Q-rörelsen i Kina är inte som det hävdas i medier utsatt för något «bakslag» bara för att något Wechat-konto har strypts eller för att en prideparad har ställts in på grund av pandemin, utan har fortsatt ungefär samma förutsättningar som i övriga Östasien. Naturligtvis minus Taiwan, som har antagit hela det västliga Q-paketet och har en transa som digitaliseringsminister i Tang «Audrey» Feng.
Saken har dock inte så mycket med styrelseskick att göra, utan mer med kultur. Man observerar således ungefär samma förhållningssätt i Sydkorea och Japan som i Kina. Det allmänna varken förbjuder eller uppmuntrar sexuella minoriteter, utan lämnar det som en privat företeelse. Därmed erkänns inga samkönade giftermål eller andra officiella relationer, medan transpersoner kan byta juridiskt kön.
Speciellt för Kina är emellertid att Q-rörelsen de facto har en ideologisk komponent, och om något är det den som i förekommande fall angrips, om den utmanar andra bärande samhällsprinciper. Kina är helt enkelt inte den rätta platsen om man vill ställa sig på barrikaderna och förespråka radikal wokepolitik, medan man inte stöter på några problem alls att leva som man vill i den privata sfären.
Man kan således betrakta Kina och Östasien som mer konservativa samhällen, med attityder som motsvarar de amerikanska republikanernas don’t ask, don’t tell. Det är en skarp distinktion mellan friheten att leva som man vill, och särskilda rättigheter av allt mer udda slag.
Friheter är alltså sådant som existerar naturligt tills en makt explicit inskränker dem – yttrandefrihet, mötesfrihet –, medan rättigheter är sådant som tilldelas någon av en makt, ofta av abstrakt slag, som rätten att i det allmännas ögon erkännas för någon särskild egenskap, exempelvis att tillhöra en minoritet, med därtill hörande privilegier.
Ur liberal synvinkel finns här två huvudsakliga spår, där den libertarianska frihetsideologin förespråkar en mindre stat som inte alls lägger sig i människors vare sig sexualitet eller religion, utan helt lämnar saken åt privatlivet. Åt andra hållet finns en etatistisk socialliberalism som förespråkar en stor stat med social ingenjörskonst på programmet, i syfte att indoktrinera människor i de förment rätta värderingarna och upprätthålla riter som exempelvis äktenskap genom reglering.
Q-ideologi är ett uttryck för det senare, och det har inte så mycket att göra med friheten att leva ut sin sexualitet. Det är en rörelse som syftar till att erhålla särskilda privilegier, och som hänsynslöst nyttjar evenemang för att driva sin agenda, exempelvis festivaler och idrottsmästerskap.
Någon skribent vid DN-tidningen konstaterade således nyligen att fotbolls-EM åter förblir bögfritt, i det att ingen spelare av rang någonsin har «kommit ut» som Q-person. Samtidigt försöker man från politiskt håll rama in mästerskapet med regnbågsupplysta arenor och andra Q-symboler, vilket har fått UEFA att gripa in med stränga förbud mot att blanda in politik i idrotten.
För det är politik, och den är inte mer «liberal» än den minimalistiska ansatsen att det inte angår det allmänna vad du har för sexualitet, upplevd identitet eller tro. Den verkliga friheten gäller att kunna leva fritt efter egna preferenser, värderingar och trosuppfattning, inte den fiktiva «rätten» till Q-toaletter eller deltagande i det andra biologiska könets idrottstävlingar. En annan frihet gäller den att kunna delta i samhällslivet utan att ständigt bli påprackad vare sig religion eller sexualpropaganda och annan ideologi.
Det östasiatiska synsättet är här att betrakta som det «normala», medan det västliga är helt extremt och en politisk nymodighet i postmodern anda – man har därvidlag gått från en extrem till en annan. Till skillnad från det tidigare kristna väst har Kina historiskt inte haft något särskilt förtryck av homosexuella och andra minoriteter, utan har tolererat sådana uttryck utan att för den skull omfamna dem i officiell kapacitet.
Konfucianism och buddism har visserligen förordat traditionella könsroller, men samtidigt har samhällslivet ofta präglats av uttryck som strider mot den normativa uppfattningen. Crossdressing har mer eller mindre alltid förekommit, och har tidiga litterära förlagor i legenden om Hua Mulan. Transvestiter och homosexuella har ofta flockats kring operan, för att där få utlopp för sina böjelser, till publikens förtjusning – en tradition som har en modern motsvarighet i stå upp-komedi.
