Sverige, Tyskland och Europa har länge byggt sin välfärd och sina ekonomier på industriell verksamhet, i synnerhet fordonsindustrin. Man kunde konkurrera ut den amerikanska pionjären, och man höll även någorlunda stånd gentemot den asiatiska anstormningen från Japan och Sydkorea.
Men mot Kina tappar vi just nu ordentligt, dels för att ett teknikskifte sker från fossilt bränsle till elektricitet. Kina kunde aldrig konkurrera med den mogna europeiska bilindustrin med avseende på bensinbilar, men har fullständigt kopplat greppet vad gäller elbilar.
Det är så för att ny teknik befriar från hävdvunna strukturer, och för att Kina dominerar utveckling och tillverkning av batterier. Det är ingen slump att forna mobiltelefon- och batteritillverkare har sadlat om till fordonstillverkare, eftersom en elbil i princip är ett stort batteri med kringutrustning.
En annan faktor är att Kina från centralt håll har odlat industrin med understöd, subventioner och annan industripolitik, även om man sedermera har släppt greppet och låtit marknaden vaska fram de mest livskraftiga företagen. Sådana subventioner har kritiserats i både Europa och USA, som har anlagt moteld i form av tariffer och andra handelshinder, samtidigt som man naturligtvis subventionerar den egna industrin i tillämpliga delar.
Det är nu en regerings förbannade skyldighet att värna det egna landets industri, och det gör man bäst genom incitament i form av piska och morot. Handelshinder och andra ingrepp i marknaden kommer dock fram först när man inser sig vara besegrad och har behov av att tillämpa protektionism.
Men protektionism som metod fungerar inte, utan ger bara en tillfällig livlina. Den amerikanska elbilsindustrin är inte särskilt omfattande, och symptomatiskt nog tillverkas Tesla framförallt i Kina – där man förstås har kommit i åtnjutande av subventionerna.
Bättre är då att ge igen med samma mynt, vilket innebär industripolitiska åtgärder. I den neokonservativa eran efter 1980 har industripolitik betraktats som något smutsigt, men det är sådan som har byggt nationer, från USA till Sverige och nu Kina. Washington har därför på senare tid dammat av klassiska metoder och slutat tro på den blinda handens allenarådande förmåga.
Men det är nog för sent för USA, och för Europas vidkommande är frågan om det politiska ledarskapet i Bryssel och på nationell nivå verkligen är av det rätta virket och förstår vad det dröjer sig om. Även i Bryssel har man som bekant hotat med protektionistiska åtgärder mot Kina. Hellre då reformer i riktning mot att stimulera näringslivet, snarare än att strypa detta i sin linda genom drakonisk reglering kring klimatpolitik och andra företeelser.
Skiftet har nu formellt skett, genom att BYD (Build your dreams, eller med kinesisk «bokstavering» 比亚迪) har övertagit platsen som dominerande tillverkare av elbilar. När Kina stampar gasen i botten går det undan, även på detta område, och man kommer helt enkelt att dryga ut ledningen framöver.
Inte minst exploderar försäljningen av kinesiska elbilar i Europa, trots ett framodlat negativt sentiment kring Kina som land. Även i Sverige sticker försäljningen i kölvattnet av ekonomisk nedgång, helt enkelt för att Tesla, VW och andra fabrikat är tokdyra, medan kinesiska märken kan leverera samma eller bättre kvalitet till en betydligt billigare penning, främst i kraft av skaleffekter.
Ridån går därför ned för Europa och dess bilindustri, om man inte förmår strukturera om verksamheten på lämpligt sätt, omfattande politiska stimulanser för att stärka ekonomin snarare än att från elfenbenstorn högt i skyn anbefalla extrema dekret kring klimat, migration, *2SHBTQIAP++ och allsköns andra esoteriska värderingsfrågor.
