Kategori: USA

Kategorier
Ekonomi Europa Politik USA

Stagflation

Bostadspriserna har stigit tiofalt sedan 1994, utan att lönerna för den skull har haft motsvarande utveckling. I förhållande till disponibel inkomst ser man en tjugoprocentig prisökning per år, vilket vanligen tolkas som att man investerar i en framtida värdeökning som sedermera betalar kalaset.

Mycket riktigt har många inte bara bott gratis, utan även tjänat stora pengar på att köpa bostad under stor initial skuldsättning. Men för en utomstående betraktare liknar det mer ett pyramidspel, där man förr eller senare står med Svarte Petter, efter att övriga har cashat in.

En utlösande faktor för en sådan utveckling är exempelvis hög inflation, eftersom Riksbanken då kommer att höja styrräntan i omgångar, vilket i sin tur ger allt högre ränta på lånen. Givet att belåningen blir allt större i förhållande till disponibel inkomst, finns en uppenbar smärtgräns, vid vilken man tvingas sälja huset och ta en förlust. När det sker i större skala rasar pyramiden, och bostadskraschen är ett faktum.

Det som var en god investering för vissa, har således blivit en skuldfälla för andra. Men viktigare är att vi här pratar om att något så basalt som bostäder är knutna till en osund spekulationsekonomi, vilket inte var fallet före 1980-talet.

Man kan också se bostadspriserna som en sorts dold inflation, en mekanism som successivt urholkar köpkraften och tynger ned människor i omfattande skuld. Yngre personer i storstäder har i allt mindre utsträckning möjlighet att finansiera en lägenhet, och därmed rämnar pyramidens bas.

I USA brast bostadsbubblan som bekant 2007, och den kommer att brista även i Sverige och på andra håll vad det lider. Utvecklingen i pris är närmast identisk i båda länder, med en exponentiellt stigande bubbelformation sedan 1990-talet, av ett slag som aldrig är hållbart över tid.

Med en inflation om 7.5 % i euroområdet är prövningens tid nu kommen. Successiva ränteökningar kommer att tynga hushållen allt mer, vilket i sin tur minskar den disponibla inkomsten, samtidigt som priserna stiger generellt. Mindre konsumtion har en avkylande effekt på ekonomin, och orderingången minskar i näringslivet, vilket ger högre arbetslöshet och så vidare i en otäck spiral.

Stagflationen är därmed ett faktum, och den förvärras av att man delar ut pengar för att kompensera, exempelvis i form av stimulanser till företag och helikopterpengar till medborgare för att «hålla igång» ekonomin, eller genom höjd a-kassa och direktstöd för hög elräkning, ingrepp i marknaden som är omedelbart inflationsdrivande.

Även om det inte går att förutsäga något i detalj, är den innevarande utvecklingen med hög inflation som biter sig fast i kombination med en långvarig energikris ett recept för en katastrof, för risken är stor att det utlöser såväl recession och stagflation som en bostadskrasch med åtföljande finanskrasch – det är nämligen ytterst bankerna som står med Svarte Petter, det vill säga bostadslånen.

Man kan förstås trycka än mer pengar för att hålla sig flytande, som exempelvis Sleepy Joe Biden gör, men det enda man åstadkommer är att urholka värdet på valutan än mer, vilket är ett annat uttryck för att realekonomin stagnerar och faller, särskilt i förhållande till andra aktörer. Vi bevittnar i realtid hur den ekonomiska tyngdpunkten allt mer förskjuts från Väst till Öst.

https://www.youtube.com/watch?v=UowzxWxlKJU
Kategorier
Asien Kina Politik USA

Tunn röd linje

Australiske ledaren Scott Morrison hävdar att en kinesisk militärbas på Salomonöarna skulle utgöra en «röd linje› som Canberra inte kan tolerera, dock utan att närmare precisera vad en överträdelse av denna röda linje skulle kunna tänkas medföra. We won’t be having Chinese military naval bases in our region on our doorstep.

I praktiken lämnar Australien saken till USA att hantera, och mycket riktigt har den amerikanska regimen i all hast flugit in en delegation till Honiara för att tala klarspråk med önationen. Man hävdar å ena sidan att man «respekterar» nationers rätt att fatta suveräna beslut, men säger i nästa andetag att USA kommer att «svara» om Salomonöarna låter Beijing inrätta en bas, det vill säga fattar fel slags beslut.

The United States respects the right of nations to make sovereign decisions in the best interests of their people. The two sides engaged in substantial discussion around the recently signed security agreement between Solomon Islands and the People’s Republic of China (PRC). Solomon Islands representatives indicated that the agreement had solely domestic applications, but the U.S. delegation noted there are potential regional security implications of the accord, including for the United States and its allies and partners. The U.S. delegation outlined clear areas of concern with respect to the purpose, scope, and transparency of the agreement.

Så mycket är alltså den «respekten» värd, och utspelet visar återigen att den USA-ledda «regelbaserade världsordningen» inte handlar om regler lika för alla, utan om att gynna amerikansk hegemoni. Likaså är svenska utrikesministern Lindes bludder om att «intressesfärer» inte har någon plats i dagens värld en enastående utsaga i ljuset av att USA alltjämt har intressesfärer världen över, inte minst i Östasien och Oceanien, vilket är vad det förtäckta hotet mot Salomonöarna visar.

If steps are taken to establish a de facto permanent military presence, power-projection capabilities, or a military installation, the delegation noted that the United States would then have significant concerns and respond accordingly.

Inte heller Washington förtäljer i detalj hur ett sådant svar skulle te sig, men givet att man redan söker anställa en statskupp och åtföljande «färgrevolution» på ön, kan man väl förmoda att regelrätt invasion är nästa steg. En sådan operation, som man säkert skulle kalla «Operation Solomon freedom» på sedvanligt nyspråk, skulle dock inte rendera sanktioner från EU, eller ens kritik, utan skulle sannolikt applåderas mangrant av politiker och medier i Västländer.

Frågan är förstås huruvida Kina verkligen har för avsikt att etablera en starkare militär närvaro på ögruppen. Säkerhetspakten medger för närvarande bara rätt för kinesiska fartyg att angöra brygga, och båda länder förnekar att man har vidare avsikter.

Men strategin är uppenbar, och den syftar till att säkra kinesiska intressen av handel och råvaror vid ett flertal kritiska knutpunkter, varav Australien är en. Man har dock ingen avsikt att invadera landet eller så, varför den australiska paranojan får hänföras till kategorin dåraktigt valpladder.

Däremot är det ett sätt att neutralisera Australiens och USA:s ambition att i allianserna Aukus och Quad försöka inringa Kina och kontrollera dess förehavanden i Sydkinesiska havet. Australien borde ha haft vett att hålla sig till ömsesidigt givande handel, snarare än att ge sig in i geopolitiska ränker under amerikansk ledning. Som man bäddar får man ligga.

Kategorier
Hälsa USA Vetenskap

Platta ut kurvan

Nalle Puh gillar honing, och det är inte bara en fabel. Honung är en flytande form av sukros eller vanligt strösocker, en disackarid bestående av lika delar glukos och fruktos. De sistnämnda monosackariderna eller enkla sockerarterna är till sammansättningen identiska, men skiljer sig i ett antal kemiska bindningar.

Glukos, som vi också benämner blodsocker, är kroppens primära bränsle, som antingen används omedelbart till energiproduktion, eller sparas i form av glykogen i muskler och lever för senare bruk. Glykogen är en polysackarid, en kroppsegen motsvarighet till stärkelse, det vill säga kedjor av glukosmolekyler.

Om energitillförseln är ymnig och glykogentanken i muskler och lever blir full, omvandlas återstående glukos till triglycerider, som lagras i fettceller, kroppens stora energitank. Insulin är det hormon som reglerar processen kring hur glukos används.

Fruktos är trots den snarlika kemiska sammansättningen en helt annan molekyl. Fruktos förekommer som namnet antyder mest i frukt, och är naturens godis, en lockelse för att sprida kärnor och frön via hungriga djur. Inte bara björnar käkar fruktos i honung, nektar och frukt.

Björnar har dock den egenskapen att de går i ide om vintern, en dvala under vilken djuret sänker sin ämnesomsättning och kroppstemperatur, samt livnär sig på fettlager som har byggts upp under hösten. Björnen triggas av kallare temperatur och lägre förekomst av föda, varvid den frossar så mycket den kan, och särskilt då mogen frukt med mycket fruktos, eller rent socker som honung.

Björnar älskar fettbildande fruktos

Björnen gör sig själv till tillfällig fördiabetiker, då fruktos bara kan brytas ned i levern, som svarar med att bilda fett runt organet och övriga inälvor – fettlever. Djuret blir därför insulinresistent, vilket innebär att insulinets förmåga att skyffla glukos till cellens mitokondrier försämras, med resultat att insulinet då i stället bildar triglycerider och bygger fett.

Björnen blir inte mätt, eftersom bränsletillförseln till cellerna stryps, och äter därför konstant. Det är medvetet så för att bygga rikliga fettlager, och under normala omständigheter äter djuret precis så mycket som behövs för att bevara status quo, vad man benämner homeostas.

Denna fettbildning är således naturlig, och är en nedärvd strategi för att handskas med trytande resurser. Processen reverseras senare genom att björnen hibernerar, varvid överskottet av fett ger erforderlig energi samt vatten under vinterdvalan. Djuret fastar, och känner under fasteperioden ingen hunger alls. Om du skulle råka väcka ett sådant djur i dvala, skulle det alltså inte vara intresserat av att käka din medhavda mat (eller dig).

Människan skiljer sig inte alls från björnar och andra djur i denna reaktionskedja, utan även vi bildar fett som ett svar på förekomst av fruktos – det är en nedärvd genetisk defekt som har gynnat överlevnad under fattiga tider. Det är inte den enda orsaken till den globala fetma- och diabetesepidemin, utan beror även på för stort allmänt intag av socker och kalorier i kombination med för mycket stillasittande, men det är en primär drivkraft.

När vi blir insulinresistenta till följd av för stor konsumtion av fruktos och andra sockerarter, stryps bränsletillförseln till cellernas mitokondrier på samma sätt som hos björnen, och vi sätter homeostas ur spel. Vi blir resistenta även mot leptin och andra hormon som reglerar hunger och mättnad, och på den vägen byggs en fetmaepidemi.

Man kan här notera hur USA sedan 1970-talet i allt större grad nyttjar isoglukos (high-fructose corn syrup, HFCS), för att det är billigare än den sukros vi vanligen använder i Europa. Läskeblask och annan skräpföda är alltså sötare i USA på grund av att isoglukos nyttjas istället för strösocker, och av det skälet är amrisarna bland de fetaste i världen.

Fruktoskola – ett potent gift, svindyrt sockervatten som förstör din hälsa

Precis som björnen gulpar de i sig flytande fruktos, men de går aldrig i ide, och gör sig inte heller av med överskottet vid något annat tillfälle. Med resistens mot såväl leptin som insulin är amerikanen ständigt hungrig trots ett närmast konstant intag av energirik sockrig föda. Resultatet kan inte bli annat än metabolisk katastrof, med följdeffekter i diabetes, cancer, högt blodtryck, alzheimers, demens, svår och lång covid och en drös andra sjukdomar.

Med björnen som exempel ser vi emellertid att det finns en lösning på problemet, där en komponent är att angripa förekomsten av isoglukos och tillsatt sukros i livsmedel. Jänkarna är visserligen delvis medvetna om problemet, men detta gäller big sugar (eller kanske big corn) och är alltså en alldeles för omfattande industri för att hugga ned längs fotknölarna – det är en strid som minner om den mot tobaksbolagen.

Förr eller senare kommer man ändå att göra slag i saken och förbjuda eller i vart fall motverka det livsfarliga sockret, och då har man tagit ett första viktigt steg i att kurera medborgarna. Ett problem i sammanhanget är dock att när man väl har drabbats av insulinresistens, så försvinner det inte av sig självt bara för att man slutar äta fruktos.

Man måste likt björnen fasta bort fettet, eller på annat sätt angripa för högt blodsocker och insulinresistens med kalorirestriktion och strypt intag av kolhydrater (= socker), ty vid hög blodsockernivå producerar kroppen fruktos. Man måste vidare förstå att mer frukt i dieten inte är en lösning, eftersom frukts utmärkande egenskap är just förekomsten av fruktos – det är vad björnar äter för att bli feta, och frukt är i sammanhanget identiskt med läskeblask, juice och andra sockrade drycker.

Man måste – för att nyttja en numera vanlig analogi – platta ut kurvan, nämligen den berg- och dalbana som blodsockernivån beskriver under en typisk modern kost med socker och andra kolhydrater, «vegetabiliska» (industriellt processade) oljor och andra metabola gifter. Det gäller förstås inte bara smällfeta amerikaner, utan större delen av världen, som dessvärre har tagit efter det amerikanska skräpmönstret.

Dessa är de egentliga mekanismerna kring fetma, metabolt syndrom och följdsjukdomar som diabetes, högt blodtryck och cancer. De har alla samma källa och grundorsak, och även samma lösningsmängd. Idéerna är förstås inte mina, utan har framförts av allt fler ledande forskare i fältet på senare tid, och de fångar mitt intresse. Två aktuella böcker i ämnet är Nature wants us to be fat (Richard Johnson) och Drop acid (David Perlmutter), med något olika infallsvinklar.

Ett par utmärkta böcker
Kategorier
Kina Kultur Politik USA

Nixon i Kina 1972

And I would hope that all of you here today would… join me in this prayer… that with this trip to China, a new day may begin for the whole world. Thank you very much. Detta blev startskottet för den största ekonomiska omvälvningen i världshistorien, ett enastående bevis för hur dialog kan förändra världen i dess grundvalar.

Kategorier
Europa Kina Politik Ryssland USA

Omförhandlad regelbaserad världsordning

Moskvas krav på Väst att inte expandera Nato österut har föranlett ilskna reaktioner, och Bryssel anklagar såväl Ryssland som Kina för att försöka omdefiniera den «regelbaserade» «internationella» världsordning som har gällt sedan andra världskrigets slut. Visst är det så, och det är helt naturligt.

Världen ser nämligen inte ut som den gjorde 1945, och det är inte heller rimligt att en mindre klick västliga före detta kolonialmakter som representerar mindre än en tiondel av världens befolkning ska sätta ett universellt regelverk, därtill utan att själva behöva följa det.

Regelverket, primärt under amerikanskt inflytande, är ett uttryck för segrarens dominans och ambition att sätta sig själv i första rummet. Denna pax americana var naturlig i ljuset av världskrigets resultat, och speglade den tidens styrkeförhållanden.

Därmed inte sagt att omvärlden godtog ordningen, och kalla kriget mellan Väst och Sovjetunionen med dess satelliter var uppenbarligen ett bevis för det. Sedan kommmunismens fall 1989 har man emellertid kunnat hävda en sådan dominant världsordning, och man trodde då att man hade nått något slags historiskt politiskt slutstadium.

Denna vänsterliberala yra har sedermera fått sig ett antal törnar, och en ny verklighet har tornat upp sig bortom ruset. Exempelvis har den geopolitiska konflikten mellan Ryssland och Västeuropa föga med kommunism och Sovjetunionen att göra, utan är av betydligt äldre datum. Det rör sig om en kulturell förkastningslinje som är stabil sedan tusen år tillbaka.

Att Ryssland nu åter gör anspråk på att upprätthålla en buffert mellan moderlandet och det historiskt aggressiva Väst (Karl XII, Napoleon, Hitler) är således ett uttryck för den verkligheten. Att det sker just nu beror på att Ryssland är förhållandevis starkt och Väst förhållandevis svagt, samtidigt som USA alienerar Kina och därmed driver Moskva och Beijing i armarna på varandra.

Kina är inte och har aldrig varit ett hot mot Väst, och egentligen inte heller mot någon annan, men är uppenbarligen ett «hot» mot fortsatt amerikansk hegemoni, dels i termer av regionalt militärt inflytande, men framförallt i fråga om inflytande i världssamfundet, exempelvis avseende standarder och andra regelverk.

Det tycks vara en inneboende egenskap i mänsklighetens natur att inte utan vidare låta sig utmanas av uppstickare, och vår apnatur har således en förlängning i hur kollektiva enheter som länder beter sig.

Alfagorillan USA tillåter därför inte att Kina tar sig ton, utan vill hävda sin dominans genom att innesluta landet med en rad åtgärder som tariffer, handelskrig, exportkontroll, marknadsförbud och andra mekanismer som inte rimmar alls med den «regelbaserade världsordning» man vanligen åberopar, utan snarare är ett uttryck för mobbarens mentalitet.

Problemet är bara att Kina är så mycket starkare än vad Sovjetunionen någonsin var, och att man därför inte kan tillämpa samma strategi av «containment». Detta är uppenbart redan i det faktum att Kina numera dominerar världshandeln, och att man har betydligt mer att erbjuda andra aktörer i form av ekonomiska utbyten än USA, men även i att man i princip har uppnått paritet med USA i fråga om forskning och teknisk utveckling – man kommer småningom att gå förbi och bli allt mäktigare ekonomiskt.

En illustration över länders största handeslpartner 1960–2020 ger en bild av hur världens styrkeförhållanden har förändrats under efterkrigstiden, från amerikansk och brittisk dominans till västeuropeisk-amerikansk och slutligen kinesisk.

USA:s konfrontativa beteende ger således helt naturligt att det omaka paret Kina och Ryssland graviterar mot varandra för att kontra den amerikanska aggressionen. USA och Väst faller därför på eget grepp när man försöker ringa in båda dessa aktörer samtidigt.

Ordningen sedan pingpongdiplomatins dagar har annars varit att USA har närmat sig Kina just för att hålla Sovjetunionen i schack, men uppenbarligen vill man inte längre hålla fast vid denna strategi, nämligen för att Kina under den ordningen har vuxit från ingenting till världens största ekonomi och därmed utmanar USA.

Givet den utvecklingen är det således naturligt att både Kina och Ryssland – med flera – ifrågasätter den ensidiga världsordning som åberopas, och man vill helt enkelt ha en omförhandling av villkoren för att bättre spegla nutida styrkeförhållanden och ta hänsyn till fler parametrar än västlig kristendomsbaserad kultur. Exempelvis finns det andra sätt att se på mänskliga rättigheter än det förhandenvarande västliga synsättet.

Så hur slutar detta? På ett eller annat sätt med en ny «regelbaserad världsordning» som inte längre är USA-dominerad utan av mer flerpoligt snitt, med Kina och USA som primära maktcentra. Det kan ske både fredligt och med krig, men påverkar inte slutresultatet.

För ett Väst som alltid har ansett att just dess «värden» är de rätta, riktiga och «universellt» giltiga, från kristendom till utvidgade mänskliga rättigheter, är det kanske ett beskt piller att svälja, men det är ändå ofrånkomligen dit vi rör oss.