Det så kallade «n-ordet» är ju en vänsterkommunistisk import av motsvarande ord i USA och anglosfären, men med den skillnaden att «the N-word» syftar på det nedsättande ordet «nigger» snarare än det neutrala «negro», som motsvarar det svenska neger. Det är därför en form av hyperkorrektion i det svenska fallet, eftersom ordet neger aldrig har haft en negativ konnotation – det är en form av paternalistisk uppfostring från elitens sida att påbjuda eufemismen, en uppvisning i godhet.
Men även i anglosfären är bruket av «the N-word» en tidstypisk eufemism, som rimmar illa med att det svärs mer än någonsin i medier numera. Det har åtföljts av en storskalig redigering av kulturen, då man har omarbetat klassiska verk som Huckleberry Finn, med efterföljd i svenska klassiker som Pippi Långstrump.
Man kunde tro att speciellt britterna borde vara mer bekymrade över att Starmer-regimen kör landet i diket och att man dignar över en allt tuffare levnadskostnadskris, men samtalsämnet för dagen är faktiskt att en skådis yttrade negerordet på en brittisk filmgala, ett evenemang som väl annars hade passerat obemärkt. Aktören i fråga, någon John Davidson, sägs ha Tourettes syndrom, men man tycks inte ha överseende med saken trots det.
Nämligen för att han ju trots allt tänkte tanken innan han yttrade den! Därmed visade han sig vara en så kallad «rasist», eftersom han umgås med sådana tankar, oaktat att han inte kan kontrollera hur han yttrar sig.
Men jag är beredd att satsa allt jag äger på att de folkpartistiska elitdamerna i Stockholms allra finaste borgarkvarter på samma sätt som Davidson faktiskt tänker «neger» när de ser en neger eller på annat sätt är mentalt engagerade i begreppet. Först efter att tanken har bildats kommer den inlärda hyperkorrektionen, oftast utan att man ens är medveten om det. Men saken kan avslöjas med lämplig elekronisk apparatur kring hjärnan.
Det är för att det är ett inarbetat begrepp i kulturen, som saknar motsvarighet. Neologismer som «afrosvensk» duger inte, eftersom nationaliteten inte är given eller uppenbar – det kan lika gärna vara en afrodansk, en afrotysk eller en afroafrikan. Adjektivet «svart» fungerar inte heller som ersättning för substantivet «neger», utan man får då komplettera med «svart person» eller liknande krångligheter. Vilket bara folkpartistiska damer i fina borgarkvarter gör i hyperkorrektion, efter att ha tänkt «neger» i preprocessorn.
Bara personer med direktlänk till det undermedvetna är därför ärliga, eftersom man inte låter filtrera sina tankar innan man yttrar dem. Men till skillnad från tourettegökarna är det en medveten och behärskad handling, en vilja av att inte låta andra kontrollera det egna språkbruket eller omdefiniera den egna verklighetsuppfattningen.
«Neger» säger jag. Vad säger du, och vad säger det i så fall om dig?
Moderatregimen har med eftertryck visat att man hör till yttrandefrihetens fiender, både i retorik, handling och lagstiftning. Det är därför ingen överraskning att ägghuvudet Bohlin ondgör sig över demonstranter som utövar sin rätt att protestera mot regimens politik respektive företrädare, och inte heller att moderatjuntan låter rättsväsendet plocka upp andra protestuttryck.
Till de senare hör Rojavakommittéernas stunt att utanför två moderatministrars respektive bostäder låta placera en korg med «hitleräpplen» och en IS-docka. «Hot» säger regimen, och dess lydiga nickedockor i åklagarväsendet håller med utan att först konsultera lagboken.
In klampar då GW Persson i ett sällsynt utspel, där han hävdar yttrandefriheten samt åtar sig att företräda den åtalade, i vart fall pekuniärt – numera har ju svensk «rättvisa» amerikaniserats så kraftigt att man måste betala för advokat och rättegångskostnader i brottmål, vilket avsevärt snedvrider balansen mellan allmogen och den välbesuttna eliten.
Man kan för all del hävda att en gräns bör respekteras vid personers privata hem, och att sådana uttryck gör sig bäst i offentligheten på debattsidor, nätet och gator och torg, men å andra sidan kan man samtidigt likställa det med att lägga en politisk pamflett i någons brevlåda. Även minstrar har detta hål mot offentligheten.
Den politiska eliten är samtidigt väl skyddad av Säpos gorillor, så till den grad att man psykar och på annat vis trakasserar den som kommer inom en radie om några hundra meter av ett skyddsobjekt. Den sortens störda beteende utsattes vi i Malmö för konstant när Säpos bestar lekte som bäst utanför ordförande Perssons (S) centralt placerade residens.
Juntans företrädare Dousa och Forssell (han med hitlergrabben) har således aldrig varit i närheten av att utsättas för «hot», och de företeelser som manifestationerna ger uttryck för är legitima. Här handlar det om politiken gentemot Syrien, i andra fall om regimens vedervärdiga stöd till judarnas folkmord – om man trodde att detta kan passera utan omfattande protester har man nog misstagit sig.
Detta är inte «hotochhat» eller ett «hot mot demokratin», som Uppblåsbara Stenergard låter meddela. Detta är i själva verket demokrati, själva fundamentet för demokrati, att utan maktens repressalier kunna uttrycka kritik mot regimens handel och vandel. Hotet mot demokratin kommer således inifrån, när moderatjuntan kontinuerligt undertrycker det fria ordet, demokratins hörnsten.
Första världskriget pågick i fyra år och tre och en halv månad, medan det ryskukraïnska inbördeskriget nu räknar fyra långa år med samma slags utnötningskrig längs en orörlig front. Det mesta talar för att konflikten kommer att överträffa första världskriget i tid, om än inte i omedelbara mänskliga förluster.
Och även om de stridande parterna bara är två till antalet, är det i övrigt nästan samma parter involverade som i första världskriget, med främst ekonomisk krigföring som ingrediens. Ett bisarrt undantag är dåtilldags neutrala Sverige, som under Kristerssons moderatregim har mopsat upp sig och för sig med stormaktsambitioner.
Tiondet till Ukraïna uppgår för närvarande till 128 miljarder kronor, händelsevis nästan exakt den summa högerregimen har tagit ut i lån för att finansiera sina märkliga krigsäventyr i Poltava. Man skjuter notan för krigsminister Jonsons eskapader på kommande generationer, som har att betala av den ökade statsskulden samt räntor på denna.
Samtidigt har Kristerssons regim kört landet i diket i övrigt, med ökad arbetslöshet, levnadskostnadskris och mer eller mindre nolltillväxt. Ladorna gapar tomma, men man ska ändå tokrusta mot en inbillad fiende för närmare fem procent av bruttonationalinkomsten, varvid reformutrymmet i övrigt blir noll och intet. Såvida man inte lånar än mer till valfläsk.
På så vis är även Sverige och övriga Europa offer i det ryskukraïnska inbördeskriget, i så måtto att man har lagt all sin prestige och alla ägg i denna krigskorg. Därmed hamnar man än längre på efterkälken gentemot USA och Kina, för att man har en fix och patologisk idé om att Putin ska få för sig att angripa Nato i ett senare skede… 🤦🏼
I verkligheten har Kreml goda grunder att försvara flanken mot ett Nato som har expanderat kraftigt i östlig riktning, och man har dragit den röda linjen vid Ukraïna. Väst har inte hörsammat denna varning, utan synat Putins kort. Därmed har vi den situation som råder, en geopolitisk strid med Ryssland med Ukraïna som ställföreträdande pjäs.
I verkligheten är Ukraïna förstås ingen «demokrati», och ingen bryr sig egentligen om ukraïnierna. Före inbördeskriget betraktades Ukraïna allmänt som den korrupta autokrati landet alltjämt är, och socialporren i stats- och kommersmedier kring det stackars ukraïnska folket är väl mest att hänföra till alldeles för känslomässigt engagerade och tokpartiska reportrar som statsteves Elin Jönsson med flera.
I verkligheten hade ukraïnska folket kunnat slippa dessa umbäranden, genom att godta Putins krav om att inte låta sig införlivas i Nato. Men på Boris Jonsons och andra västpotentaters inrådan invaggades Zelenskyj i falsk förhoppning om att man kunde «vinna» mot Ryssland med västligt stöd, och därmed beseglades Ukraïnas öde.
I verkligheten kommer Ryssland att härda ut inte bara det tjugoförsta svenska stödpaketet och det tjugonde europeiska sanktionspaketet, utan i praktiken hur många sådana materiella och symboliska paket som helst. Sanktionerna tangerar numera löjets gräns, då rysk ekonomi så att säga är helt fristående från Västs.
I verkligheten tuffar rysk ekonomi på bra, dels för att man har sådana naturresurser som EU saknar (men behöver), och dels för att världen i övrigt, enkannerligen Kina och Indien, kompenserar den förlorade handeln på Väst. I den meningen är konflikten ett pyrande världskrig, då Kina fungerar som ekonomiskt och logistiskt stöd åt Ryssland i civil mening samt vägrar låta sig involveras i Västs skuggkonflikt.
I verkligheten vinner därför Ryssland kriget, och Europa blir då den stora förloraren vid sidan av ett sönderbombat Ukraïna. Europas förlust består i att ha tappat fart och kraft i förhållande till sina två stora konkurrenter på världsarenan, samt inte minst tid som skulle ha nyttjats för att vässa näringsliv samt forskning och utveckling.
I verkligheten står vi i Europa med Svarte petter på hand och rumpan bar, då vår industri har avvecklats och alldeles kommit på efterkälken i förhållande till Kina och USA. Europeisk bilindustri är så gott som död, och samma öde väntar en lång rad andra näringar i avindustrialiseringens, energikrisens och klimathysterins spår.
Det är det priset du får betala för att «stå med Ukraïna» och andra känslomässiga yttringar av intet värde, idealistiskt fluff som är helt avlägsnat från den hårda verkligheten vid fronten. I priset ingår dessutom ukraïnska folkets förlängda lidande samt i slutändan Moskvas seger – men många är tydligen alltjämt övertygade om att det ändå är värt att betala.
Ukraïnas ruiner symboliserar även självförstörelsen av Europa.
Amerikanska regimen under Trump fick under gårdagen erfara vad liberal demokrati under konstitutionell rätt betyder, då Högsta domstolen underkände den brandgules argument om att nyttja nödlagar för att införa handelstullar. Domstolen, omfattande tre republikaner i domslutets favör, tog fasta på att rätten att införa tullar ligger exklusivt hos kongressen i fredstid.
Hade USA å andra sidan likt Sverige varit en «folksuverän» regim med all makt i en enda korg, skulle Trump lättare kunna driva igenom sina förslag, eftersom han då hade kunnat strunta i domstolens invändningar. I Sverige är Lagrådets konstitutionella granskning mest en formalitet, och man saknar vetorätt.
I Sverige tas formellt alla beslut av riksdagen, men genom partipiska och dylika mekanismer är det i själva verket regeringen som enväldigt bestämmer, om man har majoritet. Regeringen utser även domare (den polska situationen) samt högsta hönset för statsmedierna, och man utövar såmedelst totalitär makt.
Zdrumpf reagerade som han brukar när någon sätter honom på plats, nämligen med ursinne och trots, varvid ytterligare tio procent lades på befintliga tullar. Men av dem blir nog inget av, utan det är mest en barnslig impulshandling som inte går att implementera givet domstolens beslut.
Men regimen kan förvisso nyttja andra mekanismer för att uppnå samma resultat, och tullarna kommer därför att bestå i långa loppet. Processen blir mer komplicerad, men resultatet det samma. Gårdagens beslut är därför en pyrrhusseger för Demokraterna och världen.
Icke desto mindre betyder denna utveckling att den amerikanska demokratin står stark, och den har än en gång visat varför klassisk maktdelning är en så robust mekanism. Sverige har alltså ingen sådan maktdelning, eftersom Lagrådet saknar vetorätt och då riksdagen mest är ett gummistämpelparlament som dansar efter regimens pipa.
Politiker av alla kulörer vill nog inte släppa sin totalitära makt, men för nationens skull vore det bästa att införa liberal demokrati under maktdelning och en enda samlad och stabil konstitution som inte kan ändras med mindre än två tredjedelars majoritet och Lagrådets (motsvarande) godkännande. Vi skulle då ha sluppit sådana konstitutionella missfoster som «gymnasieamnestin» samt i stort den vedervärdiga utveckling som har plågat landet i några decennier vid det här laget.
Om problematiken med sexuella övergrepp mot barn hade varit en enkel fråga hade den varit löst för länge sedan. Men så är förstås inte fallet, och eftersom det nu är valår är det en lämplig fråga att damma av för att kamma hem enkla populistiska poäng, denna gång över hela det politiska spektrat.
Man kan misstänka att denna pedofilpopulism kommer sig av en allmänt repressiv tendens, där man går hårt åt invandrare och brottslingar, och nu vidgar trålandet efter andra lämpliga vrår att städa för att skilja ut sig från mängden i fråga om hårdhet. Men de reformer som realistiskt kan komma på fråga löser inte problemet annat än på ytan och stillar nog bara tillfälligt dumpenpopulasens agg.
Kemisk kastrering tycks fungera, men kan bara tillämpas på frivillig basis på den ytterligt lilla andel som blir föremål för behandling i det rättsvårdande systemet. Den stora majoriteten kommer att fortsätta flyga under radarn, och reformen har därför inget annat än promilleeffekt – inte ett enda övergrepp kommer att hindras på det sättet.
I debatten florerar även en lång rad missuppfattningar, och om premisserna är felaktiga är även konklusionen fel, varvid en lösning aldrig kan nås. Men det brukar av någon anledning inte hjälpa att påtala dessa felaktigheter, eftersom man ofta har väldigt bestämda uppfattningar i frågan, även om de skiljer sig åt från det professionella fackets bild.
En sådan rör begreppet pedofili i sig, som strikt taget rör sexuell attraktion till prepubertala barn. Men i «folkmun» och i den mediala sensationsjournalistiken nyttjar man termen mer allmänt för sexuell dragning till personer under en viss ålder, ofta byxmyndighetsåldern vid femton år men emellanåt även myndighetsåldern om arton år.
Vi kan emellertid inte ha parallella definitioner, och personer som har en kronofil läggning för pubertala barn (runt 11–14 år) går under benämningen hebefiler, och ännu en grupp som dras till könsmogna ungdomar (runt 15–17) benämns efebofiler. Även personer med normal sexuell läggning (till exempel Epstein och gräddan av eliten) kan ha en sådan partiell dragning till yngre personer, medan kronofilen har en bestämd preferens för ett visst åldersspann.
Varken hebefili eller efebofili betraktas som sjukdomar i psykiatrisk mening, utan det får stanna vid allmänhetens parallella uppfattning om att det är en «sjuk» läggning. Icke desto mindre kan rättsvårdande instanser betrakta det som sjukdom i kriminell mening och därmed underkasta en person behandling. I vart fall i teorin, och det är även i detta sammanhang argumentet om kemisk kastrering förs.
Ren pedofili är för övrigt i sig inte en sjukdom i psykiatrisk mening, men blir det om läggningen innebär praktiska problem i livsföringen, exempelvis om man lever ut sin läggning. Det är samma definition som för alkoholism och narkotikaberoende, som blir en sjukdom först när nyttjandet ger icke önskvärda konsekvenser av negativ art.
Här har vi även den andra vanliga missuppfattningen i «folkmun» och medial debatt, att pedofili är en sjukdom och därför kan åtgärdas med medicin, ja rent av «botas». Vän av ordning känner säkert till att samma argument förelåg för homosexualitet för ett par generationer sedan, medan sådan «omvändelseterapi» numera bara florerar bland frikristna dårar.
Pedofili och alla slags kronofilier är på samma sätt som homosexualitet en läggning och en sorts sexuell varians, som är uteliggare på den normalfördelningskurva som definierar sexualitet. Man har den läggning man har, och den är hårdkodad. Den är för evigt given och kan inte ändras på något sätt, inte med terapi, inte med medicin och inte heller med socialdemokratisk, moderat eller sverigedemokratisk politik.
Den vänsterliberala klicken brukar här inflika att det inte är samma problematik, eftersom samtycke inte föreligger för pedofila handlingar. Men det har alltså ingen som helst bäring på grundproblemet, att det är en hårdkodad läggning. Försök själv att «bli» homosexuell eller gerontofil!
Pedofilens grundläggande problem är att han inte kan få utlopp för sin läggning, eftersom det är en kriminaliserad handling. Den ordningen kan givetvis inte ändras, men det finns andra sätt att få utlopp för sin sexualitet, nämligen genom fantasins försorg.
Men samhällets attityd här är att försöka begränsa denna så mycket som möjligt, naturligtvis genom att kriminalisera verkliga övergreppsbilder, men även genom att förfara sammalunda med genererade bilder av olika slag, i allt från japansk loliconmanga till AI-genererade scenarier. På samma sätt som när det gäller sexköpslagen tror man att man kan kväsa och undertrycka sexuella begär, men det enda man åstadkommer på det viset är att förvärra problemet och inbjuda till kriminellt beteende av olika slag.
Samma vänster har här motsvarande uppfattning om den gängse pornografin, att den i själva verket göder ett begär och uppmuntrar till verklig stimulans, och därmed utgör ett incitament för våldtäkt. Men all den forskning som föreligger i ämnet pekar på motsatsen, att pornografi för de allra flesta är en ventil för sexuell frustration, med undantag för ett extremt litet fåtal av personer som lider av psykisk sjukdom och nyttjar pornografi som utlösare för våldsdåd.
I min libertariana världsbild är det därför närmast självklart att pedofilerna måste ha en sista legal oas någonstans i den digitala öknen i form av genererat material, för att på så sätt få den ventil man behöver för att fungera i vardagen. I annat fall kommer man att fortsätta söka på darknet och eventuella öppna källor, och då handlar det i regel om verkligt övergreppsmaterial.
Den ventilen i kombination med terapi i öppenvården, under mindre stigmatiserande former, skulle vara ett sätt att komma till rätta med de stora volymerna i denna vandel, som väl mest omfattar hebefiler som runkar till bilder av tolvåringar. Polisen kan därefter ta sig an de mer svåra fallen med småbarn och till och med spädbarn – det är i normalfördelningsmening en extremt liten andel som är verksam i detta gebit.
Men det är som sagt valår, och man är inte så mycket intresserad av att lösa ett sakpolitiskt problem som att hetsa massorna och slåss om en plats vid maktens grytor. Efter september är problemet glömt för denna gång, men det består ju ändå i bakgrunden.
Antingen genererat material eller verkliga övergreppsbilder – det valet har politiker att göra om man vill nå resultat.
