Kategorier
Kina Kultur Liberalism Politik Religion Ryssland

«Judiskt liv»

Det är en märklig term, och den används strikt taget bara av ett visst klientel, samt av politiker som vill godhetssignalera. Frågan som ofta ställs i sammanhanget är huruvida vi «vill ha judiskt liv i Sverige», vad man nu menar med det. Manlig könsstympning?

Bonnierägda storkukstabloiden tar med jämna mellanrum upp frågan i sina anonyma ledarstick, då i samband med det «judehat» som sägs grassera. Det tycks vara extra viktigt under det folkmord som judar nu bedriver i Gaza, och under en tid sades i denna typ av medier faktiskt inget alls om sagda genocid, utan bara pladder om hur vedervärdigt Hamas är.

Andemeningen är att judar i Sverige inte ska behöva klä skott för Netanyahus brott mot mänskligheten, ett bekvämt alibi som emellertid inte hindrar den judiska diasporan från att mangrant vifta med den israelitiska vimpeln emellanåt. Det är att både ha och äta kakan.

Men principiellt är det förstås riktigt, så låt oss då tillämpa denna princip konsekvent över hela linjen, så får vi se om Expressen faktiskt håller måttet. En i förstone lika naturlig fråga som huruvida vi vill ha «judiskt liv» i Sverige är om vi i samma utsträckning vill ha «ryskt liv»?

När allt kommer omkring ska inte vanliga ryssar och ryska företag behöva finna sig i kollektiv bestraffning för vad Putin gör, i analogi med resonemanget ovan om judestatens människorättsbrott. Men i realiteten ser vi rysk kultur undertryckas och ryssar i allmänhet behandlas illa.

Lyfter man på holken på det utedass som heter Flashback får man en ganska träffsäker bild av hur ryssen i gemen uppfattas av svenskar. Flugorna som surrar kring den demagogiska stanken berättar om att ryssar är ett vidrigt folk, i kontrast till det genetiskt och kulturellt identiska ukraïnska folket, som ses som högtstående och så vidare.

Den uppfattningen manifesteras i lite finare termer i det officiella Sverige, när ryskortodoxa kyrkor vräks från kommuner eller då ryska produkter tas bort från det stora statliga bolagets sortiment. En tillverkare av mjölkkultur fick nog av ortodoxa kupoler på sin kefir, och en del tyckare i lådvinsvänstern har på halvt allvar muttrat om att bannlysa Dostojevskij från biblioteken, där man ju redan har bokbrännarvanan inne.

Frågan är nu på vilket sätt Expressen har motarbetat denna rasism och aversion gentemot ryssar och rysk kultur? Svaret är att det har man inte, utan man har tvärtom gått i första ledet för att inskärpa hatet. Med lite finare ord än på det flashbackska utedasset, men avföringen är ändå av samma fräna sort.

På samma sätt kan man fråga huruvida vi vill ha «kinesiskt liv» i Sverige, på vilket storkukstabloiden säger blankt nej. Här är det inte bara en uppenbar säkerhetsrisk som infinner sig när kommunistregimen i Beijing kan få för sig att installera avlyssningsutrustning i Volvobilar, Tiktokappar eller Labubudockor, utan varje enskild kines är enligt Expressens paranoida resonemang en potentiell «cell» som kan aktiveras för kommunistpartiets räkning.

Därför ska vi inte ha konfuciusinstitut vid svenska universitet, och därför måste kinesiska doktorander finna sig i särskild säkerhetsprövning. Alla kineser och företag är nämligen den kinesiska statens instrument, utan egen vilja och ambition, om man får tro den kontinuerliga demagogin i blaskan.

Till skillnad från judar, som är det mest högtstående folk världen känner, med vattentäta skott till regimen i Tel Aviv. Inga israeliska intressen verkar i Sverige och bland den judiska diasporan, och så vidare.

Man kunde kanske inflika att det är skillnad på svenska judar och utländska ryssar och kineser, men resonemanget ovan gäller alltså även svenskar med rysk och kinesisk bakgrund. De där ortodoxa kyrkorna man vill riva har stått där i decennier, men ses nu som Putins verktyg.

Det är människosynen det handlar om, att ett visst folk är så mycket finare och exceptionellare än andra. En vedervärdig människosyn, som framförallt Bonniers och Stampens publikationer propagerar.

«Judiskt liv» i Sverige.
Kategorier
Europa Politik Ryssland USA

På fel sida historien

Putin kom, såg, segrade. Ungefär så kan man sammanfatta toppmötet i Alaska mellan de ryska och amerikanska ledarfigurerna, en tillställning där röda mattan rullades ut för Putin inför hela världens ögon. Därmed bekräftades ånyo att USA har dragit sig ur stridigheterna, för att istället söka mäkla fred.

De som bestämmer här i världen – det vill säga Trump, Xi, Modi och Putin – är således överens om att spektaklet är över, och att Ukraïna bara har att bita i det sura äpplet, skriva på avtalet samt börja återbygga sin illa sargade nation. Allt medan de som inte bestämmer, det vill säga européerna, lovar fortsatta sanktioner och vidare motstånd, mest till men för den egna ekonomiska utvecklingen.

Ett Europa som rustar till tänderna för en fiende som bara finns i de egna huvudena, samtidigt som industrin och ekonomin går på tomgång, kan nämligen bara förlora ytterligare moment och kraft. Man befinner sig uppenbarligen på alldeles fel sida om historien, då man vägrar att se realia utan framhärdar i idealistiska lustgasfantasier om att «Ukraïna inte får förlora kriget».

Mellan EU och Ryssland finns redan vattentäta skott, med undantag för den naturgas Europa alltjämt handlar av Ryssland – man är i själva verket den största importören av rysk gas i världen, och därmed en finansiär av det krig man säger sig vilja stoppa. Därmed har fler sanktioner ingen som helst verkan, eftersom det inte finns något kvar att sanktionera, med undantag för sagda gas – men då skjuter européerna sig själva i foten.

Rysk ekonomi tuffar däremot på som tåget, och det beror inte som den västliga propagandan har det på att man har ställt om till krigsekonomi, utan på att man har styrt om handeln till Kina, Indien och det globala syd snarare än EU. Det man eventuellt behöver från EU, som förlegade tyska bensinbilar och lyxkrimskrams från Frankrike, kan man alltid plocka in via centralasiatiska transitländer till ett visst extra courtage.

Men förr eller senare skingras lustgasdimmorna, och den bistra verkligheten tränger sig slutligen på. Frågan är då vilken sorts damage control man ämnar ställa till med för att i efterhand motivera hur man kunde trampa så snett.

Det gäller sådana som klovnen Paasikivi, «experten» som i tid och otid får husera i media med amsagor om att den ryska ekonomin står på fallrepet och att det snart vänder på slagfältet. Denne Sveriges svar på Bagdad Bob har i drygt tre år «förutspått» rysk kollaps och Ukraïnas omedelbart förestående seger, medan verkligheten har visat sig vara något annorlunda beskaffad.

Mediehusen har för övrigt att rannsaka sig själva, i synnerhet de statsmedier som har att verka objektivt och opartiskt, men som i själva verket har blivit en del av propagandamaskineriet, med daglig socialporr och snyftreportage från Ukraïna, signerade Elin Jönsson och allt vad pajasarna heter. Rapporteringen kan karakteriseras som en enda lång påverkanskampanj och partsinlaga, och den som vill känna det verkliga förloppet får söka sig till källor utanför Sverige och Europa.

Slutligen har vi alla dessa politiker i huvudstäder runtom i Europa, papegojor som rapar samma mantra dag ut och in samt skyltar med omväxlande Ukraïna-flaggor och pridevimplar, lallande byfånar som gärna sätter sprätt på medborgarnas surt förvärvade slantar på ett krig som sedan länge är förlorat samtidigt som man låter den egna ekonomin och utvecklingen gå i stå.

För dessa kretiner är utgången förstås given. De förlorar småningom makten och försvinner ur historien, medan mer radikala alternativ vinner terräng. Och i Moskva sitter Putin kvar, sist och längst av alla, tillsammans med Xi i Kina. De får sista skrattet, samtidigt som lustgasampullerna i Europa inte längre har någon effekt.

Kategorier
Kina Politik Teknik USA

Kina nobbar Nvidias chips

Den amerikanska skurkstaten beslöt 2011 (Wolf amendment) att Nasa inte får samarbeta med Kinas motsvarighet (Guojia hangtianju, 国家航天局), under premissen att Kina stjäl amerikanska tekniska hemligheter och nyttjar tekniken för militära ändamål. Det sistnämnda är förstås sant, och det går inte att åtskilja rymdteknik för civila respektive militära ändamål.

Men så här fjorton år senare dominerar Kina i rymden, och kom för ett tag sedan tillbaka med grus från månens bortre sida. Stoftet innehåller nya legeringar som inte existerar på jorden, och som därför är intressant ur materialteknisk synvinkel. Kina har erbjudit sig att dela måndammet med världens alla forskare, förutom USA:s, eftersom man där alltså har en lag som förbjuder sådant samarbete.

På samma sätt förfogar Kina över världens snart enda rymdstation, det toppmoderna Himmelspalatset (Tiangong, 天宫). Föråldrade Internationella rymdstationen (ISS) ska snart pensioneras, och det finns för närvarande inget som kan ersätta den. Även här gäller att Kina har sträckt ut en hand till världens forskare att arbeta på Tiangong, minus USA, med hänvisning till Wolf amendment.

Med samma argument om nationell säkerhet beslöt Sleepy Joe Bidens regim att införa exportkontroller mot Kina kring avancerade chips och annan halvledarteknik, samtidigt som man förbjöd Huawei, ZTE och andra kinesiska teknikföretag att verka i USA. Man beordrade vasallstater, däribland Sverige, att införa motsvarande reformer, vilket man gjorde utan att blinka.

Exportkontrollen omfattar all sådan avancerad teknik som har minsta amerikansk komponent, varför nederländska ASML belades med förbud att skicka sina mest avancerade litografimaskiner till Kina. På samma sätt förbjöds TSMC i Taiwan och Samsung i Korea att exportera sina främsta produkter till Kina.

Syftet var och är uppenbarligen att strypa och svälta Kina till döds, och till den ambitionen kommer även Trumps tariffer på allt och alla för att få stopp på Kinas export. Det räcker inte med att bara angripa Kina, eftersom man enkelt kan exportera via tredje land.

Men även här har man stött på patrull, eftersom Kina då svarar med att införa exportkontroll kring jordartsmetaller, en produkt man kontrollerar och dominerar stort. Sådana jordartsmetaller, med särskilt magnetiska egenskaper utöver det vanliga, förekommer i all modern teknik, som mobiltelefoner, vindsnurror, elbilar och så vidare, och inte minst i försvarsmateriel – ett halvt ton sådana mineraler går åt för att tillverka ett amerikanskt F-22.

Kina skulle hellre bedriva frihandel på världen, men ställd inför faktum tvingas man till sådana åtgärder för att freda sig från den amerikanska aggressionen. Det Väst, inklusive Europa, som alltid motiverar alla sina omfattande begränsningar kring Kina med «militära ändamål», fick nu bollen i stenhård retur, eftersom jordartsmetaller har en alldeles uppenbar militär tillämpning.

Det man kan observera i verkligheten är således 1) att den som gräver en grop åt andra, småningom själv faller däri; och 2) att om man försöker begränsa någon att avancera, sporras denne att frigöra sig från sitt beroende och ha en självständig produktion snarare än att importera godset i fråga.

Den andra punkten var och är tillämplig på Kinas rymdprogram, och är det även vad gäller halvledare och chips. Man är ännu inte ikapp, men är på god väg. Och i den ambitionen sätter man även extra press på sig själv genom att hjälpa till med de amerikanska begränsningarna. Nöden är nämligen alla uppfinningars moder.

Kinas ledning har i den andan uppmanat företag att inte köpa Nvidias H20, en nedbantad version av ett mer eller mindre föråldrat grafikkort, särskilt framtaget för den kinesiska marknaden med hänsyn till exportrestriktionerna. Dels alltså för att stimulera den inhemska industrin, där man redan har bättre ersättare i form av Huaweis Ascend 920 med flera, men också för att göra sig av med beroendet från USA en gång för alla.

Även i denna genre har vi sett Kina runda de amerikanska restriktionerna, dels genom att bygga större kluster med mindre kraftfulla grafikkort och därigenom få önskad effekt för såväl militära som civila tillämpningar (väder, klimat med mera), och dels genom effektivisering på mjukvarunivå. Det senare ledde till att Deepseek tog världen med häpnad, en språkmodell i paritet med de bästa västerländska, men med bara bråkdelen av träningstiden och därmed -kostnaden.

Vad det lider kommer Kina naturligtvis att bemästra och sedermera dominera den mest avancerade halvledartekniken, och därmed avhänder man USA detta vapen. Redan nu är det alltså så trubbigt, att man kan avstå det.

H20 såldes tidigare i Kina, men även det lades till restriktionslistan efter att Deepseek chockade Washington. Trump godkände förnyad export, efter förhandlingar med Kina om att få sina magneter och under villkor att Nvidia pröjsar femton procent av vinsten till amerikanska regimen… man måste ta sig för pannan.

En intressant fråga är om Kina i framtiden kommer att slå tillbaka mot USA med samma mynt, när man själv dominerar, för att ge igen för gammal ost. Jag tror inte det, kineser har helt enkelt inte det kynnet och den karaktären (i allmänhet), utan är alltid beredda att ta i hand och gå vidare, att se den större bilden, att agera för den större kretsen dajia (大家) eller allas bästa. Det vidriga skurkbeteendet stannar därför hos USA.

Pandan fredar sig mot den aggressiva örnen.
Kategorier
Europa Politik Ryssland USA

Inga eftergifter

Trump och Putin möts under dagen i Alaska för preliminära samtal kring en lösning av skärmytslingen i Ukraïna. För Donalds vidkommande gäller saken främst att bilägga konflikten och få åtkomst till jordartsmetaller i de nya ryska oblasten. Han tror sig kunna hämta hem Nobels fredspris för det, men så fungerar det nog inte.

Vladimir vill även han få slut på inbördeskriget, eftersom det tär hårt på ekonomin och det politiska kapitalet. Men kompromissviljan är i hans fall mer begränsad, då Kreml inte kan tolerera några som helst eftergifter kring konfliktens kärna, den om Natos expansion.

Eftergiftspolitik är dålig politik, men Ryssland hade nog inte så mycket annat val än att se på när Tjeckien, Ungern och Polen anslöt 1999, trots försäkringar om att så inte skulle ske. I rask takt vidgades pakten med Bulgarien, Estland, Lettland, Litauen och Rumänien 2004, därefter med Albanien och Kroatien 2009. Montenegro och Nordmakedonien tillkom senare, och slutligen Finland och Sverige ipso facto.

Den ryska federationen försvagades kraftigt efter Sovjetunionens kollaps, och den neokonservativa chockpolitiken fungerade inte som avsett när oligarker roffade åt sig tillgångarna och korruptionen bredde ut sig. Brödköerna och andra anomalier kanske försvann, men folket blev knappast rikare. Ryssland har haft en fortsatt svag ekonomisk utveckling, men har ändå en stabil näring i energiexporten.

En röd linje gäller dock Ukraïna, vars närhet till Moskva är en säkerhetspolitisk fråga av största vikt för Kreml. Terrängen i området är dessutom flack, till skillnad från de skogiga träskmarkerna kring Karelen. Hit men inte längre, har varit Putins bud, och det är han inte beredd att förhandla om.

Väst har emellertid inte varit berett att ge upp sin murbräcka i Kiev, som man har bearbetat intensivt under lång tid i syfte att slå in en kil mot Ryssland. Trump är härvidlag ett undantag, eftersom han inte hör till samma slags klaner som har söndrat och härskat under Pax americana.

Donald gör hellre business, och med det kan Moskva leva. Putin skulle kunna ge Trump guld och gröna skogar i utbyte mot stabilitet kring Ukraïna, en ny säkerhetspolitisk doktrin som skulle garanteras av USA och helt enkelt åsidosätta hökarna i Bryssel.

Inte för att man kan lita på Västs ord, det är Natos aggressiva expansion ett levande bevis för, men Moskva har under alla omständigheter satt ned foten och visat att man inte längre tolererar fortsatt vidgning av pakten. Av det borde Bryssel dra lärdom, och därmed dra ett streck i sanden.

De sura minerna lär väl bestå under en tid, även när konflikten har bilagts. Men realpolitiken här är att Ryssland handlar friskt med Kina, Indien och många fler, och egentligen inte behöver EU, medan EU alltjämt befinner sig i energikris. Grundtipset får därför bli att kranarna snart nog slås på igen, att rören lagas och att gasen och oljan flödar som aldrig förr.

Kartan visar varför Ukraïna är så strategiskt viktigt, och varför Ryssland inte kan tolerera ytterligare eftergifter gentemot Väst.
Kategorier
Europa Kultur Liberalism Politik Teknik

Europeisk skymning

Det fanns en tid när man mangrant nyttjade Kina som piñata för dess ofria internet och brist på yttrandefrihet i allmänhet, men få förstod då att det mest var ett spel för galleriet. I bakgrunden smidde man nämligen ränker för att helt enkelt kopiera Kinas metoder, och det är väl ungefär där vi är nu.

Som brukligt i dessa sammanhang nyttjas argumentum ad passiones i form av att säga sig vilja skydda barn från allsköns obehagligheter, men det större syftet är att återta problemformuleringsprivilegiet och kontrollen över narrativet medelst de gängse grindvakterna i statsunderstödda och -kontrollerade mediehus.

EU:s «Digital services act» stipulerar således att «olagligt innehåll» måste elimineras från sociala medier och andra plattformar, i vart fall om man vill undvika godtyckliga böter om fantasiljarder euro. Det går naturligtvis inte ihop med de nationella yttrandefrihetslagar som gäller i europeiska länder, men man tror sig ändå kunna reglera nätet sålunda från Bryssels högkvarter.

Tyskarna är i vanlig ordning värst i klassen, med gryningsräder och beslag av elektronisk apparatur som straff för den som skymfar politiker och andra personer i etablissemanget. På agendan står även att införa ett förbud mot lögner, hur det nu ska regleras i praktiken.

Amerikanske vicepresidenten Vances ord om europeisk censur tog dessvärre inte särskilt hårt på de tyska fascisterna, som nu arbetar för att förbjuda Tysklands största parti, Alternative für Deutschland. Om man inte kan få bort AfD från nätet, så kan man i vart fall renodla den vänsterliberala diktaturen. För det är vad det är.

Britterna vill emellertid inte vara sämre, och har med sin «Online safety act» lagstiftat om att porrsajter och andra större sajter – inklusive Wikipedia – måste ha «åldersverifiering». Trafiken från brittiska domäner till porrsajterna störtdök naturligtvis när lagen tog effekt nyligen, men å andra sidan noterades en lika stor ökning från VPN-domäner. Vad trodde man egentligen?

Barn kan naturligtvis hantera VPN och annan teknik hundra gånger bättre än sina efterblivna päron, varför just det argumentet alltid faller pladask. Så på samma sätt som kineserna sitter vi nu till mans och kvinns med en sådan virtuell uppkoppling via något någorlunda fritt land, och i framtiden lär väl dessa öar av frihet minska undan för undan.

Sverige då? Här finns ingen skillnad alls mellan de åtta vänsterliberala partierna, som samtliga vill strypa informations- och yttrandefriheterna ytterligare. Sossar, kommunister, moderater och sverigedemokrater är helt överens om att yttermera vidga den märkliga svenska sexköpslagen genom att kriminalisera «digitala tjänster» som Onlyfans, med ett givet framtida slutmål att förbjuda all slags erotik och pornografi.

Så går alltså Europa under, i ett moras av ofrihet, censur och repression. Det är alltid så det går till, och det är ett tecken i tiden, en fingervisning om en ny och mer brutal tid. Vi har sett det förr, och vi ser det nu igen.