Kategori: Asien

Kategorier
Asien Kina Politik USA

EU mellan Five Eyes och Kina

Britternas utträde ur EU synliggör en annan pakt, nämligen den anglosfär bestående av Storbritannien och dess primära forna kolonier USA, Kanada, Australien och Nya Zeeland. Länderna har sedan andra världskriget även en omfattande gemensam signalspaning, informellt betecknat Five Eyes.

Det är dessa fem ögon som på senare tid har koordinerat utspel och aktioner mot Kina, till exempel beslut att stänga av Huawei från sina marknader (alla utom Kanada) och att bedriva aggressiv propaganda kring Hongkong, Xinjiang, Tibet och andra geopolitiskt känsliga områden i Kina.

Denna anglosfär utgör bara sex procent av världens befolkning, men står för 20 % av BNP, 40 % av välståndet och 45 % av militärutgifter. Det är länder som traditionellt har intagit tätpositionen i globaliseringen, och som utövar en omfattande kulturell dominans i stora delar av världen.

Det är en position man avser att behålla, och därför ser man med oro på Kinas tillväxt och ambitioner, särskilt som landet inte visar några tecken på att inordna sig som en amerikansk vasallstat, utan tvärtom utarbetar parallella system under egen kontroll.

Det är en form av zili gengsheng (自力更生) eller självförsörjning på en huvudsakligen intern marknad, med understöd från export på en extern marknad, så kallad dubbel cirkulation. På så vis behåller man sitt oberoende, samtidigt som man deltar i tillämpliga delar i det globala utbytet, utan att underordna sig andras världsordning.

Aggressionen mot Huawei har naturligtvis inget att göra med potentiellt spioneri i nätverken från Kinas sida, så som man officiellt hävdar, utan är ren protektionism för att gynna egen telekomindustri samt även undanhålla Huawei från den infrastruktur med vilken man själv utövar global övervakning.

Det är även en del i den amerikanska ansträngningen att innesluta Kina i ett försök att hejda eller i vart fall bromsa dess framfart. Ambitionen är långsiktig och har inte så mycket med Trump att göra, men har accentuerats under hans befäl med regelrätt handelskrig. Sakta har övriga medlemmar i Five Eyes anslutit sig till samma doktrin, senast Storbritannien, som gjorde en u-sväng.

Sverige har ungefär samma hållning, kanske delvis beroende på debaclet kring Gui Minhai, men även för att man av tradition är mer lierad med USA och Storbritannien än kontinentala Europa. EU i övrigt har inte alls samma härskna attityd mot Kina, och har inte heller någon ambition att underordna sig anglosfärens utrikespolitik – unionen söker istället en egen niche mellan de båda poler som utkämpar ett nytt kallt krig.

Man kunde även tro att Indien, som för närvarande är inbegripet i något slags bojkott av Kina efter regelrätta gränsstrider av kampsportsnatur, skulle ansluta till anglosfären i egenskap av forna koloni, men man har på samma sätt som EU en egen agenda, och är i grunden en del av en regional handelspakt som sträcker sig över större delen av Eurasien. I grunden är relationen med Kina god.

Däremot är Japan en naturlig allierad till USA, medan Sydkorea har en mer ambivalent hållning. Länderna i Sydöstasien ogillar Kinas dominans och dess ambition att lägga vantarna på alla resurser i Sydkinesiska havet, men uppskattar på en och samma gång de ekonomiska fördelar ett stabilt pax sinica ger. De ser i USA en säkerhetsgaranti för att Kina inte missbrukar sin ställning, men är inte naturligt allierade.

I en överblick av världen ser man inte två exklusiva system stå mot varandra som under det forna kalla kriget, utan en mer multipolär situation med en rad olika block. Anglosfären mot sinosfären är kanske de två dominerande parterna, men det finns en rad övriga intressen som inte entydligt väljer eller vill välja sida.

Av den anledningen kommer den amerikanska strategin att misslyckas. Man kan bromsa Kina, men inte hindra landet från att fortsätta växa ekonomiskt, kulturellt, tekniskt och militärt. Man kan inte så som en gång med Sovjetunionen försätta landet i konkurs, just på grund av Kinas oberoende och självförsörjande modell.

Man kommer inte heller att kunna förmå Kina att anta eller i vart fall närma sig det västliga politiska systemet. Kinas historiska erfarenheter gör att man värjer sig starkt mot alla former av externa påtryckningar, och om och när Kina antar en mer demokratisk bana är kinesernas suveräna beslut att fatta.

EU:s position – exklusive den svenska – är här den rätta. Man är ömsesidigt ekonomiskt beroende, och man behöver även varandra för att kunna utforma globala åtaganden kring klimat och annat. EU kommer därför inte att utestänga Huawei, och man kommer inte heller att bojkotta olympiska spelen i Beijing 2022 så som Five Eyes säkert vill.

Det hindrar inte att unionen kommer att fortsätta ha sin bestämda uppfattning om demokrati och mänskliga rättigheter, och att man kommer att påtala sådant vid behov. Men man kommer inte att agera kravmaskin och utfärda sanktioner, nämligen för att det dels inte har någon effekt, och dels inte gynnar ekonomin. Det är den enda rimliga hållningen man kan anta mot Kina.

Kategorier
❤️ Asien Kultur Musik

❤️ Lalisa

Vill man bli idol i Korea kan man inte heta Pranpriya, så man gör klokt i att byta namn till Lalisa, eller kort och gott Lisa (리사). Och om man kommer från Thailand kan det vara klokt att i tidiga år studera koreanska, i alla fall om man siktar på en karriär i K-popens värld.

Det har burit frukt, för numera är Lisa bland de hetare namnen i genren, och överlägset populärast i gruppen Blackpink, vilket har föranlett en del inre slitningar.

Men berömmelsen är befogad. Lisa rappar och sjunger i paritet med kollegerna, men dansar på en nivå som ingen annan kommer i närheten av. Det skadar inte heller att hon talar flera språk eller att hon är bland de mest attraktiva av kvinnor i denna värld. Man får aldrig nog av denna förföriska sötma.

Kategorier
Asien Korea Politik

Tronarvingen Gim Yeojeong

Nordkorea har inte utåt rapporterat några fall av corona, men underrättelsetjänster världen över meddelar att många tecken tyder på ett ganska omfattande utbrott. Bland annat är militära aktiviteter på sparlåga, och även nordkoreaner har börjat hamstra livsmedel i en första panikvåg.

Andra rapporter gör gällande att den store ledaren Gim Jeongeun har genomgått en kärlkirurgisk operation, men amerikanska och sydkoreanska källor är oense om allvarligheten i ingreppet och ledarens hälsa. Gim har inte synts till i offentligheten på ett tag.

Storrökaren Gim är överviktig och inte vid särskilt god hälsa för sina 37 år. Om han därtill drabbas av corona skulle läget kunna bli mycket allvarligt, och frågan väcks då vem som ska efterträda honom vid eventuellt frånfälle.

Svaret är emellertid givet, då Nordkorea i praktiken är en arvsmonarki. Platsen är vikt för systern Gim Yeojeong, och det finns inte utrymme för någon palatskupp med mindre än att hela landet faller samman i en blodig maktkamp.

Gim Yeojeong har basat över regimens propagandasektion, och finns alltid i broderns närhet. Hon hade en roll i att överbrygga spänningar under olympiska spelen i Sydkorea 2018, och visade då upp drag av charm. Hon har studerat i Schweiz tillsammans med brodern.

Man ska kanske inte hoppas på en snar kursändring vid ett eventuellt tronskifte, men något säger mig att Gim Yeojeong är bättre skickad att binda internationella kontakter än sin bror, och kanske är hon också den verkliga hjärnan i regimens kärna, sina 31 år till trots. Hon fungerar som broderns närmaste rådgivare.

Charmen ska man nog dock inte låta sig luras av. Det här är en tjej som är skolad i mord och som kan vara helt skoningslös, en förväntad egenskap bland det nordkoreanska ledarskiktet. Skulle hon ändå kunna mjuka upp landet?

Kategorier
Asien Kina Politik Taiwan

Provinsval i Taiwan

Nationalistpartiet Guomindangs (GMD) Han Guoyu såg länge ut att gå mot en promenadseger i presidentvalet i Taiwan på lördag, efter att regerande Demokratiska framstegpartiet Minzhu jinbudangs (DPP) Cai Yingwen tappat allt mer i popularitet. Särskilt tappade DPP stort i de mellanliggande lokalvalen.

Men Cai har kunnat rida på händelserna i Hongkong under det gångna halvåret, och har nu en bekväm för att inte säga ointagbar ledning. Det är främst landets unga som sympatiserar med upploppsmakarna i Hongkong, och det är främst de unga som vill utropa självständighet från Kina. Därmed tar man parti för självständighetslutande DPP.

Ön är förvisso i praktiken självständig som Republiken Kina, men de historiska förutsättningarna är att det forna inbördeskrigets parter båda har hävdat sig företräda hela Kina, och GMD har alltjämt denna hållning. I det internationella samfundets ögon hade Republiken Kina denna roll fram till 1971, varefter Folkrepubliken Kina övertog Kinas mandat i FN. Det är av det skälet Taiwan saknar diplomatisk representation i världens länder samt kallas kinesiska Taibei i internationella sammanhang.

Om Taiwan formellt utropar självständighet innebär det att man frångår principen om ett Kina, vilket kan leda till förvecklingar med och repressalier från Kina, i extremfall även väpnad konflikt. Det är för den skull USA:s sjunde flotta har beredskap i regionen, och USA har lovat att bistå Taiwan i händelse av krig.

Även det har sina invecklade historiska trådar. Taiwan ansågs ursprungligen förlorat till Beijing, och man menade att det bara var en tidsfråga innan Kina skulle göra slag i saken. Kinas intåg i koreakriget i början av 1950-talet, när Nordkorea i princip var besegrat och bara hade trupp längs kinesiska gränsen, förändrade dock den amerikanska geopolitiska strategin, kanske för att man insåg att Kina utgjorde en formidabel motståndare. Under andra omständigheter hade vi alltså haft både ett enat Korea och ett enat Kina, men såväl kinesisk som amerikansk intervention förändrade det historiska utslaget.

Taiwan var länge en hårdför diktatur, en nationalistisk kopia av det kommunistiska Kina, men demokratiserades (i likhet med Sydkorea, en annan tigerekonomi) under slutet av 1980-talet efter en längre period av ekonomisk tillväxt, den process man hoppas Kina småningom ska ta efter. Eller hoppades i preteritum, ty många har förlorat tron till tanken på att ekonomisk tillväxt med automatik leder till demokratisering. Kanske är man för otålig, givet att Kinas ekonomiska tillväxt startade först på 1980-talet och givet landets storlek – Kina är en drake, inte en liten tiger.

Trots diverse bakslag har demokratin satt sig i Taiwan, och de yngre generationerna har föga förståelse för historiska trätor. De ser med avsmak på Kinas mindre goda sidor, och fruktar att de ska förlora sin frihet under ett land, två system, det man (grundlöst) menar händer i Hongkong. Hongkong och Taiwan blir därmed politiskt sammanlänkade geopolitiska oroshärdar.

Bland befolkningen som helhet förespråkar mindre än en tredjedel formell självständighet, varför Cai inte har mandat att utropa en sådan i nuläget. Men bland unga är varannan för självständighet, varför ett avgörande kan komma om ännu någon generation. Tills dess är budskapet att man nära nog mangrant avfärdar Beijings system, och Kina har därför att förändra sig självt och erbjuda ett mer attraktivt förslag för att ett enande överhuvudtaget ska komma på fråga.

Här har vi även huvudskälet till att Kina inte utnyttjar sitt mandat att krossa upploppen i Hongkong, för det skulle skicka alldeles fel signal till Taiwan. Samtidigt ser vi alltså att det egentligen inte spelar någon roll, för Kina anses ändå lägga sig i självstyret och Hongkongs regering ses som marionetter till Beijing. Sanningshalten i dessa påståenden är mindre viktig, eftersom det ger en politisk hävstång som man kan nyttja – och det har Cai Yingwen lyckats med.

Vad framtiden har i sitt sköte går inte att veta. Jag vågar inte sia om Taiwans framtida status, givet hur mycket vatten som hinner rinna under broarna under ett kvartssekel eller så. Men tendensen är den mot frigörelse, vilket kanske resulterar i en mindre konflikt men sedermera godtas av ett Kina som självt har förändrats såpass mycket att man inte längre håller historiska förhållanden heliga. Mongoliet, tidigare en del av Qing, är ju numera självständigt, utan att det överhuvudtaget ifrågasattes av Folkrepubliken Kina när den bildades.

Kategorier
Asien Indien Japan Kina Korea Kultur Politik Religion

Dharmiskt värn mot islam

Myanmars kansler Angsan Suqi företräder själv sitt land i processen vid Internationella domstolen i Den Haag, där man ska avhandla huruvida landet har brutit mot FN:s konvention om folkmord. Angsan Suqi själv avfärdar anklagelserna, och menar att de är våldsamma överdrifter.

Klart är att stora mängder muslimska bengaler (ruihanggya) har drivits ut ur landet till angränsande Bangladesh, likväl som att konflikt med våldsinslag har uppstått under processen. Orsaken därtill är att dessa statslösa muslimer importerades i stor mängd under brittisk kolonialtid som billig arbetskraft, och sedermera har skapat problem, bland annat med ambition att söndra Myanmar och låta delar av landet uppgå i muslimska Östpakistan (Bangladesh).

Intentionen att städa upp efter britterna har funnits länge och ligger fast. Det är ingenting Angsan Suqi kan (eller vill) ändra på, även om hon som kansler görs ansvarig för folkförflyttningen, och Myanmar kommer inte att låta sig bevekas av trycket från omvärlden.

Man kan se det som en nationalistisk yttring att bevara den gängse kulturen och fjärma ett hot om splittring, som ett dharmiskt värn mot det invasiva islam. Det har paralleller i Modis hindunationalistiska ambition att återupprätta Indien som en huvudsakligen hinduisk nation.

Dharmisk tradition har inga problem att samexistera med andra traditioner och religioner, förutom när dessa inkräktare kräver överhöghet och skapar problem. Islam är en sådan tradition som skapar problem, och så även kristendom i viss mån – två abrahamitiska traditioner med anspråk på den enda sanningen.

Hur det kan gå ser vi i hur Indien har klyvts i delar, med Pakistan i nordväst och Bangladesh (Östpakistan) i öst, efter att demografin tippat över till islams fördel. Samtidigt är 15 % av Indiens befolkning muslimer, varför hotet om ytterligare konfliktlinjer kvarstår.

Islam har som bekant även skapat problem i Xinjiang, där uigurer som historiskt bekänt sig till buddismen har smittats av islam och sedan sent 1970-tal radikaliserats svårt. Kraven är även där ett självständigt muslimskt «Östturkestan», det vill säga att splittra Kina.

Islam i förhållande till västliga och östliga traditioner

En blick på kartan ger vid handen att urgamla konfliktlinjer alltjämt gäller. Islam har aldrig slutat att expandera, utan fortsätter trycka på i alla riktningar. I öst håller dharmiska traditioner stånd, på samma sätt som väst har motat Mohammed i grind sedan tusen år tillbaka. Ändå har islam lyckats slå hål genom Bangladesh och Indonesien, två av de folkrikaste muslimska väldena i världen.

Huruvida islam även lyckas slå hål på Europa genom massmigration och högre födslotal återstår att se, likväl som vilka konsekvenserna blir av denna utveckling. Delar av Balkan är sedan länge fullt islamiserade, sedan det osmanska kalifatets dagar, och vi har där i modern tid sett konflikter avlösa varandra.

I väst har vi i allmänhet slutat vara kristna, men i grunden ligger ändå en kristen tradition. Mångkultur i all ära, men med förändrad demografi kommer samma muslimska krav på ökat inflytande göra sig gällande här som på annat håll, och konflikten kommer att ligga i öppen dager. Vi borde ta lärdom av utvecklingen i Myanmar.