Kategori: USA

Kategorier
Kina Politik USA

Amerikanska Sovjetunionen

Under kalla kriget skämtade man gärna om Sovjetunionens åldrade ledargarnityr, men det är en karikatyr som inte håller för en närmare granskning. Sant är att Jurij Andropov (1982–1984) och Konstantin Tjernenko (1984–1985) tillträdde vid en relativt hög ålder om 68 respektive 72 år – och därefter dog inom två år – men samtliga övriga ledare tillträdde i femtioårsåldern, Stalin vid 45 års ålder.

När USA går till val på tisdag står kampen mellan sittande presidenten Donald Trump (74) och den demokratiske utmanaren Joe Biden (77), de äldsta presidentkandidaterna någonsin. Även här gäller att de flesta presidenter har installerats i femtioårsåldern, med ett fåtal i fyrtio- respektive sextioårsåldern. Donald Trump är ensam om att beträda ämbetet i sjuttioårsåldern, och faktum är att enbart två presidenter har avslutat sin tid vid makten i den åldern (Reagan vid 77 och Eisenhower vid 70).

Om Joe Biden vinner – vilket allt talar för – blir han den äldste presidenten någonsin (78 år), vilket kanske även är en träffande symbolik för USA som skrumpnande nation. Landet som sådant är förvisso ungt, men dess roll som världsomspännande imperium är på väg att förändras, särskilt i takt med att Kina växer på alla fronter och utmanar om inte rollen i världen så i vart fall USA:s hegemoniska status i Asien.

Kännetecknande för USA är en skenande statsskuld som allt mer överskrider bruttonationalprodukten, men även en kraftigt överdimensionerad krigsmakt och en föråldrad infrastruktur. Krigsmakten behöver man för att upprätthålla sin roll som världens enda supermakt, med flera hundra militärbaser runt om i världen.

Syftet är att säkerställa amerikanska intressen, i form av dels rätt slags regimer i olika regioner, dels öppna farleder och dels säkrad tillgång på råvaror av vikt för den amerikanska ekonomin, tidigare framförallt olja (man är numera självförsörjande). Att Mellanöstern ser ut som det gör är till stor del USA:s «förtjänst», så även följdproblemen med terrorism och massinvandring i Europa.

Både Trump och Biden har uttalat en ambition om att överge strategin med «eviga krig» (nationen känner bara sexton år av fred), vilket skulle innebära en nödvändig omställning, men samtidigt har USA en pågående strategi om att innesluta Kina för att hindra dess vidare framväxt. Det är en långsiktig strategi som har verkat under flera presidenter, varför man kan förmoda att även senare presidenter «övertalas» fortsätta den av Pentagon och det militärindustriella komplex som är så viktigt för den amerikanska ekonomin.

För att upprätthålla den behöver man dock ha fortsatt närvaro i Indiska oceanen, i synnerhet Sydkinesiska havet och Östkinesiska sjön. Man har i regionen inga råvaror att försvara, men väl ambitionen att värna demokrati och västliga värderingar samt vissa restposter från kalla krigets dagar, enkannerligen Korea och Taiwan.

Problemet är att ju starkare Kina blir ekonomiskt, desto mer kan man avsätta för militära anslag, utan att förta sig. Kina har redan passerat USA i numerär i flottan och en del andra vapenslag, och det blir därför allt svårare för USA att hävda sig mot denna supermakt i vardande. Eftersom Kina inte har någon ambition att kontrollera världen i övrigt, kan man dessutom samla all sin kraft på ett och samma ställe.

Kina har härvidlag egentligen inte någon annan ambition än USA, nämligen att säkerställa öppna farleder och tillgång på resurser, och man har inte som ofta påstås någon expansionistisk ådra att styra och ställa i världen. Däremot har man den nygamla ambitionen att leda Asien, i kraft av sin storlek och historiskt kulturella betydelse.

USA:s försök att göra en Sovjetunionen 2, det vill säga att försöka innesluta Kina med allianser och försätta nationen i konkurs genom kapprustning, kan tvärtom förbytas i det omvända, att det åldrande och skrumpnande USA anstränger sig så mycket för att försöka hindra Kina att man själv blir bankrutt på kuppen.

Det är här den skenande statsskulden och den eftersatta infrastrukturen kommer in, ty det är där USA måste satsa för att kunna möta ett Kina som står i begrepp att inte bara hämta in ett tidigare amerikanskt försprång utan helt enkelt flyga förbi på många tekniska områden – kvantdatorer, AI, stordatateknik, genteknik med mera.

Ekvationen går alltså inte ihop. USA kan inte låna sig till en än större krigsmakt för att möta ett starkare Kina, utan måste göra ett vägval. Antingen bantar man sin militär och tar den kinesiska vägen med «dubbel cirkulation» (tonvikt på inre marknad), eller så rustar man ihjäl sig, förgäves då man ändå inte kan vinna ett krig mot Kina, särskilt inte med Ryssland som allierad.

För Biden blir valet att antingen erkänna en multipolär värld med Kina som ett centrum, utan konkurrens om världsherravälde, eller att fortsätta på det inslagna spåret med evig konflikt för att försöka säkerställa sin roll som ensam herre på täppan. Det valet kommer inte att i någon större utsträckning avgöra Kinas framtid, men väl USA:s.

USA kommer att behöva mycket hårdvara för att kunna möta Kina i ett kallt krig eller en varm konflikt
Kategorier
Asien Indien Kina Politik Taiwan USA

Asiatiskt vapenskrammel

Statstelevisionen benämner saken som att det råder «gränsstrider» mellan Indien och Kina, men det rör sig i verkligheten om slagsmål utan vapen. Inte en kula har avlossats i dessa «strider», som har pågått sedan i maj, och som dels även har inslag av intern konflikt mellan indiska exiltibetaner och kineser.

Icke desto mindre har gruffet lett till att Indien under Modi efter amerikanskt mönster har kastat ut Tiktok och andra kinesiska IT-tjänster samt uppmanat till bojkott av kinesiska produkter, dock utan större framgång. Under gårdagen beslöt man även ingå någon sorts försvarspakt med USA, då Mike Pompeo gästade landet i sina ansträngningar att bilda allianser mot Kina.

Något krig mellan Indien och Kina lär dock aldrig bryta ut, även om den senaste väpnade konflikten från 1962 skulle kunna upprepas om spänningarna eskalerar. Frågan är då hur villigt USA är att ge sig in i handgemäng i Himalaya, en karg trakt man övergav efter kalla krigets slut, då man lät den tibetanska saken bero. Man har i regionen inte något som helst förband som kan operera i dylika miljöer, varför försvarspakten mest ser ut som en papperstiger – Kina och Indien lär lösa saken på högre nivå så småningom, då man har mer att vinna på samarbete.

På motsvarande sätt är det för närvarande mycket yviga gester kring Taiwan, för Kinas vidkommande mest som inrikespolitisk retorik och en kontinuerlig ambition att psyka utbrytarprovinsen. Samtidigt sker invasions- och försvarsövningar och överflygningar av varandras respektive territorier, för Taiwans vidkommande med amerikanskt understöd.

USA:s vilja att verkligen komma till Taiwans undsättning i händelse av krig är dock inte uttalad, men däremot har man per lag skyldighet att bistå ön med försvarsmateriel, samtidigt som man har en ambition att upprätthålla amerikansk hegemoni i Sydkinesiska havet.

Här kan man notera att Taiwan under Trumps mandatperiod har importerat rekordstora mängder sådan materiel, motsvarande 38 miljarder kronor per år. Samma siffra under Obama uppgick till 15 miljarder, G. W. Bush 32 miljarder, Clinton 19 miljarder, G. H. W. bush 15 miljarder samt Reagan 1.7 miljarder – den senare siffran ska ställas i relation till att Kinas tillväxt och omställning påbörjades först vid den tiden, då Taiwan utan problem hade kunnat ta sig an Kina.

38 miljarder kronor är mycket pengar, ungefär sextio procent av den totala svenska försvarsbudgeten. Taiwan har då en areal som är mindre än en tiondel av Sveriges, men i gengäld har man 24 miljoner invånare. Per areaenhet motsvarar inköpen av amerikansk hårdvara mer än sju gånger det svenska veckoslutsförsvarets budget.

Ändå kanske det inte räcker till mer än just ett veckoslutsförsvar, ty Kinas motsvarande upprustning är så ofantligt mycket större. Utan amerikanskt understöd har Taiwan inte mycket att sätta emot, då man i vapenslag efter vapenslag är kraftigt underdimensionerade i förhållande till motståndaren.

Kina har här även offensiva pjäser som dels kan slå ut det amerikanska understödet, men framförallt neutralisera Taiwans hela flottstyrka. Missilförsvaret räcker bara så långt innan Kina får markkontakt och kan sätta in armén, och därefter är det bara fråga om dagar innan Taibei faller.

Men även här gäller att ett krig för närvarande är mindre sannolikt, och Kina kommer inte att skjuta första skottet – man vill ha en politisk lösning, det vill säga en återförening med Taibeis bistånd. Det är således upp till USA att inleda stridshandlingarna, eller för Taibei att utropa självständighet, innan det kan bli en varm konflikt i regionen. För närvarande är det mest vapenskrammel och retorik.

Men i längden brukar sådant skrammel och en allt intensivare upprustning leda till en urladdning. Om Indien och USA talar i termer av försvarssamarbete, har Putin och Xi kontrat med ungefär samma retorik, och därmed kan vi se hur de nya allianserna börjar bildas. För Sydöstasien i övrigt finns här ingen given vilja att alliera sig med USA, även om man inte vill ha ett alltför dominant Kina. Ett starkt Kina är nämligen bra för ekonomin.

Kategorier
Europa Filosofi Kina Kultur Liberalism Politik Religion USA Xinjiang

Prioritering och balansering av mänskliga rättigheter

Mänskliga rättigheter som en alltigenom överordnad princip är numera ledstjärnan i politiken. Det är ett instrument som nyttjas som överrock i samtliga slags internationella förhandlingar, som ett led i att försöka utöka sin valkrets och spinna politik där man inte har några väljare.

Europeiska unionens Ursula von der Leyen har överhuvudtaget ingen valkrets, och är inte heller vald av folket. Hon är på samma sätt som Xi Jinping vald indirekt, och har ungefär samma demokratiska legitimitet (Kina har demokratiska lokalval). Ändå ska denna moderna variant av tyskromersk kejsarinna tvunget diktera för både Polen och Ungern hur de ska styras, för att inte tala om Kina.

Vad gäller Polen och Ungern vill man koppla utbetalning av EU:s coronafond till rättsstatliga principer, mänskliga rättigheter och «europeiska värden». Det är med den moraliska piskan man har agerat mot utvecklingsländer sedan man avkoloniserade och istället beslöt lägga sig i andra länders styre med mänskliga rättigheter som rättesnöre, dock med magert resultat (Kina har här en bättre lösning med rak frihandel).

Den metoden fungerar inte i Europa, dels eftersom EU är konstruerat som en konfederation snarare än en federation och därmed fordrar enighet i besluten, och dels eftersom «europeiska värden» inte bestäms av en liten progressiv klick i Bryssel utan är ett sammanvägt medel av nationella värderingar över Europa, inklusive de konservativt lagda Polen och Ungern.

Mänskliga rättigheter är på samma sätt föremål för tolkning och avvägning, och det finns ingen internationell rättsprincip som säger att Bryssel äger tolkningsföreträdet. Såväl kairodeklarationen som bangkokdeklarationen berättar att så inte är fallet, och att den universalism man åberopar för just Bryssels tolkning inte äger giltighet.

Inte heller kan man som EU godtyckligt försöka utvidga vad som är mänskliga rättigheter, exempelvis med «Yogyakartaprinciperna» angående sexuell läggning och «könsidentitet». Förenta nationerna har konstant avvisat sådana försök till utvidgning, och de äger således inte status som mänskliga rättigheter – alla medlemsstater måste alltså vara överens om de principer som definerar rättigheterna. Q-rättigheter får därför tills vidare vara en vällovlig ambition föremål för nationell deliberation.

Att rättigheterna är föremål för tolkning beror på att de kan ha olika prioritet och därmed komma i konflikt med varandra. Det är som med alla slags rättigheter, att de måste vara i balans. Man kan till exempel betrakta artikel 19 om «rätten till friheten» (detta fikonspråk…) att uttrycka sig och ha åsikter, en frihet som är kraftigt beskuren i Europa av hänsyn till så kallade positiva rättigheter att slippa bli «kränkt» – det senare är dock inte en mänsklig rättighet, och man låter här alltså märkligt nog andra värderingar väga tyngre.

På senare tid har man svingat MR-piskan extra hårt mot Kina, bland annat för att man har infört en säkerhetslag i Hongkong, en sådan typ av lag som finns i såväl europeiska länder som i USA och i det senare landet motiverar att man kallar in nationalgardet vid omfattande demonstrationer. I Hongkong kallade man aldrig in nationalgardet, det vill säga trupp från fastlandet, utan har låtit kravallerna pågå obehindrat under lång tid, även då «demonstranterna» bröt sig in i, ockuperade och vandaliserade parlamentet samt i övrigt ställde till med omfattande kaos i staden, fenomen som inte skulle tillåtas i något västland.

Numera är situationen sådan att «hongkongare» (det vill säga kineser) har fått status som «flyktingar», trots att man hör till den ekonomiskt friaste regionen i världen med högre mänskligt utvecklingsindex än Sverige och med en stabil rättsstat med ett oberoende rättsväsende delvis populerat av utländska domare från Storbritannien, Australien med flera.

«Hongkongarna», det vill säga kineserna, får sådan «flyktingstatus» för att de efter att säkerhetslagen har införts inte längre har «rätt» att demolera och ockupera parlamentet eller bedriva sådan secessionistisk verksamhet som i Europa och USA betraktas som förräderi, exempelvis att bedriva lobbying mot EU och USA att intervenera i Hongkongs styre.

Rättsstaten och de grundläggande friheterna har emellertid inte påverkats överhuvudtaget, varför engagemanget från EU och USA är ett sätt att nyttja Hongkong som instrument att angripa sin «systemiska» rival Kina. Man har helt enkelt inget case.

Mer på fötterna har man då i kritiken mot omskolningslägren i Xinjiang, även om dessa inte är av den karaktär man söker framställa det som. Man skulle här kunna nyttja artikel 9 (No one shall be subjected to arbitrary arrest, detention or exile) respektive 18 (Everyone has the right to freedom of thought, conscience and religion) för att motivera kritiken, då omskolningspolitiken speciellt riktas mot uigurer trogna islam.

Kina skulle kunna svara med att man inte angriper islam per se, och att andra muslimska grupper (exempelvis huimuslimer) inte är föremål för sådana åtgärder och inte heller utgör ett problem i samhället, samt att islam är en av fem formellt erkända religioner. Artikel 18 äger här därför ingen giltighet.

Artikel 9 tycks vara knepigare, då man faktiskt tvingar människor till omskolning och därmed kvarhåller dem mot sin vilja. Men Kina skulle även här kunna motivera – och gör även så – saken med artikel 3 (Everyone has the right to life, liberty and security of person), det vill säga att man har en skyldighet att skydda det större kollektivet mot den omfattande islamiska terrorism som har plågat landet och som har sin grund i uigurisk radikalism.

Man skulle även kunna åberopa artikel 26 (Everyone has the right to education … elementary education shall be compulsory) och artikel 23 (Everyone has the right to work), då syftet med omskolningen just är att förbättra möjligheterna till samhällelig medverkan för människor i fattigdom och utanförskap. Även artikel 29 (Everyone has duties to the community in which alone the free and full development of his personality is possible) har relevans i fallet.

Det är således fullt möjligt att med en annan prioritering och balansering av de mänskliga rättigheterna motivera en sådan omskolningsreform, och den kan enkelt härledas till konfucianska principer. I Europa och USA använder man emellertid gärna vulgärretorik som att lägren är en modern form av nazisternas koncentrationsläger, och därmed omöjliggör man varje form av vettig dialog.

De verkliga koncentrationslägren utgörs här av USA:s bas i Guantánamo med flera läger, som har helt andra syften än omskolning eller att uppta människor i den större samhällsgemenskapen, nämligen att kvarhålla och oskadliggöra människor indefinitivt. För detta fick man visserligen kritik, men blev inte alls föremål för samma slags repressiva åtgärder som Kina med handelsblockader och annat mot Xinjiang. Ingen bråkar med USA, som i exceptionalismens namn själva bryter mot samtliga regler man sätter för andra, utan att EU för den skull vågar mopsa upp sig.

Det är den koloniala attityden som åter gör sig gällande, den ständiga ambition Europa och dess barn USA har av att göra sig till tolk för andra folk och att utmana nationell suveränitet. För Kina motiverar man saken med att det är en diktatur och att folket inte har valt sin regering (annat än indirekt genom lokalval och vidare nominering), men samtidigt är den folkliga legitimiteten för sagda styre betydligt högre än för valfri regim i Europa.

Kritik mot brott mot de mänskliga rättigheterna är förvisso befogad, men bara under rättvisa former och om den är objektivt framställd, samt under beaktande att det inte finns någon universellt giltig tolkning. Mänskliga rättigheter ska inte nyttjas som politiskt slagträ för att bedriva progressiv socialliberal politik gentemot medlemsstater i EU eller på annat sätt utöva koloniala fasoner gentemot andra länder.

Kategorier
Politik USA Vetenskap

Platta ut och böja befolkningskurvan

Den årliga åminnelsen i USA av terror­attackerna den elfte september 2001 gick nästan spårlöst förbi i år, för att såväl corona­epidemin som våldsamma skogsbränder överskuggar allt annat. I kombination med en president som löpt amok kan man se utvecklingen under det tjugoförsta århundradet som en amerikansk apokalyps, en omtumlande tid då det amerikanska imperiet går under i pest, brand, terror och diktatur.

Man kan också se det i ett längre perspektiv, och konstatera att USA är upphovet till de flesta moderna pandemier, som spanska sjukan 1918 och aids 1980, samtidigt som man 2020 är närmare två hundra gånger hårdare drabbat av corona än det Kina där viruset först sågs. Även fetma­epidemin har sina rötter i USA och dess majs­siraps­baserade kost, en sockerdiet som har gjort landet och stora delar av världen allvarligt sjuka.

USA göder resistensen hos mikro­organismer med omfattande bruk av antibiotika i dess storskaliga boskapsindustri, och till yttermera visso har man även länge drivit den antropogena uppvärmningen med sina omfattande utläpp. Det är kanske inte helt orättvist att USA brinner upp och drabbas särskilt hårt av pandemin.

Men problemet är trots allt globalt, med nyligen avtäckta rön om att bestånden av ryggradsdjur har krympt med 68 % sedan 1970. För något år sedan visade en annan rapport att bortåt en miljon arter står på tur att dö ut under människans vidare utbredning och exploatering, och en del menar att den föreslagna geologiska epoken antropocen – sedan den industriella revolutionens början 1780 – innebär det sjätte massutdöendet.

För att råda bot på problemet har man fyndigt kopierat coronapandemins lösningsstrategi om att «platta ut» kurvan genom att föreslå att «böja» motsvarande kurva för koldioxidutsläpp. Vidare har man föreslagit en växtbaserad «planetär diet» för att kunna föda tio miljarder människor och hålla ekosystemen intakta.

Lösningsförslaget innebär att alla människor i hela världen måste ned på indisk nivå av såväl koldioxidutsläpp som konsumtion av kött (14 gram per dag), något som helt enkelt inte kommer att hända. Det skulle innebära en trettiofaldig reducering av amerikansk konsumtion av kött eller en tjugofaldig av svensk. Trenden för koldioxidutsläpp visar på samma sätt inga tecken på att avta.

Det gör inte heller världens befolkning, som fortsätter att öka. I slutet av århundradet kommer vi främst att ha fått tillskott av tre miljarder afrikaner, som alla ska flyga jorden runt i turism, äta mer kött, ha telefon, kylskåp och till viss andel bil samt i övrigt närma sig västerländsk levnadsstandard. En tredjedel av dem kommer för övrigt att ha emigrerat till Europa.

De lösningar som föreslås utgår från fortsatt befolkningsökning istället för att se att det är befolkningen som är grundproblemet. Den kurva man bör platta ut och småningom böja är således istället den för världens befolkningsmängd, genom någon lämplig global ettbarnspolicy.

Ju fler människor, desto mer areal måste nyttjas för jordbruk och uppfödning, desto mer utfiskas haven, desto mer trängs naturen i övrigt undan, desto mer kontaktyta för nya virus att bryta ut i pandemier, desto mer utsläpp av växthusgaser och desto mer tryck på jordens ekosystem.

Initiativen att med teknik och andra medel göra oss mer miljövänliga är förvisso bra och välkomna, men de kommer inte att lösa grundproblemet. Istället måste världsbefolkningen ned på en hållbar nivå om kanske en miljard eller i vart fall högst två miljarder. Jag skulle vilja kalla det för miljardmålet.

Vi kan då tillsammans med en mer hållbar livsstil leva så som det anstår människan, med kött som en naturlig del av kosten och med en livsstil som erbjuder utrymme. Kvalitet framför kvantitet, och det finns inget försvar för att vi ska fortsätta vår exponentiella tillväxt som ett virus. Vi kan välja att reducera oss själva på ordnat vis, eller bli reducerade av naturen på ett mer brutalt.

Every mammal on this planet instinctively develops a natural equilibrium with the surrounding environment but you humans do not. You move to an area and you multiply and multiply until every natural resource is consumed and the only way you can survive is to spread to another area. There is another organism on this planet that follows the same pattern. Do you know what it is? A virus. Human beings are a disease, a cancer of this planet.

Agent Smith (The Matrix, 1999)
Kategorier
Asien Kina Politik USA

Nya gula faran

Donald Trump är som bekant av åsikten att Kina stjäl USA:s pengar och använder dem till flygplan, raketer och robotar. I presidentens optik är det inte heller så att amerikanska investerares girighet har förlagt industrijobb till Kina för att utnyttja lägre löner, utan förstås Kina som stjäl amerikanska industrijobb.

Till yttermera visso är varenda kinesisk student i USA att betrakta som en particell med syfte att stjäla intellektuell egendom och i övrigt spionera för kommunistpartiets räkning, en tankefigur som även är populär i Sverige och EU. På samma sätt ses även företag numera som integrerade med kommunistpartiet, och det anses helt enkelt inte finnas självständiga kinesiska individer eller företag med högst egna ambitioner.

På denna analys har följt såväl handelskrig som diplomatiska kalamiteter. Kinesiska telekomföretag som Huawei och ZTE har förbjudits att bygga amerikanska 5G-nät, och Huaweis finanschef Meng Wanzhou hålls i husarrest i Kanada på amerikansk begäran. Tiktok och Wechat har bannlysts på amerikansk mark, med bud om fler kinesiska techföretag vad det lider. Spänningen i Sydkinesiska havet stiger, samtidigt som USA raggar allierade i en pakt mot Kina.

Trump erkänner nu öppet att målet är att frikoppla den amerikanska ekonomin från den kinesiska, en ambition som har legat i luften en längre tid. Man vill upprätthålla amerikansk hegemoni till varje pris och således hindra Kina från att utmana, en ambition som ytterst kan utmynna i krig.

Men med historien som fond kan man se att varken synsättet eller retoriken är ny. Kineser anlände i mitten av 1800-talet till USA i stora strömmar för att anlitas i de kontinentala järnvägsbyggena, på begäran av industrialister som ville utnyttja lågavlönad arbetskraft. Samtidigt bildades naturligtvis opposition mot de kineser som antogs ta de vitas arbeten, en företeelse vi känner igen från all sådan typ av migration.

Page Act antogs därför av kongressen 1875 i syfte att förbjuda immigration av kinesiska kvinnor, ett fördrag som 1882 följdes av Chinese Exclusion Act, som även förbjöd manlig kinesisk invandring. Lagen skulle gälla i tio år, men upphävdes först 1943 med Magnuson Act. Den senare lagstiftningen medgav viss invandring från Kina, men förbjöd samtidigt kineser att äga egendom och företag, tills dess den avskaffades under medborgarrättsrörelsen 1965 – detta är nittio år av statsrasism.

Den gula faran (Yellow peril) omfattade inte bara kineser, utan asiater överlag. Kineser, koreaner, japaner och indier kunde inte erhålla medborgarskap, fick inte äga fast egendom, samt förbjöds gifta sig med vita amerikaner. De tvangs även medföra bevis om uppehållstillstånd överallt, i annat fall kunde de deporteras eller dömas till straffarbete. Japaner i USA internerades under andra världskriget i koncentrationsläger enbart på grund av sin etniska tillhörighet.

Att Trump, som betecknar latinos som våldtäktsmän och sociala profitörer, bygger en mur mot Mexiko samt skickar nationalgardet mot demonstranter under de pågående raskravallerna, även skulle ha en direkt rasistisk syn på kineser kommer inte som en överraskning, utan är en strömning som finns i hans läger – det är den nya gula faran man vill bekämpa, främst representerad av ett Kina som står i begrepp att utmana och passera USA på ett flertal punkter. Retoriken kring «Wuhan-viruset» är härvidlag talande.

Företaget att frikoppla USA från Kina och den globala ordningen är dock dömt att misslyckas, eftersom ekonomierna är så djupt integrerade. Varje försök att rycka upp denna ordning kommer att kosta mer än det smakar, och att återställa den forna västerländska tillverkningsindustrin kommer att ta flera decennier i anspråk, om det ens är möjligt. Under tiden man försöker backa bandet kommer Kina dessutom bara att utöka avståndet och befästa det paradigmskifte vi bevittnar.

Men Trumps ambition visar samtidigt att USA:s roll som världsledare är över. Man kan inte göra anspråk på att upprätthålla ordning när man själv flagrant bryter mot alla regler som finns, och har som mål att till varje pris upprätthålla amerikansk överlägsenhet. Tanken att USA skulle vara en garant för mänskliga rättigheter är dessutom tämligen absurd givet landets tämligen skrala meriter ända in i modern tid.

Under Trump har USA åter blottat sitt fula tryne, och det vi ser är en nation i förfall. Europa har här en grannlaga uppgift att ta ställning till vilken väg vi vill gå framöver, ty den transatlantiska länken är inte längre en uppbygglig och framkomlig strategi.