Rektorer för fyra tunga lärosäten har i en debattartikel argumenterat för mer samarbete med Kina om teknik, forskning och utveckling, i vad som får sägas vara en nykter analys i en i övrigt paranoid omgivning. Men man får förstås genast mothugg av Timbro-organet Frispel samt notoriska ledarskribenter.
Bland de senare uttrycks att Europas långsiktiga säkerhet är beroende av att det är USA som har det ekonomiska och teknologiska övertaget mot Kina, och att i en värld dominerad av Kina skulle vårt sätt att leva och styra våra samhällen inte finnas kvar, inklusive våra fria universitet.
Det är en skogstokig analys, som tar geopolitiken för något slags nollsummespel där det bara kan finnas en herre på täppan, det vill säga att Kina avser att överta USA:s position som global hegemon. Kina har inte och har aldrig haft en sådan ambition, och det är inte heller en sådan utveckling som är förhandenvarande.
Vi har istället en polycentrisk ordning i vardande, med flera poler och maktcentra snarare än en enskild supermakt som länge har tillåtits missbruka sin maktställning. I en sådan världsordning är det tämligen självklart att Sverige och Europa måste lira med samtliga parter, och att Europa inte längre kan vara en amerikansk vasall utan en självständig aktör – i själva verket en av polerna tillsammans med Kina och USA.
Men om Kina vinner teknikkriget? frågade jag i ett inlägg för halvannat år sedan, avsett att illustrera just detta dilemma. Det är egentligen en retorisk fråga, eftersom Kina kommer att ta täten i vetenskaplig forskning och utveckling samt dominera stort i nästan alla områden. Det är elementärt så, givet att Kina har den större skalan i allt. Alla pilar pekar i den riktningen.
Men det innebär enligt ledarskribentens virriga resonemang att det då är kört för Sverige, att «vårt sätt att leva» (som amerikanismen lyder) upphör, och att våra «fria universitet» blir mindre fria. Som om Beijing kunde – eller ville – påverka andra länders styrelseskick, kultur och inhemska politik. I själva verket har Kina en stående ickeinblandningsprincip att förhålla sig till, med krav om reciprocitet.
Den knäppa ledarskribenten tillskriver i övrigt Kina väldigt mycket mer makt än vad man faktiskt har, exempelvis att Beijing är den makt som med ett par telefonsamtal hade kunnat avsluta nästan alla krigen som rasar i världen just nu. I själva verket har man ingen kontroll alls över dessa skeenden, och har inte heller något med dem att göra. Man kan inte ens påverka raketmannen i Pyeongyang.
Givetvis innebär Kinas dominans politiskt inflytande, men det gäller enbart internationella relationer, standarder, diplomati med mera, inte enskilda länders nationella politik eller kultur. Och det är bara bra, eftersom en värld där den enda supermakten USA missbrukar alla system inte är till båtnad för någon.
För Sveriges vidkommande är det helt självklart att vi måste ha omfattande samarbeten med världens främsta ekonomier och forskningscentra. Till de senare hör redan kinesiska universitet med en tämligen brutal dominans i aktivitet, samtidigt som Kina sedan länge toppar patentligan helt överlägset.
Under sådana omständigheter faller också argumentet att Kina skulle ha något särskilt intresse av svenska universitet eller bedriva industrispionage mot svenska företag. Den som leder utvecklingen har alltså inget större behov av det, och kinaantagonisterna tycks ha 1990-talets Kina i sinne när man formulerar sina märkliga analyser.
Kina kommer alltså att dominera teknisk forskning och utveckling samt ta den ekonomiska täten, men man kommer inte att regera i ensamt majestät, utan i konkurrens med USA. Om Europa och lilla Sverige vill vara med i den utvecklingen har man att förhålla sig till båda dessa makter och inte lägga alla sina ägg i den amerikanska vasallens korg – det vore den verkliga säkerhetsrisken.
