Kategorier
Europa Kina Liberalism Politik USA

Koerciv folkrätt

Trumps löfte om att inte starta några krig eller agera för regimskifte tycks ha vänts i sin motsats, och man måste då fråga sig varför. En uppenbar möjlighet är att presidenten, nu som förr, mest är en marionett som kontrolleras av aktörer bakom kulisserna, eller kanske av den mer bellikose Rubio.

Men en annan hypotes är att målen är indirekta och tjänar ett högre syfte, nämligen att kontra Kina. Interventionen i Venezuela var uppenbart av det slaget, då man motiverade tillslaget på det mest löjliga vis om landet som källa till narkotika, då verkligheten är så beskaffad att den mesta narkotikan kommer från Colombia och Mexiko, medan Venezuela blott tillför rännilar.

Samtidigt har Kina intresse av att utvinna Venezuelas massiva reserver av svårhanterlig råolja och därtill få ett allt starkare fotfäste i landet och på kontinenten. Just den utvecklingen vill Washington inte se, varför man plockar bort Maduro och installerar en marionettregim. Som bonus tar man hand om oljan i Kinas ställe.

Hur är det då med Irans olja? Jo, inte mindre än åttio procent av den går på export till Kina, varför vi har samma motiv som i Venezuela, att hämma Kinas tillförsel av fossila bränslen. Men Kina har också ett politiskt intresse av att hålla Tehran vid någorlunda god vigör för att kontra USA i regionen.

Det hindrar inte att de gängse motiven är del av agendan, exempelvis att bistå den sionistiska folkmördarstaten eller att understödja iranska folket att skaka av sig en islamistisk regim. Men det är uppenbarligen inte huvudsaken, eftersom man på samma sätt som i Venezuela nöjer sig med luftangrepp och precisionsattacker mot ledargarnityret.

Däremot är det motivet allenarådande i det idealistiska Europa, där man på sina håll nu dammar av tanken på en «ny» folkrätt av mer koercivt slag, det vill säga hederlig gammal bombliberalism i ny skepnad. Med en sådan «koerciv folkrätt» vill man mer handgripligen ta sig an regimer av olika slag, just på det vis som Trump har gjort två gånger på kort tid.

Men å ena sidan kan man inte ha en egen folkrätt eller ens en egen tolkning av den befintliga, utan det är en sak just för FN och det internationella samfundet. Det är själva poängen med folkrätten att i stort sett alla nationer i hela världen godtar den som rättsligt bindande dokument, det vill säga en konvention.

Men om Europa hittar på helt egna definitioner av folkrätt, eller för den delen mänskliga rättigheter, är det ingen annan än européerna själva som tar dem på allvar. Sådana konstruktioner saknar vidare all juridisk legitimitet i internationell rätt, och kan alltså aldrig motivera angrepp mot andra länder.

Rationalen för en sådan «koerciv folkrätt» är att Iran är en så hemsk regim att det är motiverat att gripa in och befria folket från tyrannin. Man kan visserligen sympatisera med tankegången, men det är i grunden bara ännu en variant på temat «vårt system är överlägset» samt «vårt system är universellt giltigt», där systemet kan växla mellan kristendom, demokrati eller egentligen valfri -ism – ävan nazister och fascister närde sådan hybris.

Om vi kan ha den uppfattningen, kan alltså företrädare för andra system också ha det. Man legitimerar på så vis andra potentater att på samma sätt som Trump avlägsna figurer som representerar andra system och värderingar, under devisen att vi ju har rätt och de fel. Putin har just fått ett argument för att skicka en skur Iskander mot Zelenskyjs gömställe (som man givetvis känner), vilket tidigare var otänkbart just på grund av folkrätten.

Även moderatjuntan och stassmister Kristersson gaggar om den «traditionella folkrätten», och menar att det snarare är resultatet som kommer att avgöra hur bombningen av iranska skolbarn kommer att tolkas i historieböckerna. Men om den tidigare historien är en pålitlig vägvisare, kommer resultatet att utebli, och vi får samma kaos som i Irak, Afghanistan och en lång rad andra länder som USA har invaderat och destabiliserat genom åren.

Till det kaoset hör inte minst ett nytt lämmeltåg av sociala turister från Mellanöstern, denna gång från Persien. Konflikten tar de förstås med sig, och därmed kommer vi att befinna oss i ett sämre läge än tidigare. Historien upprepar sig.

Gordon Chang är förstås galen, men rapporten i övrigt är saklig.
Kategorier
Asien Kultur Politik Religion USA

Iransk hydra

US-presidentens liv hängde på centimetern när han undgick ett attentatsförsök under valrörelsen, varefter historien tog en ny vändning. Trump lovade en ny tid med fred, och nu skulle det vara slut med alla former av «regime change». Men det vi ser är istället amerikansk inblandning som aldrig förr, och på kort tid har Washington nu tagit en nationsledare till fånga (Maduro) och dödat en annan (Khameini).

Det väcker frågan om vem som egentligen styr USA, för det är knappast Trump, eller dessförinnan Biden, utan de är mest nickedockor som övertalas av militära rådgivare, Pentagon och andra aktörer. Den djupa staten lever i allra högsta välmåga, och systemet lever sitt eget liv, medan presidentmakten är tämligen begränsad. Trumps personliga intresse är inte heller utrikespolitik, utan handel.

Men på samma sätt förhåller det sig i alla system, att man har mindre aktionsradie och svängrum än vad man i förstone kan tro. Det är därför svenska regeringar är så svaga, för att de är bundna av furton konventioner och måste ta hänsyn till femtielva andra inflytelserika aktörer. Det svenska folkhemmet lever sitt eget liv, den djupa staten i vår tappning.

Diktaturer är inte annorlunda, och Khameinis död innebär ingen egentlig förändring i Iran. Det är huvudlöst tro att frånfället av en enskild ledare skulle innebära att en regim faller, det är inte så det fungerar. Tvärtom finns i bakgrunden ett väloljat maskineri med en given hierarkai, som inte är beroende av enskilda figurer och inte heller är centralt dirigerat.

I den islamistiska kultur som frodas i Iran blir Khameini istället en i mängden av martyrer, som hädanefter kommer att pryda sjuttio tusen väggmålningar, parallellt med slagord mot den store satan USA. Folket kanske i stora delar skålar i smyg över Khameinis död, men är egentligen inte bekvämt med amerikansk inblandning av detta slag. Prästerskapet består, Khameini ersätts, och han var ändå i livets slutskede.

Någon resning blir det nog inte, och i så fall skulle den ändå slås ned mer brutalt än tidigare. Systemet förblir intakt, men nu med större beslutsamhet än någonsin att framgent freda sig självt, ytterst genom att utveckla kärnvapen. Det amerikanska dådet påkyndar således bara denna process, och har därmed varit kontraproduktiv, i vanlig ordning.

Vem efterträder Khameini efter hans död, frågar en kinesisk tidning nyktert, införstådd med att man enbart har huggit av en hydras huvud.
Kategorier
Kina Politik Teknik USA

Kinesiska vapen till Iran?

Amerikanska skurkregimen under dess demente «fredspresident» har i maskopi med juderegimen i Tel Aviv åter skickat robotar mot Iran, i det uttalade syftet att eliminera eller «utplåna» förmenta «hot» från Tehran. De samtal som har förts under senaste tid verkar således inte ha haft någon framgång, men frågan är vad man hoppas uppnå med dessa missilskurar.

För en sak är säker, och det är att prästerskapet i Tehran inte kan elimineras på det viset, utan i så fall får man sätta stövlar i backen och göra som tidigare i Irak, det vill säga invadera landet. Det är ett mäktigt och kostsamt militärt företag som dessutom har den nackdelen att folket då kommer att sluta upp bakom ayatollorna, för att man hatar USA än mer än Khamenei.

Man kan inte heller göra som i Venezuela och handgripligen plocka ledarna, ty för det är Iran alldeles för starkt. Och hade man kunnat eliminera sådana figurer med robotar hade skurkregimen Uschrael förfarit så för länge sedan. Den metoden fungerar bara för mål av lägre rang, men är förstås en sorts statsterrorism som har en avskräckande och hämmande funktion.

Till yttermera visso är det iranska folkets och bara iranska folkets sak att avlägsna regimen, medan all yttre inblandning i detta skeende är olaglig enligt internationell rätt. Inte för att juderegimen och dess sponsor i Washington tar någon hänsyn till det, men så är alltså de formella förutsättningarna enligt den äldre «regelbaserade världsordningen».

Eftersom denna ordning ändå aldrig har funnits i verkligheten, och eftersom den nu under alla omständigheter är invaliderad, kunde det vara hög tid för Kina att nyttja sin styrka för att jämna ut balansen i Mellanöstern. Inte för att landet någonsin lägger sig i konflikter, men man har ändå intresse av att Iran står pall mot skurkregimernas ständiga attacker.

Uppgifter i medier gör gällande att Tehran är nära att sluta ett avtal med Beijing om köp av överljudsrobotar av typ YJ-12 (鹰击, Yingji, Örnattack), en kryssningsmissil med femtio mils räckvidd och hastighet uppemot Mach 4. Exportvarianten CM-302 har något mindre räckvidd, men är ändå kapabel att slå ut amerikanska fartyg i Persiska viken.

Än bättre skulle vara om Zhongnanhai medgav export av sina hypersoniska robotar med hastigheter över Mach 5, mot vilka US-regimen saknar motmedel. Tehran skulle då kunna sänka amerikanska hangarfartyg, givet att man även får åtkomst till satellitnavigeringssystemet Beidou (北斗).

Kina har här att gå en balansgång, nämligen så att man inte ger Iran vapen som skulle kunna slå mot Israel och därmed förarga USA. Men försvarspjäser anser man sig vara i sin fulla rätt att exportera till vem man vill.

Man skulle således kunna skicka YJ-17 och YJ-19, som båda färdas i Mach 5 och av allt att döma har en räckvidd under tusen kilometer, vilket är avståndet mellan Iran och det ockuperade Palestina. Mer avancerade system som DF-17 och högre serier är däremot uteslutna, eftersom det skulle förarga USA och ställa till med förvecklingar och oförutsedda konsekvenser. Tehran skulle nog inte tveka att skicka en sådan pjäs mot Knesset, givet att USA och Israel agerar sålunda mot Iran.

Därmed skulle Iran kunna freda sig någorlunda mot amerikanska angrepp, utan att man för den skull kommer i åtnjutande av vapen som kan angripa Israel; sådana får man utveckla själva. I slutändan är det bara kärnvapen som kan ge ett fullgott skydd för Iran, på samma sätt som för Nordkorea. Den dagen kommer, och då blir Mellanöstern mer stabil.

YJ-21 med räckvidd om tusen kilometer och hastighet uppemot Mach 10 är i överkant, men skulle ge Iran herravälde över Persiska viken.
Kategorier
Europa Kina Kultur Politik USA

Kinamaxxing

Tysklands diktator Friedrich Merz är den n:te ledaren på rad som under kort tid har avlagt besök i Beijing i syfte att hedga mot den amerikanska regimen och dess handelskrig mot hela världen. Tidigare har vi bland andra sett den brittiska diktaturens Keir Starmer, Sydkoreas I Jaemyeong, Frankrikes Emmanuel Macron och Kanadas Mark Carney på besök i Förbjudna staden, ett tecken i tiden på nyordning.

Kontrasten kunde inte vara större, jämfört med situationen för en rad år sedan, då Tysklands rabiata miljöfascist Annalena Baerbock egenhändigt pajade relationen med Kina genom att mucka gräl med Beijing, eller då Kanadas pajas Justin Trudeleau kidnappade Huaweis finanschef Meng Wanzhou på amerikanska regimens begäran samt tog sig onödigt hög ton mot Zhongnanhai i en lång rad frågor.

Sedan dess har Kanadas nye ledare nyktert konstaterat att en ny världsordning råder, medan Tyskland bittert har fått erfara industridöden i kölvattnet av pandemin och den psykotiska fixeringen vid inbördeskriget i Ukraïna, men framförallt som en konsekvens av Baerbocks och andras Energieselbstmord då man lade ned kärnkraften och trodde sig kunna leva på vindkraft.

Extra svårt att leva på vind och vatten samt «ställa om» blir det om man samtidigt inför höga strafftullar på kinesisk grön teknik som vindsnurror och elbilar. Förvånad ska man inte heller bli över att det då kommer något slags reaktion på andra sidan den eurasiska kontinenten, och följaktligen har vi sett den tyska överkapaciteten på bilar korrigeras genom drastiskt minskad export till Kina.

Pimmel Merz hoppas således kunna reparera de ansträngda relationerna och bryta ny mark, då den hopplösa situationen med Trump i USA inte ser ut att förbättras under överskådlig tid. Men om han vill ha större åtkomst till den kinesiska marknaden, kunde han ju börja med att övertyga partikollegan von der Liar att skriva under det investeringsavtal som är vilande sedan 2020, då Bryssel höttade finger mot Beijing angående de sociala reformerna i Xinjiang. Nu kunde vara en god tid att inse att den sortens inblandning i Kinas inre angelägenheter helt enkelt inte passar sig, och att man inte längre har något som helst övertag.

Detta kineseri från en strid ström av världsledare har sin motsvarighet bland generation Z, som trendar med Chinamaxxing på sociala medier. Man har tagit till sig kinesisk kultur som aldrig förr, och man kan nog konstatera att den sortens vogue är intermittent återkommande sedan åtminstone 1700-talet.

Det man kan notera är att ju yngre generation, desto mer positiv inställning till Kina, medan äldre generationer behåller sin gubbsura min oförändrad. Man kan tänka sig att ungdomar funderar över den våldsamma och direkt hatiska antikinapropagandan, och ser att den inte verkar ha någon koppling till verkligheten, samtidigt som man ser hur det labila Väst beter sig som ett dampbarn.

Kina framstår därmed som ett stabilt och tekniskt spännande land med en framtid, till skillnad från ett Väst i förfall och besatt över upprustning och krig. Att man dessutom har en spännande kultur som spänner sig flera tusen år i tid bidrar till att göra Kina sexigt i tiden.

Detta är i och för sig Kinas sekel, varför denna trend inte är överraskande, utan snarare förväntad. Själv har jag kinamaxxat i ett par decennier nu, och kan med gott samvete hävda att jag har fått rätt i det mesta. Det har gett idel mersmak att dyka in i denna spännade kultur.

Kategorier
Kultur Politik

Obligatoriskt kött till obligat karnivor

Kristmupparna slänger ut ett populistiskt vallöfte om att skolor måste erbjuda ett alternativ med kött, fågel eller fisk varje dag. Fungerar för mig, men bara under förutsättning att 1) utredningsarbetet görs färdigt nu innan valet; 2) beslutet tas i riksdagen senast en månad efter att en ny regering har tillträtt. I annat fall snackar man bara skit, i vanlig ordning.

Det våta fingret i luften kommer sig av att den rödgröna folkhemsskolan mer eller mindre alltid har «vegoalternativ» samt en «köttfri dag» på menyn, men naturligtvis aldrig någonsin en plantfri dag. Enligt landsbygdsminister Kullberg (KD) är detta en tvångsvegetarisk utveckling pådriven av Miljöpartiet.

Jag skulle snarare säga att Socialdemokraterna är drivande i detta. som allt annat, främst under myndighetsvänsterns ledning i form av Livsmedelsverket, vars direktiv är A och O för institutionaliserad restaurangverksamhet i skolavårdsomsorg. För klimatvänstern är det av synnerlig vikt att främst gamla och unga – de som är i störst behov av animalisk kost – tuktas i klimatreligion och vegankost.

Att barn och unga lider av konstant trötthet till följd av undernäring i skolan och att särskilt tjejer har järnbrist på grund av den hemjärnsfattiga vegankosten tar man lätt på, och man har även överseende med att ungarna shoppar «energidryck» och godis på rasterna, så länge man får tillfälle att visa hur duktig man är i «klimatarbetet». Underordnat är därmed också elevernas prestation i skolarbetet, då detta givetvis har samband med hur väl barnen utfodras.

Man kan annars misstänka att även sparbeting ligger i grunden för denna utveckling, då priserna på särskilt animaliska livsmedel har rusat under moderatregimens mandatperiod. Skollunchen får kosta max en tia, samtidigt som lärarna äter sig mätta och belåtna för 139 kronor på uteserveringen.

Men vi är nu vid ett vägskäl. Antingen lägger vi ned skolbespisningen helt och hållet, eller så ska den omfattas av kvalitativa normer som inte får underskridas. Till sådana normer hör att varje dag erbjuda näringsrik, god och mättande mat i enlighet med människans utvecklingsbehov, det vill säga en artriktig kost med rikliga obligatoriska inslag av animaliska beståndsdelar – människan är obligat karnivor och kan inte överleva på enbart plantföda.

Vid varje lunchtillfälle ska således erbjudas kokta eller stekta ägg, kött eller fisk samt filmjölk eller fet standardmjölk, och på mackan ska enbart äkta smör tolereras, inte ultraprocssat margarin. Något vegetariskt eller annat alternativ ska inte finnas, utan den lilla klicken med specialbehov får ta med sig egen matlåda eller välja mer potatis och gräddsås.

När specialdieterna för de få försvinner, frigörs medel för den stora majoriteten att erhålla den kost man behöver för att orka med plugget. Det får vara slut nu med lättmjölksterrorn och den ultraprocessade vegantrenden.

Artriktig mat till eleverna.