Kategorier
Europa Kultur Liberalism Politik Teknik USA

USA motarbetar europeisk censur

Amerikanska regimens vandel på vissa områden vägs upp av mer godartad handel på andra. Till den senare hör att ta upp kampen mot censuren och den växande ofriheten i Europa samt att läxa upp europeiska politiker för sina totalitära tendenser och ambitioner.

Tidigare har man sanktionerat en rad tongivande figurer i det censurindustriella komplexet, bland andra forna EU-kommissionären Thierry Breton, upphovsman till EU:s censurlagstiftning Digital services act, samt i bryska ordalag varnat Europa för att man har beträtt en farlig väg som leder till civilisatorisk utradering.

Med rätta bekymrar man sig för att oppositionspartier och -politiker motverkas och förbjuds i begynnande diktaturer som Tyskland och Storbritannien, och att människor arresteras, bötfälls och fängslas för att ha uttryckt sina åsikter på nätet, ofta av det allra oförargligaste slag. Det är demokratins fundamenta som angrips när man såmedelst hindrar oppositionell verksamhet.

Förespråkarna menar emellertid att man motverkar «hat och hot» och «olagligt innehåll» på nätet, samt erbjuder «trygga rum» för barn och andra. Att man alldeles har missförstått att yttrandefriheten finns till just för att skydda sådant som andra inte vill höra – inte minst hat – har politiker i Europa aldrig förstått, utan tror att det är något slags privilegium som man kan dela ut i valda snitt till befolkningen.

Termen «olagligt innehåll» kan förstås rymma precis vad som helst, och omfattar för närvarande sådant som ryska nyhetssajter som RT och Sputnik, «extrem pornografi» (exempelvis kvinnor som ejakulerar), viss livestreaming som Onlyfans, nazistiska föremål på auktioner och andra evenemang, förnekelse av vissa statligt definierade sanningar samt rent allmänt en bred och svepande palett av förbud mot en lång rad företeelser med variation i olika länder.

Kategorin «olagligt innehåll» kommer med matematisk precision därför att svälla över alla bräddar när klåfingriga politiker företar sig att ansa rabatterna på internet och göra det till sin egen trädgård. Men yttrandefriheten är till sin natur binär: den är antingen av eller på, och för närvarande är den av i Europa, och har i princip alltid varit. Free speech i egentlig mening finns bara i USA och Japan och kanske periodvis i något annat enstaka annat land.

På förekommen anledning har Washington lanserat freedom.gov, i vad som förefaller vara ett embryo till att motverka den europeiska totalitarismen och ofriheten. Det är en typ av verktyg som tidigare har varit reserverat för Iran och andra diktaturer, och att Vita huset nu riktar denna verktygslåda mot Europa borde få en och annan politiker att nyktra till och fundera över vad yttrandefrihet egentligen är, varför den behövs och varför den inte kan vara partiell.

Hur man rent praktiskt ska gå till väga för att erbjuda «förbjudet» europeiskt material återstår att se, men det kan röra sig om att erbjuda VPN-tjänster, satellitöverföring och viss utbildning i hur man klättrar över den digitala europeiska muren, samt kanske pekuniära medel till frihetliga organisationer i Europa. Om Elon Musks Starlink kan nyttjas mot Tehran, kan den även användas mot Bryssel.

Det finns förstås även ett egenintresse av att skydda amerikanska digitala tjänster mot europeisk «bötfällning» och andra drakoniska åtgärder, och det är i grunden bra. Det är nämligen med dessa tjänster som USA har sitt främsta vapen, samtidigt som Europa är beroende av dem i brist på egna.

Och om Europa på allvar vill ta upp kampen mot USA (och Kina) i fråga om dylika digitala tjänster har man inget annat val än att öppna yttrandefriheten på vid gavel, ty i annat fall kommer alla människor utan undantag alltid att välja friare verktyg, det vill säga amerikanska. Detta är läxan europeiska politiker har att göra.

Ett lovvärt och efterlängtat initiativ mot den drakoniska EU-censuren.
Kategorier
Kultur Liberalism Politik Religion

Misslyckad social ingenjörskonst

Bland Sveriges många överflödiga och helt onödiga myndigheter finns Forum för levande historia, en av många politiska engångsföreteelser som naturligtvis permanentades i efterhand. Det är därtill en i raden av uppfostringsmyndigheter, med syfte att i social ingenjörskonst korrigera människors förment felaktiga tänkande.

Ursprungligen fick man i uppdrag av regimen Persson (S) att färdigställa en bok om «förintelsen», ett stycke propaganda i syfte att yttermera hamra in budskapet om nazisternas människorättsbrott under andra världskriget. Detta sedan man hade upptäckt att skolans målmedvetna indoktrinering i ämnet inte fungerade särskilt väl, och att unga inte heller var särskilt rotade i demokrati som samhällssystem.

Sedermera fick myndigheten i uppdrag att även skildra kommunismens brott mot mänskligheten, det vill säga ytterligare en irrlära av kollektivistiskt snitt. Däremot har man passat sig noga för att angripa den största boven i sammanhanget, det vill säga den monoteistiska religionen, enkannerligen kristendomen, eftersom den alltjämt ligger som något slags grundsten i samhällsbygget.

Till yttermera visso har religionen fått ett radikalt uppsving genom den omfattande invandring som har skett från muslimskt dominerade länder i Mellanöstern, Centralasien och Afrika. Det är samtidigt kulturer där misogynin är allestädes omfattande och där toleransen för avvikande är tämligen begränsad.

Detta bekräftas åter när förintelsemyndigheten i dagarna presenterade ännu en studie om hur ungdomar uppfattar vissa särskilt omsorgsfullt utvalda prekariat, som negrer, judar och bögar. Den trend man observerade i slutet av förra seklet har således inte bedarrat, utan snarare accentuerats i takt med att invandringen har tilltagit under senare decennier.

Elever i grundskola och gymnasium uppvisar visserligen ganska hög tolerans i allmänhet, men i vissa skikt är toleransnivån betydligt lägre. Utländska elever har således mindre fördragsamhet med judar, samer och så kallade *2SHBTQIAP++-personer, och omvänt hyser svenska elever mer agg gentemot muslimer.

Religiösa individer har lägre tolerans generellt än areligiösa, vilket inte är ägnat att överraska, ty sådan är monoteismen: uppfattningen att man står för den enda rätta läran under den enda guden och så vidare. Och flest religiösa finner man givetvis i gruppen bland invandrade muslimer, även om samma tendenser finns bland den frikyrkoreligiösa klicken.

Toleransen korrelerar samtidigt positivt med utbildningsnivån, i vart fall med avseende på negrer, judar och *2SHBTQIAP++-personer. Men även mönsterbarnen tenderar att tycka illa vara om invandrare, muslimer och zigenare, grupper som belastas av negativt beteende i allmänhet – ska man tolerera de intoleranta, som den eviga frågan lyder.

En rad andra korrelationer har också observerats i underlaget, som att duktiga flickor sägs vara mer toleranta än stygga pojkar. Men frågan är ändå vad man drar för slutsatser av materialet, och framförallt vad man ämnar göra med det.

Att invandringen ligger bakom den kraftiga ökningen av en antisemitism som aldrig tidigare har fått fäste i Sverige är inte någon nyhet längre, utan ett faktum som omhuldas allmänt även av statsmedier och andra större megafoner, likaså att dessa grupper härbärgerar större mått av misogyni och intolerans gentemot sexuellt avvikande element.

Det är vidare känt att stora delar av detta klientel får sin uppfostran via hemmet snarare än av den socialdemokratiska folkhemsstaten och dess mångahanda uppfostringsanstalter i form av förskola och reguljär skola, och att man i dessa grupperingar ofta är immuniserad mot institutionernas eviga sociala ingenjörskonst och uppfostringskampanjer.

Genom att visa tolerans mot främmande med en icke kompatibel kultur har man alltså fått stora mått av intolerans på köpet, inte bara av invandrarna själva utan även av mottagarlandets nativa befolkning, vilket i sin tur har lett till polarisering och politisk blockering. Riktigt hur man ska lösa det dilemmat står skrivet i stjärnorna, men lösningen är nog i vart fall inte att fortsätta med den toleranta migrationen.

En annan sak som inte fungerar är just social ingenjörskonst, det vill säga att fullständigt hamra in ett visst budskap i populasen, ty det riskerar bara att framkalla leda och irritation. Att just grundskoleelever, utanför den muslimska diasporan, flörtar med vissa extremistiska företeelser torde bero just på förintelsetrötthet och en vilja att utmana.

För egen del är jag hjärtligt trött på den vänsterblivna skockens vilja att försöka bestämma mitt språk och mina attityder, en ambition som är dömd att misslyckas. Neger säger jag, och dig kommer jag aldrig att omtala med något visst neopronomen, utan förmodligen snarare beteckna som idiot om du vill försöka kontrollera mitt språkbruk sålunda.

Om prekariaten i sig och gruppens ingående individer har jag ingen allmän uppfattning, men däremot hyser jag antipati gentemot religion och religiösa föreställningar i sig, samt förstås den politiska dimensionen av *2SHBTQIAP++, det vill säga att vissa prekariat förses med särskilda rättigheter på bekostnad av mina friheter. För libertarianer går den ekvationen aldrig ihop, och är inte förenlig med demokratins grundpelare.

Här huserar den ideologiskt styrda uppfostringsmyndigheten Forum för levande historia.
Kategorier
Asien Europa Japan Kina Korea Kultur Politik Teknik USA

Riskminimering

Det bidde en lilla riset denna gång, det vill säga en Xiaomi (小米). Detta efter att iLuren först tappade ljudåtergivning i en rad sammanhang, för att senare slumpmässigt stänga ned sig själv. Kvaliteten för äppelskrutten lämnade således mycket i övrigt att önska, särskilt som den har haft en mycket passiv roll som främst router.

Även en äldre lur från det amerikanska skurkbolaget dog för ett tag sedan, efter att batteriet hade svällt upp och trängt ut både skärm och elektroniskt innanmäte. Dess roll som träningspodd får nu ersättas av den fortfarande levande men sönderfallande modellen.

Givet den utvecklingen var en ny iTelefon utesluten från början i spekulationerna, och som tämligen långvarig kund av äppelprylar kan jag bara konstatera att företagets produkter har haft en långvarig och stadigt nedåtgående kurva i funktionalitet och kvalitet. I mjukvarusammanhang har Apple ersatt Microsoft i fråga om att leverera bloat och att tillföra fler buggar än nyheter.

På förekommen anledning har jag således beslutat att fasa ut mitt beroende av det kaliforniska bolagets ekosystem, för att på så sätt riskminimera de vidare inköpen och den tekniska arsenalen. Givet den politiska utvecklingen kan man inte riktigt veta om och när USA beslutar att stänga ned Europa med någon kill switch.

Det är inte heller någon hemlighet att Apple har samröre med såväl säkerhetstjänsten NSA som den amerikanska regimen, och därmed utgör en given del i det amerikanska militärindustriella komplexet. Man ger federala myndigheter åtkomst till molndata, som därmed inte bara fritt kan samla information om användare utan även ges förstärkta verktyg att bryta sig in telefoner.

Några fler amerikanska tillverkare finns i princip inte längre, men om en sådan funnes skulle den få nobben av samma skäl. Bland de mest populära telefonerna återfinns även Samsung (삼성, 三星, Tre stjärnor), som visserligen är sydkoreanskt men icke förty lyder under den amerikanska skurkregimen genom dess direktiv om exportkontroll och annat.

Xiaomi hamnar först på tredje plats bland popuära tillverkare, men är å andra sidan så mycket mer och så mycket yngre än de båda andra. Det är ett sexigt märke med läckra och tilldragande produkter, som givet priset är synnerligen attraktiva. Min nya Xiaomi 15T Pro ligger exakt rätt i förhållande mellan pris och prestanda.

Operativsystemet, Androgyn eller Genocid eller vad det nu heter, är visserligen fortfarande ett barn av Google, med fullständigt horribla intrång i integritet och annat, men Xiaomi har delvis tagit kontrollen genom att bygga det egna HyperOS på androidskelettet (澎湃OS, Pengpai OS).

Ett alternativ hade varit Huawei (华为) med dess helt fristående HarmonyOS (鸿蒙, Hongmeng), och det kanske blir nästa investering, lagom till att man når paritet med chipseten från TSMC. Även av politiska skäl skulle det vara skönt att ge amerikanska, svenska och europeiska regimer fingret.

Nu kanske vän av ordning undrar om man inte tvärtom borde vara försiktig med kinesiska produkter, givet vad som har stått i tidningarna om möjligt spionage och övervakning med mera? Grejen är ju den, att det stannar just vid möjligheter, medan den amerikanska skurkregimen sedan 1970-talet har varit insyltad i en strid ström av spioneri- och övervakningsskandaler av europeiska företag, politiker och andra personer, dock utan att detta har resulterat i något annat än en axelryckning från de naiva européerna.

Tillfället ger dock tjuven, och man ska generellt vara misstänksam mot stora bolag oavsett härkomst. Det är också av den anledningen man ska diversifiera och riskminimera, så att man inte fastnar i en företagslåsning i form av ett proprietärt ekosystem.

Småningom ska andra mackapärer erfara samma slags transformation, och det är nog hög tid att överge japanska såväl kameror som bilar, för att satsa på andra marknader, som Kina och i förekommande fall Europa – kamerorna i Xiaomi är gjorda av tyska Leica. Kinesiska tillverkarna Oppo och OnePlus har samtidigt avtal med svenska Hasselblad.

Exempelvis föreställer jag mig att nästa bil blir en BYD, när Anderssonskan (S) och Bryssel dels stimulerar inköp av elbilar och dels häver handelstullarna. I annat fall får det väl bli en begagnad dieselstånka tills vidare, eller kanske en kinesisk hoj?

Svårare att ersätta blir datorn, men jag föreställer mig att det blir någon hårdvaruhistoria från Taiwan med ett sydafrikanskt operativsystem i botten. Man får offra lite invand bekvämlighet för att bryta ny mark och skaka av sig gammal mossa.

Kategorier
Politik Ryssland

Jonsons penisförlängare: Lule-klass

Kortväxte krigsministern Pål Jonson vill kompensera för sin mikropenis med ett antal fregatter av så kallad «Luleå-klass», enligt rapporter i regimkontrollerade statsmedier. Den ursprungliga planen gällde fem korvetter, men Pålle var tydligen i behov av mäktigare penisförlängare i form av 120 meter långa skorvar. Detta efter utbrottet av det ryska inbördeskriget i Ukraïna.

Beslut om fregatterna ska regimen fatta framåt vårkanten, och man kommer då att slösa 60 miljarder av skattebetalarnas pengar på ett skrytprojekt utan egentligt försvarsvärde. Vi vet dessutom att budgetar aldrig hålls, så räkna med 100 miljarder som minimum för dessa fyra plåtschabrak.

Försvarsvärdet är begränsat då bestyckningen främst gäller luftförsvar snarare än mer offensiva pjäser. Hur en sådan båt ska skydda sig mot ryska ubåtar och jagare är inte klarlagt, och det sjöburna luftförsvaret fungerar nog inte heller så bra mot hypersoniska robotar. «Luleå-klass» är helt enkelt ingen match för ryssen, om det skulle bli konflikt.

Grejen är ju nu en gång för alla så att det inte finns någon egentlig grund för drabbning, annat än i krigsministerns paranoida och högst förvirrade huvud. Retoriken om att vi «står näst på tur» efter Ukraïna är enfaldig, och har ingenting med verkligheten att göra.

Man har då maximalt och medvetet missförstått Moskvas intentioner, kanske i syfte att rusta och investera i meningslösa krigsdildos som aldrig någonsin kommer att komma till användning. Detta är pojkar som en gång lekte med tennsoldater och aldrig riktigt blev vuxna, enkannerligen den i rocken korte Jonsson.

Ett habilt försvar bygger man då bättre med ubåtar, nytt modernt flyg och framförallt kompetenta arméförband. Sverige kan inte kriga med Ryssland om herraväldet över Östersjön, annat än som en liten del av Nato, och den typen av fregatter är för den ryska flottan lika enkla att sänka som lerduvor. Man bränner här pengar på samma sätt som när man tillför den ukraïnska frontstriden mer bränsle, trots att utgången är på förhand given.

Konflikt kan förstås fortfarande uppstå, men det är då på grund av ständiga provokationer mot Ryssland och Sveriges märkliga anslutning till en försvarsorganisation stadd i döende. Det handlar då inte om rysk «invasion», utan om att oskadliggöra Nato-förband på svensk mark och andra pjäser som skulle kunna nyttjas mot Moskva, inklusive «Lule-klass»-fregatterna. Mot det har Sverige inget egentligt skydd i dagsläget, sedan man avhände sig neutraliteten och diplomatin.

Förmodligen blir det franspersonerna som får i uppdrag att leverera dessa sjöburna Peugeot.
Kategorier
Europa Kina Kultur Politik USA

Trump gör Kina mäktigt igen

Donald Trumps handelskrig mot hela världen har som syfte att reducera handelsunderskottet, ett mål som faktiskt har infriats. Men ytterligare en målsättning är att på alla nivåer angripa Kina och att försöka utverka fördelar gentemot landet, en ambition som hittills har slagit alldeles slint.

Dels kunde Trump inte införa godtyckligt höga tullar mot Kina, eftersom han då i bumerang fick motsvarande tariffer samt exportkontroller på jordartsmetaller och tillämpningar, som magneter, som inte minst behövs i amerikansk försvarsteknik men framförallt i amerikanskt näringsliv. Till skillnad från EU vek Kina inte ned sig, utan valde att gå i klinch med den amerikanska skurkstaten.

Kina har under senare år utarbetat ett kalibrerat svar mot amerikanska exportkontroller på halvledarteknik av olika slag, och ironin har här att dessa amerikanska obstruktioner har motiverats med att produkterna har «dual use» i militära tillämpningar. När man får samma boll i retur blir man alltså upprörd över att Kina motarbetar amerikanskt försvar, men poletten verkar ändå inte vilja trilla ned.

Som ett resultat av handelstullar och marknadsförbud av olika slag har den kinesiska direktexporten till USA visserligen minskat, men man har delvis kompenserat för det genom att nyttja tredje land som transithamn, varvid lägre tullsatser har kunnat nyttjas. Framförallt har Kina ökat exporten gentemot övriga världen, och därmed satt nytt rekord i handelsöverskott.

Men det är inte bara Kinas ekonomi som gynnas av Trumps märkliga och otidsenliga merkantilism. USA:s relationer med övriga världen har fått sig en rejäl törn under Trump, med effekt att länder graviterar allt mer mot Kina, inte bara i handel utan även i politiska sammanhang.

Världen röstar allt mer med Kina i FN, enligt en sammanställning, ett uttryck för att USA:s dominans är bruten och den västliga alliansen under uppluckring. Europa tenderar att bli ett eget block i denna utveckling.

Man ser Kina som en stabil aktör, till skillnad från de våldsamma slag och den allt större oförutsägbarhet som emanerar från Washington. Ironin har alltså att det är det formellt kommunistiska Kina som upprätthåller det som är kvar av den «regelbaserade världsordningen» samt starkast värnar marknadsekonomi och frihandel, medan den «fria världens ledare» saboterar sagda ordning samt beter sig som ett förvuxet dampbarn.

Härav har vi nyligen sett en strid ström av västerländska ledare besöka Beijing i syfte att hedga mot USA, nämligen genom att teckna nya avtal med Kina och dra ned kraftigt på den sedvanliga flumretoriken kring MR och annat. Trumps vansinnespolitik gör alltså Kina mäktigt igen, tvärtemot den avsedda ambitionen.

Begreppet «Väst» består visserligen, men dess styrka har försvagats kraftigt i takt med att den «transatlantiska länken» har brustit. När Europa plötsligt måste stå på egna ben och inte längre kan stödja sig mot USA måste man ta ansvarsfulla beslut istället för att låtsas vara världens samvete och moraliska centrum, och då blir Kina en given samarbetspartner, givet hur starkt sammanlänkade ekonomierna är.

Den unipolära världsordningen är därmed död och ersatt av en polycentrisk ordning, med USA och Kina som två naturliga centra kring vilka allt annat graviterar. Europas roll borde här vara att etablera sig som ett tredje centrum, men då måste man alltså först frigöra sig helt från USA samt eliminera alla hinder för att kunna konkurrera och på annat vis hävda sig på den globala scenen. Samt sluta bråka med Ryssland, det gynnar bara de två andra.

Under nuvarande inriktning med höga energipriser, energiberoende, störst fokus på klimat, fortsatt massinvandring med åtföljande samhälleliga problem och politiska polarisering samt avsaknad av en europeisk IT-sektor är risken emellertid stor att Europa blir en förstelnad och förpuppad föredetting, som mest får tjäna som turistort och civilisatoriskt museum för övriga världen.

Trump levererar: 让中国再次伟大 (Rang Zhongguo zaici weida) eller Gör Kina mäktigt igen.