Nyheter som dominerar flödet är sådant som BLM-rörelsens demonstrationer i USA, flyktingströmmar, koranbränning, demonstrationer i Belarus, kravaller i Hongkong och omskolningsläger i Xinjiang. Den gemensamma nämnaren för dessa och många andra företeelser är mänskliga rättigheter, den likare kring vilken nästan all politik och medial verksamhet numera snurrar.
På engelska heter fördraget som grundlägger dessa mänskliga rättigheter Universal declaration of human rights, där ordet universell syftar på att de rättigheter som 48 stater beslutade om 1948 antas gälla alla människor oavsett omständigheter i övrigt. En konsekvens är att den nationella självbestämmanderätten därmed antas upphävas i de frågor rättigheterna rör.
Universalism är här en metafilosofisk idé om att vissa värden har universell räckvidd, vilket är liktydigt med att det finns en objektiv moral. Motsatsen är moralisk relativism, ståndpunkten att det inte finns någon sådan objektiv moral, och att moraliska värden därför varierar med omständigheterna, som till exempel tid eller kultur. Man kan till exempel hävda att det är rätt att döda när man angrips i krig eller under andra omständigheter. I fattiga länder kan det vara motiverat med barnarbete. Och så vidare.
En annan motsats är moralisk nihilism, som kort och gott underkänner att någonting kan vara moraliskt riktigt. Visserligen kan vi sträva efter att vara moraliska enligt något system, men systemet som sådant är godyckligt och har inget objektivt sanningsvärde – det är blott en konvention.
Att de mänskliga rättigheterna antar en form av moralisk universalism är ingen tillfällighet, eftersom det är en sekulär variant av dess förlaga i kristendom, en europeisk religion som från allra första stund fastlade en katolsk (= universell) gud för alla människor oavsett hemvist. Med den universella guden följde förstås universella regler, under tolkning av biskopen i Rom, och mängder av kulturer har under århundradena underkuvats av kristen mission och kolonialism under den universalistiska föresatsen.
Tanken att de mänskliga rättigheterna är en sekulär religion är varken ny eller originell, men med en sådan tolkning kan man lättare förstå vissa skeenden i världen. Det visar sig att tolkningarna och acceptansen av fördraget skiljer sig längs de gängse religions- och kulturgränserna, där man i Mellanöstern och en del andra muslimska länder har antagit kairodeklarationen som komplement med sharia som bas, medan man i det dharmiska och konfucianska Asien har utarbetat en motsvarande bangkokdeklaration under asiatiska värderingar.
Den senare erkänner visserligen deklarationens universella ansats, men har ett annat och större fokus på ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter samt betonar den folkrättsliga suveräniteten framför universalismen. I den praktiska verkligheten ser vi här en kollision när västländer med universalismen som rättesnöre engagerar sig i Hongkongs demokratiska utveckling eller i lägren i Xinjiang, medan Kinas ståndpunkt är att detta är interna angelägenheter som rör kollektiva snarare än individuella aspekter av mänskliga rättigheter – territoriell integritet samt inre säkerhet.
Företeelsen är inte ny, eftersom Väst sedan man började skicka missionärer världen runt har haft denna universalistiska vilja att inympa sina (skiftande) värden i andra kulturer, i en form av värdegrundskolonialism som har sin moderna form i den ständiga missionen av mänskliga rättigheter.
Förr fanns jesuiter, franciskaner och dominikaner som arbetade för att sprida det västerländska evangeliet, medan det i dag är enskilda advokater, grupper, politiker och regeringar som trycker på, ytterst med sanktioner och bojkotter av allsköns produkter och evenemang, samt förstås en väldig propagandaapparat med aktivistiska medier.
Men historien visar att sådana påtryckningar oftast har varit förgäves i Asien, och att speciellt Kina aldrig har backat en millimeter med mindre än att man har blivit militärt angripna. Ett modernt och urstarkt Kina har än mindre anledning att låta sig styras av utländska krafter, vilket dock inte tycks hindra MR-jesuiterna från att fortsätta sitt ettriga bombardemang likt seloter som stångar sina huvuden blodiga mot en helig mur.
I denna observation ligger nyckeln till hur vi ska förstå Kina och oss själva, och hur vi bör förhålla oss till den framväxande kinesiska supermakten. Uppdraget att betvinga Kina eller pracka på det något man inte vill ha är helt enkelt omöjligt, och därför lönlöst. Den universalism man åberopar har sina givna gränser, nämligen i den utsträckning de antas av världen i stort, och man har därför att acceptera att det finns fler tolkningar som inte utgår från Bryssel eller Washington – världen har mer än en pol.
Här finns en del som menar att Kina är ett undantag omgivet av demokratiska stater som Sydkorea, Taiwan och Japan, men även dessa omfattas av asiatiska värden och är inte fullt kompatibla med den västliga tolkningen av de mänskliga rättigheterna. Om Kina antar en mer demokratisk utveckling, kommer skillnaderna därför att bestå – för det borgar över två tusen år av konfucianism och kamp för enighet och territoriell integritet.
Det vi kan begära av Kina – och Kina av oss – är reciprocitet, att vi i vår gemensamma handel och andra utbyten har samma förutsättningar och villkor. I övrigt kan vi bara föregå med gott exempel och vara goda föredömen, till exempel i hur vi tillämpar mänskliga rättigheter i våra egna länder. Paradoxalt nog kan sådan ickeinblandning göra Kina mindre slutet och mindre fientligt mot västliga idéer, medan de ständiga påtryckningarna har motsatt effekt.
Häri ligger också nyckeln till förståelsen av mig och mina resonemang härstädes. I egenskap av ateist har jag ett högst problematiskt förhållande till religioner med absoluta och universella anspråk, och det spiller över på den sekulära religionen om de mänskliga rättigheterna.
Det är annars ett aktstycke med en rad goda liberala föresatser och några mindre goda socialistiska sådana (betald semester, på vems konto?), men det äger ingen som helst universalism, inte minst som punkterna är avsiktligt vaga och mångtydiga. Vems tolkning ska äga företräde? Man är inte ens överens kring vad som ska räknas till rättigheterna, i det att många även inbegriper HBTQ–rättigheter och andra externa «tillägg» som aldrig har antagits av FN.
Jag är därvidlag en kättare, en avfälling från de rättigheter som numera antas vara en överideologi i vårt samhälle och som inte får ifrågasättas, en apostat som avvisar de rättesnören som ständigt åberopas. Rättigheterna är för mig en godycklig konvention, och jag ansluter mig således till den heretiska nihilistiska skolan.
Mänskliga rättigheter är en god föresats, men inget mer än så. Framförallt överträffar de inte med automatik folkrätten, det vill säga ett enskilt folks rätt att självt staka ut sin riktning utifrån dess historiska och kulturella förutsättningar.
Ur liberal synvinkel är det också bekymmersamt med rättigheter som anses överträffa negativa friheter. Vi observerar detta i hur svenska politiker visserligen betonar att vi har något slags yttrandefrihet i samband med till exempel koranbränning, men att man samtidigt sätter MR-överideologin framför sådana hävdvunna liberala friheter genom att helt enkelt förbjuda grundlagsfästa demonstrationer i hela riket och i övrigt obstruera dessa friheter.
Jag kanske inte gillar Rasmus Paludan och hans parti, och kanske inte heller Dan Park och hans konst, men jag försvarar deras rätt att uttrycka sig enligt den portalfrihet som utgör demokratins fundament – för övrigt en mänsklig rättighet (artikel 19), som man av någon anledning inte vill beakta eller i vart fall behandlar styvmoderligt i förhållande till andra rättigheter.
Jag kanske inte gillar det kinesiska kommunistpartiet och dess smutsiga metoder, och kanske inte heller många kulturella fenomen i Kina, men jag ogillar än mer kolonialism i alla former samt den sinofobi och uppenbara rasism Europa och USA visar i sina ständiga angrepp, särskilt som angreppen mer syftar till att bevara hegemoni än att upprätthålla mänskliga rättigheter.
Framförallt ogillar jag den universalistiska hållningen, att man tror sig ha överhöghet i suveräna nationer, som om detta vore 1850 och Europa ägde världen. Arrogansen, högfärdigheten, för att inte tala om hyckleriet, givet att man inte själv kan leva upp till de höga krav man ställer på andra!
