Att Europa och Väst i stort går in i «krigsekonomi» samt i allt större grad lutar åt protektionism följer ett obehagligt historiskt mönster, som indikerar en kommande period av gradvis ekonomisk försämring och förberedelse för drabbning med förmenta fiender. Mönstret är i själva verket cykliskt, med ungefär samma fas som i krigscykeln.
Det svåra tjugotalet kommer alltså att fortsätta, och någon ljusning finns inte i sikte. Tvärtom agerar de flesta aktörer i kontraproduktiv riktning, i någon girig förhoppning om att man kan komma ut som «vinnare» när allt brakar samman.
För all del finns vanligen en sådan relativ «vinnare», senast USA efter andra världskriget, då man tog över Europas roll som världsledande makt när den senare aktören begick ett underligt självmord. Men i stort förlorar alla på en sådan utveckling, samtidigt som Washington nog inte kan räkna med att upprepa bedriften – det amerikanska imperiet är på fallrepet oavsett vad, på samma sätt som tidigare det brittiska.
Protektionism och krig går ofta hand i hand, och är olika slags manifestationer av kamp om resurser. Vi såg det under krigsåren 1914–1945, då världshandeln störtdök och nationer gick i krig för att vidmakthålla sina styrkepositioner. Hitlers Tyskland blev så undertryckt av Versaillesfördraget att man fann sig nödgad att «vidga sitt livsrum» med militära medel. På samma sätt medförde amerikanska oljeembargon att den japanska regimen tog sig an hela Öst- och Sydöstasien på jakt efter resurser att vidareutveckla imperiets industriella ambitioner.
Ironin har här att det var den amerikanska regimen som 1860 tvang det slutna shogunatet att öppna sig mot omvärlden och handla med USA och det övriga Väst, på samma manér som britterna från 1842 tvang Kina att öppna ett antal fördragshamnar för handel samt att godta brittisk och annan västlig export av indiskt opium. Man tvang på de östasiatiska imperierna västlig «frihandel», enligt den tidens «regelbaserade världsordning».
Japan lärde bäst och snabbast, och tog till sig inte bara västerländsk industrialism och politik, utan även Västs koloniala attityd och krigsförmåga. Invasion av Korea följdes småningom av invasion av Kina och övriga Asien, småningom med förgreningar till Västvärldens motsvarande europeiska krig. Japan bombade nämligen Pearl Harbor i syfte att förhindra amerikanskt ingripande i dess imperieambitioner i Asien.
Detta «förnedringens århundrade» innebar att det kinesiska imperiet brakade samman med dunder och brak, men ur ruinerna föddes samtidigt ett nytt Kina, som från 1978 och framåt snabbt har återuppstått som världsmakt. Siffrorna talar sitt tydliga språk, och aldrig tidigare har världshandeln erfarit en sådan våldsam utveckling som under eran 1980–2008.
Väst utlokaliserade gladeligen sin industriella kapacitet till Kina, eftersom det medförde betydande vinstökningar och motsvarande klirr i statskassan. I relativ mening har Kina vunnit mest på utbytet, genom att i tekniköverföring ta till sig Västs kunskap och lägga grunden för det moderna Kina, men det är tveklöst så att även Väst har vunnit betydande ekonomiska fördelar genom detta samarbete.
Men medan Europa hanterade strukturomvandlingen från industri- till tjänstesamhälle genom utbildning och andra medel, förtvinade den amerikanska ekonomin på så sätt att industriella rostbälten uppstod och reallönenivåerna stagnerade. Magnaterna tog hela tillväxten, vilket småningom gav upphov till missnöje och en känsla av att man hade blivit blåst på konfekten.
Det är nu inte Kinas fel att USA inte förmår distribuera värdeökningen, men det är i vart fall så politiken har utvecklats, först med Obama men framförallt under Trump, vars handelskrig med Kina har bevarats och utvecklats under Bidens regim. USA:s uttryckliga mål är att bevara den hegemoniska ställning man har haft sedan 1990, och man har inte för avsikt att släppa förbi Kina.
Härav följer tariffer på kinesiskt gods och ett veritabelt handelskrig, och härav stammar exportkontroll av amerikansk teknik under svepskäl som «nationell säkerhet». Det senare nyttjas även för att stänga ute ledande kinesiska aktörer från den amerikanska marknaden, utan att man för den skull närmare kan prestera något bevis för saken.
Först följde Huawei, ZTE och andra telekomföretag, under förevändningen att tekniken i fråga skulle kunna användas för avlyssning, det vill säga att kineserna skulle kopiera USA:s världsomfattandes spioneri. Av tekniska skäl faller det på sin egen orimlighet, och de verkliga skälen har att göra med fortsatt amerikansk dominans samt att bevara sin sigint-kapacitet. Härav följer instruktionen till «allierade» att på motsvarande vis mobba ut dessa kinesiska företag.
Metodiken är ingalunda ny, utan man tillämpade samma «knep» gentemot Japan under landets våldsamma boom under 1980-talet, men Kina är samtidigt en helt annan sorts aktör, med så mycket större dimensioner och med ett annat system. Alltså måste man agera på bredare front, genom att angripa i stort sett varje kinesisk bästsäljare, från sociala medieappar som Tiktok till kinesiska elbilar som BYD – tariffer och annat kommer garanterat avseende de sistnämnda.
Även Europa sneglar på merkantilistiska ingrepp i marknaden genom att sålunda straffa kinesiska elbilar, solceller, vindturbiner och så vidare, vilket förstås mynnar ut i reciproka åtgärder från Beijings sida. Protektionism leder till minskad handel i båda riktningar, varvid produktiviteten minskar, arbetslösheten stiger och ekonomin stagnerar – Europa är redan i recession, men det kan bli betydligt värre om Europas ekonomiska lok inte längre kan sälja lika bra i Kina.
Under sådan ekonomisk «frikoppling» och «riskminimering» följer även politisk splittring och osämja. Kina, som upplever konstant västlig inblandning i dess angelägenheter i Hongkong, Tibet, Xinjiang och inte minst Taiwan, får då anledning att gravitera mot andra parter, som Ryssland. Man ska här ha i åtanke att Sovjetunionen kunde besegras just genom att engagera Kina i världshandeln, medan man nu tvärtom försöker alienera båda samtidigt – en sällsynt usel idé.
Europa tycks nu ha igelkottens mentalitet, och man hukar sig i sitt skal under ambitionen att rusta för långvarig kamp med Ryssland. USA är mer aggressivt inriktat på att mucka gräl med Kina, och krig mellan hegemon och uppstickare är faktiskt det vanligaste scenariet i historien.
Men ett sådant krig kan USA inte vinna, eftersom man inte tillnärmelsevis har den industriella kapacitet som Kina besitter. USA har visserligen en överlägsen momentan slagstyrka, men den är dels fördelad över hela världen och inte som Kinas koncentrerad på ett ställe, och kan dels inte ersättas kontinuerligt i samma takt som i Kina.
Kinas kapacitet att bygga skepp, ammunition och så vidare är alltså flerfaldigt högre än USA:s, vilket i längden fäller avgörandet. Vi ser detta fenomen utspela sig i realtid, när Väst inte ens kan matcha Rysslands industriella kapacitet att tillverka ammunition.
Om ett krig bryter ut kommer Kina visserligen att åsamkas stor skada, men inte värre än att man på sikt kan sparka ut USA från Östasien och ta kommandot i regionen. På sikt «vinner» Kina, men momentant förlorar hela världen.
Omvänt vinner Kina om krig inte bryter ut, men då i snabbare förlopp. De vägbulor USA sätter upp genom exportkontroll och annat kommer Kina med matematisk precision att övervinna, varvid man småningom kommer ikapp och går förbi. Även under ett sådant scenario detroniseras USA småningom.
Men det är under bevarad global frihandel som världen i stort vinner. Detta är alltså inte ett särskilt svårt vägval, men uppenbarligen har politiska ledare i Väst kollektivt bedömt det mer rimligt att än en gång beträda vägen mot stupet – hellre avgrunden än att hundarna i Kina ska komma sig upp!
