Kategori: USA

Kategorier
Asien Kina Politik USA

Strategiska geniet Trump

Den «fria världens ledare» pratar ofta vitt och brett om att upprätthålla «navigeringsfriheten» i diverse farvatten, inte minst i Taiwan-sundet, samtidigt som man åberopar den «regelbaserade världsordningen» titt som tätt. Men (den helt retoriska) frågan är förstås om det är förenligt med sagda «världsordning» att kidnappa statsledare som Maduro eller helt enkelt ta av daga hela ledarskiktet i ett land, som i Iran.

Det oprovocerade kriget mot Iran är ett annat brott mot den faktiska världsordningen, och utgör ett i raden av exempel där USA istället utnyttjar sin styrka för att agera koerciv aktör i regionen. Under sådana omständigheter har Iran rätt att freda sig självt och sitt territorium, och kan ledigt blockera handelsfartyg som tillhör fienden, samtidigt som man släpper igenom vänligt sinnade nationers flottor.

Blockaden av Hormuzsundet kunde USA trots sin övermakt inte häva, eftersom det helt enkelt inte går att skydda tankerfartyg från drönare och robotar. Iran kontrollerade därmed utvecklingen, medan USA snopet fick konstatera att man inte kan åstadkomma regimskifte med luftanfall.

Snillet Trump har emellertid kommit på en fantastisk idé, nämligen att blockera Hormuzsundet samtidigt med Iran! På så sätt hoppas han komma åt de båtar som går till Kina, Indien, Ryssland och andra vänligt inställda nationer, samt förstås Iran självt.

Men de som drabbas mest av en sådan manöver är länder i Afrika och Asien, framförallt Sydöstasien, som redan tvingas ransonera. Det sänker också den globala tillväxten kraftigt, vilket nog inte gynnar de börser Trump vill ska gå bra.

Det är nu inte bara olja som passerar sundet, utan även konstgödsel och andra produkter av vikt för världens jordbruk och matförsörjning. Med tanke på att drygt halva världens befolkning är beroende av konstgödsel för sin blotta existens, är det ett högt spel Trump spelar.

Men jubelidioten muckar på detta sätt även med Kina, vars fartyg nu effektivt blockeras. Det blir väl inte första draget, men Zhongnanhai skulle som svar kunna tänkas skicka ett par hangarfartyg till Persiska viken, och därmed ökar risken för global snarare än regional konfrontation. Alternativt kan Kina nyttja det upptrissade läget genom att inta Taiwan, innan Trump ens hinner så mycket som att blinka.

Frågan är vidare hur USA hade tänkt ta fartygen i beslag. Det är ganska stora pjäser, och det är inte troligt att Washington skulle försöka sänka dem. Men man har i gengäld inte resurser att konfiskera mer än en bråkdel av detta omfattande tonnage.

Snilledraget påverkar förstås inte Iran det minsta, men lär reta upp resten av världen kraftigt. Man måste på allvar börja fråga sig om inte bara Trump är senil, utan om den dårkristna administrationen helt har tappat det.

Kategorier
Kultur Politik Religion USA

Dårkristet amerikanskt korståg

Donald Trump är inte direkt känd för att vara religiös, utan har egentligen bara gett läpparnas bekännelse till en kristendom han aldrig har omfattat. För att den forne demokratens parti är högerkristet till sin natur, och för att han måste anpassa sig därefter.

Men de figurer han har ställt an i sin regim är mer nitiska i sin religiösa övertygelse, inte minst krigsminister Pete Hegseth, som har frikyrkoradikal bakgrund likväl som erfarenhet från tidigare misslyckade amerikanska krig i Mellanöstern. På kroppen har han tatuerat in korsfararuttryck som «Deus vult» («gud» vill) tillsammans med bilder av det i Sverige förbjudna vapnet AR-15 samt annat krafs som i sig räcker för att ställa diagnos.

Här kan vi ana bakgrunden till det ofattbara amerikanska oprovocerade anfallet mot Iran, nämligen som en religiös övertygelse om överlägsenhet gentemot fienden i kombination med en fix idé om ett medeltida korståg som aldrig avslutades. Hegseth tror på samma sätt som en gång Dubya Bush och Tony Bläh att de har «gud» på sin sida.

Men i den krassa verkligheten förslår inte amerikansk teknisk överlägsenhet mot ett land som till fullo leds av religiösa dårar av Hegseths kaliber, ett ledargarnityr som inte har för avsikt att kompromissa utan väljer att kämpa till det bittra slutet. Inget land har för övrigt besegrats enbart genom luftanfall, utan det krävs alltid en markinvasion med stor trupp.

Varje gång USA har ställt till med en sådan invasion har det slutat i evighetskrig med slutligt tillbakadragande. Efter nitton år i Vietnam och tjugo år i Afghanistan, för att vara mer precis, och en konfilkt med Iran skulle ta i anspråk minst lika lång tid. Förmodligen inser även krigsveteranen Hegseth det, varför det ändå finns rationellt sekulärt förnuft någonstans i kommandokedjan.

Men faktum kvarstår att USA har gett sig in i en operation man inte kan vinna, och som enbart har försvagat dess anseende i världen. Folk frågar sig om Trump är rubbad eller till och med dement, men det är egentligen inte han som har kontroll över spakarna längre. Det är hela det amerikanska dårkabinettet som agerar samfällt.

I kontrast har vi i Kina en helt sekulär ledning bestående av ingenjörer med höggradigt rationellt tänkande, figurer som inte gör något överilat, utan först beräknar samtliga möjliga konsekvenser i sin riskanalys. Exempelvis avseende att befria Taiwan. Några tatureringar har de nog inte.

Om dessa två supermakter ställs mot varandra i envig, nämligen för att USA prompt vill bevara sin globala hegemoni, är det inte svårt att inse vem som kommer att avgå med segern. Men även utan sådan konflikt är det lätt att inse varför Kina just nu stärker sin mjuka makt världen över, inte så mycket av egen kraft som av de självmål den amerikanska skurkregimen åstadkommer närmast dagligen numera.

Till och med den svenska moderatregimens krigsminister Jonson framstår som närmast rationell i jämförelse med korsfarardåren Hegseth. Men å andra sidan vet vi inte heller vilka tatueringar Pålle har på sin korta, späda kropp, och än mindre vilka religiösa fantasier han omfattas av. Vi vill förmodligen inte veta.

USA:s krigsminister Peter Högsäth. Statsmannamässigt?
Kategorier
Kina Kultur Teknik USA Vetenskap

Oimponerande Artemis

Regimkontrollerade statstelevisionen (S)(V)T har lika stort fokus på amerikanernas så kallade Artemis-program som på Klimat-Gretas Twitter-konto, det vill säga ett osunt för att inte säga patologiskt förhållande till händelsen, omfattande en märklig tillställning med fnittrande damer under själva uppskjutningen. Man har numera dagliga artiklar om den «historiska» händelsen.

Det ska ställas i kontrast till den futtiga och magra rapporteringen kring Kinas prestation att först landa en sond på månens bortre sida 2019 och därefter hämta hem prover från samma område 2024. Av det blev bara en notis, och verkligen ingen direktsändning – den fick man följa på tuben.

Intressant med statsmediernas rapportering av jänkarnas program är att man tydligen «bröt kontakten med jorden i 40 minuter», vilket låter som rena 1960-talet då man först rundade månen och då hamnade i radioskugga. Numera finns ju satellitsystemet Queqiao 2 ( 鹊桥二号) i jord-månesystemets L2-punkt, vilket medger direkt förbindelse med farkoster i sådan radioskugga.

Men tydligen får amerikanerna inte låna kinesernas system, vilket ju kan bero på att Nasa helt enkelt inte får samarbeta med sin kinesiska motsvarighet, enligt Wolf amendment från 2011. Detta för att kinesernas rymdprogram har militära kopplingar, till skillnad från det amerikanska… eh… ja, ni förstår ju själva logiken i detta.

Statsmediernas besynnerliga fokus på USA:s program och motsvarande nedtoning av det kinesiska illustrerar samtidigt den bias som präglar denna skattefinansierade statliga mediejätte, en partiskhet som även kommer till uttryck i det övriga utbudet och i nyhetsrapporteringen, där man mer tar parti mot Iran än det USA som oprovocerat initierade detta illegala krig. Vad heter Washingtons gubbe i statstevehuset?

Själva programmet så. Det är ju bra att jänkarna nu kammar ägget och kommer in i matchen, efter en rad förseningar och misslyckanden. I den mån det pågår en ny «rymdkapplöpning» är det nog mest i USA:s fantasi, men under alla omständigheter lär man inte vinna dragkampen mot Kina, i vart fall inte utan motsvarande satellitsystem.

Innan man ens kan försöka landsätta människor på månens bortre sida, måste man nämligen upprepa Kinas bravad att landa en obemannad farkost, ett företag som är avsevärt svårare än att bara forsla människor runt himlakroppen. Särskilt i radioskugga, eftersom det då blir en autonom tillställning utan kontroll från Houston.

Om Artemis kraschlandar på månen får vi alltså inte veta detta, och inte heller kommer spektaklet att kunna följas i direktsänd teve. Eftersom amerikanerna alltså inte har någon metod att kommunicera så länge man befinner sig i radioskugga. Det imponerar inte särskilt.

Kinas fördel: satellitsystemet Queqiao 1 och 2.
Kategorier
Asien Europa Kina Politik USA

Kina vinner igen

Trump-regimen verkar inte ha något slutmål med sitt krig mot Iran, utan irrar planlöst med det ena befängda uttalandet efter det andra. US-presidenten trodde kanske att han kunde uppnå en transaktionell affär med Tehran, men ett land styrt med religiös ideologi fungerar så att säga inte på det viset.

Persiens historia är för övrigt en enda lång rad av invasioner, från greker och romare till muslimer och i modern tid britter, judar och amerikaner. Plus ett lokalt derby initierat av Saddam-regimen i Irak. Ändå är det Iran som ständigt utmålas som «hot» och «fiende», ja till och med av den svenska regimens märkliga underrättelsetjänster.

Men av historien kan vi lära att Iran knappast kommer att ge med sig, annat än om det gynnar landet på sikt. Tehran spelar likt Kina det långa spelet, medan USA numera mest tycks agera på Trumps slumpmässiga neuronimpulser. Hot hit och hot dit, men till saken hör att TACO Trump aldrig levererar.

Vad den amerikanska skurkregimens egentliga syfte är står alltså skrivet i stjärnorna, eftersom man inte fullföljer det man har initierat. Man kanske trodde att man kunde slå ut ledarskiktet och sedan installera en marionettregim, men Irans styrelse är decentraliserad på alla plan. Ska man störta mullorna krävs alltså invasion, av ett land som mest består av berg.

Och man kanske trodde att man kunde slå ut Irans kärnvapenprogram, men istället aktiverade man Tehrans egentliga kärnvapen, nämligen stängningen av Hormuz-sundet. Det har redan slagit hårt mot Asien, och nu kommer effekterna till Europa och Nordamerika. Oljan är grunden för transporter och produktion, och när priset på råolja och raffinerade produkter stiger, följer allt annat med. Inflationen tilltar, brister uppstår, produktionen haltar.

Förutom i Kina, som sedan länge har planerat för energisäkerhet och scenarier som dessa. Dels släpps fartyg med destination Kina genom Hormuz-sundet, varför man inte lider någon egen brist, och dels har man diversifierat sin energiproduktion med kol, kärnkraft och förnybart, till skillnad från Europa som lade alla sina ägg i vindkraft och rysk gas samt stängde ned sina kärnkraftverk.

Dels har man bunkrat olja för många månaders behov, och dels bygger man ut infrastrukturen mot Ryssland och över Centralasien för att slippa dessa farliga flaskhalsar i Hormuz, Malacka och Suez.

Och dels har man sedan en längre tid satsat stort på att bygga ut laddinfrastruktur samt sponsrat inhemsk tillväxt av elbilar, med resultat att varannan bil som produceras i Kina nu är elektrisk. Man har övertag gentemot Europa i både kvalitet och kvantitet.

Den kvantiteten – den så kallade «överproduktionen» – kommer väl till pass nu, då ytterligare incitament ges för kinesiska konsumenter att investera i en elbil. Dessvärre är samma bilar försedda med kraftiga straftullar i Europa, varför motsvarande effekt uteblir på vår kontinent. Det blir istället samling vid pumpen, Jimmie-priser på soppan och kanske till och med ransonering vad det lider.

Trumps blixtkrig inleddes i februari, och skulle snart vara överstökat, sades det. Nu skriver vi april, och det är i vanlig ordning så att krig är enkla att påbörja, men desto svårare att avsluta. USA kan förstås dra sig hem med svansen mellan benen, men frågan är om Trumps ego tål en sådan nesa.

Förlorare är under alla omständigheter vi i Europa, tillsammans med Afrika och delar av Asien, medan Kina åter står som vinnare. Utan att avlossa ett enda skott tar man hem slag efter slag, när den amerikanska idiotregimen och dess europeiska marionetter gör bort sig gång efter annan med det ena självmålet efter det andra.

Kina har täten i förnybar teknik, numera motsvarande en tredjedel av BNP.
Kategorier
Asien Europa Politik Ryssland USA

Inflationsdrivande krig

Mellanöstern producerar inte bara olja och gas, utan även svavel, eftersom det är en biprodukt av utvinningen av fossila bränslen. Av den totala världsproduktionen står Förenade arabemiraten för 8 % och Saudiarabien för 9 %, medan Kina och Ryssland står för 22 % respektive 9 % vardera.

Än sen, då? Behöver vi svavel? Ja, det behövs för att framställa konstgödsel, som i sin tur behövs för jordbruket. Modernt jordbruk kan inte bedrivas utan konstgödsel, och faktum är att knappt halva världsbefolkningen är beroende av konstgödsel för sin blotta existens.

För att framställa konstgödsel behövs dessutom metan, det vill säga naturgas. Sådan framställs i Ryssland (18 %), Iran (6.4 %), Kina (6 %), Qatar (5 %) med flera länder. Det går inte att framställa konstgödsel utan naturgas, och en given konsekvens är därmed att tillgången på konstgödsel minskar som en följd av judestatens och Trumps oprovocerade krig mot Iran.

När Hormuzsundet stängs klipps en av världshandelns artärer av, med följd att just olja, gas, svavel och konstgödsel minskar med upp till en tredjedel och att priset därmed går upp, lagom till det att jordbruket på norra halvklotet ska lägga vårsådden. Stigande priser på energi och konstgödsel innebär motsvarande kostnadsökningar för att framställa mat, vilket småningom avspeglar sig i priset i butikerna.

När priset väl har ökat som en effekt av någon global kris kommer det inte åter att sjunka, eftersom det inte ligger i livsmedelsoligarkernas intresse. Sverige har som bekant en livsmedelskartell, utan tillsyn av Konkurrensverket eller andra myndigheter. Därmed har vi inflation på nytt, vilket gröper ur värdet på tillgångar, löner och framförallt pensioner.

Vi i Europa får åter ta smällen för USA:s ständiga krig, dels i form av mer eller mindre permanenta migrationsflöden, dels genom inflationsdrivande brist på fossila bränslen och konstgödsel. Det hjälper så att säga inte att vi frivilligt har avhänt oss import från Ryssland och Belarus, även om just konstgödsel är ett märkligt undantag i den handeln. Men allvarligast blir konsekvenserna ändå i en lång rad fattigare länder, där matbrist och svält kan bli följden.

Hur länge judestatens och Trumps oprovocerade krig mot Iran pågår går inte att veta, och det är som bekant lättare att påbörja krig än att avsluta dem. Det finns en del som talar för att konflikten kan bli utdragen i tid, vilket då innebär ytterligare ett amerikanskt evighetskrig med allt vad det innebär i form av migrationsflöden och energibrist.

Men skadan är redan skedd även om judestatens och Trumps oprovocerade krig mot Iran skulle bli kortvarigt. Det är ett märkligt sätt att skjuta sig själv i foten, men framförallt att rubba världshandeln och den globala ekonomin, särskilt som Trump är affärsman med sinne för handel och aktiekurser.

Världsbefolkningen är beroende av konstgödsel för sin existens, och man kan ana global svält den dagen då fossila bränslen sinar.