Ett vanligt tema i den vetenskapliga fiktionen är den fulländade katastrofen som om inte utplånar så i vart fall reducerar den mänskliga civilisationen till en skugga av sitt forna tillstånd, till exempel genom utomjordisk invasion (Independence day), klimatförändringar (The day after tomorrow) och så vidare.
En undergenre är här den postapokalyptiska fiktionen som berättar om livet efter katastrofen, till exempel i de dystopiska skildringarna Mad Max, The matrix och The hunger games. I den förstnämnda råder anarki med rövarband och lokala krigsherrar som kontrollerar resurserna med vapenmakt, en situation där man suger musten ur civilisationens rester innan man med nödvändighet faller in i ett stenålderssamhälle där all kunskap är glömd.
The matrix handlar istället om hur vi med artificiell intelligens skapar en maskinvärld som sedermera vänder sig mot oss och besegrar oss i krig. Mänskligheten bevaras i fickor i underjorden med spillror av kvarvarande civilisation, med litet hopp om att kunna besegra maskinerna och återställa civilisationen. The terminator har en liknande synopsis.
I The hunger games finns mänskligheten visserligen kvar i ett högteknologiskt tillstånd, men har fallit in i någon sorts fascistisk existens under en diktator. Det är ett mer realistiskt scenario, givet att historien emellanåt har utspelat sig på ett sådant sätt. Ingen som levde i Rom trodde att imperiet en dag skulle gå under och falla i barbarernas händer, men det hände i vilket fall som helst – inget är permanent.
Andra civilisationer som har gått under är Egypten, Babylonien med flera, oftast genom erövring, emellanåt genom kollaps (som under bronsåldern). Stora delar av den civilisatoriska kunskapen fortlevde bland erövararna, men mycket föll i glömska, som de språk och skriftsystem som nyttjades och först tusentals år senare återupptäcktes och avkodades.
När Västrom föll under germansk folkvandring och invasion fortlevde istället latin som liturgiskt språk, medan det mesta av det övriga föll i träda. Antikens samlade kunskap försvann och analfabetismen bredde ut sig under ett tusenårigt religiöst mörker. Kunskapen bevarades visserligen i Östrom och i de islamiska kalifaten, men den kunde alltså ha utraderats helt och hållet, med enbart fragment kvar i bevarade böcker, skrivna på ett språk som ingen längre förstår.
I dag finns den samlade kunskapen spridd över så många civilisationer att samma scenario inte kan upprepas med mindre än att samtliga civilisationer går under samtidigt. Det kan i sin tur bara ske genom något externt fenomen som ett större asteroidnedslag, snabbt eskalerande klimatförändring eller en pandemi (som i 12 Monkeys), eller genom kall nukleär vinter efter ett omfattande kärnvapenkrig.
Vi kan utesluta utomjordisk invasion, och rymdens större bumlingar har vi faktiskt koll på – vi har förmåga att skjuta dem i mindre farliga bitar om de skulle utgöra ett hot. Klimatförändringar sker hela tiden, men de enda som kan utgöra ett hot mot mänskligheten är sådana som resulterar i snabb nedfrysning likt under yngre dryas vid -12 ka, vilket skulle kunna ske efter ett omfattande supervulkanutbrott eller en nuklär vinter.
En pandemi som den innevarande är inget existentiellt problem för mänskligheten, men en farsot med samma smittsamhet som Sars-CoV-2, samma dödlighet som ebola och samma långa inkubationstid som hepatit skulle kunna dräpa större delen av mänskligheten och mer eller mindre göra slut på civilisationen. En sådan organism är faktiskt fullt möjlig.
Givet att mänskligheten reduceras till någon miljon individer globalt, hur snabbt kan vi då stövla om systemet och återgå till en existens som liknar dagens? Överlevarna har möjlighet att – som i Mad Max – suga musten ur civilisationens rester under rätt många år, men samtidigt kommer sannolikt fraktioner att uppstå. I avsaknad av en centralmakt urartar det – som i Mad Max – troligen i anarki, och under sådana förhållanden blir det svårare att återbygga.
Småningom måste man bruka jorden själv, utan tillgång till maskiner och bränsle att köra dem med, om man vill ha mat efter det att alla konserver är förbrukade. Man måste antingen leva ett hårt stenåldersliv och nyttja djur och mänsklig arbetskraft, eller avsätta resurser att bygga nya maskiner och raffinera nytt bränsle.
Men den kunskap som finns i en given civilisation är höggradigt decentraliserad, och det finns inte en enda person som har mer än den ringaste aning om mer än ett pyttelitet segment av all samlad kunskap. Bland överlevarna finns sakkunniga inom en rad fält, som medicin, mekanik och annat, men eftersom den omkringliggande infrastrukturen har kollapsat får man inte mycket uträttat.
Det komplicerade samspel som vi dagligen tar för givet är inte längre möjligt, och det finns inte någon JIT-logistik att förlita sig på. Det finns inte någon import av råvaror och komponenter, och inte heller någon grundläggande funktionalitet som vattenförsörjning, avloppsrening, elförsörjning och så vidare. Alla dessa system kollapsar småningom om de inte kan upprätthållas med erforderlig personal och infrastruktur.
Utan elförsöjning kan man inte producera något i större skala, och när vatten- och avloppssystemen kollapsar breder sjukdomar ut sig. Lagren av mediciner räcker bara så långt, och det kommer inga nya, eftersom fabrikerna inte fungerar och varutransporterna uteblir. Pengar är värdelösa utan underliggande finansiella system och en stark centralmakt, och det finns således inte heller någon smidig mekanism för att byta varor och tjänster.
Ingenjörer och tekniker kan kanske rigga primitiva system för elförsörjning och annat, men det blir för en mindre elit. Internet finns givetvis inte längre, inte heller GPS, och de datorer som existerar har begränsad livslängd. Kunskap samlad på hårddiskar vittrar småningom bort, och mänskligheten har inte förmåga att bevara den fullständigt. Samtidigt måste den kunskap som finns läras ut på nytt, vilket visar sig bli svårt när resurserna tryter.
Det är alltså inte bara att putsa lite på fabrikerna och starta upp allt på nytt. Det är inte bara så att den nödvändiga infrastrukturen inte längre finns, utan det saknas även personal för att driva denna omfattande verksamhet. De flesta måste nu bruka jorden och utföra mer grundläggande sysslor, och det finns mindre kapacitet för att bemanna andra verksamheter.
Den miljon människor som finns globalt är kanske församlad i hundra städer om tiotusen individer vardera. Det är i samma storleksordning som i de första civilisationer som växte fram under yngre stenåldern. Vi behöver visserligen inte återupprepa utvecklingen, utan kan ta stora kliv givet den kunskap vi har, men det fordrar ändå att vi ökar befolkningen dramatiskt.
Fördubbling av folkmängden för varje ny generation om tjugofem år kräver att varje kvinna föder i snitt fyra barn, exklusive sådana som dör till följd av ökad frekvens av sjukdom. Efter hundra år har världsbefolkningen då ökat till sexton miljoner, och efter två hundra år når man en kvarts miljard.
Det är först med en sådan befolkningsstorlek som man kan nå samma civilisatoriska grad som vi har i dag, nämligen när man kan bemanna det omfattande maskineri som driver världens produktion, transport och övriga funktionalitet. Industrialiserat jordbruk är en given komponent i en sådan utveckling, för att frigöra arbetskraft för andra syften.
Detta under förutsättning att man i de hundra byarna om tiotusen personer kan ordna något slags fungerande styre som medger en sådan utveckling, och därefter vidmakthålla kursen i några hundra år. Alternativt infaller en ny medeltid, och kanske skulle vi få en renässans först efter tusen års mörker, varvid den gamla kunskapen snabbt kan återupptäckas. Det har ju hänt förr, och kan således ske igen.
Mot det sistnämnda talar emellertid att vi känner existensen av denna kunskap, och därför har en ambition att så snabbt det bara går nyttja den, även för så primitiva syften som att vidga eller bevara den egna makten. Eftersom vi känner fördelarna med radio, förbränningsmotorer, solceller och andra tekniker blir det en elementär strävan att snarast möjligt åter ta dem i bruk, innan en potentiell motståndare gör det – det är inte riktigt samma sak som vittrande romerska akvedukter och vägar under medeltiden.
Men för denna strävan efter en snabb återgång kan man likväl tänka sig ett motstånd i form av extremistisk religion, alltså samma fenomen som drabbade Europa under medeltiden och islam efter det. Man skulle kunna tolka apokalypsen som ett gudomligt straff för våra synder, och därmed skulle det vara moraliskt fel att åter beträda denna syndens väg – dessutom finns ju all kunskap av värde i Skriften?
