Kategori: USA

Kategorier
Europa Kina Kultur Politik Teknik USA

Kina möjlighet, inte hot

Kronqvistarn och i viss mån den där andre liberaaale ledarskribenten i Götet verkar ha släppt sargen och börjat skrinna lite på rinken, men den verkligt offensiva förmågan saknas alltjämt. Detta i bildlig mening angående Kina och dess utveckling till ledande tekniknation.

För Expressen har nu äntligen fattat att Kina inte längre kopierar utan innoverar i allt högre grad. Siffrorna har varit där en längre tid nu, i form av överlägset flest patent, total dominans i akademin samt inte minst tekniska landvinningar i allt från kvantdatorer och mobiltelefoni till solceller, batterier, elbilar och rymdfarkoster.

Men i vanlig ordning ser man bara «hot» överallt när Kina är inblandat, «hot» mot svenska jobb, «hot» mot svenskt näringsliv och till och med «hot» mot svensk forskning – varför den ledande teknikmakten nu skulle ha något att hämta i just Sverige. Av någon anledning har man inte samma inställning till tidigare amerikansk dominans, kanske för att USA är vår «vän» (?).

Kina är emellertid inget «hot» mot Sverige, har aldrig varit och kommer aldrig att bli. Däremot har Kina alltid varit en möjlighet, som när Sverige blev rikt på handel med Kina under Ostindiska kompaniet, eller då Sverige tog del av Kina som världens fabrik under den senaste globaliseringsfasen.

Kina som ledande forskningsnation och världens innovationscentrum är på samma vis en möjlighet för Sverige att haka på det moment som Kina har byggt upp i teknik och vetenskap, och på samma sätt som vi tidigare har tagit rygg på USA kan vi nu göra det på Kina. Samma slutsats verkar Sveriges universitet och högskolor ha landat i, vilket irriterar de liberaaala ledarskribenterna och inte minst de märkliga kjolstygen på Säpo.

Det är klart att under amerikanskt vasallskap är den vägen stängd, för då definierar USA våra «fiender» och stänger in oss i ett slutet system. Det är nog ingen bra modell när USA tappar fart och Kina rusar förbi, och där ligger nog det verkliga «hotet» mot Sverige och Europa: att lägga alla ägg i en och samma amerikanska korg.

Det verkliga «hotet» mot Sverige och Europa är i övrigt vi själva, att vi är alldeles för långsamma, att vi dras med överreglering, att vi har alldeles för mycket fokus på «värderingar» och alldeles för litet på entreprenörskap, innovation, teknik, forskning och utveckling. För EU är det och har alltid varit viktigare att reglera amerikanska «techjättar» än att stimulera framväxten av egna sådana tillväxtmonster.

Sådan framväxt av en inhemsk IT-industri och annan teknisk utveckling kan aldrig ske i ett vakuum, och när vi är på efterkälken måste vi lära av andra. Vi har alltid lärt av USA, men nu måste vi även lära av Kina. Vi måste hedga med Kina mot USA, och vi måste ta tillbaka en äldre ordning där vi står fria från geopolitiska allianser där sådana saknar mening.

Sverige måste satsa på att få en astronaut skickad till himmelspalatset Tiangong, för inom kort är det den enda rymdstation som finns på himlavalvet, då den rysk-amerikansk-europeiska ISS pensioneras utan att ersättas. Akademiskt samarbete med spetsuniversitet i Kina är givet, med flitigt utbyte av doktorander och andra studerande. Joint ventures mellan svenskt och kinesiskt näringsliv är det som i praktiken stimulerar framväxten av ny teknik.

Säkerheten då? Den är och måste vara oberoende av geopolitiska låsningar av det slag vi har i dag. USA är ett minst lika stort «hot» i det avseendet, och landet har aldrig dragit sig för att stjäla teknik när tillfället har uppenbarat sig. Bara det att de naiva swedistanerna har betraktat USA som en «vän» och därmed gett full insyn i allt, utan rimlig anledning.

Det är trots allt USA som har ett öra mot alla våra informationssystem, inte Kina. Idealt har vi inga sådana sårbarheter alls, vilket är en av de möjligheter som ges av att fördela riskerna och chanserna på flera aktörer istället för att låsa in sig i ett givet system.

Kategorier
Europa Kina Kultur Politik USA

Sköldpaddan EU vinner nog inte

Efterblivna folkpartistiska storkukstabloiden Expressen har i dag en ovanligt efterbliven ledare, i vilken man menar att Europa är som den söliga sköldpaddan i jämförelse med den snabba haren USA, med undermeningen «vi vet vem som vinner i längden». Själva texten menar dock att det är sköldpaddan EU som vinner, vilket är alldeles, alldeles galet på alla sätt och vis.

Det är nämligen inte riktigt så Zenons paradox lyder, utan i den ges tvärtom sköldpaddan ett gediget försprång, på det att haren aldrig ska komma ikapp, Men det gör den förstås, både i verkligheten och i matematiken.

Den kommersiella storkukstabloiden menar ändå att de pyttesmå handelsavtal som nyligen har träffats (efter decennier av förhandlingar) med svaga parter som Australien, Indien och Mercosur i längden kan väga upp handeln på USA och Kina, vilket naturligtvis inte är sant. Särskilt spelar det ingen som helst roll att EU tecknar ett avtal med de paranoida stralierna om jordartsmetaller, eftersom det helt enkelt inte förändrar den verklighet enligt vilken Kina inte bara utvinner 60 % av kritiska mineraler utan framförallt raffinerar mer än 90 % av dessa.

Särskilt efterbliven är storkukstabloidens mening att EU står för den rena frihandeln i förhållande till USA och Kina, när det i själva verket är EU som har massiva handelstullar gentemot Kina och dess gröna teknik i form av elbilar, vindturbiner, solceller och batterier. Det blir inte bättre av att motiveringen är kinesiska «subventioner», eftersom sådana inte har givits sedan 2019 och då i syfte att stärka den egna infrastrukturen snarare än att konkurrera med EU.

Analogin är dessutom hopplöst efterbliven i andemening, då det ju är Kina som är den snabba haren som trots den långsamma västliga sköldpaddans enorma försprång slutligen kommer i kapp och går förbi. Just det scenario som utspelar sig framför våra ögon, medan Bonnierpressens senescenta seniorer dagdrömmer om en europeisk renässans som aldrig kommer.

Tvärtom lär EU snart tvingas importera allt mer kinesisk grön teknik till normala priser, då Trumps krigiska världsturné yttermera spär på energipriserna och försätter Europa i en rävsax, eftersom man inte har egen energi och inte längre vill handla med Ryssland. Kvar blir bara amerikansk naturgas till motsvarande ockrat Ica-pris.

Läxan kvarstår alltså. EU måste hedga mot USA genom att närma sig Kina, skriva på det jävla investeringsavtalet och släppa såväl handelstullarna som «sanktionerna» mot Kina. Det skulle man ha gjort i förrgår, men ju fortare desto bättre. Annars kommer det att gå riktigt jävla illa med nuvarande kurs.

Ännu ett formidabelt hjärnsläpp av den folkpartistiska Bonnier-tabloiden. Ledarkolumnisterna har vissa brister gällande europeisk idétradition och filosofi, trots vurmen för skolan och boklig bildning.
Kategorier
Asien Europa Kina Kultur Politik Teknik USA

Energikampen

Alla krig som har utspelats i världshistorien har i sista hand att göra med resurser snarare än ideologi eller andra bevekelsegrunder. Så även kriget i Iran, som har mindre att göra med judestaten och kärnvapen än landets enorma tillgångar av fossila bränslen och dess kopplingar till Kina.

Att den amerikanska skurkstaten angrep Venezuela och handgripligen plockade landets ledare har samma orsaker, nämligen att Venezuela förfogar äver världens största oljereserver och samtidigt har allt tätare band till Kina, som bidrar till att bearbeta den tröga råoljan. Detta står faktiskt explicit uttalat i den säkerhetsstrategi som Washington antog 2025:

After years of neglect, the United States will reassert and enforce the Monroe Doctrine to restore American preeminence in the Western Hemisphere, and to protect our homeland and our access to key geographies throughout the region. We will deny non-Hemispheric competitors the ability to position forces or other threatening capabilities, or to own or control strategically vital assets, in our Hemisphere.

Med non-Hemispheric competitors förstås numera Kina i denna utvidgade «Donroe-doktrin», snarare än Europa, som var föremål för samma slags exkludering under 1800-tales Monroe-doktrin. Ändå sägs från europeiskt håll att «intressesfärer» inte har någon relevans, och att det står Ukraïna fritt att uppgå i Nato – är det månne lika fritt för Venezuela, Mexiko och Colombia att ansluta till en tänkt pakt med Kina?

I samma dokument fastslås ambitionen att säkra amerikansk energidominans, vilket har bäring på innevarande konflikt i Iran. USA och tidigare Storbritannien har visserligen alltid söndrat och härskat i Mellanöstern för att tillförsäkra sig olja och gas, omfattande statskuppen i Iran 1953 och de båda gulfkrigen med många fler intermezzon, men när USA numera är självförsörjande på olja handlar det mer om att hindra Kinas åtkomst till det svarta guldet.

Energy Dominance – Restoring American energy dominance (in oil, gas, coal, and nuclear) and reshoring the necessary key energy components is a top strategic priority. […] We reject the disastrous “climate change” and “Net Zero” ideologies that have so greatly harmed Europe, threaten the United States, and subsidize our adversaries.

I bredare mening handlar det om energi i stort, framförallt elektricitet, som är nyckeln till ett allt elintensivare samhälle med elbilar och artificiell intelligens. USA leder alltjämt den nukleära ligan med 94 reaktorer (22.6 %) före Kinas 59 (14.2 %), eller 782 TWh mot 418 TWh. Men medan USA inte har någon nyproduktion, uppförs för närvarande 28 reaktorer i Kina, vilket gör att landet går om USA före årtiondets slut.

På samma tema kan man för övrigt notera att 67 % av världens nybyggnation av reaktorer sker i Asien, men bara 5 % i Europa. I Tyskland, Italien, Irland och Österrike är kärnkraft numera olagligt (!), samtidigt som Spanien och Schweiz överväger utfasning. Det är uppenbart att idealisterna i Europa inte har med den vidare energikampen att göra, utan att man hellre petar sig i naveln och berömmer sig för sina fina «värderingar».

Västvärlden lade sin kärnkraft i malpåse efter Tjernobyl, medan Kina började bygga efter Fukushima.

Men kärnkraft är bara en mindre komponent, för Kinas del blott 5 %, medan USA har ett tyngre beroende kring 18 %. Kina står samtidigt för 1 226 TWh vattenkraft, motsvarande 29 % av världens samlade produktion, medan USA blott producerar 234 TWh (6 %). Det är bland annat i detta faktum som den geopolitiska striden kring Tibet står, eftersom det är där vattenkraftens källa finns.

Vindkraften uppvisar samma mönster, med Kina på en tätplats med 992 TWh (40 %), före USA med 453 TWh (18 %). Solenergi? Kina med 834 TWh (39 %) före USA med 303 TWh (14 %). Det är även så att Kinas utveckling är accelererande, medan USA:s är måttligt linjär.

Den totala elproduktionen i världen domineras då av Kina, med 10 087 TWh (33 %) före USA (14 %). Man kan hävda att USA per capita har en högre produktion, men det spelar mindre roll då den mesta energin har att göra med industriell produktion snarare än privat konsumtion, enkannerligen i Kina där konsumtionen är synnerligen låg i jämförelse.

Det är som Karl Marx en gång sade, att den som äger produktionsmedlen har makten, och till dessa medel hör inte bara den industriella kapaciteten i sig, utan även energiproduktionen. Kina dominerar numera båda stort, och har dessutom ett överlägset (och överdimensionerat) humankapital i form av utbildade ingenjörer och forskare.

USA har egentligen ingen chans att hänga med i den utvecklingen, varför man tar till de enda medel man känner: obstruktion, koercivt agerande, handelstullar, sanktioner, exportkontroll, intervention och invasion. Iran råkar ha den tredje största oljereserven i världen efter Venezuela och Saudiarabien, samtidigt som man förfogar över den andra största gasreserven, efter Ryssland.

På grund av långvariga amerikanska sanktioner går det mesta av Irans fossila bränslen till Kina, och Washington vill därmed slå två flugor i en smäll genom att försöka störta ledarskapet i Tehran på samma sätt som i Venezuela samt på samma sätt som 1953 installera en marionettregim. Man stryper därmed exporten till Kina samt får själv åter kontrollen över de väldiga persiska oljefälten.

Det är i alla fall ambitionen, men den blir nog inte helt lätt att genomdriva, såvida inte man inleder en markoffensiv, det vill säga en regelrätt invasion. Sådana företag har inte varit lyckade i Irak eller Afghanistan, och oddsen är emot USA även denna gång. Kina kan luta sig tillbaka och se USA fucka upp sig självt, även om det innebär att man måste hämta mer olja från Ryssland och Centralasien som kompensation.

Detta är vad konflikter i nutiden handlar om, och vad konflikter i framtiden kommer att röra sig om. Räkna med dragkamp i Panama, där Kina har tillförsäkrat sig en kortare handelsrutt och på kort tid skulle kunna installera en bas.

Brasilien är en annan potentiell konfliktyta, där Kina redan har gjort stora insteg, Men det jättelandet kan nog inte dompteras militärt av USA, och man ska nog inte heller utesluta att Kina ger sig in i en skuggkonflikt i Sydamerika, om inte annat för att hålla USA borta från den egna regionen samt nöta ut Washingtons resurser.

Kategorier
Europa Kultur Liberalism Politik USA

Rubbad demokratisyn

I USA väljer folket statsöverhuvud, i Sverige är ämbetet ärftligt. I USA gäller maktdelningsprincipen, i Sverige folksuveränitetsprincipen. I USA finns freedom of speech, i Sverige hets mot folkgrupp och «ansvarig utgivare». Men enligt en vänstergrupp vid Göteborgs universitet är det USA som halkar ned till status som «valdemokrati», medan auktoritära Sverige tronar i toppen på listan över «liberala demokratier».

Det är V-dem, där man kan gissa sig till vad V:et egentligen ska betyda, som presenterar sina åsikter i en lunta, som är renons på definitioner av nyttjade begrepp. «Liberal demokrati» tycks i denna vänsterorganisations optik betyda vänsterliberal politik snarare än strukturer, vilket man illustrerar med en bild där personer i den tyska diktaturen demonstrerar mot det förment «högerextrema» partiet AfD.

Den tyska diktaturen, i vilken die Polizei tillämpar gryningsräder mot personer som anses ha förolämpat politiker, och där man överväger att förbjuda oppositionen, hamnar för övrigt på plats femton i V-dems märkliga lista. En annan diktatur, den brittiska under Starmer, med motsvarande politisk repression och polisiärt övervåld gentemot människor som framför sin åsikt, återfinns på plats trettio.

Det är diktaturer, just för att man har upphävt demokratins yttersta fundament i yttrandefrihet. Demokrati kan inte existera utan yttrandefrihet, som sedan länge är undertryckt i hela Europa. Även USA hade en period – främst under Sleepy Joe Biden – där staten nästlade sig in bland techföretag för att tvinga fram censur, men det är alltså när Trumps administration undanröjer denna ordning och släpper sociala medier fria som USA anses tappa i demokratiskt värde. Man måste ta sig för pannan.

Samtidigt har Supreme court just bevisat vad maktdelning innebär i praktiken, genom att underkänna Trumps handelstullar mot hela världen. Det som kännetecknar liberal demokrati är just maktdelning som politisk struktur, medan sådan inte existerar i det folksuveräna Sverige där politiska partier regelmässigt kör över Lagrådet som en ångvält när man inte gillar dess invändningar, som vid «gymnasieamnestin».

Sverige, som återfinns på plats två, efter Danmark och före Norge, anses med sitt systembolag, sin statskyrka och sina statsmedier tillhöra den yttersta eliten av «liberala demokratier», till och med före världens enda egentliga demokrati Schweiz. I den sekulära statsförvaltningen i USA vill man inte veta av statskyrkor, varför man har avtalat bort sådana i sin konstitution. Under Trump har man dessutom upphävt statens propagandaorgan och sagt upp biståndet till privata public service-företag, så som det anstår en verkligt liberal demokrati.

Svenska statsmedier spinner på denna bedrövliga rapport temat vidare genom att presentera en undersökning där svenskar får berätta om de «tycker» att USA är en demokrati eller inte, med resultat att 71 % anser att så inte är fallet. Förmodligen är det samma klientel som anser att den höggradigt korrupta valautokratin Ukraïna är en «demokrati», så som det undantagslöst framställs i svenska och andra stats- och kommersmedier.

Vilket bara är ägnat illustrera att demokratisynen lider av höggradig bias så länge man inte fastställer objektiva kriterier kring vad demokrati är. Det är alltså inte socialdemokratisk eller vänsterliberal politik, utan ett stabilt och kompakt ramverk kring vilket man bygger den övriga politiken.

Ramverket kännetecknas av sekularism, absolut yttrandefrihet samt maktdelning i lagstiftande, styrande och dömande sfärer, av vilka fundament Sverige inte har ett enda medan USA kännetecknas av samtliga. Men det är alltså socialistiska Folkhemssverige som är det demokratiska föredömet…

Eurocentrism, hemmablindhet och provinsialism kännetecknar V-dems rangordning över fina och mindre fina länder i världen, där de mindre fina får en allt mer bajsbrun kulör.
Kategorier
Europa Politik USA

Inte Europas krig

Brandgule mannen i Washington har begärt handräckning av sina «allierade» i Nato för att hålla Hormuz-sundet öppet, eftersom USA tydligen inte förmår detta på egen hand. Men den ena europeiska ledaren efter den andra skruvar lätt på sig och tackar artigt nej, medan Bryssel talar klarspråk: detta är inte Europas krig.

Men så resonerar förstås hela världen om Ukraïna, och nu kan Europa kanske bättre förstå varför Kina och Indien med flera inte har någon lust att ge sig in i handlingarna i en konflikt som inte angår dem. Faktum är att Ukraïna egentligen inte angår Europa heller, men man har dessvärre valt att göra landet till en pjäs i en geopolitisk strid med Ryssland samt låtit det gå prestige i saken.

Till yttermera visso är Hormuz-sundet öppet, nämligen för de som inte är Irans fiender. Här har tyvärr Bryssel valt att inte kritisera (och sanktionera) USA för dess illegala och oprovocerade angrepp mot Iran, utan istället lagt lök på laxen genom att kritisera den angripne, det vill säga Iran. Det uppskattas nog inte särskilt mycket i Tehran, som därför har anledning att hålla europeiska båtar borta från Persiska viken.

Vidare förhåller det sig så att Nato är en försvarspakt, och artikel fem kan egentligen inte åberopas för annat än kollektivt försvar, även om avsteg från den principen ju gjordes i Jugoslavien, då Nato bombade landet sönder och samman, inklusive den kinesiska ambassaden i Belgrad. För ett folkrättsvidrigt och oprovocerat angreppskrig mot Iran är det emellertid definitivt stopp, och inget som sansade europeiska ledare kan delta i, med Gulfkriget i färskt minne.

Bryssel ser nog inte heller vad Trump egentligen har i kikaren, utan han tycks agera impulsivt i allt han företar sig numera. Något slutspel finns inte att skönja, och de mål Washington har föresatt sig har inte infriats. Regimen sitter kvar, och man har nu fått ytterligare incitament att faktiskt tillverka kärnvapen för att framgent kunna skydda sig mot den vettlösa judestaten och dess sponsor i Washington.

Enklaste sättet för USA att öppna Hormuz-sundet helt och hållet är annars att avsluta kriget och styra hem sina krigsfartyg, men frågan är om Trump kan tolerera ett så snopet slut. Det är då troligare att USA borrar sig fast i ännu ett meningslöst evighetskrig, och att Iran därmed blir Afghanistan 2.0. Munterheten är nog ganska stor i Beijing och Moskva just nu, när man betraktar denna formidabla amerikanska dårskap.

Det är trångt på båda sidor Hormuz-sundet.