Kategori: Asien

Kategorier
Asien Kina Politik USA

Pax sinica

Amerikanska försvarssekreteraren Panetta har meddelat en mer detaljerad analys av vad president Obamas utlovade ökade närvaro i Asien kommer att innebära, bland annat en ökning av flottans resurser till 60 % från dagens 50 %. Det innebär i praktiken ett femtiotal extra fartyg, liksom stationering av tusentals marinkårssoldater i Australien och Filippinerna.

Från amerikansk sida ser man det som en balans mot Kinas ökade inflytande i regionen, alltså att USA behöver finnas som någon sorts polis i regionen för att hålla ordning och reda. Med krigen i Korea och Vietnam i relativt färskt minne kan man förstås ifrågasätta om amerikansk närvaro egentligen är nyttig. Tvärtom har USA sedan 1800-talet haft kanonbåtar i området, och med dem söndrat och härskat i såväl Japan och Kina som i ett antal andra länder.

Egentligen är det inte alls en tillfällighet att de fruktansvärda krigen i Vietnam, Kambodja och Korea har inträffat under en period då Kina har varit svagt, inte heller att Japan har försökt sig på att invadera Kina, eller att västmakter har försökt dela upp Kina mellan sig under samma period från dynastin Qings (1644/1911) senare period, särskilt från 1860 fram till dynastins fall 1911 och Kinas upplösning i krigsherrekontrollerade provinser fram till inbördeskrigets slut 1949.

Ett starkt och stabilt Kina har nämligen under olika perioder utgjort en stabiliserande faktor i regionen – Pax sinica – från och med den med Rom samtida dynastin Han (-205/220) via Tang (618/907), det tidiga Song (960/1279), det expansionistiska mongolväldet Yuan (1271/1368), Ming (1368/1644) och det tidiga Qing (1644/1911) fram till 1800-talets mitt då västerländsk imperialism tog överhanden.

Under perioder däremellan har Kina självt fallit i bitar och präglats av kaos och stridigheter, vilket ofta har smittat av sig på hela Östasien och gett tillfälle för revolution och uppror i Korea, Tibet, Vietnam och till och med Japan. Exempelvis enades de tre koreanska rikena under Silla 676 på grund av Tangs närvaro och attacker in på koreansk mark, men Tang utövade efter dessa stridigheter även stor kulturell påverkan på Korea genom konfucianism, buddism och diverse nymodigheter som tryckkonst; ett dynamiskt Tang gav stabilitet även åt Korea.

Kina har således utövat såväl piska genom kontroll och påtryckningar i regionen som morot genom att erbjuda en utvecklad kultur och handel med det väldiga imperiet. Betraktar man Vietnams dynastiska historia ser man längre perioder av kinesisk överhöghet (exempelvis under Tang) och stabilitet, åtföljt av ständig oro och åtskilliga stridigheter om tronen, även om man naturligtvis inte kan se en helt linjär spegling av kinesisk historia och politik.

Vad vi ser nu är såväl Kinas som resten av Asiens pånyttfödelse, efter det att krutröken lagt sig och spillrorna städats undan efter 150 år av förfall. Kinas successiva nedgång från Qings 1800-tal fram till japansk invasion, inbördeskrig och en synnerligen trevande kommunistisk diktatur under Mao Zedong har sedan slutet av 1970-talet förbytts i en betydligt mer stabil nation som präglas av tillväxt i såväl ekonomi som kultur och teknik, om än inte i politiskt optimal mening.

Samtidigt ser vi hur Pax americana går samma väg som det tidigare Pax britannica eller varför inte Pax romana, tillfälliga hegemoniska perioder för riken som slutligen expanderar bortom underhållsförmåga. USA:s och Västvärldens kris behöver naturligtvis inte komma samtidigt som Kinas och Asiens avancemang, eftersom vi här inte talar om ett nollsummespel. Däremot har vår kris väldigt mycket att göra med den ständiga krigföring vi gett oss in på under amerikanskt befäl, senast i Irak, Afghanistan och Libyen, snart kanske även i Syrien och Iran, för att inte tala om det oerhört skadliga kriget mot den i det närmaste självförvållade terrorismen.

Den amerikanska statsskulden innebär att USA måste dra ner på sin militärbudget, som alltjämt är större än de nästföljande tjugo nationernas tillsammans, liksom att dollarns värde försvagas. USA:s statsskuld ägs dessutom till stora delar av Kina, som har god likviditet. Även om USA för överskådlig tid förblir militärt överlägset Kina saknar det mening, då Kina sitter med guldreserverna och inte heller har ambition att kapprusta med USA.

Pax sinica är ett återkommande fenomen, ungefär som La niña, och präglas till skillnad från de andra motsvarigheterna av hållbarhet. Den stora kinesiska freden har vanligtvis etablerats utan någon större expansion, medan Rom, Storbritannien och USA har byggt sina välden på militär expansionism och kolonisering av främmande territorier för att säkra naturresurser. Kina använder här istället handeln som naturligt verktyg, exempelvis i Afrika.

USA har även nyttjat organisationer och instrument som IMF, WTO och Världsbanken till sin egen fördel, något som blir allt svårare när vågen tippar över i andras favör och USA går på dekis. Att exempelvis Världsbanken snart leds av en ickeamerikan (koreanen «Jim» Gim Yong) för första gången är ett tecken på det. Det betyder också att andra värderingar än de gängse judisk-kristna, amerikanska eller allmänt västerländska kommer att göra sig gällande i större utsträckning, till exempel i fråga om hur mänskliga rättigheter bör definieras.

Pax sinica, om en sådan etableras under det innevarande seklet, innebär således inte nödvändigtvis att Kina övertar USA:s roll globalt, men däremot att det blir en lokalt suverän maktfaktor som onödiggör USA:s närvaro och som kan komma att lösa upp gamla knutar som orsakats av amerikanerna, exempelvis i Nordkorea.

På global nivå ökar dock kinesiskt och allmänt asiatiskt inflytande på olika nivåer då gamla maktcentra förskjuts eller balanseras av nya, något vi redan har sett i kulturella yttringar, och som kommer att förstärkas avsevärt vad det lider. Framtidens bildade västerlänningar kommer förmodligen att känna sig tämligen hemmastadda i Asien och dess kulturer under den kinesiska freden.

Kategorier
Asien Politik

Myanmar: början på ny era

Angsan Suqis parti kammade hem nästan rubbet av de 45 platserna i Myanmars fyllnadsval. Det förändrar inte någon maktbalans, men är ett symboliskt steg på vägen mot fortsatta reformer och innebär att Suqi får en plattform i parlamentet. Det är också en upprättelse för Suqi personligen, efter många års tid i husarrest. Därmed har Myanmar kravlat sig upp till en etta på en tiogradig demokratiskala, enligt Suqis egen beskrivning. Det verkliga eldprovet står först om tre år, när allmänna val ska hållas för hela parlamentet.

Militärjuntan och dess politiska företrädare har därmed visat god vilja, man har hållit sina avsikter och Myanmar har tagit stabila steg på väg mot en demokratisk utveckling. Även om det finns en del som vill behålla sanktionerna är det naturligtvis helt fel väg att gå – nu vrider vi på kranarna för fullt och välkomnar Myanmar in i frihandel och andra utbyten med världen, nu låter vi Myanmar växa ekonomiskt och se fördelarna med fred, frihet och demokrati.

Bakslag kan naturligtvis ske, men för att minimera en sådan utveckling måste reformerna bära frukt och Myanmar integreras så snabbt som möjligt i samarbete med andra länder i Sydöstasien och övriga regionen, liksom med världssamfundet i stort. Myanmar är rikt på naturtillgångar och har orörda kulturskatter, och framförallt kommer landet att kunna bli en turistmagnet i klass med Thailand. Myanmar måste växa snabbt för att folket ska få smak på utveckling och militären färre incitament att bromsa.

Kategorier
Asien Politik USA

Permanent krigsekonomi

Militärutgifterna för år 2010 uppgick till 682 474 000 000 dollar i kombination för Kina, Frankrike, Storbritannien, Ryssland, Japan, Tyskland, Saudiarabien, Italien, Indien, Brasilien, Sydkorea, Kanada, Australien, Spanien, Förenade arabemiraten, Turkiet, Israel, Nederländerna, Grekland och Colombia, tjugo länder med en total befolkning om 3 684 000 000 människor.

Hur stora utgifter har då ett land med 312 miljoner invånare, alltså mindre än en tiondel av ländernas ovan? Jo, lika stora, eller 687 105 000 000 dollar. De amerikanska militärutgifterna är således tio gånger högre per capita än för de tjugo nästföljande länderna, eller alternativt uttryckt lika höga som för de tjugo nästföljande länderna tillsammans.

När USA nu drar sig tillbaka från Västasiens krig i Irak och Afghanistan tycks alltså finnas utrymme för att banta ned denna ofantliga krigsmaskin, och även den ekonomiska situationen förefaller peka åt det hållet, givet USA:s ofantliga budgetunderskott och skuldberg. President Barack Obama bekräftar detta i ett tal om ett bantat försvar, där man frångår tvåfrontsstrategin som en relik från kalla kriget och istället ämnar utöka sin närvaro i Asien, speciellt för att möta Kinas ökade betydelse i regionen och världen.

I siffror räknat innebär bantningen att militärutgifterna minskar med 5–10 %, varför USA även fortsättningsvis kommer att ha vad som inte kan benämnas som annat än en permanent krigsekonomi med utgifter som även framöver kommer att överstiga de 15–20 nästkommande ländernas militärbudgetar.

I och för sig vore det mer rättvist att räkna med ett köpkraftsjusterat index, då exempelvis Kina kan producera mycket billigare än USA i en fix valuta. Men även om man räknar i andelar av bruttonationalprodukten utgör USA:s utgifter 4.7 % av BNP, medan Kinas ligger runt 2.2 % – världsmedel beräknas till 2.6 %.

Den analys som framställer Kina som ett militärt hot kan därför inte ses som annat än amerikansk paranoja, som även yttrar sig i hysteri för att Kina skaffar sig ett enstaka begagnat hangarfartyg, samtidigt som exempelvis lilla Italien förfogar över flera stycken. Att USA stationerar trupp i Australien och ämnar ha flottbaser i Singapore och ett antal länder kring Sydkinesiska sjön, utöver baserna på Okinawa och i Sydkorea, bekräftar Obamas strategi av att omsluta och inringa Kina.

I vilket syfte är inte helt klarlagt, men klart är i alla fall att det är ett slags provokation, dessutom mer för att möta ett ekonomiskt hot än ett förmodat militärt. Kanske vill man provocera fram en kapprustning för att köra Kinas ekonomi i botten, på samma sätt som man gjorde med Sovjetunionen. Det är i så fall en strategi som knappast kommer att ha framgång, eftersom Kina kommer att ta saken med ro och koncentrera sig på försvar av sitt territorium. Kina är inte en expansionistisk makt, och kommer heller inte att bli.

Hur som helst är denna form av militär upptrappning negativ för regionen som helhet. Även det pacficierade Japan, som efter krigsförlusten ålades att enbart ha ett nominellt försvar, har på senare tid ökat sina militära anslag, bland annat med köp av stridsflygplan från USA. Motivet sägs vara Nordkoreas skrammel med missiler, men sanningen att säga är det nog så att Nordkorea känner sig mer hotat än något annat land i regionen, och att nyckeln till att lösa upp Nordkoreas knutar inte ligger i hårdare tryck utan säkerhetsgarantier från framförallt USA – något som USA inte är villigt att ge, och vilket därför bidrar till en fortsatt eskalerad situation av osäkerhet.

USA:s utökade närvaro i Asien kan därför tvärtom bidra till kapprustning och ökad instabilitet snarare än det motsatta, vilket då är kontraproduktivt. Samtidigt undrar man förstås hur det oavslutade kriget mot terrorismen ska utvecklas när USA trappar ner i Västasien och ger terrorgrupper en gnutta andrum. Vad händer om nya terrorattacker följer, eller om en kris med Iran utvecklas? Ska man då skifta fokus än en gång och dirigera om hela styrkan?

Kategorier
Asien Korea Politik

Släpp taget om Nordkorea

I Kina hade jag under en period möjlighet att sporadiskt språka med nordkoreaner, naturligtvis inga yngre människor av det vanliga slaget utan i själva verket kadrer på språkutbildning. På ytan kan de förefalla ganska normala, och vanliga samtalsämnen kring sport, tjejer och dylikt indikerar inget iögonenfallande konstigt. Däremot får man sig en tankeställare om man placerar en sådan nordkorean framför en världskarta, då vederbörande närmast reflexmässigt pekar på den amerikanska landytan och börjar prata upprört om «fienden». Det är uppenbart att denna tvångsneuros odlas som en statsreligion i landet.

Och även om man kan konversera en och en med dessa nordkoreaner håller de vanligtvis ihop tätt och undviker sammankomster med andra, exempelvis vid sådant som fester eller restaurangbesök på stan. Istället kan man höra den nordkoreanska församlingen trängas ihop i något rum för att lyssna på och stämma in i nationalsången eller hyllningssånger till den käre ledaren Gim Jeongil.

Kalla kårar längs ryggraden får man när man närmare betraktar vissa beteenden, som när en av dessa kadrer med foten strök en katt, inte för att leka med den utan som en inövad rörelse för att undersöka om djuret var vid liv. Vanligtvis är det då människor man undersöker på samma sätt, exempelvis i fångläger.

Det får ändå ses som en marginellt positiv händelse att man har ett visst utbyte med Kina och Ryssland, två traditionella bundsförvanter som numera förvisso inte delar ideologin men däremot har intresse av stabilitet i regionen. Att Kina uttrycker formell sorg snarare än att håna diktatorn är ett uttryck för det, som ett sätt att vårda relationerna just i syfte att uppnå förändring. Inofficiellt kallas Gim Jeongil annars 金二胖 (Jin Erpang) av den kinesiska internetmobben, där tilltalsnamnet betyder «tjockis nummer två» (efter Gim Ilseong, landets evige president).

För vad man måste ha klart för sig är dels att situationen aldrig kan förändras genom folklig revolution, helt enkelt för att medborgarna är så avskärmade från verkligheten att de inte har den information eller de kommunikationsmöjligheter som krävs. Varje möjlig förändring i Nordkorea måste komma till stånd genom en revolution uppifrån, som resultatet av en maktkamp eller en insikt om att det får vara nog, och det är just när den store ledaren avviker som denna möjlighet infinner sig.

Dels måste man inse att även om ledarskiktet är välinformerat är den utbredda paranojan inget spel för galleriet, utan en äkta känsla av att man står på randen till krig mot USA. I det läget hjälper det inte att skratta åt den mentalsjuka patienten, inte heller att skramla med vapen och uttala hårda ord som ändå bara får motsatt effekt. Det går inte att resonera med Nordkorea som om det vore en normal regim, dess paranoida sjuklighet är kliniskt verklig, och ledargarnityret är lika mycket offer för detta verklighetsförvrängningsfilter som alla andra.

Kina begriper detta, och det förefaller som att även USA har en viss insikt om sakernas egentliga tillstånd att döma av Clintons retorik. Frågan är dock om Sydkorea begriper det, med tanke på att man nu sätter militären i högsta beredskap och därmed trappar upp insatsen. Sydkorea har naturligtvis en släng av samma paranoja, givet att man tvingas leva med ett ständigt hot.

När Gim Ilseong dog 1994 skedde just en sådan ömsesidig upptrappning, med försämrade relationer som följd. Vad som krävs är nog snarare att man närmar sig patienten med färre krav och en verklig öppning för förändring. USA har möjligheten att göra som man en gång gjorde med Kina (för att innesluta Ryssland), att låta regimen hållas och låta politiska förändringar dikteras av ekonomiska och sociala villkor.

Låt Nordkorea ha sina kärnvapen, behandla landet som en politiskt normal partner och lägg allt krut på ekonomi och handel med landet. Om Nordkorea ges denna typ av stabilitet i relationerna med omvärlden kommer man för egen hand att inse vad som behöver göras för att utveckla landet vidare, och psykosen kanske släpper så småningom.

Det är den möjligheten USA, Sydkorea, Kina, Japan, Ryssland och resten av världssamfundet har, att nu sträcka ut en hand till Gim Jeongeun och resten av partiapparaten och erbjuda handel istället för konfrontation, ty den senare lösningen har uppenbarligen inte fungerat under alla dessa år utan bara resulterat i en paranoid kärnvapenmakt med en ständigt svältande befolkning. Man får helt enkelt släppa prestigen och se realpolitiskt på saken.

Kategorier
Asien Kina Korea Politik

Efter personkulten

Nordkoreanske diktatorn Gim Jeongil har gått bort. Det var inte en dag för tidigt, frestas man säga, trots att man ju inte bör önska livet ur andra. Men jag menar att det finns undantag, nämligen då det gäller tyranner av olika slag: Hitler, Stalin, Saddam…

Trots att det nu råder en akut febril aktivitet runt koreanska halvön kommer inte mycket att hända den närmaste tiden. Gims sjukliga tillstånd har varit känt länge, och det är planerat in i minsta detalj hur successionen formellt ska ske. Allt förblir vid det vanliga, åtminstone ett tag till.

Formellt tar sonen Gim Jeongeun över rollen som nekrokratins statschef, men i ljuset av dennes relativa ungdom blir det i realiteten partieliten och delar av militären som kommer att styra Nordkorea medan Gim Jeongeun skolas in på posten.

Det verkligt intressanta är vad Gim Jeongils frånfälle kommer att mynna ut i om ett par år, om man nu ser en möjlighet att ändra kurs, exempelvis på det sätt som Kina gjorde när Mao Zedong gick bort 1976. Två år senare slog ju Deng Xiaoping bort spillrorna av Mao-kulten och lade om kursen mot marknadsekonomi, med känt resultat.

Samma sak kan hända i Nordkorea, om det finns tillräckligt starka krafter i nomenklaturan som vill detta. Problemet är att vi egentligen inte vet någonting om detta, och därför bara kan spekulera. Men i princip har det nu öppnats ett gyllene fönster att ändra kurs, att reformera framförallt ekonomin och öppna upp landet. Erfarenheterna från andra länder i regionen borde stimulera det nordkoreanska ledarskapet. Vägen är inte så lång som den kan tyckas, och alternativet, att stanna kvar i den slutna tillvaron, förskräcker nog även dem.

Sydkorea, USA och Kina bör således komma med lockbeten för att åstadkomma töväder i Nordkorea. Det skulle vara positivt för hela regionen och för resten av världen att bli av med detta djupa sår på den asiatiska kontinenten.