerar en välbekant hierarki på ett helt annat fenomen. Men även i kristendomen är en sådan förenkling inte förenlig med verkligheten. Katolikernas papa talar inte för den vittförgrenade protestantismen och dess många frikyrkosekter. I själva verket är de många protestantiska kyrkorna sedan länge verktyg i nationalstatens tjänst. Vem är således «kristendomens frontfigur»?

Även om man accepterar att biskopen i Rom är en arketypisk ledare för kristenheten kvarstår faktum att en sådan helt enkelt inte finns i buddismen, och heller inte kan finnas, eftersom det är ett uttalat krav av buddan att ingen enskild ledare kan göra anspråk på att tala för hela rörelsen. Detta beror i sin tur på att buddismen är en flexibel lära som inte kan fixeras i stela strukturer och hierarkier.

Ändå finns det naturligtvis ledare inom buddismen. Men dels är den tibetanska buddismen att anse som en obskyr sekt med väldigt liten utbredning i jämförelse med de två huvudströmmarna mahayana i Östasien och theravada i Sydöstasien, dels är laman Dainzin Gyaco i den obskyra tibetanska buddismen (en form av vajrayana) enbart en av flera företrädare, nämligen för gulhattarnas Gelugsekt. Det finns även rödhattar i ett antal skolor, och även inom Gelugpa finns våldsamma kontroverser.

Vill man vara elak är laman Dainzin Gyaco närmast att jämställa med Ulf Ekman, den före detta ledaren för den kristna sekten Livets ord. Den 14:e laman är en av mycket få buddister som kallar sig själv «hans helighet» och i princip har utropat sig själv till kung, förmodligen som ett resultat av den hybris som Västvärldens och Hollywoods smicker medför. Buddistiska ledare i övrigt kallas «mästare» och är vanligtvis högt aktade, men anses inte ha gudomlig eller kunglig status, eftersom det inte är förenligt med buddismens ödmjuka läror.

Gyaco är visserligen aktad i egenskap av lama, men även om hans porträtt förekommer flitigt i stater som Bhutan räknas han därstädes inglaunda som ledare (Bhutan har en egen lama), utan möjligen som inspiratör. Han har även en given position inom buddistiska sällskap i Kina och Japan, men eftersom han tycks vara oförmögen att ge upp sina politiska anspråk är han i praktiken en katt bland hermelinerna i de många buddistiska konferenser som arrangeras, så även utanför Kina.

Laman är möjligen en «andlig ledare» för ett snitt av buddister i Tibet, och kanske för ett antal andra praktiserande i regionen, men knappast för buddismen i stort. Under alla omständigheter är han inte en politisk ledare för någon i Tibet eller annorstädes, eftersom han helt enkelt saknar sådant politiskt inflytande. Tibets politik bestäms enväldigt av Losang Jamcan och andra i den tibetanska autonoma regionens regering, tillsammans med centralregeringen i Beijing.

Buddismen i Kina, Japan, Thailand, Vietnam och övriga Öst- och Sydöstasien är i övrigt helt ortogonal mot lamans verksamhet, och har ingenting med den tibetanska buddismen att göra. Lamans inflytande är i kinesisk chan (禅) eller den japanska motsvarigheten zen noll och intet, och det samma gäller för övriga förgreningar av buddismen; det är en väldigt horisontell rörelse som saknar den hierarki som är så typisk för abrahamitiska religioner.

Däremot är det förmodligen så att laman i Västvärlden får representera allt vad buddism står för, eftersom det finns ett alarmerande bildningsunderskott, även bland informationsarbetare som journalister och andra som borde veta hur man söker kunskap och fakta. Därmed projiceras i Västerlandet buddismen med groteska proportioner, helt enkelt som en karikatyr av vad rörelsen egentligen står för.

Kategorier
Kina Politik Tibet Xinjiang

Tre onda: terrorism, separatism, extremism

Västliga karikatyrer av galna islamister i full färd att svinga sina långa knivar och svärd realiserades igår på Kunmings (昆明) centralstation i Yunnan (云南), då en grupp svartklädda renzhe-liknande (忍者) personer högg ner resenärer på måfå, med trettiotalet döda och över hundra skadade som följd.

Sådant slumpmässigt våld är själva definitionen av terrorism, och vi har sett Kina drabbas av en lång serie sådana attentat, senast i oktober förra året, då en bil sprängdes på Himmelsfridsportens torg i huvudstaden. Bussbomber, flygkapningar och väpnade attacker mot myndigheter hör numera till den kinesiska vardagen i de västra regionerna, särskilt i Xinjiang (新疆).

Ordagrant betyder namnet på regionen det nya gränslandet, men det är högst missvisande då området tidigast var under kinesisk kontroll för över 2000 år sedan. Därefter har ett otal makter, från Tibet och Mongoliet till Ryssland och Kina, gjort anspråk på den oländiga regionen, men området blev definitivt kinesiskt under dynastin Qing 1759. Bland många tidigare namn fanns Huijiang (回疆), ordagrant Muslimlandet.

Visserligen uppstod under det allmänna kinesiska tumultet under revolution, inbördeskrig och japansk ockupation en kort tid av «autonomi», då «Östturkiska republiken» proklamerades 1933 i ett litet område i västra Xinjiang, på gränsen till Tadzjikistan, men den «statsbildningen» upplöstes inom ett år efter att Hui-muslimer allierat sig med nationalistregeringen i Nanjing och pressat tillbaka rebellerna.

Händelsen, tillsammans med en panturkisk rörelse över hela Inre Asien, gav dock inspiration till ett nytt försök att bilda ett «Östturkestan», denna gång i norra Xinjiang, på gränsen till Qazaqstan. Med sovjetiskt stöd kunde lokala krigsherrar och rebeller upprätta en enklav 1944–1949, mitt under brinnande inbördeskrig mellan kommunister och nationalister, innan Mao Zedong 1949 kunde återställa ordningen i de flesta oroliga gränstrakter.

Självständighetsrörelsen lever dock vidare, och den utgör en av ingredienserna i den terrorism som utövas av separatister i regionen, personer som när en infantil förhoppning om att kunna upprätta en ny turkisk stat i österled. Separatism (分裂主义, fenliezhuyi) och terrorism (恐怖主义, kongbuzhuyi) är vidare kopplade till en tredje faktor, nämligen (religiös) extremism (极端主义, jiduanzhuyi), egenskaper som i Kina sammanfattas i begreppet de tre krafterna (三股势力, san gu shili).

Man kan se motsvarande kombination av våldsbenägen terrorism och religiös extremism bland en del separatistiska krafter i Tibet, även om buddismen är så beskaffad att våld inte helt enkelt kan motiveras av religiösa skäl. Ändå såg vi under upptakten till olympiska spelen i Beijing 2008 en tibetansk mobb gå bärsärkagång i Lhasa, med ett antal döda och skadade bland den därstädes invandrade minoriteten av Han-kineser. Bland de mer religiöst ortodoxa vänds våldet numera inåt, när man praktiserar självbränning i protest mot förmenta orättvisor och för en självständig stat.

Dessa tre krafter existerar inte enskilt, utan i kombination. Terrorismen är den väpnade grenen, den som förmodas ska få någon att ge upp sitt anspråk på överhöghet och ge terroristen friheten åter, något som aldrig lär ha hänt i världshistorien. Separatismen är den politiska grenen, där anspråket framförs av företrädare och organisationer som delar terroristernas mål men som oftast tvår sina händer inför våldet – uigurernas Rebiya Kade’er och tibetanernas storlama Dainzin Gyaco utgör här två ledarfigurer som har ansvar för våldshandlingarna, direkt eller indirekt.

Extremismen följer när mer moderata ansträngningar inte ger önskat resultat, när man ser rörelsen förtvina och sjunka undan. Man känner sig då frestad och nödgad att skrika än högre för att försöka få världssamfundets ögon på sin sak, men ofta slår sådan taktik bara tillbaka. Det är exempelvis få medier som vill uppmuntra till fler tibetanska självbränningar, och knappast någon lär ha förståelse för en veritabel knivmassaker på tågresenärer, eller för den delen flygkapningar, bombattentat och andra former av terror – världen är tämligen less på sådana ickekonstruktiva ultimata.

Följden i Kina blir för övrigt bara att andra grupper ser med än större misstänksamhet på uigurer, en grupp som inte anses kunna anpassa sig och leva i fredlig samexistens med andra. En redan missanpassad grupp får därmed än svårare att smälta in och ta sig fram, och man binder således ris åt egen rygg med dessa makabra dåd.

Man kan här ta den stora gruppen av Hui-muslimer som en stor kontrast, ty det är en etnicitet som ses som självklart kinesisk och som låter en pragmatisk inställning gå före religiös ortodoxi. Att praktisera religion är i Kina aldrig ett problem, förrän religionen sätts framför gemensamma intressen. Det är den läxan uiguriska separatister har att lära, möjligen den mycket hårda vägen.