Kategorier
Kultur Politik USA

USA:s rätta ansikte

Immigrationsmyndigheten ICE i «the land of the free» ställer numera till med mord var och varannan vecka när man utövar helt besinningslöst våld mot medborgare, därtill av oprovocerat slag. Man får anta att det är på det viset man upprätthåller den «nationella säkerheten», genom att ställa till med fascistiskt skräckvälde.

Säkert tror en och annan att detta är ännu en effekt av Trumps politik, men ICE har sina rötter i «kriget mot terrorismen» som inleddes 2001, samma år som USA:s stjärna började dala. Det är USA:s motsvarighet till Nazitysklands Geheime Staatspolizei eller Östtysklands Stasi, en paramilitär och delvis hemlig polisstyrka med suddigt mandat.

Men även tidigare än så har USA utmärkt sig genom polisiärt övervåld, utan att det för den skull har resulterat i «black lives matter»-rörelser världen över. Det är det amerikanska normaltillståndet, en kvarleva från revolutions- och expansionstiden, ett slags vilda västern som aldrig dör ut. Det är USA:s rätta ansikte, ett våldets fula tryne.

Härav följer även de amerikanska vapenlagarna som orsakar så mycken skada och ställer till med så mycket osäkerhet och nervositet i samhället. Givet det våldskapital som finns sätter det särskild press på polisiära myndigheter, som därmed lättare begår felsteg.

Men när man avlossar salva efter salva mot personer som ligger ned eller kör iväg finns inga sådana ursäkter, utan det är då en form av rå brutalitet utan reell grund, en dödlig maktutövning som karakteriserar den fascistiska staten. I kåren finner man typiskt soldater som har stridit i Irak och Afghanistan, och därmed väl har fått sin grundläggande moraliska kompass nedsliten av krigets brutalitet.

I det senaste fallet brottade man ned en manlig sjukvårdare som filmade med sin mobil och försökte hjälpa en kvinna som också hade brottats ned av myndighetens bestar. Pepparsprej, nedbrottning och slag på kropp och i ansikte räckte emellertid inte för att tillfredsställa de hormonstinna snutarna, utan till slut drog man vapen och avfyrade hela magasinet mot den motståndslösa och sedermera livlösa kroppen.

Denna bisarra utveckling har även sina tentakler i Sverige, där moderatregimen under Strömmer har lagstiftat om större befogenheter för polis att ingripa mot personer som dokumenterar kårens handel och vandel. I kombination med en nervös och otränad myndighets tendens att skjuta skarpt mot ofarliga personer, som en CP-skadad pojke med vattenpistol, är det en utveckling som borgar för att även Sverige kan komma att omfattas av den typen av fascistiskt våld mot medborgare – Säpo är ju redan där.

Men även om USA-runkarna över det hela politiska spektrat i Sverige tenderar att importera all skit som emanerar från USA (men aldrig det goda), kommer USA ändå alltid att befinna sig i särklass, som en våldets högborg och rasismens urfäste. Det är inte svårt att se att dessa spänningar mellan federal och lokal makt småningom kan resultera i inbördeskrig, när den amerikanska ekonomin dyker och polariseringen står på topp – de senaste årens spekulationer i sådana scenarier är inte tagna ur luften.

Kategorier
Europa Kina Politik USA

Kanada släpper sargen

Ottawa har nyktrat till sedan den illiberale diktatorn Trudeleau avgick efter ett fullständigt fiasko som premiärminister. Numera regerar Mark Carney, med en plattform som är diametralt motsatt den tidigare, enkannerligen med avseende på relationen till Kina.

Carney var nämligen i Beijing nyligen för att reparera de frostiga relationerna samt underteckna en lång rad handelsavtal. I ljuset av ett allt mer oberäkneligt och aggressivt USA tar Carney positionen att man måste söka samarbete med fler aktörer för att hedga, istället för att måla in sig i ett hörn och lägga alla ägg i den amerikanska korgen.

I praktiska termer innebär avtalet att Kina kan börja exportera en alltjämt ganska beskedlig mängd elbilar till Kanada, medan Kina i gengäld sänker tullarna på rapsolja och andra grödor. På sikt kommer Kina därmed att etablera sig på den nordamerikanska marknaden i Kanada och Mexiko, vilket är ägnat att reta upp den brandgule mannen i Vita huset.

Trump svarar således omedelbart i vredesmod med hundra procent strafftullar mot Kanada, men det är tveksamt om det får någon effekt att tala om. Kanadickerna är hjärtligt trötta på storebrors mobbning, och orienterar sig allt mer mot EU och Kina som samarbetspartner. Det är en korrekt hållning, och Rosenbad borde låta sig inspireras.

Paranojan för Kina måste släppa, och i ljuset av vad som nyligen har timat kan man inte behandla Beijing efter andra premisser än andra stormakter. Särskilt små och medelstora länder har att navigera mellan dessa större makter, utan att gravitera allt för mycket mot någondera parten. Det är läxan vi har lärt under det senaste året, att även det förment goda USA kan anta formen av ondskefullt imperium, i själva verket den mest träffande beskrivningen av landet i historisk sammanfattning.

Dikotomin öst–väst är därmed upphävd, och det rätta förhållningssättet är att betrakta stormakter överlag med vänlig misstänksamhet, samt att fördela sina investeringar med maximal bredd. USA kan för all del införa sina strafftullar, det kommer i slutändan bara att drabba amerikanska konsumenter och amerikanskt näringsliv. Vi kan från och med i dag dödförklara den amerikanska bilen, vilket är litet av en ironi med tanke på att bilen är synonym med USA.

Den resan började i och för sig med Japans och Sydkoreas insteg på marknaden, som man numera dominerar. Kinas dominans på elbilar innebär således dödsstöten för inte bara Detroit, utan faktiskt även München, eftersom Bryssel inte tycks kunna kamma ägget och komma ur sin protektionistiska hållning och sovjetbyråkrati.

Men Carney har alldeles rätt i att den gamla ordningen inte återkommer, utan man får slicka sina sår och raskt gå vidare. Kanada går vidare, och nu gäller det för Europa att göra samma sak, att släppa det krampaktiga taget om sargen och komma ut på rinken som en målmedveten aktör som tar för sig.

Kategorier
Europa Kultur Liberalism Politik USA

Europeisk civilisatorisk kollaps

Medieoligarkerna är i vanlig ordning sist på bollen när man babblar om att en ny världsordning är förestående, för det har vi konstaterat här och annorstädes under väldigt lång tid. Det är bara det att det nu är uppenbart även för journalister och andra som har dröjt sig kvar i en vänsterliberal bubbla och närt ett hopp om att Bidens värld ska återuppstå – men den dör med honom.

Aldrig trodde man väl att USA skulle agera på detta buffliga vis, trots att landet är byggt på just kolonialism, erövring, negerslaveri och andra oförrätter. Efter andra världskriget gick Europa i jänkarnas fälla och lät sig luras av Marshall-planen och att tro på den «regelbaserade världsordningen» under ett rättvist USA som hegemon och världspolis.

Det ockuperade Europa lät sig inlemmas i det amerikanska vasallsystemet, under amerikanskt försvar i det kalla krig som drogs upp av Washington mot Sovjetunionen med satelliter. I gengäld dominerade USA institutionerna och ägde valutareserven, styrmedel som gav landet ekonomisk skjuts av ett slag som andra inte ens kunde drömma om.

Men systemet var aldrig särskilt rättvist, vilket länder som Vietnam, Kuba, Kina, Irak med många flera fick erfara när man angreps av USA på olika vis, antingen med vapenmakt eller med ekonomisk krigföring som sanktioner. Även Europa angreps, om än på ett mer försåtligt vis, exempelvis genom omfattande politiskt och industriellt spionage i de telenät som USA hade bakdörrar till. Det var inte bara i Latinamerika Pentagon anställde kupper, utan det skedde även i Italien och andra europeiska länder.

Europa kunde emellertid inte göra mycket mer än att godta faktum och spela med i elakt spel. Man förlät ständigt USA för dess brott mot mänskligheten, med motivet att man stred för «demokrati» och andra goda så kallade «värden», snarare än olja, mineraler och andra naturtillgångar. Samtidigt läxade Bryssel och europeiska huvudstäder upp sina forna koloniala undersåtar på löpande band för sina förmenta demokratiska brister, och det blev ett stående inslag vid statsbesök att leverera en salva moralkakor innan förhandlingar kunde ta vid. Så uppstod Europas ökända dubbelmoral.

Nu står Europa emellertid alldeles naket, med inte så mycket som ett fikonlöv att skyla sig med, till andras skadeglädje. USA visar sitt rätta ansikte, men eftersom EU inte har en egen IT-industri står vi där med heroinistens beroende till USA för vårt dagliga liv. Vi har inte heller ett kompetent försvar, och skulle inte längre kunna bistå Ukraina om USA vänder oss ryggen – kanske i sig bra, eftersom vår märkliga besatthet av Ukraina är en annan europeisk svaghet.

Inte heller har vi någon egen energiförsöjning att tala om, då vi i stora stycken har lagt ned vår baskraft i form av kärnenergi samt förlitat oss på Putins gas. Donald Trump har helt rätt i denna kritik, likväl som att Europa har satsat stenhårt på invandring, woke och «the green scam» samtidigt som man har fasat ut industrin.

Det märkliga i all denna uppståndelse är att vi fortsätter att självmant alienera Kina och mota bort landet från allt fler projekt i Europa, med resultat att Europa nu befinner sig i ett slags trefrontskrig med USA, Ryssland och Kina. I Bryssel tror man fortfarande att allt ska lösa sig, bara Trump försvinner, och det är därför man förnedrar sig genom att försöka «smickra» den brandgule mannen.

Men att tillskriva nutidens skeenden Trump är vansinne, och han är bara ett symptom i mängden. MAGA-rörelsen och republikanernas förändring hade skett i alla fall, eftersom det är konsekvenser av tidigare utlokaliseringspolitik av det slag som har gjort Europa svagt och debilt. Arbetslösa i bruksorter är de förlorare som dras till (R)örelsen och bär upp ledare som Vance, Rubio och Trump, medan figurer som Musk finns i bakgrunden, redo att kapitalisera på stämningen.

Ett land är aldrig sin ledare, utan man väljer ledare som är i samklang med sin befolkning. Självklart dalar Trumps popularitetssiffror, det gör de alltid för politiker mellan valen, enkannerligen bland dem i det andra lägret. Men Trump har ändå rätt i att hans politik har burit frukt på hemmaplan och att man har bättre ekonomisk tillväxt än det allt mer efterblivna och trögrodda Sovjeteuropa.

Han kunde samtidigt inte bry sig mindre om att han är mer eller mindre avskydd i världen i övrigt, ty för honom kommer som bekant USA först, ett USA han nu vill expandera rent fysiskt för att göra avtryck i historien och skrivas in i annalerna. Inte heller det är hans idé, men han är den doer som skrider till verket istället för att bara babbla.

Eftermälet kommer därför att skilja sig kraftigt åt med avseende på geografi, och i sinom tid kommer Trump hemmavid att ses som en stor president som gjorde «America great» inte bara i bildlig bemärkelse. I kontrast tenderar hans image utomlands för närvarande åt det hitleriska hållet, i vart fall i notoriska vänstermedier.

Men mer viktigt är faktiskt hur Europa tar sig ur detta kaninhål ned till underlandet och gör sig av med sin amerikanska heroinfix, hur man gör sig oberoende av USA genom mycket större grad av självförsörjning och större mått av diversifiering. Att ta avstånd från både Ryssland och Kina samtidigt som man fortsätter att läxa upp afrikanska och andra nationer är kanske inte den bästa strategin i denna stund…

Tvärtom måste man göra sig av med sina later och sina storvulna «värderingar», för att istället sköta sitt och skita i andra, att ro om sitt eget hus, att göra Europa stort igen. Att vara ett föredöme för andra istället för en global uppfostringsanstalet eller snarare socialbyrå. Ett Europa byggt på exempellös frihandel och medborgerliga friheter, av det slag som de kuvade européerna i dag saknar – först då kan Europa resa sig upp ur askan från det nedbrunna europeiska huset och på dessa ruiner bygga en ny civilisation.

Regel: USA vill ha Grönland, så USA tar Grönland.
Kategorier
Europa Politik USA

Fram med bazookan

Kanske minns du hur EU-kommissionens icke folkvalda «presidentska» Uschela von der Liar i somras glatt lyfte på kjolen vid ett möte med Trump, varvid hon lät sig själv (Europa) våldtas utan minsta motstånd. Något mandat för detta hade inte kärringen, men det godtogs ändå i efterhand av Europas knäppa ledargarnityr.

Förmodligen tänkte man att det är lika bra att hålla god min i elakt spel, och att man kanske kan rida ut stormen genom att smickra det stora egot Trump samt invänta maktskifte i Washington. Men ger man Trump lillfingernageln, tar han inte bara fingret och handen utan hela kroppshyddan.

Nu vill han således ha Grönland, och den som sätter sig emot beläggs med de sedvanliga trumpska strafftullarna, initialt om ytterligare 10 %, småningom 25 %. Eftersom Europa inte bjöd motstånd förra gången, är det en smal sak att ytterligare höja tullarna. Vad ska Bryssel göra åt det?

Man hävdar att Trump inte kan straffa enskilda EU-länder, utan att unionen har ett gemensamt regelverk. Men EU är alltså ingen federation, och det står nog Trump fritt att strunta helhjärtat i EU:s så kallade regler. USA kan således lägga tull på svenska produkter utan att konsultera von der Liar.

Det börjar sent omsider gå upp för Europa att Trump inte ägnar sig åt dement dårpladder, utan menar allvar med sina utsagor. Man har länge tänkt att Taco-Donald mest tänker högt och aldrig gör slag i saken, men den senare tidens utveckling motbevisar detta med eftertryck, exempelvis i hur man lyfte ut Maduro ur Venezuela utan att Europa sade så mycket som ett knyst.

Bryssel och de europeiska huvudstäderna när alltjämt en vansklig förhoppning om att USA ska återvända till sunda förnuftet och upprätthålla de starka banden med Europa, om inte under Trumps mandat så väl i kommande demokratiska ministär. Men då har man inte förstått hur USA fungerar, och en Kamela Harris, eller vad den obefintliga oppositionens ledarfigur heter, kommer inte att annullera Trumps territoriella landvinningar eller utrikespolicy, för det är en gemensam agenda över partigränserna.

Trump har nu korsat Rubicon och bränt alla sina skepp. Han är vald för sista gången, och ämnar sätta avtryck i historien. Att lägga beslag på Grönland ger honom den plats i historieboken han strävar efter, tillsammans med sin gåva i form av Nobels fredspris, i vart fall medaljongen.

Så vad ska Europa göra nu? Troligen gör man inte mer än nödvändigt i hopp om regimskifte i Vita huset vad det lider. Men man borde förstås inse att det inte finns några garantier för att det gamla vänsterliberala USA återuppstår, och måste därför beakta konsekvenserna samt föreslå åtgärder omedelbums.

Först och främst måste man upphöra med de dyra inköpen av amerikanska vapen. Det i sin tur drabbar tillförseln av materiel till Kiev, men lösningen här är att söka en realistisk fred så snart som möjligt samt att med Moskva utarbeta en säkerhetsdoktrin som passar båda parter. Kriget i Ukraïna måste avslutas, nu.

Bryssel måste även kopiera Kina och därmed svara reciprokt på varje amerikansk tull som rikas mot vår kontinent. Fram med den jävla «handelsbazookan» och avlossa skott efter skott, istället för att bara hota med tomma ord eller vara undfallande och sälja ut Europa. Frihandeln måsts stärkas och samtliga tullar rivas ned, mot såväl Afrika som Kina. Banden med Kina måste stärkas, och investeringsavtalet CAI undertecknas och implementeras.

EU:s knäppa fruntimmer måste dessutom sparkas och ersättas med mer kompetent personal, småningom av folkvalt snitt. Europa måste samtidigt bli mer federativt för att kunna prata med en stämma och agera med kraft när så behövs. Och EU behöver ett eget försvar när Nato går i graven, för det lär det göra med nuvarande kursriktning.

Europa kan dock inte gå i krig med USA, eftersom vi alldeles saknar resurser för det. De soldater man skickar nu omfattas i värsta fall av ett bisarrt självmordsuppdrag, om truppen skulle bjuda motstånd vid en väpnad amerikansk ockupation. Det blir bara ketchup av dessa soldater vid skarp konflikt. Eftersom Grönland inte kan försvaras, är det rovdjurets byte – detta är realpolitik.

Slutligen måste Europa även bli självständigt och äntligen stå på egna ben, utan amerikanskt beskydd, eller för den delen amerikansk underrättelsetjänst, amerikanskt digitalt spioneri och amerikansk kontroll över finansiella institutioner. Sverige och Europa måste hedga med Kina, Indien och andra stormakter, samt utföra en korrekt geopolitisk analys med grund i das Ding an sich snarare än i fluffig idealism om hur det borde vara i Bryssels fantasivärld.

Kategorier
Europa Politik Ryssland USA

Dö för Grönland

Europeiska elitsoldater anländer i skytteltrafik till Grönland, låter medier meddela. Några av «de mest slagkraftiga förband som finns» ska skydda ön mot Trumps aggressioner, tänker man, men det kan nog bara resultera i ett av världshistoriens kortaste krig. Vems döttrar och söner ska få äran att dö i denna potentiella väpnade konflikt?

Europa kan därmed inom kort befinna sig i ett märkligt tvåfrontskrig, med å ena sidan Ryssland och å den andra USA. Oddsen för det hade nog varit tämligen höga för ett år sedan, men ger nu knappt pengarna tillbaka.

Konflikten med Ryssland ligger än så länge på hybridnivå, med ekonomisk och politisk krigföring som främsta ingredienser, men samtidigt tokrustar man över hela kontinenten samt placerar trupp mot östgränsen, i den märkliga vanföreställningen att man skulle stå «näst på tur» för Moskva.

Motsvarande fnurra på tråden med USA är mest ideologisk än så länge, då europeiska diktaturer som Tyskland och Storbritannien fnyser åt amerikanska påpekanden om att man nog borde stärka yttrandefriheten, sluta förbjuda oppositionen samt återställa andra gemensamma värden för en fruktsam relation. Men med det uttalade hotet mot Grönland ställs faktiskt allt på sin spets.

Frågan är nämligen om man kan låta husera en så aggressiv «partner» på baser runt om i Europa, inte minst Ramstein och andra amerikanska enklaver på kontinenten, av vilka man räknar ett trettiotal. Frågan är vidare om man verkligen ska köpa vapen av en aktör som norpar vårt territorium? Och hur en sådan förment «allierad» passar in i Nato-samarbetet? Är det ens meningsfullt att ha ett Nato under amerikansk ledning under sådana omständigheter?

Ja, säger moderatregimens Kristersson och hans lille krigsminister, men vid en amerikansk ockupation av Grönland lär debatten nog ta en helt annan riktning och Nato-medlemskapet ifrågasättas. Svekdebatten kommer i så fall mycket fortare än vad någon hade kunnat föreställa sig, och de politiker av alla kulörer som raskt sålde ut Sverige över en natt utan att först konsultera folket i demokratisk ordning ska då få stå till svars.

Men det blir i så fall en svår skilsmässa, eftersom Europa har lagt alla ägg i den amerikanska korgen. Tro det eller ej, men numera använder man inte längre SI-enheter i försvaret, utan amerikanska «frihetsenheter», samtidigt som «koncernspråket» är engelska. Det är så djupt det går.

I praktiska termer beror USA och Europa av varandra för signalspaning, med exempelvis svenska FRA djupt insyltat i det amerikanska spionaget. Europas hybridkrig mot Ryssland i Ukraïna kan inte längre föras utan amerikanskt bistånd i form av signalspaning och annat.

Och något viktigare för Europa än att föra krig mot Ryssland tycks just nu inte finnas på kartan, exempelvis att stärka konkurrenskraften, göra sig mer oberoende, återbygga en energiinfrastruktur och så vidare. Det är tyvärr så bisarr utvecklingen är, och man har alldeles förlorat fotfästet i Bryssel och europeiska huvudstäder.

Men kanske din son eller dotter ändå kan få en staty rest som symbol för det europeiska försvaret av Grönland, som en påminnelse om en svunnen tid under den «transatlantiska länken». Och det är nog trots allt mer meningsfullt att dö för Grönland än att avsluta sina dagar vid fronten i det ryska inbördeskriget.