Xi Jinpings europatour är strategiskt utformad såtillvida att resplanen utöver Frankrike även omfattar Serbien och Ungern, två länder som står närmare Ryssland och med vilka Kina har goda relationer och omfattande utbyten. Man kan se det som två ankarländer som Beijing nyttjar i relationen till EU, på samma sätt som dess allt mer omfattande operationer i Mexiko syftar till att omintetgöra amerikanska handelshinder.
Man kan även se det som en signal till Bryssel om att Kina inte uppskattar de förhandenvarande aggressionerna mot Beijing, med hot om tullar och tariffer för elbilar, solpaneler och vindturbiner när Europa inte hänger med i konkurrensen. Den som inbillar sig att Zhongnanhai under sådana förutsättningar skulle ta parti mot Ryssland har helt enkelt hål i huvudet.
Ordförande Xis besök hos Aleksandar Vučić sker därtill på tjugofemårsdagen av Natos bombning av den kinesiska ambassaden i Belgrad, ett avsiktligt illdåd under den olagliga bombkampanj alliansen anställde i Jugoslavien under våren 1999. Olaglig, för att man saknade mandat att intervenera under FN-stadgan.
Ambassaden bestämdes som måltavla av CIA, som menade att byggnaden utgjorde ett kommunikationscentrum för serbiska armén. Officiellt hävdades efteråt att man «misstagit» sig på koordinaterna, och istället avsåg förstöra ett militärt mål i närheten. Sådana banala misstag begås emellertid aldrig av amerikansk säkerhetstjänst, i vart fall inte under noggrant planerade kampanjer.
Kina köpte således inte förklaringen, och vreden kokade under en period bland den kinesiska allmänheten. Zhongnanhais konsekvensanalys – då under Jiang Zemin (江泽民) – av det timade ligger delvis till grund för synen på Nato som en expansiv och destabiliserande allians, vilket är varför man har viss förståelse för Moskvas speciella militäroperation i Ukraïna, nämligen som ett sätt att hejda vidare expansion och bibevara den traditionella säkerhetsdoktrinen.
Förutsättningarna för en fred i Ukraïna under ryskt tillbakadragande är således obefintliga, samtidigt som Kina inte har för avsikt att stävja handeln med Ryssland för att blidka västmakterna. Det är svårt att förstå hur man egentligen tänker i Bryssel och europeiska huvudstäder, när man tror sig kunna förmå Beijing att ta Europas parti givet hur korten ligger.
Det hjälper nog inte heller att ständligt lägga näsan i blöt i Kinas interna angelägenheter, skicka krigsskepp till Sydkinesiska sjön eller bygga allianser med udden mot Beijing i något slags «asiatiskt Nato». Men det är förstås ett resultat av den kvardröjande koloniala attityd som präglar Europa, där man mentalt ännu inte har lämnat nittonhundratalet.
Annorlunda är det då i Serbien och Ungern, där man välkomnar Kina som en robust och pålitlig aktör som inte ställer ohemula och irrelevanta krav i MR-missionens namn. Serbien är kandidatland till EU sedan 2012, men Bryssel tycks av någon anledning inte ha lika bråttom att ansluta Belgrad som Kiev eller Tbilisi. President Aleksandar Vučić välkomnar därför Kina med öppna armar, och tar parti för dess kärnintressen i Hongkong, Xinjiang och Taiwan, samtidigt som Serbien fullt ut deltar i Ett bälte, en väg.
Ungern är visserligen medlem i EU, men betraktas tillsammans med Polen som familjens svarta får, nämligen för att man inte följer drottning Ursulas dekret om migration, *2SHBTQIAP++ och allsköns andra intressen som inte är av federal natur. Även Budapest lutar därför åt Kina och är på samma sätt som Serbien en del av bältesprojektet, varför landet åtnjuter omfattande kinesiska investeringar och andra utbyten.
Via Budapest har den kinesiska draken således en klo i EU-kroppen, vilket man kan nyttja på olika vis. Men medan Kina bygger vänskap och inflytande med handel, investeringar och kulturella utbyten, försöker Europa och Väst istället söndra och härska genom bombliberalism, färgrevolution, MR-mission och annan värdeexport under politisk monoteism och en märklig dikotomi i gott och ont.
I längden är det dock nog bara den kinesiska strategin som kan bära frukt, medan den destruktiva konfrontation som präglar Väst hör hemma på historiens soptipp. Det är försent för Europa att återuppliva sin forna dominans, och man har att anpassa sig till en ny världsordning präglad av reciproka utbyten under ömsesidig respekt.