Den så kallade folkhälsan kommer inte att utvecklas mot det bättre om de nya «nordiska näringsrekommendationerna» får inflytande i vardagen. Livsmedelsverket och dess motsvarigheter i grannskapet dras nämligen med höggradig målkonflikt när man ska integrera «klimatet» i rekommendationerna, samtidigt som de egentliga hälsoråden inte är konsonanta med moderna rön.
Konflikten är tydlig i så måtto att man rekommenderar en «plantbaserad» (sic!) kost med minskat intag av kött, men samtidigt ett ökat av vitamin B₁₂ från 2.0 µg till 4.0 µg per dag. B₁₂ finns uteslutande i animaliska produkter, och 4.0 µg per dag motsvarar 500 gram makrill, 1.5 kg ost, 1.8 kg stekta ägg eller 1.8 kg nötfärs per vecka.
Det går uppenbarligen inte ihop med tanken att äta högst 350 g kött per vecka eller motsvarande mängd fisk samt ett «måttligt intag» av mejeriprodukter med «låg fetthalt», särskilt inte som B₁₂ är ett vattenlösligt vitamin som inte lagras i kroppen. Samma problem gäller zink, selen och vitamin B₆, som huvudsakligen har animaliska källor.
Framförallt minskar intaget av omega-3-baserad DHA, med riklig förekomst i fet fisk, ägg och nötkött, samtidigt som råden i övrigt ger ökat intag av omega-6-syran linolsyra, som är grundkomponenten i de industriella matoljor man rekommenderar på bekostnad av smör. Den redan rubbade balansen mellan de två typerna ökar därmed än mer, vilket kommer att sätta avtryck i vården vad det lider.
Lågfettsparadigmet från 1980-talet har man uppenbarligen inte övergivit, eftersom det har gått alldeles för mycket prestige i saken. Men lågt intag av fett betyder ökat intag av andra makronutrienter, vilket med låg konsumtion av kött främst betyder kolhydrater. Barnen får helt enkelt fortsätta äta «berikade» flingor (nedmalda livsmedel industriellt ihoplimmade till bearbetad skräpföda) om man vill erhålla någorlunda adekvat intag av B₁₂.
Sådan kolhydratrik lågfettskost är i själva verket grundproblemet i den globala fetmaepidemin, då rikligt intag av socker och dess sammansatta varianter i bröd och andra mjölprodukter ger kraftiga hormonella svängningar i blodsocker, insulin och småningom ghrelin, vilket orsakar intermittent återkommande hunger. Utan fett och protein uteblir mättnadskänslan, och man äter helt enkelt mer och oftare.
Inte heller i denna framställning skiljer man mellan nyttiga grönsaker och sockrig frukt, men de två livsmedelsslagen är väsensskilda ur metabol synvinkel. Och utöver minskad konsumtion av kött föreslår man helt slopat intag av fågel, uppenbarligen av «klimatskäl», eftersom det inte finns några hälsomässiga fördelar att undvika proteinrik kyckling.
Därmed finns större anledning än någonsin att förfara helt tvärtom, eftersom «rekommendationerna» inte har något med vare sig näring eller hälsa att göra, men desto mer med vegansk modediet, klimataktivism och annan politik. Alla pilar avseende folkhälsan har pekat fel i ett halvsekel, och de kommer att fortsätta peka fel så länge statliga rekommendationer – som tas på allvar och faktiskt implementeras av menigheten – trampar än mer snett.
