Gim Jeongeun och Vladimir Putin håller show för världen, i en ansträngning att enas mot imperialismen. Men i fonden är det tillgång och efterfrågan enligt marknadens osynliga hand som här gör sig gällande, det vill säga den kapitalistiska mekanism som tillgodoser ömsesidiga behov.
Rysslands tarv är härvidlag konventionell ammunition, av det slag som Pyeongyang har samlat på sig under sjuttio års vapenstillestånd i väntan på den slutliga drabbningen. Nordkorea drunknar helt enkelt i ammunition och vapen, även om risskålen är halvtom.
Det är inte att undra på att Rysslands lager av ammunition sinar, givet att Väst har försett det svarta hålet i Ukraïna med en störtskur av vapen och ammunition, så till den grad att även västmakternas lager är oroväckande tomma. Detta är emellertid mumma för det militärindustriella komplexet, som får fyllda orderböcker.
Gims regim är å andra sidan i behov av mer modern teknik för sina missil- och rymdprogram, utöver spannmål i mängder. Det är nog ingen överdrift hävda att Nordkoreas brister är så mycket större, och att man därför har förutsättning att göra en mycket god affär med Moskva.
Därtill är Kreml nödd och tvungen, eftersom man inte kan erhålla vapen och ammunition från annat än ett fåtal utfrysta stater, som Nordkorea och Iran, där den sistnämnda makten främst har försett Ryssland med drönare.
Även Kina har exporterat komponenter i den utsträckning som är möjlig utan att bryta mot de olagliga västsanktionerna, varvid mindre nogräknade aktörer har varit verksamma. Samtidigt har västmateriel läckt in i en ymnig ström längs den porösa gränsen mot Ryssland, varför ingen egentlig brist har kunnat skönjas i landet.
Men skulle inte även Kina kunna skicka ammunition under nordkoreansk täckmantel, nu när Gim har gett sig in i leken? Den väldiga kinesiska produktionen skulle snabbt kunna ta fram ymniga mängder ammunition, som sedan skulle kunna distribueras på ett finmaskigt och förtäckt sätt för att undgå satellitövervakning och andra kontrollmekanismer, med Gim Jeongeun som målvakt.
Det är en riskabel operation, som kan väcka den västliga vreden om det uppdagas, och därmed eskalera sanktionsrallyt yttermera. Men med Kina blir det då fråga om sanktionspingpong, eftersom man inte stillatigande kommer att ta stryk, och därmed lär världsekonomin dyka ordentligt.
Zhongnanhai avstår nog just nu från att ge sig in i leken, men det är ett kort man kan spela om den geopolitiska situationen förvärras. Beijing har behov av viss kontroll över situationen, inte minst i den egna regionen, där Nordkorea är en blindgångare som kan explodera när som helst. Man måste även reglera Ryssland på lämpligt vis.
Samtidigt ser vi här hur konflikten får allt fler tentakler världen över, varvid risken för det totala kriget ökar ytterligare. Uppladdningen fortskrider som estimerat, och det svåra tjugotalet fortsätter, om än i annorlunda skepnad. Någon risk för att man ska besinna sig finns emellertid inte, och tiden vi lever i är därför synnerligen intressant.
