Xi Jinping (习近平) och Peng Liyuan (彭丽媛) förrättade statsbesök i USA hos värdparet Donald och Melanie Trump, i vad som synes bli täta sammankomster över buffé och en kopp te – inalles fyra sådana händelser bara i år. Frågan är då varför den bufflige och skrytsamme Trump blir så ödmjuk och hovsam inför sin kinesiske kollega?
Medierna har snappat upp flygplatsdramaturgin med en amerikansk president som personligen möter sin gäst på landningsbanan, en gest som avviker från det gängse protokollet att låta någon underordnad gubbe hämta hem gästen. Det är visserligen en åtbörd som andas överdriven respekt, men indikerar även att Trump vill vara personlig kamrat med kamrat Xi.
Man ska nog inte överdriva sådana protokollplumpar, utan mer söka se den större bilden, den med två supermakter som respekterar varandras röda linjer och kärnområden för att i gengäld få fri projektionsyta i övrigt. Trump vill inte ha Kinas veto i FN och liknande mekanismer när han härjar i Iran, Palestina och Venezuela, medan Kina vill ha fri lejd på Taiwan och minskad tillströmning av amerikanska vapen till rebellön.
Båda har ett intresse av att hålla handelskonflikten under kontroll, eftersom de båda nationerna är djupt intrasslade i varandras handel med mängder av hållhakar. Kina kan till exempel strypa tillförseln av magneter och andra tillämpningar av jordartsmetaller, och det amerikanska näringslivet skulle då tvärnita. Omvänt har USA alltjämt ett strypgrepp om Kina med avseende på avancerade tillämpningar av halvledarteknik, även om tiden för den sortens ekonomiskt tvång snart är ute.
Samtidigt är konkurrensen om att utveckla AI knivskarp, och ingendera parten är villig att lyssna på kärringen i Bryssel om att «reglera» verksamheten. Typiskt har Europa ingen egen AI, men är alltid pigg på att införa ny bromsande byråkrati istället för att ge sig in i matchen. Varför USA och Kina skulle bry sig om det är inte lätt att förstå, det ligger inte i deras respektive intressen.
Det kan tyckas paradoxalt att två nationer i sådan intensiv konkurrens ändå har ett sådant hjärtligt förhållande på ledarnivå, men det är inte konstigare än att företagsledare med ambition att bli herre på täppan ofta är bundis med varandra på det personliga planet. Samma slags fenomen kan skönjas i vanlig partipolitik, där bittra politiska fiender emellanåt är polare med varandra privat.
För Kinas del är detta en tämligen ny företeelse, att bli sedd som USA:s eller andras likar. Länge var man den hund andra sparkade på, och fram tills nyligen var det kutym för västerländska ledare att inleda besök i Kina med att spotta på värden och framföra en lång rad krav om «mänskliga rättigheter», bara för att därefter idka affärer och utsöka lukrativa kontrakt med Beijing.
Hunden i fråga bidade sin tid och intog en pragmatisk hållning, dels för att man inte hade så mycket annat val, men dels även som en effektiv strategi för att dra till sig kapital, kunskap och intellektuella rättigheter, för att från en sådan grund dana sin egen industri. Där är vi nu, med Kina som världens ledande industri- och teknikmakt, och snart även vetenskaplig suverän.
Man ska då betänka att det blott är femtio år sedan Mao Zedong (毛泽东) dog (9 september 1976), varvid han efterlämnade ett Kina i intellektuellt kaos efter att ha hållit universiteten stängda i tio år under kulturrevolutionen. Men trots Maos och det tidiga Kinas alla tillkortakommande under den ena galna reformen efter den andra, lade man faktiskt grunden till det moderna Kina genom tålmodig utbildning, urbanisering och institutionella mekanismer.
Det är en bedrift utan motstycke som därefter har realiserats av herrar Deng Xiaoping (邓小平), Jiang Zemin (江泽民), Hu Jintao (胡锦涛) och Xi Jinping, att ta Kina från djup fattigdom och politiskt kaos till en tämligen stabil teknokrati i världsklass, en resa som för övrigt är långt ifrån avslutad.
Målet är nått när Kina är en ekonomiskt välmående nation i paritet med västmakter och grannar som Japan och Sydkorea, när man dominerar teknik och vetenskap, när man har etablerat en stark niche i rymden och inte minst när man har införlivat Taiwan i nationen. Denna utveckling kräver stabilitet och frånvaro av konflikt med USA, vilket är vad Xi Jinping söker med Trump.
USA har en liknande agenda av att bevara sin hegemoni, vilket man inte kan göra genom att gå i direkt klinch med Kina, men väl genom att hålla sig väl med såväl Kina som Ryssland för att ha fri lejd att ta sig an «sin hemisfär» och härja i Mellanöstern. För den som ännu inte fattar: Trump vill säkra tillförsel av energi och råvaror för att kunna konkurrera med Kina och Ryssland, samtidigt som han gärna vill utestänga båda från samma resurser.
Resurser ligger alltid bakom alla konflikter, och inte minst detta geopolitiska spel som för närvarande dominerar världen, det där den starke mannen har kommit åter när den «regelbaserade världsordningen» gick åt fanders.
I en sådan teater är vi i EU den riktigt stora förloraren, eftersom vi saknar egna resurser och inte heller har något att erbjuda för att komma i åtnjutande av sådana resurser. Kina konkurrerar ut vår efterblivna bilindustri samtidigt som vi reglerar och taxerar sönder vår egen konkurrensförmåga. När det blåser hårt bygger vi vindskydd i form av handelstullar istället för att bygga vindkraftverk, för att nyttja en analogi.
Eftersom Kina inte har någon ambition av att överta USA:s roll som global tyrann, behöver det inte bli någon varm konflikt, och thukydidesfällan behöver inte nödvändigtvis realiseras. USA kan nöja sig med en något mindre kostym, samtidigt som Kina återtar befälet i det egna närområdet, så som är historiskt normalt.
Dessa två huvudpoler kompletteras sedan av Ryssland, Indien och ett allt mindre relevant EU i det som brukar kallas den multipolära eller polycentriska världsordningen, till skillnad från den märkliga unipolära ordning under amerikansk tyranni som har rått sedan kalla krigets slut.
Detta är Kinas och Rysslands linje, och det är den som vinner mark när Trump villigt infogar sig i denna mekanism. Säkert hade man i Bryssel och Rosenbad velat se en annan utveckling, men detta är das Ding an sich, den verklighet som är förhandenvarande, till skillnad från sliskig idealism utan värde.
