⚛︎ dougherty ☸︎

Studenter vid elitutbildningar förmår inte längre läsa böcker, om man får tro en artikel i Sydsvenskan om den akademiska stiuationen vid Lunds universitet och andra skånska lärosäten. Det rör sig om personer som har idel utmärkta betyg i bagaget, trots att de aldrig läser böcker.

Det handlar alltså inte om några av de åtta hundra tusen verkliga analfabeter som Sverige numera härbägerar, utan om personer som visserligen kan läsa och läser, om än mest på skärm, men som lider av klent ordförråd och inte förmår upprätthålla koncentrationen vid läsning av längre texter. Till skaran hör bland annat studenter som läser litteraturvetenskap…

Man kan istället tala om en sorts funktionell analfabetism, då man inte kan tillgodogöra sig en textmassa och än mindre analysera och sammanfatta denna. Och utan den förmågan har man nog inte på universitetet att göra.

Att förmågan och förkunskaperna ständigt sjunker är inget nytt, utan en allmän trend över lång tid, därtill i ett flertal ämnen. Det har inte så mycket med skärmen som sådan att göra, även om det är en vanlig förklaringsmodell. Mediet kan naturligtvis kvitta, och man läser lika bra på lertavlor och papyrus som pergament och flytande kristaller.

Men läser man på skärm finns det i regel annat som pockar på uppmärksamheten, nämligen ideliga «notiser» av alla de slag, inte minst meddelanden, e-post, «statusuppdateringar» och annat. Denna moderna informationsröta gör det svårt att försjunka i djup koncentration, och man hinner knappt avverka en halv sida innan fokus förflyttas.

Och eftersom denna miljö är förhandenvarande från tidig ålder, blir boken – oavsett medium – aldrig ett integrerat verktyg i den formella utbildningen och den personliga förkovringen. De korta texterna dominerar, tillsammans med annan snuttifiering i form av videor och chat.

Vad gör skolan åt detta? Man anpassar sig, eftersom genomströmningen är A och O. «Alla ska med», och därmed sänks kraven. Hela vägen upp till och inklusive universitet och högskola. Så håller det på, år efter år, och härav följer ovan skissade utveckling.

Därför har man numera inte bara förberedande kurser i gymnasiematematik vid teknisk högskola, utan även i grundläggande läsning vid många program. Studenterna får för första gången i livet sträckläsa en bok – eller «streckläsa», som de nog hade stavat det.

Detta underliga medelklassproletariat är ändå framtidens hopp, det enda vi har att tillgå för att säkra den framtida välfärden. Arma jävla land! Det säger sig självt att den typen av allmänt kognitivt handikapp kommer att medföra sämre såväl bredd som spets, och att Sverige tappar i kompetens i jämförelse med andra länder. Den enda trösten är kanske att vi inte är ensamma om denna utveckling.

Den som ställer sitt hopp till politiken att lösa detta dilemma lär bli besviken, ty den politiska klassen arbetar oförtrutet och konstant med att dana «världens bästa skola», utan att nå några andra resultat än just detta. Felet ligger så att säga i kulturen själv, och den är nog inte möjlig att förflytta med politiska grepp, i vart fall inte i en wokeliberal halvdemokrati som den svenska.

Själv är bäste dräng, och med den devisen har jag för egen del danat min miljö så att allt informationsbrus minimeras. Det innebär inga asociala medier, inga som helst «notiser» och inga andra störande element. Jag kontrollerar mina skärmar, appar och operativsystem, jag bestämmer över min omgivning.

Även under de förutsättningarna kan man emellanåt ägna sig åt förströelse som att titta på videor, och man har alltid att tillämpa något slags disciplin för att få saker uträttade. Att formulera målsättningar och att bilda vanor är en metod.

Således läser jag parallellt inte mindre än ett trettiotal böcker, under kravet att en påbörjad roman eller fackbok alltid ska läsas klart. Att läsa många böcker ger övning i att simultant underhålla ett stort antal historier, just den sortens teknik som dagens universitetsstudenter saknar.

Unga kan naturligtvis inte själva tillgodogöra sig sådan disciplin och dylika metoder, utan måste läras detta. Det är ungefär där man måste börja, och vad man kan förstå är det inte helt ovanligt att föräldrar i exempelvis Silicon Valley medvetet minimerar sina barns informationbrus, bland annat genom att förbjuda mobiltelefoner under viss tid, eller i vart fall sociala medier.

Folkpartiet och andra i politikerklasen har alltså rätt i sak när man diskuterar barns användning av modern informationsteknik, men fel i föreslagna metoder. Det kan aldrig vara politikens roll att fostra medborgare, utan den kulturen måste växa organiskt med början i hem och skola.

Det är främst i hemmet man läser böcker, och det är där den kulturyttringen måste odlas, underblåst av kulturvärlden och framförallt det näringsliv som nutilldags inte alls värderar språklig förmåga. Politiken kan bara hjälpa till på marginalen, genom den ständiga styrningen av skolan.