Det lär ska vara «sommar», men temperaturen visar mest enskilda plusgrader, kanske med en topp om tretton grader eller så. Detta i slutet av maj, en månad som i år är osedvanligt kall och ruggig. Men om det skrivs inget i statsmedierna, eftersom det inte ligger i deras intresse att pricka av köldknäppar.
De statskontrollerade medierna söker sig således hellre dit där det för tillfället är varmt, eller där det för tillfället brinner, för att ständigt söka konfirmation för tesen att vi brinner upp i ett allt varmare klimat. För närvarande har man hamnat i Förenade Arabemiraten, i klassiskt ökenområde.
På det svarar statsmedierna då att den globala medeltemperaturen de facto ökar, och att det därför är angeläget att följa utvecklingen. Men att bokstavligen följa temperaturen och eldslågorna är ett svårt fall av konfirmationsbias, och har ingenting med seriös journalistik eller vetenskap att göra.
Allra mest meningslöst är att ständigt berätta om nya «värmerekord», eftersom det är givet att sådana «slås» i en uppåtgående trend. Det är en form av alarmism som syftar till att skrämma upp populasen och därmed förorda en viss typ av åtgärder som råkar rimma med en viss typ av politik. Gissa själv på vilken kant.
I denna alarmistiska journalistik citerar man Meteorologiska världsorganisationens rapport om de kommande fem årens utveckling, där nya «rekord» alltså förutspås med sjuttio procents sannolikhet. Det berättas också att «rekordvärmen» beror på atmosfärens koldioxidkoncentration, som sägs vara den högsta på «800 000 år».
Se där, ett sådant där stort (och helt godtyckligt) tal som syftar till att injaga skräck! Men eftersom vi nu ändå börjar prata i termer av de långa geologiska serierna, kan det vara värt att åter framhäva att vårt klimat här och nu i geologiskt perspektiv är osedvanligt kallt med synnerligen låga koncentrationer av koldioxid.
Vi befinner oss alltså i en istid (definition: förekomst av en kryosfär, det vill säga permanent isbeläggning vid polerna), och det sedan 34 miljoner år tillbaka. Det är inte jordens normaltillstånd, utan en anomali. Ur det perspektivet finns därför ingen större anledning att känna oro för den vidare temperaturstegringen: den är tvärtom välkommen, så att vi kan komma ur detta förfärliga ishus.
De nivåer av CO₂ kring drygt 400 ppm som nu registreras hör alltså till de lägsta som någonsin har förekommit, och de förknippas med just istid. Den nivån kan inte bara fördubblas eller tredubblas, utan till och med tiodubblas, utan att det för den skull orsakar jordens «undergång». I praktiken är det emellertid inte längre möjligt med sådana nivåer, eftersom kolet är omsatt i biomassa i form av växtlighet och djur.
Och varken i teorin eller praktiken kan jorden «gå under» eller «brinna upp», och inte heller kan ett nytt massutdöende äga rum till följd av temperaturstegring. Tvärtom innebär högre temperatur ökad nederbörd, högre fuktighet, mindre ökenutbredning, större odlingsbar areal, ökad växtlighet och så vidare.
Förvisso innebär klimatförändringar förändrade nivåer av vattenhöjd, förändrad utbredning av flora och fauna med mera, men sådan förändring är jordens normaltillstånd, även under loppet av några tusen år. Jorden rör sig ständigt, och med den dess invånare. Men det sker ändå så sakta, även nu, att det för den enskilda människan knappt märks och inte heller har några omedelbara konsekvenser.
Med det perspektivet i bakhuvudet kan man lättare handskas med klimatförändringar, och hellre se dem i positiv dager än som något skräckinjagande. Allt annat lika skulle vi nämligen vara på väg mot en ny nedisning enligt kända periodiska mönster, vilket med säkerhet hade krossat den mänskliga civilisationen. Industrialisering, fossila bränslen och utsläpp av koldioxid har således varit en oförutsedd räddare i nöden, den som småningom tar oss ur istidens grepp.
