Kategorier
Europa Kina Politik Ryssland USA

Stabilisatorn Kina

Kina-hatet har kommit av sig något i medierna på senare tid, i ljuset av den amerikanska skurkstatens ansats att lägga beslag på europeiskt territorium i form av Grönland samt Rysslands fortsatta krigföring i Ukraïna. Man gör kanske den elementära observationen att Kina inte har sina krigsbåtar vare sig här eller någon annanstans i närheten av oss, och därmed alltså inte utgör det «hot» man har yrat om.

Sådana mediehus som statstelevisionen har till och med placerat en riktig journalist i landet, samtidigt som mer objektiva nyheter publiceras, som att landet numera är den preeminenta vetenskapliga nationen i världen. Beijing framstår allt mer som världens stabilisator i en orolig tid, och landets ledare Xi Jinping som den statsman som upprätthåller både den «regelbaserade världsordningen» och frihandeln.

Det är samtidigt oerhört slående vad politisk stabilitet betyder för ekonomisk utveckling när man ser det kinesiska exemplet, för att parafrasera en gammel sosseledare. Kina har i dagarna publicerat räkenskaperna för föregående års byteshandel, med resultat att bytesbalansen uppgick till 1.2 biljoner dollar. Ingen annan nation har någonsin kommit i närheten av sådana siffror.

Kina accelererar samtidigt som man utsätts för USA:s handelskrig, och man har sedan lång tid tillbaka planerat för just denna utveckling. Dels routar man om handeln på Amerika genom att nyttja transithamnar i tredje land med lägre tullsatser, för att där paketera om godset mot ett visst courtage, och dels satsar man mer på andra marknader.

Samtidigt fortsätter både det amerikanska och det europeiska handelsunderskottet gentemot Kina att växa, trots protektionism i form av strafftullar och dyrare paketavgifter. Europa och särskilt Tyskland har heroinistens beroende av Kina, men det är att märka att langaren i Beijing är lika beroende av oss – det är vad man kallar vinn-vinn.

För att jämna ut spelplanen måste relationerna och samarbetena fördjupas, bland annat genom att damma av och ratificera investeringsavtalet CAI, på det att europeiska producenter kan få bättre åtkomst till Kinas jättemarknad. Europa måste i gengäld skrota strafftullarna och låta grön kinesisk teknik stå för den fortsatta omställningen, medan europeiskt näringsliv förnyar sig under bättre villkor kring energi och statliga stöd – en europeisk industripolitik.

Jag har väl länge ylat här i mitt garage om att vi måste närma oss Kina, och den senaste tidens utveckling stärker bara den tesen. Man ska aldrig lägga alla ägg i samma korg, utan måste ha flera aktörer att bolla med för bästa resultat. Nu när den amerikanska korgen är trasig och alla ägg har ramlat ut och krossats mot marken, är det hög tid att diversifiera politiken och ekonomin genom att stärka förbindelserna med Beijing.

En unison uppfattning råder om att Kinas globala inflytande kommer att fortsätta växa. Hur ska man förhålla sig till det?
Kategorier
Asien Politik Teknik USA

Ingen «färgrevolution» i Iran

Tehran förefaller reda ut situationen, trots Donald Bombs försäkran om att «hjälp» är på väg. Det senare skulle väl då bestå i en väl lagd matta över kritisk infrastruktur, kanske något oljefält, eller möjligen en riktad attack mot någon politisk företrädare. Men det räcker nog inte för att störta regimen.

En intressant ingrediens i proteströrelsen är Starlink, ett av den av vänstern så hatade Elon Musks sidoprojekt, som togs i bruk över Iran i juni i år. Satellitnätverket är visserligen förbjudet i Iran, men det hindrar ju inte att illegala terminaler och paraboler växer fram över landet, vilket då möjliggör kommunikation även när Tehran släcker det ordinarie nätet.

Den ledarlösa massan har således kunnat organiseras med hjälp av denna tekniska infrastruktur, och bakom kulisserna finner man inte oväntat Mossad och CIA, som i sedvanlig ordning har bistått i att uppvigla och koordinera en ny «färgrevolution», just den sortens inblandning i andra länders interna angelägenheter som USA alldeles nyss sade sig ha lämnat bakom sig, innan man slog till i Venezuela och så att säga reverserade sin policy med dunder och brak.

Men hierokraterna i Tehran står inte alldeles hjälplösa i denna nyordning, utan har med Starlink kunnat triangulera fram exakta positioner för var spionerna håller hus, och sedermera gripit eller i förekommande fall likviderat dem. Man kan tänka att det är just detta som har fått Donald Bomb att komma ridande på sin vita springare, mer än någon sympati med iranska folket.

Det är också detta som gör att protesterna nu kan tryckas ned, eftersom man saknar koordination, ledarskap och den kraft som behövs för att rucka på den bestående ordningen. Det blir ingen förändring förrän några inre hjältar träder fram och en miljonhövdad skara framträder enat på något torg. Starlink medger inte den kritiska massan.

Framförallt är planen att åter installera Washingtons man i Iran, den forne shahens son Reza Pahlavi, dömd att misslyckas. Att återupprätta monarkin är inte heller rätt väg för Iran, utan vägen framåt ligger i en sekulär demokratisk republik. Hur detta ska ske vet inte jag, och inte heller någon annan, men det är ytterst en sak för perserna, och bara för perserna.

«Färgrevolutioner» är inte behjälpliga i detta avseende, utan leder bara till samma misslyckande som under den «arabiska våren» eller i Ukraïna, det vill säga med splittring och än mer konflikt. Då är utvecklingen i den forna diktaturen Sydkorea med liknande skeenden bättre inspirationskällor, det vill säga en spontan organisk inre rörelse som småningom resulterar i politisk mångfald.

Kategorier
Europa Politik Ryssland USA

Inre fienden redan här

Folk och fä är på Folk och försvar, den årliga konferensen om ingenting alls. I vanlig ordning håller den förment ickepolitiske knugen brandtal om det «säkerhetspolitiska läget», alltså ett politiskt tal, sufflerad av ägghuvudet Bohlin (M) och andra låtsaspotentater med stort självhävdelsebehov.

Moderatregimen försummar därvidlag fortsatt styrelsen av Sverige, och gör alltså ingenting åt arbetslösheten, den låga tillväxten eller andra akuta problem av vikt för folket, men har inga problem alls att fortsatt ösa lånade pengar på ett försvar mot en fiende som aldrig kommer. Denna gång handlar det om ett luftvärnssystem för femton miljarder, i syfte att skydda «samhällsviktiga verksamheter».

Man tänker väl att det är «ryssen» man ska skydda sig mot, och man inspireras i vanlig ordning av skeendena i Ukraïna, som om den konflikten hade någonting med oss att göra. Man har helt enkelt missförstått inte bara Moskvas motiv och ambitioner, utan därtill hela den rådande säkerhetsordningen, enkannerligen med avseende på den andra stormaktens handel och vandel.

Stassmister Kristerssons vanliga rabblande av mantrat «det allvarligaste säkerhetspolitiska läget i modern tid» biter så att säga inte längre, och ekar märkligt tomt med tanke på den amerikanska skurkstatens interventioner på sin «hemisfär» (eller halvklot, som vi säger på svenska).

Det var bara något år sedan vi kunde bevittna Anderssonskan (S) lyfta på kjolen för Biden och betyga sin underordnade roll för Washington och «the rules based world order», en världsordning som väl egentligen aldrig har funnits annat än som fantasifullt koncept hos västerlänningar, men som under alla omständigheter nu definitivt inte existerar.

Dvärgen i Rosenbad fick sedan krypa yttermera för hunden i Ankara under lång tid, innan kapitulationsdokumenten – DCA-avtalet – småningom kunde skrivas under och Sverige säljas ut till USA. Pentagon har därefter rullat in trupper och mer eller mindre tagit kontrollen över svenska militärbaser, och man kan utgå från att strategiska kärnvapen redan är utplacerade på svensk mark, i en märklig manöver som aldrig underställdes sedvanlig demokratisk prövning.

Därmed har regimer av samtliga kulörer inte bara förrått landet, utan även äventyrat svenska folkets säkerhet genom att dra till sig Moskvas uppmärksamhet och intresse gentemot vad som försiggår på svensk mark. Man har tagit geopolitisk konflikt till Sverige och gjort vårt land till en potentiell proxyarena för denna drabbning. All denna rustning och all denna verksamhet höjer alltså inte tröskeln för angrepp, som krigsminister Jonson (M) hävdar, utan sänker den.

När Nato nu krackelerar inför öppen ridå och Europa äntligen måste ta hand om sig själv under ett eget samordnat och enhetligt federalt försvar, är den verkliga frågan hur vi tar oss ur det amerikanska greppet. Trump behöver egentligen inte göra en Grönland med oss, han har oss redan som i en liten ask, om han vill. Den inre fienden är redan här. Skulle amerikanska trupper verkligen lämna om Kristersson så befaller, eller får han bara ett hånflin i retur? Make us, motherfucker!

Den uppenbara frågan om Ultima Thule sedermera annekteras av Washington är alltså om Sverige då fortsatt ska betrakta sig som «allierad» med den amerikanska skurkstaten, och vad det då egentligen innebär, annat än att vi än en gång underkastar oss och erkänner vår marionettstatus.

Egentligen bör frågan ställas redan nu, då USA med sitt antydande och agerande redan har bevisat att man inte är en pålitlig part. Kristersson och hans moderatregim, likväl som den rödgröna oppositionen under Anderssonskan, är oss svaret skyldiga, men risken är att man tiger still och hoppas att debaclet ska försvinna av sig självt. Det är naivt så det förslår.

USA-runkeriets klimax, ett debacle som kommer att gå till historien som det ögonblick då Sverige sålde ut sig till främmande makt.
Kategorier
Hälsa Kultur Politik USA Vetenskap

Ny matpyramid 2026

Året hade knappt börjat innan hela världsordningen ställdes på ända, även om detta förstås påbörjades långt tidigare än så. Den amerikanska administrationen rycker upp den nuvarande ordningen med rötterna, och det inte bara i geopolitiken, utan även i en lång rad andra frågor. Det är i grunden bra.

Under parollen Make America Healthy Again har således nya näringsrekommendationer utlovats, först till hösten 2025, med en drastisk bantning av formatet. Luntan landar slutligen på nio sidor, och ställer mycket riktigt den tidigare indelningen alldeles på huvudet.

Gryn och korn finns fortfarande i botten av pyramiden, det vill säga den nu på huvudet stående pyramiden. Därefter följer frukt och nötter, och i den bredare toppen finns kött, fisk, mejeri, ägg och grönsaker. Indelningen är mer eller mindre snarlik den jag har i min egen pyramid, och det är faktiskt ingen tillfällighet.

Det är nämligen så artriktig föda ser ut, och man betonar helt enkelt sådan verklig mat vi har ätit under tiotusentals år, medan ultraprocess och andra industriella formuleringar skjuts åt sidan. I de nya riktlinjerna nämns överhuvudtaget inget sådant som «växtbaserade smörgåsfetter» eller annat modernt påfund, och rapsolja och andra vegetabiliska industrioljor finns inte medtagna i rekommendationerna.

Istället betonas nyttigt fett, med vilket menas animaliskt omega-3, mättade fetter i mejeri och olivolja, det vill säga naturliga fetter som inte är framställda i kemiskt raffinaderi, utan sådana vi är utvecklade för att äta. Den stora fettstriden går därmed in i en ny fas, nu med amerikanska regeringen som företrädare för den goda kraften.

Förvånande är emellertid att de befängda saltrekommendationerna består, med max 2.3 gram per dag. Här hade man velat se en betoning på mer kalium och magnesium istället för mindre natrium, och riktigt alla moderna vetenskapliga rön verkar inte ha nått MAHA.

Rekommendationerna har mindre betydelse för den stora allmänheten, som kanske aldrig riktigt nås av påbudet och därtill översköljs av en störtflod av konkurrerande budskap, inte minst från den kommersiella industri som vill proppa oss fulla med industriell ultraprocess. Däremot har rekommendationerna tvingande status för offentlig verksamhet, det vill säga bespisning i skola, vård och annan omsorg, vilket naturligtvis är goda nyheter för den uppväxande generationen och socialt missgynnade grupper som länge har varit hänvisade till skadlig kost.

Huruvida de nya dietära riktlinjerna når Sverige och övriga omvärlden och i så fall när är en intressant fråga. USA har stor påverkansmakt i dylika spörsmål, men givet den radikala omsvängningen väntar man måhända in en ny demokratisk administration i förhoppningen om att rapsolja, gryn och korn åter ska stå på menyn, tillsammans med Ozempic. Jag skulle inte sätta en slant på det, de här rönen är här för att stanna, och de har inget speciellt med republikanerna att göra.

Däremot finns det förstås en radikal vänsterfalang som särskilt omhuldar de tidigare gröna rönen, men det främst av klimatskäl. Även svenska uppfostringsmyndigheter som Livsmedelsverket är starkt indoktrinerade i frågan, och har klimat som överideologi per instruktionsbrev från regimen. Detta måste förr eller senare ändras, och det vore en välgärning om den nya pyramiden snabbt funne väg in i den svenska diskursen.

Kategorier
Europa Kina Politik Ryssland USA

Grönland blir amerikanskt

Europa lade alla sina ägg i den amerikanska korgen istället för att hedga med Kina och andra aktörer, och framförallt istället för att göra sig maximalt oberoende och självförsörjande. Samtidigt levde man så hårt på sina höga ideal att man offrade energisäkerhet och den egna industribasen på klimatets och migrationens heliga altare.

Nu sitter man där med skägget i brevlådan, medveten om att man har skitit duktigt i det blå skåpet, och man har ingen utväg. När det imperialistiska USA, vars doktrin i Europa har varit att hålla ryssarna utanför, amerikanerna inne och tyskarna nere, plötsligt ändrar skepnad och visar sitt rätta anlete, då är Europa maktlöst.

Om USA vill ha Grönland, så kommer man att ta Grönland, på samma sätt som man har tagit allt annat territorium i Nordamerika. Någon respekt för 56 000 eskimåer har man inte, på samma sätt som man aldrig har respekterat andra urinvånare på kontinenten.

Tiderna är nu sådana att stormakterna passar på att konsolidera sina intressesfärer, och det är en ständigt återkommande trend i världshistorien. Tanken att vi skulle ha nått ett politiskt slutstadium med en ordnad tillvaro för världen under en «regelbaserad världsordning» visade sig vara alldeles befängd, och världen fungerar helt enkelt inte så.

Förhoppningen att «the good guys» under «pax americana» skulle kunna upprätthålla en sådan ordning är än mer befängd, givet den amerikanska historien av ständiga krig, interventioner och andra operationer. Den amerikanska nationen har bara känt en handfull år av fred, och har i övrigt varit upptagen med att lägga under sig resten av världen medelst diverse ställföreträdande mekanismer.

Men i Europa har man hellre odlat skräcken för Kina, som aldrig har haft en motsvarande ambition, och inte heller har det nu, utan tvärtom historiskt har murat in sig. Den skräcken har amerikanska rötter, medan Europa traditionellt aldrig har sett på Kina med annat än förtjusning och nyfikenhet.

Den amerikanska räven har samtidigt kunnat gå ostörd i det europeiska hönshuset, och man har av någon anledning tolererat att Washington avlyssnar vårt näringsliv och våra politiker. För att vi inte har några alternativ. Eller vi har numera alternativ, nämligen Huawei med flera kinesiska aktörer, men vi valde bort dem på amerikansk order.

På samma sätt böjer vi oss nu för den amerikanska aggressionen i Venezuela, eftersom vi inte vill reta den store ledaren Trump. Detta för att vi har en fix idé om att kriga i Ukraïna, och för detta behöver vi USA. Vi offrar hellre frihandelsavtal med Mercosur och den egna trovärdigheten på världsscenen än att gå emot husse.

Och vi kommer att böja oss för USA även när man helt sonika lägger rabarber på Grönland. För att vi inte kan bjuda motstånd, och för att vi är i heroinistens beroendeställning till USA och dess IT-industri, dess försvar, dess institutioner och så vidare.

Man kommer att tjura ett tag, men världen går vidare, och för lilla Danmark kan det lika gärna kvitta att bli av med denna stora isbit. Trump har helt rätt i att København inte har resurser att utnyttja tillgångarna, och inte heller kraft att försvara territoriet. Det är realpolitik, inget annat.

Grönland blir därmed amerikanskt, och Europa måste vakna till sans och dra rätt slutsatser för en gångs skull. Den «transatlantiska länken» är inte längre, det är bara att inse. Vi måste stå på egna ben, och vi måste ha goda relationer med övriga världen istället för att inta en fientlig hållning till allt och alla.

Vi måste komma ned från våra höga hästar och ha båda fötterna på jorden, och sluta tro att vi är bäst i världen och världens samvete. Vi har inte längre den rollen, utan är snarare allt mer efterblivna på område efter område. Vi kan faktiskt inte äta våra «värden», utan måste ha mer substans i unionen i form av energi, industri och utveckling. Förstår man inte det, är Europa förlorat för all framtid. Då går vi in i en ny medeltid.

Du nya sköna värld… världen är ständigt i rörelse, det är en illusion att gränser är stabila.