Japans premiärminister Abe Shinzo (安倍晋三) har meddelat sin avgång från sin post, vilket väcker frågor om nationens fortsatta inriktning. Man kunde tycka att ledaren för en regering inte ensam sätter tonen, men i själva verket har premiärministern stort inflytande i Japan.
Under Abe har Japan antagit en mer militaristisk ådra, bland annat genom ändring av konstitutionen och en allmän upprustning. Förhållandet till både Kina och Sydkorea har varit ansträngt, inte minst på grund av Abes nationalistiska hållning.
Kabinettsekreterare Suga Yoshihide (菅義偉) är tippad att ta över posten som partiledare för Liberaldemokraterna (Jiminto, 自民党), och därmed även som försteminister i regeringen. Suga har fungerat som Abes högra hand, men är en betydligt större pragmatiker än den doktrinäre Abe.
Med Suga vid rodret kommer fokus därför att ligga mer på ekonomi än militarisering och storjapanska fasoner, vilket kan få betydelse för utrikespolitiken. Givet Japans beroende av Kina för sin ekonomi kan man komma att närma sig sin stora granne i väster, samtidigt som man vill behålla sina starka band till USA. Huruvida man fortsatt vill bli ett sjätte öga i säkerhetsalliansen Five eyes är oklart, även om det inte spelar så stor roll – man har redan ett omfattande signalspaningssamarbete med alliansen.
Mest populär i interna opinionsundesökningar är emellertid Ishiba Shigeru (石破茂), som för närvarande har den något udda posten som befolkningsunderskottsminister. Han ansvarar även för att stimulera ekonomin regionalt och lokalt. Ishiba räknas likt Abe som en nationalistisk militärnörd (軍事オタク, gunju otaku), och kan därför förväntas fortsätta Abes hårdföra policy och fientliga politik gentemot Kina.
Ishibas 34 % i opinionen tycks vara ointagligt för Suga med sina 14 %, men valet kommer att vara begränsat till ett mindre urval av parlamentsledamöter och lokala delegater runt riket. Suga företräder en större fraktion i parlamentet (Kokkai, 国会) än Ishiba, varför han beräknas ta hem segern trots mindre popularitet i partiet.
Beroende på vem som slutligen står som segrare kan den regionala politiken ta en vändning, vilket kan komma att accentueras ytterligare när USA sedermera går till val senare i år. I ett mardrömsscenario vidmakthålls Abes linje, samtidigt som Trump regerar i fyra år till – det innebär i så fall fortsatt upptrappning och spänningar i regionen.
De amerikanska ansträngningarna att hindra Kinas fortsatta uppgång intensifieras allt mer. Man har på sin hemmamarknad förbjudit Huawei, ZTE med flera kinesiska telekombolag i de inhemska 5G-näten, och man har övertalat sina allierade inom Five eyes att göra samma sak.
Huaweis finanschef Meng Wanzhou är sedan två år tillbaka under husarrest i Kanada på amerikansk begäran, samtidigt som USA söker strypa Huaweis tillflöde av processorer i en halvledarnationalism som saknar motstycke. Officiellt anför man säkerhetsrisk som skäl, men den egentliga orsaken står att finna i att Kina nu på allvar börjar utmana den amerikanska hegemonin – särskilt vill signalspaningsalliansen i Five eyes äga infrastrukturen för att kunna fortsätta sin globala övervakning.
Sabotagen mot Tiktok, Wechat och i princip samtliga kinesiska mjukvaruföretag är på samma sätt ett led i att frikoppla den amerikanska ekonomin från Kina, och kanske en provokation i syfte att försöka förmå Kina att svara på den kastade handsken, för att därmed intensifiera konflikten.
Pompeo söker därtill ytterligare allierade i Europa och Asien för att söka isolera Kina, och man målar upp ett scenario om att den fria världen måste stå upp mot en tyrann. Det är ett resonemang som omvärlden inte riktigt köper, och man är inte beredd att söka den sortens konflikt med Kina. Man anser att det nog finns plats för två system i världen, särskilt som Kina inte söker utmana den amerikanska positionen.
Kina försöker för sin del hålla huvudet kallt, och man utväntar i första hand utgången av det amerikanska valet, för att se vad en ny president kan ge för slags spel. Tills vidare svarar man lågintensivt, till exempel genom att försvåra export av drönare och andra mindre viktiga varor.
Zhongnanhai skulle annars kunna svara betydligt hårdare, dels genom att på samma sätt kasta ut amerikanska företag som gör stora vinster på den kinesiska marknaden; förse med exportförbud sådana sällsynta jordartsmetaller som är av vikt för all modern teknik och som Kina kontrollerar till nittio procent; samt strypa exporten av råvaror till läkemedel, ännu ett av de många logistikflöden som Kina behärskar i stor majoritet.
För Kina skulle sådana åtgärder komma sent i en eskalerande konflikt, eftersom de skadar förhållandet till övriga världen och därmed sätter käppar i hjulet för Kinas fortsatta utveckling. Det är vapen man bara skulle ta till i sista hand, när alla andra möjligheter är uttömda, när man tvingas djupare in i en konflikt.
Ytterst föreligger även en risk för väpnad konflikt, som bara skulle kunna komma till stånd på amerikanskt initiativ. Sydkinesiska havet är här den naturliga arenan för sådan mer hårdför konfrontation, och på senare tid har aktiviteten i området tilltagit rejält. Bland annat har USA skickat förstärkningar samt sökt utmana Kina genom att flyga U2-plan nära kinesiska kuststäder och köra diverse plåtschabrak genom Taiwans sund.
Pompeo har här yttrat att Sydkinesiska havet inte är Kinas maritima imperium, och att USA ämnar försvara den rådande ordningen i regionen. Officiellt är orsaken att man vill hålla farlederna öppna samt skydda Taiwan och andra grannar, men i realiteten är det för att upprätthålla en hegemoni som har gällt i hundra år.
Men även här är ett paradigmskifte nu förestående. USA är visserligen alltjämt en överlägsen militär makt med en budget som är större än de tjugo följande länderna tillsammans, men man har nu en mindre flotta än Kina (+300 skepp) – speciellt är den sjunde flottan som man har i regionen betydligt mindre. Spelplanen är sådan att det bara är med en överlägsen flotta och stationära baser i regionen (Guam, Seoul, Okinawa, Iwakuni) man kan upprätthålla hegemonin.
Till yttermera visso har Kina under senare år raffinerat sin Dongfeng-serie av missiler, och man säger sig nu ha kapacitet att slå ut hangarfartyg med en enda DF-26B eller DF-21D – man provsköt häromdagen sådana raketer som svar på USA:s överflygning med spionplan. Man skulle därmed kunna oskadliggöra USA:s stridsförmåga och helt enkelt sparka ut amerikanerna ur området för gott.
Det hela hänger på hur välkonstruerat styrsystemet är, och om USA har ett fungerande störningssystem eller inte. Det kan tyckas vara en smal sak att rikta en missil mot ett stort fartyg, men det är trots allt ett rörligt mål. Dessutom rör det sig om ballistiska missiler, som behöver precisionsstyras i slutfasen – för detta ändamål krävs avancerad satellitnavigering, som är ytterligare ett område Kina har satsat stort på.
Förutom elektronisk störning kan man även bjuda motstånd med laservapen. Konventionellt antirobotförsvar är helt enkelt inte verksamt mot missiler som flyger i Mach 5, medan lasersystem kan bjuda snabba skurar av verksam eld. Men även här har Kina närmat sig USA i en konventionell kapprustning med högteknologi som ingrediens.
USA kan här välja att syna Kinas kort, med risk för att man tvingas ge sig av med svansen mellan benen. En direktträff med en Dongfeng mot ett hangarfartyg sänker kanske inte fartyget, men gör det och dess flygplan helt och hållet obrukbara. Kinas maritima imperium blir därmed i praktiken verklighet, eftersom ingen längre kan utmana.
Om USA å andra sidan inte gör någonting kommer samma sak ändå att hända på sikt. Kina kanske inte kan utmana USA:s samlade militära förmåga än på länge, men allt man behöver är å andra sidan bara slagkraft för att härska i den egna regionen.
Givet att Kina och Asien obevekligen tar en allt större andel av världens samlade bruttonationalprodukt och har allt större avkastning från forskning och utveckling, är det helt enkelt en fråga om tid – kort tid. Om USA ska hindra eller i vart fall sinka Kina är det nu man måste slå till, och det är vad man verkar ha som avsikt.
I annat fall kommer Kina ikapp och går förbi, vilket en del tycks uppfatta som hotfullt. Man anlägger därvid samma falska dikotomi som Trump och Pompeo, uppfattningen att det är en systemens kamp som någon måste vinna. Men det är bara den ena parten som spelar, nämligen för att bevara sin hegemoni och sin roll som herre på täppan även i Asien.
I verkligheten finns ingen sådan kamp, och inte heller någon mellan den «fria världen» och en «tyrann», än mindre mellan «gott och ont». Kina har så att säga alltid funnits, och har alltid varit sig självt och annorlunda. Det är inget som kommer att ändras. Världen har inget behov av en eskalerande polarisering och ett nytt kallt krig, särskilt inte om oddsen för att avgå med segern i en sådan batalj är ogynnsamma.
Dongfeng (东风) betyder östanvind, men har också den metaforiska betydelsen av en fördelaktig situation eller betydande slagstyrka. 万事俱备, 只欠东风 (wànshì jù bèi, zhǐ qiàn dōngfēng – allt är förberett, det saknas bara östanvind) är ett idiom hämtat ur den klassiska romanen Romansen om de tre kungadömena (三国演义, Sānguó yǎnyì). Begreppet Dongfeng syftar därför på en beståndsdel som är avgörande för att avgå med segern.
Dongfeng DF-26, eller «Guamexpressen» som den skämtsamt kallas.
Den amerikanska halvledarnationalismen är nu fulländad, då man även har täppt till Huaweis (华为) möjligheter att köpa chips rakt över disk från underleverantörer som nyttjar amerikansk teknologi i någon del av produktionen – och det är i princip alla.
Syftet är att mobba ut världens största telekomföretag från en konkurrens man inte mäktar med, och att i längden inte förlora sin signalspaningshegemoni. USA har nu visat sitt egentliga tryne, och det är fruktansvärt anskrämligt – så ser skolgårdens värsting ut.
Huawei har redan dammsugit marknaden på sådana chips, och klarar sig i något halvår innan det börjar knipa. Utan licens för chips kan man komma att tvingas lägga ned telefonsidan, och kan få svårt att bygga 5G-nätverk. På kort sikt är det ett dråpslag.
På längre sikt kommer Kina att satsa stora resurser på att bygga upp en egen tillverkningsindustri istället för att förlita sig på leverantörer i Taiwan och Korea. För närvarande ligger man en generation efter, och det är således bara en tidsfråga innan man är ikapp – och förbi.
För underleverantörer, som ofta har Huawei som största kund, är det på samma sätt ett dråpslag, och aktier för halvledarföretag i regionen störtdök under morgontimmarna. Möjligen kan det samlade trycket från dessa hålla Huawei under armarna med utfärdade licenser, och inte minst TSMC kan hota USA med att inte bygga sin fabrik i Arizona om man förlorar sin största inkomstkälla.
Återstår att se hur Zhongnanhai hanterar saken, om man fortsatt agerar med bibehållet lugn och väntar in det amerikanska presidentkaoset, eller om man avser att retaliera. En sådan vedergällning skulle kunna bestå i att porta Apple och en del andra större amerikanska företag från den kinesiska marknaden, strypa export av jordartsmetaller, sälja av amerikanska värdepapper med mera.
Men samtidigt innebär det en upptrappning som ger fler amerikanska svar, i en spiral som inte har något givet slut. Det skulle påskynda de amerikanska ansträngningarna att avskilja de båda ekonomierna från varandra, och ge Pompeo ett incitament att kasta ut än fler företag från den amerikanska marknaden och börsen – exempelvis Alibaba (阿里巴巴) och Tencent (腾讯, Tengxun).
I den mån man kan tala om att två system står mot varandra är det i så fall konfucianskt statsmannaskap mot amerikansk mobbmentalitet, och vem som vinner den kampen i längden är faktiskt givet. Världen i övrigt bör begrunda att den amerikanska skurkregimen kan nyttja exakt samma grisiga metoder mot dem, med vilken inbillad förevändning som helst.
Kriget mellan Sparta och Atén sägs ha berott på Aténs uppgång, om man får tro den grekiska historikern Thukydides. Mer allmänt har man i vår tid definierat begreppet thukydidesfällan för den omständighet att en framväxande makt utmanar en dominerande makts hegemoni.
Exempel i den moderna historien ges av Sverige under Stormaktstiden, då man utmanade Habsburg om herraväldet över Östersjön; Japan i slutet av 1800-talet, då man utmanade Kina och Ryssland om Manchuriet och Koreahalvön; Japan 1941, då man angrep USA; samt förstås Tyskland, då man under 1930-talet hotade den världsordning som bestämdes av Storbritannien.
Vem som utlöser kriget är inte alltid givet, och inte heller vem som vinner det. Sparta kunde behålla sin hegemoni, medan Storbritannien förlorade sin (dock inte till Tyskland, utan till USA), trots att man vann kriget med allierade. Det är inte heller alltid fallet att sådana utmaningar leder till krig, nämligen om de två makterna är ideologiskt likartade, som USA och Storbritannien i början av 1900-talet, eller om den ena makten kan hållas i schack på annat sätt, som Sovjetunionen under kalla kriget.
I dag har vi en accelererande rivalitet mellan USA och Kina, där USA i allt snabbare takt sätter käppar i hjulet för Kinas expansion. Man har bland annat förbjudit Huawei, ZTE och andra telekomföretag att operera på den amerikanska 5G-marknaden, och man har förmått sina allierade i Five Eyes att införa motsvarande förbud, samtidigt som man söker fler allierade i EU och i Sydöstasien. Huawei attackerar man även indirekt genom att ålägga med leveransförbud underleverantörer av halvledarteknik med amerikanska komponenter.
På samma sätt angriper man även Tiktok, Wechat och andra kinesiska appar och mjukvarulösningar med «nationell säkerhet» som svepskäl, och man åsidosätter därmed de spelregler man själv brukar hylla. I Kanada sitter Huaweis finanschef Meng Wanzhou i husarrest sedan 2018 i väntan på besked om utlämning till USA för brott mot amerikanska sanktioner mot Iran, i ett fall som saknar motstycke och som av alla bedömare ses som renodlat politiskt.
Därtill har vi ett pågående handelskrig, med omfattande tariffer som i slutändan betalas av amerikanska konsumenter och i princip inte missgynnar Kina särskilt mycket. Däremot är det ett led i att avskilja de båda ekonomierna från varandra och göra dem mindre beroende av varandra. Varför då? Jo, för då kan man angripa sin motståndare militärt utan att bita sig själv i svansen.
Det vi ser är alltså en upptrappning för ett eventuellt krig, med USA som initierande part. Det är långt kvar tills ekonomierna är såpass uppdelade att det kan motivera väpnade angrepp, men det kan gå fortare än man tror. Antag till exempel att Kina svarar på provokationerna med mer kraft, och stänger ute en rad amerikanska företag från sin marknad, så kan en amerikansk massexodus snabbt bli verklighet. Den «decoupling» som Trump och Pompeo arbetar för kan då gå oerhört fort, samtidigt som rivaliteten eskalerar till mer handgripliga konflikter.
Kina utgör här ingen ideologisk utmanare till USA och har heller ingen ambition att ersätta USA som världsledande makt. Däremot strävar man efter hegemoni i sina egna farvatten och domäner, och är därmed automatiskt ett hot mot amerikansk hegemoni i Stilla havsregionen. Vidare har ett allt rikare Kina politiskt inflytande oavsett om man avser exportera sin ideologi eller inte.
Scenen för sammandrabbning är givetvis Sydkinesiska havet och Kinas fastland, med Taiwan och Japan som sekundära spelfält. Kina har som bekant inga kanonbåtar i närheten av USA, medan USA har en stor del av sina i närheten av Kina, plus ett antal baser i kringliggande länder.
I ett regelrätt krig kan USA angripa med stor slagkraft under en tid och åsamka motståndaren stora skador, medan man själv enbart drabbas av strikt militära förluster. Däremot har man ingen som helst möjlighet att kunna invadera eller upprätthålla stridigheter under en längre tid, och Kina avgår med segern genom större uthållighet. Kina kan alltså kasta ut USA:s flotta, men till priset av svåra brännskador och sinkad utveckling, plus att Nya sidenvägen och afrikanska projekt kan tillintetgöras eller försvagas.
Kina kommer inte att avlossa första skottet, och man tål svåra provokationer under lång tid, samtidigt som man har ett antal röda linjer i frågor kring territorium. Om USA vill provocera fram krig istället för att själv angripa – och därmed undvika bli internationell paria – måste man nyttja detta faktum och försöka initiera en självständighetsförklaring i Taiwan eller något liknande. Här har man nu redan förlorat Hongkong som möjlig angreppspunkt, då Kina har täppt till det hålet.
Om USA nöjer sig med att bara avskilja sina respektive ekonomier och skapa djup global polarisering har man inte vunnit slaget, för det kommer inte att hindra vidare kinesisk tillväxt och expansion. Om man vill hindra Kina från att delvis bli en ny hegemon i området är krig den enda möjligheten, och grundtipset är att Washington smider just sådana ränker.
Huruvida det blir ett världskrig återstår att se, men krigscykeln indikerar förvisso en uppladdning mot en större konflikt.
Det går numera inte en dag utan att US-presidenten Trump levererar någon ny sanktion eller motsvarande mot Kina. Denna gång är det ledarskiktet i Hongkong som drabbas av den amerikanska vreden, eftersom de i amerikansk optik anses ha gått Beijings ärenden.
USA är för all del inte part i målet (det är Kina och Storbritannien), och inte heller någon domare i vad som försiggår. Men även med en självpåtagen sådan roll är det svårt att se att syftet skulle vara att «stå på hongkongbornas sida». Hongkong gynnas nämligen inte alls av att dess särskilda handelsstatus elimineras, och det gör inte heller de amerikanska företag som verkar där. Det är ett skott i foten.
Sanktionerna mot Hongkongs politiker och näringsidkare är i bästa fall meningslösa, eftersom berörda personer så att säga inte har något större behov av att gömma undan pengar i en sämre ekonomi som den amerikanska. Men även här kan man undra över syftet, ty att åtgärderna skulle få Hongkong och Beijing att ändra sig är en sinnessjuk tanke – om något svetsar det snarare samman kineser över de inhemska fiendelinjerna.
Särskilt är det så när den amerikanska administrationen nu har valt att gå till angrepp på ett antal fronter mot Kina och kinesiska intressen, bland annat genom att spärra ut Huawei och ZTE från den amerikanska marknaden, förbjuda Tiktok och Weixin, samt låta arrestera Huaweis finanschef Meng Wanzhou i Kanada för påstådda brott mot amerikanska sanktioner – något som aldrig har hänt tidigare, då man vanligen utfärdar företagsböter.
Till yttermera visso har man förmått övertyga Storbritannien att vända Huawei ryggen. Bland Five Eyes – USA, Storbritannien, Kanada, Australien och Nya Zeeland – är det bara Kanada som ännu inte har bannlyst Huawei. Australien och Nya Zeeland har följt i husses spår och dragit tillbaka utlämningsavtal med Hongkong samt fördömt den nya säkerhetslagen i staden – i Nya Zeelands fall en helomvändning.
Vad man här kan skönja är således en allt mer koordinerad ansats från Five Eyes, och man hoppas kunna vidga initaitivet till allt fler länder för vad som tycks vara en civilisationernas kamp mellan Washington och Beijing, och i utvidgad mening en ny polär spänning i världen.
Man kan av denna koordination och av utvecklingen i stort utesluta att det handlar om valtaktik. I opinionen ligger Trump stadigt efter Biden, för närvarande 48 %–42 % i Bidens favör, eller 308–113 uttryckt i elektorsröster. Givet den amerikanska coronakatastrofen finns det inte en suck i helvetet att Trump blir återvald.
Om Trump har något eget syfte i denna hantering är det således mer att likna vid den brända jordens taktik, att så långt möjligt förstöra relationerna med Kina så att en ny administration får svårare att återgå till ett normalstadium. Allra helst vill man provocera Beijing att överreagera, något man än så länge har gått bet på.
Just den samfällda ansträngningen berättar att det inte enbart är ett hugskott, utan en strategi som har växt fram under en längre tid. Tidigare har den inneburit att innesluta och hålla Kina i någorlunda schack, medan den nu tycks ha övergått i en uttalad systemkamp, eller ett kallt krig om man så vill – man fruktar att den egna hegemoniska ställningen hotas av ett Kina som fortsätter accelerera på allt fler områden.
Men å ena sidan är Kinas ekonomi så sammantvinnad med övriga världen att varje angrepp mot Kina omedelbart rikoschetterar, och å den andra är Kina i stort självförsörjande och betydligt bättre rustat att utstå en dragkamp. Någon repris som med den forna Sovjetunionen är här inte möjlig, och därmed framstår det bara som gåtfullt och förvirrat att man söker denna konfrontation.
