Samtiden präglas av en asketisk och extremistisk agenda av att växla över till en mer grön diet, dels för att göra mindre avtryck på klimatet, dels i syfte att gynna bättre hälsa, och dels med avsikt att förbättra villkoren för djur som plågas i industriell uppfödning. Så här i pandemitider kunde man även tänka sig att vidmakthålla en behövlig barriär mellan människa och vilda djur, för att förhindra att virus tar ett skutt mellan arter, och naturligtvis även för att bevara arterna.
En sådan diskurs går givetvis att försvara, men den behöver nog nyanseras en smula. Angående klimatet kan man exempelvis notera att det egentliga problemet inte är människans konsumtion av kött eller vår verksamhet i övrigt som är problemet, utan att vår art med råge har överskridit en hållbar populationsnivå. Den primära lösningen är således att minska befolkningsstorleken, och inte att göra asketer av en alldeles för stor population. Även djurhållningsaspekten beror delvis på denna faktor.
Hälsoaspekten är mer komplicerad, och följer av att ersättning av energirik animalisk föda med energifattig vegetabilisk orsakar kalorireduktion, och därmed ger liknande effekter som under fasta. Det är alltså inte tillskottet av grönsaker som primärt ger hälsoeffekter, utan reduktionen av energi (som hos invånarna på Okinawa efter kriget). Men till skillnad från fasta ger sådan ständig kalorirestriktion sänkt metabolisk hastighet och nära nog permanent hunger.
Våra kusiner gorillorna och dess släktingar har betydligt större magar än vi, och är anpassade för att knapra på fibrer dagarna i ända, med betydligt större effektivitet än när vi tillför samma slags kost. Släktet homo definieras istället av en mindre matsmältningsapparatur och en avsesvärt mer energikrävande hjärna, en kombination som kräver en mer förädlad, energität och näringsrik kost.
Vi är anpassade för en omnivor diet, och för att ta för oss när det vid sällsynta tider bjuds på rikliga mängder föda, som kött eller honung. Vi är inte ursprungligen jägare, utan samlare och kadaverätare, med nötter, frön, frukt och emellanåt viltkött på menyn. Aspekter av jakt och förvaring i kyla och med salt har tillkommit senare, och den naturliga tillvaron har vanligen erbjudit skrala fastedagar med nötter följt av mer festliga med kött i riklig mängd.
Sedan vi lärde oss att bruka jorden har vi istället tagit till oss sädesslag som primär föda, i form av bröd och annan kolhydratrik kost, och med den har vi utvecklat ett helt koppel av sjukdomar, som diabetes, cancer och karies. Vi förlorade i ett slag hälsan när vi blev bofasta brödätare, men när civilisationen väl inrättades fanns ingen väg tillbaka.
Den gröna dieten går att försvara i ljuset av denna utveckling, då vi numera lever i ett överflöd med ständig tillgång på föda i kylskåp och skafferier. Men den är i utvecklingshistoriskt avseende inte optimal, och vi gör därför bättre i att emulera de ursprungliga förutsättningarna med en allsidig kost och inslag av kalorirestriktion som fasta. Med det menas inte att man ska gå helt paleo och avvisa moderna inslag, utan att man ska beakta de principiella grundförutsättningarna.
Det är inget fel alls i att gå vego, utan är en uppbygglig om än svårbemästrad livshållning. Men det samma gäller faktiskt en huvudsaklig animalisk kost, med ägg, fet fisk och kött som bas, den mest nyttiga föda som kan tänkas för människosläktet, förutsatt att man inte föräter sig permanent.
Visst är det så att kaffe ger cancer? Det stod i tidningen, så det kanske är så. Men för ett tag sedan stod det att kaffe är bra för hälsan. Så ock vin. Medan andra tvärtom framhåller att alkohol ger cancer. För att inte tala om rött kött, eller för den delen ägg…
Ett är säkert, och det är att inte all vetenskap står på samma hylla. I grunden finns verktyg som logik och matematik, med oomkullrunkeliga sanningsanspråk. På den finaste och översta hyllan över egentliga vetenskaper återfinns därefter fysik, en disciplin som är framgångsrik för att den förmår reducera en komplex verklighet till ett fåtal generaliserade fall, som en enstaka kropp i rörelse.
Därefter följer besläktade ämnen som kemi, biokemi, genetik och andra företeelser av mer komplex art, men ändå med så reducibel materia att man får tämligen exakta resultat. När graden av komplexitet sedan ökar, blir precisionen i resultaten avgjort sämre, när man inte längre kan skilja på olika komponenters bidrag för ett fenomen.
Näringslära och andra discipliner som studerar kost hör till denna grumliga kategori av vetenskap, och finns på de nedre hyllorna, tillsammans med sociologi och andra humanistiska vetenskaper. Det är så inte bara för att fältet är svårstuderat, utan även för att akademierna är överbelamrade med forskare som har krav på sig att publicera, med resultat att det numera finns en klar majoritet av smörja som inte kan reproduceras, men som ändå citeras i den vidare forskningen och emellanåt plockas upp i medier om innehållet är sensationellt nog.
Här finns även kommersiella intressen, till exempel en sockerindustri som vill sälja sina produkter. Västvärldens fetmaepidemi kan härledas till just en sådan industriell påverkanskampanj, och till nationella myndigheter som med sina rekommendationer påverkar befolkningen i fel riktning – exempelvis mot socker och kolhydrater och bort från fett (och salt).
Givet att forskningen ideligen ger motstridiga resultat, kan man slå fast att det inte finns någon vetenskapligt fastslagen idealkost, och att det vetenskapliga underlaget är synnerligen skralt. Det som är ovedersägligt kan sammanfattas på ett halvt ark papper, och resten är mer eller mindre goda hypoteser, halvsanningar och gissningar.
Teser som att människan behöver tre mål mat om dagen, med frukost som viktigaste mål, ingår fortfarande i det stoff som rekommenderas, trots att bakgrunden är kulturell och inte speglar ett verkligt behov. Människan är utvecklad under helt andra förutsättningar, och har ingen historia av att ideligen knapra på mat.
För gemene man är detta dock en svårgenomtränglig materia med sinsemellan inkoherenta rekommendationer och motstridig information, som dessutom aldrig tycks fungera i verkligheten. Därav följer tiotusentals böcker om kost, motion och hälsa, med hundratals olika slags dieter och motionsprogram – en kommersiell cirkus mer än settled science.
Den fasta jag brukar torgföra här i olika varianter är inte så mycket en diet som ett ätmönster eller en livsstil, och den är till skillnad från dieterna bevisat effektiv, beprövad sedan urminnes tider och med rigorös forskning i ryggen om dess exakta mekanismer – detta är ren biokemi, på vetenskapens översta hylla.
Därtill brukar jag visserligen även ge kostråd om vad man bör äta när man inte fastar, nämligen att man då ska festa på allt det kroppen behöver – och att det allra viktigaste är att inte ätа under en period, den enda gemensamma egenskapen för fungerande program av olika slag, och det mönster som bäst speglar vår biologiska utvecklingshistoria.
Det är så jag försöker navigera mig fram i dessa grumliga vatten fulla av blindskär, kommersiell smörja och desinformation, att ta som yttersta grund den ovedersägliga forskning som finns och på den bygga ett habilt program.
Därvidlag silar jag bort allt strunt och tar för givet att kost som har utgjort stommen för mänskligheten under dess existens i grunden är bra, och att rön om att ägg, bacon, salt och andra livsmedel är farliga (eller omvänt särskilt goda) för hälsan är kvasivetenskaplig smörja.
Att observera omvärlden är också en god idé. Man gör uppenbarligen inte saker och ting rätt i det svårt sockersjuka USA, medan Japan, Korea och Kina förefaller ha en överlägsen matkultur för både hälsa och välbefinnande. Sådana observationer säger faktiskt mer än all samlad forskning genom tiderna, och av detta kan vi dra lärdom.
Våren är här, och du kanske funderar på att tappa några kilon fram till sommaren? Kanske börja springa en mil om dagen och bara äta grönsaker? Då har jag bad news att förtälja, för du kommer gå stenhårt in i väggen när du försöker tokförändra dina vanor.
En mer hållbar metod är då fasta i någon form, det vill säga att regelbundet avstå mat under en viss period. Hållbar, för att det är väl inom ramen för vad din viljestyrka mäktar med, även i längre perspektiv. Hållbar, för att du äter rikligt när du inte fastar och därmed alltid kan belöna dig själv för gott värv.
Fasta är den korrekta metoden, för att du tömmer förråden av glykogen i lever och muskler, och därmed tvingar kroppen att börja tappa energi från fettceller. Så länge det finns rikliga mängder glukos i blodet, kommer den större fettanken inte att användas, men väl kanske fyllas på när för mycket glukos omvandlas till lagrat fett.
Motion är inte den korrekta metoden, för mängden motion som krävs är löjligt stor, och blir än större när kroppen blir mer effektiv. Tortyrdiet på morötter är inte heller den rätta metoden, för kroppen anpassar bara ämnesomsättningen efter minskat energiintag, det vill säga förbrukar mindre.
Detta inträffar inte med fasta, för att man bränner fett från den stora tanken, med full ämnesomsättning när fettförbränningen väl är påbörjad. Samtidigt äter man normalt eller till och med furstligt under ätfönstret, vilket även det ger full metabolism. Med fasta bevaras alltså hastigheten på ämnesomsättningen, vilket är vad vi vill uppnå.
Det typiskt moderna ätmönstret i Sverige och stora delar av västvärlden är tre stabila mål mat om dagen, plus en rad mellanmål. Man lär fortfarande ut att frukosten är det viktigaste målet under dagen, så att man orkar med arbete, studier eller vad man nu sysselsätter sig med.
Vi äter också allt mer godis och dricker allt mer läsk, trots att vi rör oss allt mindre och numera mestadels har stillasittande arbeten och fritid. Fest har blivit vardag, och matvanorna har förändrats till att omfatta mer socker i större kvantiteter vid fler tillfällen. Man undrar varför Svensson lägger på sig?
Som motmedel har man anlagt grön kost och motion, men man har däremot inte alls petat i själva ätmönstret. Svensken åläggs därför att äta några «rejäla nävar» grönt och frukt, samt att svettas på gym eller i skogen, utan att det hjälper särskilt många att tappa och framförallt hålla vikten.
Nej, vi slänger allt detta i papperskorgen och börjar om från början. Frukost är inte viktigt, utan ett modernt påfund som man under medeltiden såg ned på som en form av syndigt frosseri. Det vi kallar frukost är den tidiga kosten, som förr intogs efter ett första arbetspass på åkern eller i verkstaden. Om du tillverkar rosa knappar för webben kan du därför skita i det målet.
Grönsaker är på samma sätt visserligen en viktig källa till en del näringsämnen, men är inte viktiga i mängd. Anledningen till att grönsaker ändå har effekt är för att de är ytterligt näringsfattiga och därför mest fungerar som bukfylla, så att man inte äter för mycket näringsrik kost av annat slag.
Fasta som metod tar bättre hand om det problemet, och ger en säker och tillförlitlig viktkontroll. Men här finns en hel rad olika varianter, som 5:2, 16:8 och andra underliga sifferkombinationer. Vilken typ ska man nyttja, och vilken fungerar bäst?
Vi kan börja med att fimpa tevedieten 5:2, för den är inte hållbar och inte heller effektiv. Det är inte heller fasta i verklig mening, utan en sorts kalorirestriktion under två dagar i veckan. Den ger ingen viktnedgång och förbättrar inte hälsan, men ger kanske upphovsmannen pengar på kontot för bokförsäljning och annat.
Nej, fasta är per definition att inte äta alls under en större del av dagen. Naturlig fasta inträffar från den tid vi äter sista målet för dagen fram till nästa dags första mål – breakfast på engelska betyder alltså att bryta fastan. Förr var denna fasteperiod närmare tolv timmar, men är nu kanske tio eller åtta timmar för att vi ideligen snaskar i oss mellanmål, godis och kakor samt norpar något från kylskåpet.
Tolv timmars fasta är ett minimum för att man ska få någorlunda effektiv fettförbränning under en kort tid, och räcker gott och väl under för människan mer normala omständigheter, det vill säga en ganska torftig tillvaro utan kylskåp och med en vardag som omfattar kroppsarbete. Typ jägare–samlare på savannen.
I den moderna stillasittande tillvaron behöver man öka upp minimum till sexton timmars fasta, följt av ett åtta timmars ätfönster, det vi sålunda benämner 16:8. Möjligen måste man successivt vänja sig med 12:12, 13:11, 14:10 och 15:9 under ett par veckor, men när man väl når 16:8 är det busenkelt att upprätthålla mönstret. Det ger ingen snabb viktminskning, men ger effekt över tid. 16:8 är idealiskt för personer i barnfamiljer och andra med liknande sociala ätmönster.
Mer effekt för både vikt och hälsa når man om man utökar fastetiden. 18:6 är således ett alternativ som ger lite mer effekt, och med 20:4 blir det mer påtagligt. Med fasta om tjugo timmar blir man rejält hungrig, och fyra timmar ger i princip två mål mat per dag, kanske tre om man är riktigt hungrig.
När man väl äter – i åtta, sex eller fyra timmar – ska man samtidigt se till att verkligen få i sig allt vad kroppen behöver i form av protein, vitaminer och mineraler, samtidigt som man bör minska ned intaget av kolhydrater och istället nyttja fett som främsta energikälla. Detta för att kolhydrater ger insulinspikar som motverkar effektiv fasta. Det är insulin som ger fetma.
God och näringsriktig mat är således ägg, fet fisk, kött, ost, fibergrönsaker, fröer och nötter, medan bröd och stärkelserik kost bör ätas med måtta. Det sägs att ett glas vin är bra för hälsan, men det är mest en myt, samtidigt som alkohol stimulerar aptiten och riskerar att stjälpa hela fasteproceduren. Alkohol och choklad sparar man till verkligt festliga tillfällen.
Än mer effekt kan man få genom varannandagsfasta, eller 36:12. Man äter då «normalt» i tolv timmar, och fastar därefter i ytterligare tolv timmar plus ett dygn till. Det ger tjugofyra timmars effektiv fettförbränning, och är idealiskt för den som vill nå snabb viktminskning. Det ger också väsentliga hälsoeffekter i form av cellreparation och annat. Metoden kräver lite mer viljestyrka under fastedagarna, och är också svårare att kombinera med ett socialt ätmönster.
Enkel sammanfattande guide
Slutligen finns långtidsfasta som det allra mest kraftfulla verktyget att få kilona att rasa (närmare bestämt ett halvt per dag), och sådan vattenfasta är vidare en dunderkur för hälsan. Med långtidsfasta menas 72 timmar eller mer, kanske upp till en vecka eller till och med två. Sådan fasta förbränner inte bara fett, utan börjar även reducera organ och muskler – men samtidigt produceras mängder med tillväxthormon, och man återbildar således omedelbart den förlorade massan när man (försiktigt!) bryter fastan.
Av det sistnämnda förstår vi att fasta egentligen har samma nedbrytande effekt som motion, och den uppträder i olika grad för alla typer av fasta. Verklig motion är i sig nyttigt, eftersom det ger muskelmassa och förbättrad syreupptagningsförmåga, men det är en verksamhet man bör utöva för nöjes skull och inte av tvång. Det är enkelt att kombinera motion med fasta.
Sammanfattningsvis: Vuxna i barnfamiljer fastar 16:8, medan mer obundna personer kan ta sig an 20:4 eller rentav 36:12. Under fastan dricker man vatten, kaffe och te och inte en enda kalori, för det förstör effekten. Även sötningsmedel påverkar insulinnivåer och pajar fastan. Åt helvete med all slags läsk! Under ätfönstret äter man sig ordentligt mätt på fet och näringsrik mat som täcker kroppens behov. Var och en kan dessutom ta en längre fasta 72+ en eller ett par gånger per år, som ett reningsbad för kropp och själ.
Fantastiska Mizijun (密子君) visar hur man ska äta när man inte fastar. 爱死！
Vetenskapligt konsensus råder om att människan orsakar global uppvärmning genom sina utsläpp av växthusgaser, framförallt koldioxid. Det är ett trivialt konsensus, och det är lätt att leda i bevis att det inte enbart rör sig om en korrelation utan om ett faktiskt orsakssamband.
Däremot finns inget konsensus om vad vi bör göra åt det, eller för den delen hur. Faktum är att det inte finns något konsensus om att vi bör göra något alls, även om det är en huvudfåra i diskussionen.
Det är så för att jorden i geologisk tidsskala befinner sig i ett av de kallare stadierna, med låga koldioxidhalter. Uppvärmningen ger ett både varmare och fuktigare klimat, med mer liv, särskilt växtlighet som radieras i större utsträckning mot kallare breddgrader. Därmed balanseras utsläppen, eftersom koldioxiden omvandlas till grönska och liv – kolets plats är inte i jorden.
Skräckscenarier om att jorden blir ett kokande Venus kan av strikt fysikaliska skäl inte infrias, men däremot kan det förstås bli en del problem med stigande vattennivåer – något vi alltid har tampats med och anpassat oss till organiskt. Dessutom är det omvända problemet med en nedkylning mot ett nytt glacialt stadium betydligt värre, för det skulle innebära en fullskalig civilisatorisk katastrof som vi inte kan värja oss mot.
Oavsett ståndpunkt i frågan kan man emellertid konstatera att människan har nått ett sådant teknologiskt stadium och en sådan civilisatorisk nivå att det är både möjligt och nödvändigt att bemästra atmosfären och jordens termostat i endera riktningen, för jordens förhållanden förändras ständigt med eller utan oss.
Om vi vill påverka klimatet är frågan då hur, och en smula klimatrealism är här påkallad. Tittar vi överhuvudtaget på rätt problem? Är det en framkomlig väg att stirra sig blind på utsläpp och grön omställning utan att beakta en så fundamental parameter som den globala befolkningsstorleken?
CO₂-utsläpp och världsbefolkning sedan 1750 – världen industrialiserades inte samtidigt
Det rör sig här om en elefant i rummet, en fråga man inte diskuterar i någon större utsträckning, för att den är politiskt svår att hantera. Att begränsa befolkningsstorleken innebär en ett- eller tvåbarnspolicy på kinesiskt manér, vilket i stora delar av världen är otänkbart, av religiösa och andra skäl. Det anses vara en frihet att sätta många barn till världen, oaktat konsekvenserna för kollektivet.
Men om man betraktar människans industriella utsläpp i förhållande till folkmängdens utveckling, står det klart att sambandet är givet. Ju fler människor, desto mer utsläpp, och sedan 1970 är sambandet mer eller mindre linjärt – allt som har gjorts för att minska utsläpp och ställa om till modern teknik sedan miljö- och klimatrörelsens genombrott har inte påverkat helheten överhuvudtaget.
CO₂-utsläpp och världsbefolkning sedan 1970 – sambandet är nu linjärt när hela världen omfattas av industrialiseringen
Orsaken härtill är att vi konsumerar allt fler produkter, vilket kräver allt fler resurser och transporter, vilket därmed äter upp landvinningarna i grön teknik och reducering av utsläpp. Det enda vi har åstadkommit är att flytta utsläppen till Kina och Asien, vilket ger illusionen att vi har minskat vårt eget bidrag. Ansatsen att människans utsläpp måste begränsas till nuvarande indisk nivå är helt enkelt absurd, och politiskt dödfödd.
I slutet av århundradet kommer den samlade befolkningsstorleken att ha växt med ytterligare drygt tre miljarder människor, nästan samtliga i Afrika, en outvecklad kontinent som nu transformeras med omfattande infrastrukturprojekt till en modern region med storskalig produktion och handel. När alla dessa afrikaner ska ha kylskåp, fordon och andra prylar vi tar för givet, kommer det att sätta stora avtryck på utsläpp och klimat. Särskilt kommer man att ta i anspråk kontinentens omfattande energiresurser, med kol och andra fossila bränslen som en ingrediens.
Man kommer från afrikanskt håll att hävda samma sak som Kina nu gör, att man i historisk ackumulering inte har orsakat mer än en mindre bråkdel av de fossila utsläpp som västvärlden har på sitt skuldkonto sedan den industriella revolutionen från 1750 och framåt. Givet Afrikas koloniala historia finns ytterligare orättvisor att foga till en sådan klimatdiskussion, och vi förstår av detta att det helt enkelt inte är möjligt att infria de överoptimistiska klimatmålen som diskuteras i Bryssel och på annat håll – det är blott febriga fantasier och våta drömmar.
Vissa har förorenat mer än andra på den historiska totalen, framförallt Storbritannien, USA och Europa
Frågan om världsbefolkningens storlek måste således upp på dagordningen, för att befolkningsreduktion och -kontroll är den enda framkomliga vägen att reducera och kontrollera industriella utsläpp, tillsammans med teknikomställnning och andra åtgärder. Det finns dessutom fler skäl än klimat för en sådan agenda.
Ett gäller utarmningen av faunan och floran, det vill säga den artdöd vi bevittnar i realtid när vi hugger ned regnskogar och tar allt större ytor i anspråk. Samma företeelse ökar även risken betänkligt för zoonotisk överföring av virus, ett fenomen vi numera är väldigt medvetna om sedan en pandemi har lamslagit hela världen – det kommer beydligt mer av den varan när befolkningen ökar och annat liv trängs undan.
Hur en sådan befolkningsreduktion ska gå till, och vad som är en lämplig nivå i förhållande till resursutnyttjande, ekologisk hållbarhet, klimat med mera är inte gott att veta – en miljard eller två miljarder? – men ett är säkert: nuvarande och än större framtida befolkningsstorlek är inte hållbart i något avseende, utan är vårt avgjort mest akuta problem att lösa.
Nationella kumulativa nivåer av CO₂-utsläpp 1751–2016
Fjortonde mars utgör av hävd internationella pi-dagen, eftersom konstanten π ≈ 3.14 och datumet i fråga antar den formen med anglosfära imperieenheter (3/14). Men även i en ISO-kontext låter sig formatet nyttjas, om man bortser från det inledande årtalet och den obligatoriska tvåställigheten: 03-14.
Varför π, och inte e, i, √2 eller φ? π är trots allt en ganska banal konstant, som råkar uttrycka förhållandet mellan en cirkels omkrets (perimeter) och diameter.
Å andra sidan kan man förstå evenemanget som en kampanj för att marknadsföra matematik, och då passar det allom bekanta π bättre än mer svårgreppbara konstanter. Mycket riktigt har firandet sedermera lagts till den ständigt växande floran av FN-dagar under namnet internationella matematikdagen. En ordlek på engelska ger också att man får äta paj dagen till ära, vilket är nog så viktigt.
Men π är så mycket mer än ett enkelt förhållande mellan cirkelns olika längdmått, och förekommer ymnigt i såväl matematik som tillämpningar i fysik och andra naturvetenskaper. Ett i förstone bisarrt resultat ger till exempel att ett antal fundamentala konstanter kan sammanlänkas med Eulers formel eiπ + 1 = 0.
π kan även uttryckas som ett antal oändliga serier, till exempel π/4 = 1 – 1/3 + 1/5 – 1/7 + 1/9 – … = ∑(-1)k · 1/(2k + 1), som är identiskt med tan-11. Mer svårförståelig är expansionen π²/6 = 1/1² + 1/2² + 1/3² + 1/4² + … = ∑1/k², ty här finns i förstone inga cirklar involverade – se nedanstående video.
Konstanten är vidare av talteoretiskt intresse, då det är ett irrationellt och ett transcendentalt tal. Det innebär att π ≠ a/b för några a, b ∈ 𝐍, och att π inte är en rot till ett polynom med rationella koefficienter. Det är inget märkvärdigt med det, då de flesta tal är av den karaktären – men det ger en talteoretisk bestämning av π.
I kulturhistorisk mening är π den första icketriviala matematiska konstant som nyttjas i de första egyptiska och babyloniska civilisationerna, möjligen i konkurrens med √2. Grekerna, som praktiserade matematik som en kult, fann ett sätt att bestämma konstantens värde med godtyckligt antal decimaler, medan ingenjörerna i Egypten och Sumer hade ett mer praktiskt intresse och sålunda avrundade till 22/7 och 25/8 med flera varianter. Än i denna dag används kort och gott heltalet 3 i vissa praktiska tillämpningar.
I kvantmekaniken uppträder π i Heisenbergs osäkerhetsrelation ∆x·∆p ≥ ħ = h/2π, vilket i klartext betyder att produkten av respektive standardavvikelse för moment p och position x alltid överstiger Plancks konstant h genom 2π. π dyker upp i detta sammanhang för att det rör sig om en statistisk normalfördelning, vars täthetsfunktion råkar innehålla uttrycket √(2π) och därmed har anknytning till cirkeln.
Även i Maxwells ekvationer för elektromagnetism uppträder π, bland annat genom den magnetiska konstanten μ₀ = 4π·10-7, för vilken en rad intressanta samband finns. Bland annat kan ljusets hastighet c uttryckas som 1/c² = ε₀μ₀, där ε₀ är den elektriska konstanten.
Faktorer av 4π i elektromekaniken beror delvis på vilka enheter man använder, och sedan SI-systemet omdefinierades för ett par år sedan förekommer inte längre π explicit för den magnetiska konstanten. Men i grunden finns förstås en cirkel, eller rättare sagt en sfär, i detta fall runt en en laddad punktpartikel, som efter ytintegrering leder fram till ett uttryck med 4π – det rör sig om en area för en sfär, enligt den kända formeln A = 4πr².
Sfärer och besläktade kroppar förekommer inte bara i den subatomära världen, utan även i den makroskopiska. Coulombs elektrostatiska lag och Newtons gravitationslag är som bekant strukturellt identiska, och den senare har en mer exakt efterföljare i Einsteins allmänna relativitetsteori, vars fältekvationer givetvis innehåller π: R𝜇𝜈 – ½Rg𝜇𝜈 = 8πGT𝜇𝜈.
π förekommer således i de mest fundamentala av fysikaliska teorier, och är ett uttryck för att vi lever i en cirkulär eller snarare tredimensionellt sfärisk värld med himlakroppar och andra fysikaliska entiteter som antar runda former enligt de lagar som bestämmer universums karaktär. Fyrkanter med √2 som rättesnöre finns bara i människans pyramidala värld, medan naturen strävar efter sfärisk harmoni under π.
