Kategorier
Kina Språk Tibet

Språka på tibetanska

I Sverige har vi en debatt kring huruvida invandrare ska tvingas avlägga ett godkänt obligatoriskt språktest för att kunna erhålla medborgarskap, ett krav som inte ställs på den som föds utan språk i landet. Man motiverar saken med att kunskaper i det svenska språket är om inte nyckeln till integration så i alla fall ett gott verktyg för den som vill lyckas i det svenska samhället. Gott så.

I Kina är situationen radikalt annorlunda. I det väldiga landet talas ett otal dialekter i ett tiotal olika topolekter som är inbördes oförståeliga. Den som talar mandarin i Beijing förstår inte den som talar wu i Shanghai och Suzhou, och den som pratar kantonesiska i Guangdong begriper vanligen inte den min-dialekt som pratas i Fujian och på Taiwan. Samma förhållande gäller topolekter som xiang, gan och hui eller rent av andra språk som arabiska och tibetanska.

Standardspråket i Kina är mandarin, en nordlig dialekt med stort utbredningsområde. Mandarin motsvarar vår rikssvenska, medan gammalt svenskt dalmål på samma sätt motsvarar exempelvis shanghainesiska, en topolekt som skildes ut från samma träd som mandarin för ett par tusen år sedan och därefter genomgått olika förändringar, bland annat genom intensiv kontakt med Japan – shanghainesiskan har därför, precis som svenskan, två ordtoner istället för de fyra eller sex morfemtoner som finns i alla andra kinesiska dialekter.

Givet denna kaotiska situation kan man tycka att det vore bra och lämpligt om det funnes en gemensam standard som alla medborgare omfattades av, något som idag inte är fallet. Det är i alla fall den kinesiska regeringens mening, och av det skälet lärs mandarin ut i landets alla skolor. Det är i sig inget konstigare än att svenska lärs ut i alla svenska skolor – hur skulle det kunna vara på annat sätt?

Men stopp och belägg! Att man i områden med tibetanska befolkningsgrupper nu meddelar undervisning, förutom i engelska och tibetanska, på just riksspråket mandarin ses av samma klientel som förespråkar språktest för invandrare i Sverige som ett slags förtryck av tibetaner. Man kan här observera att tibetanska alltjämt är och förblir grundspråk i all lägre undervisning, medan den högre utbildningen domineras av mandarin.

Ett klagomål kring Tibet har varit att tibetanerna är förtryckta och att de diskrimineras – men om diskrimineringen bygger på otillräcklig kunskap i riksspråket måste det väl rimligen vara i sin ordning att åtgärda detta, och var annars skulle detta ske än i skolan?

Nyckeln till att förstå detta synsätt ligger förstås i att det fortfarande finns de som tror och anser att Tibet är «ockuperat» och att det kommer att bli «fritt» någon dag. I ett sådant grumligt perspektiv kan det säkert uppfattas som kulturimperialism att undervisningen bedrivs på ett för alla i landet gemensamt språk.

Men nu är Tibet en del av Kina och kommer så att förbli. Är det då bra eller dåligt att även tibetanska befolkningsgrupper får fullvärdiga kunskaper i det språk som är nyckeln till framgång?

Kategorier
Filosofi Kina Kultur

Trilogen: en modern, rationell och enhetlig filosofisk etik

I de monoteistiska religionerna från Västasien finns beskrivet en dekalog med tio budord, som legat till grund för den kristna moral som präglat stora delar av Västvärlden under lång tid. Det är en godtycklig samling etiska påbud, varav de två (eller tre) första upptar sanningsmonopolet med att bara ha en enda gud enligt det monoteistiska anspråket. Dessa bud kan i en modern och upplyst motsvarighet reduceras till budet att man inte ska ha någon gud alls, eftersom det inte finns något empiriskt stöd för en sådan hypotes. Den agnostiska tanken att det mycket väl skulle kunna finnas ett sådant väsen men att vi inte säkert kan veta måste förkastas, då det inte råder en likvärdig sannolikhetsfördelning mellan de båda alternativen – det allra sannolikaste är att det inte finns någon gud, och vi bör således förhålla oss till detta.

Övriga bud i dekalogen är högst godtyckliga påbud om att inte begå sådana handlingar mot andra som människor instinktivt värjer sig från, som mord och stöld. Det är inte moraliska utsagor i egentlig mening, utan just instinktiva; kring moral finns alltid delade meningar. Men man kan bygga en praktisk etik genom att generalisera detta hopkok av godtyckliga utsagor till ett påbud om att man inte ska handla mot andra så som man inte vill att andra ska handla mot en själv, det vill säga att man tillämpar ett empatiskt förhållningssätt till omvärlden med grund i en egoistisk betraktelse. Denna definition är inte huggen i sten, utan är relativt plastisk. Det enda man kan vara säker på är att instinktiva handlingar omfattas (och de omfattas även i juridisk lag, för säkerhets skull), men man kan bygga på med godtyckligt många personliga förhållningssätt.

I dekalogen finns också ett antal verkligt moraliska bud, som att man inte ska känna begär till sin nästas hustru eller andra ägodelar (den kristna kvinnosynen). Även detta synsätt kan reduceras till en allmän hållning om att man bör utplåna sin otillfredsställelse, det vill säga att man bör sträva efter att hålla sina laster i schack och inte låta sig kontrolleras av mer sjukliga begär till mat, sex, droger, pengar med mera. Det är ett påbud om att öva sig i självkontroll, det allra svåraste budet att efterleva.

En modern, rationell och enhetlig filosofisk etik kan då formuleras i tre enkla meningar, som vi av givna skäl kan kalla trilogen:

  1. Du bör inte ha någon gud
  2. Handla inte mot andra så som du inte vill att de ska handla mot dig
  3. Utplåna din otillfredsställelse

Vi noterar att det första budet är ekvivalent med ateism. Det andra budet stammar från Konfucius (孔夫子, Kong fuzi)* och är således konfucianism; det finns en omvänd variant i den senare kristendomen, men den är av positiv istället för negativ art, och utsäger att man ska handla mot andra så som man själv vill bli behandlad – en variant som av flera skäl är sämre. Det tredje budet är i huvudsak ekvivalent med buddism, en humanistisk lära för självkontroll. Ateism, konfucianism och buddism är sinsemellan förenliga, och just den kombinationen av livsåskådningar är vanlig i stora delar av Asien.

*) 己所不欲，勿施于人
Jǐ suǒ bú yù, wù shī yú rén
Själv allt inte önskar, inte utföra mot person (idiomatiskt: Allt det man själv inte önskar, bör man heller inte göra mot andra)

Från 论语 (Lúnyǔ, Analekterna), 15:23

Kategorier
Kina Korea

Nekrokrati i förvandling

Nekrokratin Nordkorea står inför ett tronskifte. Den strokedrabbade Gim Jeongil står i begrepp att lämna över familjeimperiet till sonen Gim Jeongeun, varvid många hoppas att den kommunistiska arvsmonarkin ska ömsa skinn och öppna upp sig mot omvärlden efter tidigare kinesiskt och vietnamesiskt mönster.

Det skulle i så fall innebära att regimen inför stora mått av marknadsekonomi och slopar stora delar av planekonomin. Det innebär i sin tur att sociala reformer och ökat utbyte med omvärlden följer, om marknadsekonomin ska kunna fungera. Redan vid en blygsam marknadsorientering blir nordkoreanerna alltså friare, och de blir efter ett tag också betydligt rikare – inte i jämlikt fördelad mening, fattigdomen kommer att bestå i de stora lagren, men svälten och den absoluta fattigdomen kan utrotas på kort tid samtidigt som en medelklass kan växa fram.

För detta skulle kunna tala att Gim Jeongeun är utbildad i Schweiz och är välbekant med det fria västerländska samhället. Vore det upp till honom personligen skulle Nordkorea förmodligen kunna omvandlas till något helt annat på mycket kort tid.

Men Nordkorea är inte en monarki i betydelsen att en kung eller annan envåldshärskare styr med järnhand över hela folket, utan det finns olika maktcentra och falanger som håller varandra i ett järngrepp med hållhakar till höger och vänster. Det är det stora problemet med Nordkorea, att egentligen ingen kan förändra landet, att positionerna är helt låsta.

För att upprätthålla diktaturen är den centrala politiska ledningen beroende av militärens stöd. Utan detta skulle befolkningen i ett nafs störta regimen alternativt fly landet som lämlar. På motsvarande sätt är militären underställd de falska doktriner landet bygger sin hjärntvätt på – myten om den store ledaren Gim Ilseong och landets förestående avancemang till supermakt och dess förväntade totalseger över ärkefienden USA.

Antag som exempel att Gim Jeongeun vid sitt trontillträde beslutar att lägga om kursen och införa marknadsekonomiska reformer samt öppna upp landet mot omvärlden, ungefär så som Kina gjorde 1976 när Mao Zedong dog. Det skulle innebära avsevärt ökade handelsförbindelser och andra utbyten med Sydkorea och Kina, varvid dels den förljugna retoriken inte längre skulle kunna trollbinda befolkningen och dels de flesta handelsresande skulle ta genvägen att stanna permanent i Sydkorea eller i Kina (vilket de redan gör, om de lyckas passera gränsen).

Nordkorea skulle då falla samman och militären omedelbart förlora sitt inflytande, vilket man inte skulle tolerera; militären skulle genomföra en statskupp och publikt avrätta Gim Jeongeun som en förrädare till den store ledaren Gim Ilseongs ortodoxa lära, och därefter tillsätta en marionett som statschef.

Av detta kan vi dra två slutsatser. Den ena är att reformer måste genomföras ganska försiktigt, med en början vid inrikes ekonomiska reformer. Den andra är att reformer måste beslutas gemensamt av alla maktcentra, främst centralregeringen och militären; man måste vara överens om att bryta dödläget och låta nationen skrida framåt i utvecklingen – en utveckling som bara kan landa i att Nordkorea småningom upphör att existera som nation vid en återförening med Sydkorea, det vill säga att makteliten i Nordkorea avsäger sig sin makt och sina positioner och ger upp femtio års meningslös kamp.

Det kan hända. Det var nämligen vad som hände i Östtyskland, och det var ungefär vad som hände i Sydafrika. Och något liknande hände i Kina, när den ledare som med sin personkult blockerade all förändring försvann för snart 35 år sedan. Det verkar även hända i Kuba, när arvsmonarkin där har sin gilla gång och Raul Castro tar över efter sin bror; man har redan antytt en modernisering. Kommunistdiktaturerna vittrar sönder och marknadsliberalismen knackar på dörren.

Nordkorea är dock ett unikum i denna klubb, en närmast patologisk regim som kanske inte går att lösa upp på fredlig väg, just för att militären har en sådan stor dominans. I kommunistdiktaturer är det vanligen proletariatet av bönder och arbetare som framhävs i retoriken, medan militärer får en mer undanskymd roll.

I exempelvis Folkrepubliken Kina har begreppet gōng-nóng-bīng (工农兵) för arbetare, bönder och soldater ofta använts som retorisk figur. Det är en variant på en mer traditionell indelning i shì-nóng-gōng-shāng (士农工商) för lärde, bönder, arbetare och handelsmän, de fyra klasser som historiskt utgjort stommen i den kinesiska kulturen. Militären har förstås alltid spelat en stor roll, men har inte setts som en klass i sig utan mer som ett redskap för att upprätthålla statens auktoritet.

I Nordkorea är militären dock den främsta av klasser, vilket uttrycks i begreppet seongun (선군, 先軍, kinesiska xiānjūn, armén först). Militären är i Nordkorea allt, medan bönder och arbetare får finna sig i en undanskjuten position. Intellektuella prestationer är mest hyllade i flaggans symboler, som brukligt i kommunistdiktaturer.

Militärens position innebär att stora delar av de offentliga utgifterna spenderas på vapen och trupp, och det förklarar även Nordkoreas desparata kamp för att skaffa kärnvapen i en tid då man inte har några andra attribut att sätta emot – Sydkorea är ljusår före i utvecklingen, inte minst ekonomiskt. Om Gim Jeongeun ska kunna förändra Nordkoreas inriktning måste han således övertyga inte bara sina politbyråkolleger, utan även den militära ledningen, att landet på sikt inte har något annat val än att reformera sig och rätta in sig i världsordningen.

Kategorier
Kina

Kinesisk huji och svensk kommunarrest

Ett intressant dilemma i Kina är att marknadsekonomin kräver stora mått av fri rörlighet samtidigt som den fria rörligheten hotar att skapa socialt kaos. Kina har likt andra länder under större delen av historien varit en bondenation, och eftersom industrialiseringen i Kina blev försenad av en rad skäl snabbspolar man nu detta historiska förlopp. Det innebär en kraftig urbanisering, där folk från den underutvecklade landsorten söker bättre möjligheter i de utvecklade och rika städerna.

I Kinas städer arbetar runt hundra miljoner migranter under usla förhållanden. De har lägre lön än den inhemska befolkningen, sover inte helt sällan i plåtschabrak eller barracker, samt omfattas inte av de förmåner som den inhemska befolkningen åtnjuter – skolgång för barnen, sjukförsäkring med mera. Ändå anses det som en betydligt bättre giv än att stanna kvar på landet. Man flyttar till staden i hopp om att småningom finna en bättre karriär eller för att spara ihop till en utbildning för sitt barn, ty en utbildning öppnar fler dörrar.

Inte oväntat innebär denna situation sociala spänningar. Den inhemska befolkningen i städerna ser ned på migranterna som en andra rangens medborgare, och det är naturligtvis helt otänkbart med social blandning dessa sociala klasser emellan. De manliga migranterna har lämnat kvar sin familj på landet och har inget egentligt liv att tala om annat än att bidra till familjens försörjning och spara till en bättre framtid. I spåren följer våldtäkt och annan kriminalitet när tålamodet och orken brister. De kvinnliga migranterna väljer ofta sexhandel, vanligen för att få residensstatus genom sin arbetsgivare efter några år.

Runt om i Kina sker årligen över hundra tusen upplopp eller andra «massincidenter», vilket är ett mått på de spänningar som finns mellan stad och land. Det är inte helt ovanligt att migranter och landsbor grundluras eller rent av körs över av både företag och lokala partipampar. I extremfallen förekommer regelrätt slaveri, där till och med bortrövade barn nyttjas som arbetskraft.

Sedan antikens första dynastier har Kina tillämpat ett folkbokföringssystem kallat hùjí (户籍) för att kontrollera befolkningsresurser och driva in skatt. I detta hùjí, där hù (户) betyder hushåll eller familj (egentligen dörr) och jí (籍) betyder bok eller register, utgör varje individs enskilda akt en hùkǒu (户口). Kǒu (口) är helt enkelt ett räkneord för bland annat personer, och betyder egentligen mun.

Hùjí-systemet är således inte en uppfinning av «regimen» i Kina, utan är av betydligt äldre datum. Det är inte heller begränsat till Kina, utan används i angränsande länder som Japan, Korea och Taiwan. Däremot har kommunistpartiet sedan 1958 byråkratiserat systemet för kontrollsyften, bland annat just att förhindra okontrollerad migration och urbanisering.

Sedan Kina övergav planekonomi och kommunism efter Mao Zedongs död 1976 har systemet luckrats upp i omgångar. Det är numera inte olagligt att söka sig till andra delar av landet, utan man får vanligtvis tillfälligt «uppehållstillstånd» mot en måttlig avgift om man har en arbetsgivare. Polisen struntar vanligen i dem som helt saknar tillstånd, men det var annars den typen av migrantförsäljare som städades undan inför olympiska spelen i Beijing 2008.

Det tillfälliga tillståndet medger inte sociala förmåner på uppehållsorten, utan sådana är alltid begränsade till den ort där man är formellt registrerad. Med en universitetsutbildning eller med en arbetsgivares hjälp kan man byta hùkǒu, och man kan naturligtvis också fiffla till sig residensstatus genom mutor och guānxi (关系, kontakter). Problemet är att fattiga migranter sällan har möjlighet att nyttja sådana utvägar.

Man kan jämföra med personer satta i utanförskap av svenska myndigheter. Exempelvis personer som uppbär socialbidrag befinner sig i praktiken i kommunarrest och har inte möjlighet att flytta fritt – socialtjänsten har nämligen ingen skyldighet att bistå personer som inte är folkbokförda i kommunen, vilket leder till en moment 22-situation.

Man kan också jämföra med de propåer som lagts av främst den borgerliga alliansregeringen om att begränsa invandrares och papperslösas rörelsefrihet, att de inte ska få bosätta sig fritt, i syfte att motverka ghettoisering och framväxten av etniska enklaver och parallellsamhällen. Samma strukturer som finns i Kina finns alltså även hos oss, men i mindre skala och på något andra grunder.

Det är inte så att man är omedveten om problemet i Kina. Tvärtom medger man att det är en form av diskriminering. Problemet är som sagt man inte bara kan skrota systemet rakt av, ty då skulle alla andra system braka samman. Systemet är vidare ett bromsande hinder för Kinas fortsatta ekonomiska utveckling, men samtidigt ett verktyg för att förhindra socialt kaos.

Det är detta dilemma Kina har att lösa, och det kan uppenbarligen bara ske gradvis, samtidigt som satsningarna på att driva den ekonomiska utvecklingen in mot landsbygden fortsätter.

Migrantarbetare i Shanghai
Kategorier
Kina Politik Xinjiang

Riksdagen bjuder in separatistisk terrorist

«Mellan 1999 och 2005 fick hon som fånge uppleva brutalitet, isolering och tortyr, dömd för att ha röjt statshemligheter.» (Svenska dagbladet, 2009-12-02)

«‘The hell in this world is Chinese prison,’ she says, though she says the prison guards ‘didn’t dare’ torture her because her case was too well-known in the international community.» (Far Eastern Economic Review, 2009-07-08)

Rebiya Kade’er (热比娅·卡德尔) tycks inte ens för sig själv kunna hålla reda på huruvida hon torterades eller inte, men det är klart att det finns ett givet syfte i att framställa en motpart i dess grymmaste dager – ett vanligt fenomen med så kallade dissidenter från Kina.

Alternativt kan Kade’ers försäkran om att hon inte tillhör den terrorstämplade organisationen Östturkestanska islamiska rörelsen (ETIM) komma i ett helt annat ljus i denna mytomana framställning – om hon uppenbart ljuger om det ena kan det tänkas ligga nära till hands att hon ljuger även om andra och viktigare saker.

Klart är i alla fall att hon fängslades för att ha försett sin separatistiske man i USA med information samt hållit kontakt med andra ledande separatister i Xinjiang. Man kan ha synpunkter på detta, särskilt som västerländsk liberal, men hon dömdes enligt gällande lag.

Klart är också att hon sedan hon utvisats till USA även har tagit ställning för ett fritt «Östturkestan», en frihet som aldrig någonsin förelegat. Xinjiang (新疆), eller det nya gränslandet, har under historien växelvis tillhört Kina och Ryssland, och sporadiskt även lydit under andra regimer, som det brittiska imperiet.

Ryssland hade som princip under ett par hundra år att roffa åt sig kinesiskt territorium, en företeelse som senare gick i arv till Sovjetunionen. Den «självständighet» som Turkislamistiska republiken Östturkestan hade 1933–34 kom således till genom en rysk kupp, och «landet» kontrollerades även av Ryssland.

Den andra perioden av självständighet inträffade under det kinesiska inbördeskriget 1944–1949, då centralmakten i Kina var otydlig och saknade resurser att kontrollera alla delar av riket. Denna självständighet var begränsad till några enstaka distrikt i norra Xinjiang och kom till genom en sovjetstödd kupp. Kina återtog kontrollen efter kommunisternas seger mot nationalisterna 1949, på samma sätt som i Tibet.

Före modern tid existerade i Xinjiang överhuvudtaget ingen självständighetsrörelse, och det fanns knappast heller någon föreställning om regionen som ett «land» – befolkningen bestod företrädesvis av inflyttade nomadstammar utan central ledning.

Precis som i Tibet bygger dessa separatistiska självständighetsrörelser på utländsk inblandning. Amerikanska CIA tränade och bidrog ekonomiskt till militär separatism bland exiltibetaner som ett led i kalla kriget och på grund av Tibets geopolitiskt strategiska läge. Den politiken övergavs när USA och Kina närmade sig varandra 1970.

Under Reagans period som amerikansk president följde emellertid en förnyad strategi av mer öppet slag, främst genom installationen av National endowment for democracy (NED) 1984, en privat stiftelse som huvudsakligen finansieras av amerikanska kongressen och vars syfte är att verka för demokrati i andra delar av världen.

NED ger exempelvis bidrag till Reportrar utan gränser, en organisation som förra året gick i täten för att svärta ner Kina inför de olympiska spelen i Beijing. NED har också finansierat lämpliga kandidater i olika länder för att öka vinstchanserna – även en så stabil demokrati som Frankrike har fått smaka på detta slags imperialism, då USA tyckte illa om Mitterands socialistregering; demokratin behövde en puff i rätt riktning (mot höger), som så ofta när USA lägger näsan i blöt.

Framförallt har NED återupptagit CIA:s verksamhet kring Tibet, med ekonomiskt och annat stöd till tibetlaman och separatistiska organisationer i exil.

Kan man tänka sig att NED återfinns även i Xinjiang? Jo, World Uyghur Congress (WUC) stöds finansiellt av NED, och i WUC sitter som president ingen mindre än Rebiya Kade’er. WUC är en paraplyorganisation för olika självständighetsrörelser, och alltså per definition ett separatistiskt organ – man driver med amerikanska pengar frågan om självständighet för Xinjiang gentemot Kina.

Huruvida Rebiya Kade’er i egenskap av president för en separatistisk organisation hade något att göra med de etniska kravallerna i Ürümqi i somras återstår att bevisa. Kina påstår sig ha bevis för att så är fallet, medan Kade’er själv tillbakavisar påståendena. Så mycket står i alla fall klart att kravallerna initierades och eldades på av just utländska separatiströrelser (om någon undrar varför Kina stängde av internet och mobilnätet i Xinjiang), separatiströrelser som står under WUC:s inflytande.

Det är en sak att i egenskap av medborgarrättskämpe verka för bättre villkor för minoriteter och mot orättvisor av olika slag, men en helt annan att förespråka separatism och underblåsa etniskt våld så som i Tibet och Xinjiang; vare sig tibetlaman eller Kade’er har någon befolknings mandat att verka på detta sätt, även om de båda ofta framställs som folkliga hjältar i västliga medier.

Att Sveriges riksdag på kristdemokratiskt initiativ bjuder in Rebiya Kade’er ter sig i ljuset av detta mycket märkligt, liksom det är märkligt att samma riksdag årligen har «manifestationer» för folket i Tibet. Det är märkligt för att det sänder dubbla budskap till omvärlden och skadar relationerna med Kina – Sveriges officiella hållning är nämligen den rakt motsatta, att båda de autonoma regionerna är en del av Kina.

Med den hållningen kan man helt enkelt inte låta en terrormisstänkt separatist orera i landets beslutande församling. Man kunde då lika gärna bjuda in Osama bin Laden, vars al-Qaida för övrigt är associerat med östturkestanska separatistorganisationer.