Jämförande studier i matematik och naturvetenskap för elever i åskurs 4 och 8 bedrivs inom ramen för TIMSS, vars resultat för 2019 nyligen presenterades av Skolverket. Det är nedslående siffror, och de ser ut på ungefär samma sätt som de besläktade Pisa-mätningarna, med Sverige under EU-/OECD-snittet i matematik.
Mest frapperande är emellertid hur Östasien fullständigt dominerar, inte bara i samlat medeltal utan framförallt i ingående djup. Europa och Nordamerika utmärker sig genom en stor majoritet av medelmåttor, medan Östasien har en överlägset stor spets. Mönstret står sig över tid, och är mest framträdande i matematik.
Matematik är grunden för all naturvetenskap och teknisk utveckling, och med en stor andel elever med goda färdigheter står Östasien rustat för framtidens tekniska ledarskap. Det är så att säga ingen tillfällighet att man tar ledning i patent och andra indikatorer för teknisk utveckling, och det är i grunden här paradigmskiftet mellan Väst och Öst sker.
Teknisk utveckling borgar för omfattande export och därmed ekonomiskt utrymme för vidlyftig politik. Sverige har inte blivit framgångsrikt genom progressiva idéer, utan genom export av kullager, bilar och högteknologiska produkter, själva grunden för välfärdssamhället och den sedermera utsvävande progressiva överbyggnaden.
Denna senare «progressiva» och utopiska politik är det som har gjort oss dästa, mätta och belåtna, nöjda med vad vi åstadkom i fornstora dagar. Istället för att vidmakthålla det meritokratiska kunskapssamhället har vi allt mer kommit att ägna oss åt navelskåderi och prioriterat «social rättvisa» i form av Q-rättigheter och massinvandring från tredje världen.
Det hade varit enkelt att skylla allt på socialdemokratin, som genom åren har visat sitt kunskapsförakt på olika sätt, exempelvis genom att instifta elitskolor i den för socialismen så viktiga idrotten (tänk DDR och Sovjetunionen), men på en och samma gång vägra motsvarande elitskolor för matematiska och andra teoretiska talanger – mantrat har varit att alla ska med på samma usla nivå, utom i längdskidåkning.
Trenden är dessvärre genomgående för hela Europa och Västvärlden. Vi vilar på våra lagrar, medan Östasien jagar ikapp och förbi. I dessa studier ser vi ytterligare en bit in i framtiden, och det är en vision av östasiatisk dominans i forskning och utveckling, och därmed också i mycket annat. Det är gryning i orienten, men skymning i occidenten.
Donald Trumps allra första arbetsdag innebar bland annat ett omedelbart utträde ur Trans-Pacific Partnership (TPP), ett föreslaget handelsavtal mellan ett antal asiatiska och amerikanska länder. Syftet var bland annat att motverka Kinas dominans, men det var i Trumps ögon inte tillräckligt bra, och bar dessutom föregångaren Obamas prägel.
Trump ville istället ha bilaterala avtal med samtliga ingående spelare, och valde samtidigt att påbörja ett handelskrig mot Kina i syfte att återskapa amerikanska jobb och reducera det amerikanska handelsunderskottet. Av detta bidde dock intet, och Trump kan i praktiken sägas ha förlorat på alla punkter.
Till yttermera visso gav han därmed Kina fritt spelrum att sätta den vidare dagordningen, vilket nu har fullbordats i ett annat handelsavtal benämnt Regional Comprehensive Economic Partnership (RCEP), omfattande Kina, Sydkorea och Japan i Östasien, Vietnam, Singapore, Malaysia, Brunei, Kambodja, Laos, Indonesien, Myanmar, Thailand och Filippinerna i Sydöstasien samt Australien och Nya Zeeland i Oceanien.
Tillsammans står de femton länderna för en tredjedel av världens bruttonationalprodukt, och blir därmed världens största handelsblock. I geopolitiska termer innebär det att Kina knyter till sig de flesta av regionens länder, vilket gör att de blir mindre benägna att ansluta sig till amerikansk fientlighet mot Kina. Även Indien, som för närvarande har en del skärmytslingar med Kina i Himalaya, har en option att senare ansluta sig.
Avtalet innebär att den ekonomiska förskjutningen mot Asien tar ett steg framåt, och att regionen som helhet gynnas. Det är på sätt och vis anmärkningsvärt att Kina, Japan och Sydkorea för en gångs skull sätter sig i samma båt, och det är i politiska termer ett dråpslag för USA och dess hegemoniska anspråk i regionen. Hur ska Biden kontra?
Trump är bortröstad för den här gången, men med tanke på att valutgången var så jämn lär han försöka återta tronen redan nästa mandatperiod. Och om det inte blir han själv, så i vart fall någon med ett liknande program – trumpismen, som det kallas av ett antal tänkare.
Men det är förstås inte Trump som har initierat strömningen som bär hans namn, utan han är blott en budbärare för den. De som kommer att verka i hans ställe lär komma att ha en mer vårdad profil, och blir därför vassare eller farligare, beroende på vilken utgångspunkt man har.
Donald Trump själv är ju i grunden affärsman, faktiskt med bakgrund i Demokraterna. Han har ingen genuin politisk hållning, utan är en hänsynslös populist, i namnets verkliga bemärkelse. Hans enda intresse är att berika sig själv, medan de som bär fram honom står för den verkliga ideologin – vi har sett dem figurera i olika roller i bakgrunden.
En grundpelare i den ideologin är att göra Amerika stort igen. Vad det budskapet säger är att Amerika tidigare har varit större i någon mening, men sedan en tid har varit statt i förfall. Givet att USA faktiskt har en positiv tillväxt innebär det en relativ jämförelse, och vad man jämför med är ganska givet.
Betraktar man den ekonomiska utvecklingen över längre tid framstår ett intressant mönster. Vid vår tideräknings början stod Indien och Kina för större delen av världens samlade bruttonationalprodukt, medan Västvärlden började ta för sig först efter Konstantinopels fall 1453, då man sökte nya handelsrutter och råkade upptäcka Amerika.
Industrialismen från mitten av 1700-talet är det som verkligen vrider om ordningen, och de forna supermakterna hänger inte alls med i denna utveckling. Kina förfaller och imploderar småningom, medan Indien koloniseras fullt ut. Västvärlden når en topp kring 1950, varefter utvecklingen åter börjar reverseras.
Utvecklingen är fortfarande relativ, och vi i Väst har i jämförelse med 1950-talet en avsevärt bättre ekonomisk standard. Men den är ändå avstannande, och vi har nått en platå från vilken vidare utveckling sker mycket långsamt. Vi har nått en mättnad, medan ett hungrigt Asien har en betydligt snabbare tillväxt och därför successivt närmar sig. Småningom går man även förbi, om man inte når samma slags mättnad.
Vän av ordning minns säkert att Japan nådde en sådan mättnad redan 1990, efter en lång «mirakeltillväxt» efter kriget. Under en tid köpte man upp företag överallt i USA och Europa, och åtminstone USA fann sig nödgat att dra i bromsen med ett antal protektionistiska instrument – samma slags utveckling som vi nu ser med Kina.
Kina är dock mycket större och har inte alls nått en sådan mättnad. Xi Jinping har slagit fast att Kina ska dubbla ekonomin än en gång fram till 2035, då man ska utgöra en avancerad välfärdsstat. Givet att Kina dubblade på 7 år 1997–2003, på 8 år 2003–2010, och på 11 år 2010–2020, är det ändå en ganska beskedlig målsättning. Den grundar sig i att Kinas tillväxt har kroknat en smula, och inte längre antar tvåsiffriga tal.
Med ränta på ränta innebär det att Kinas ekonomi kommer att ha åttiodubblats sedan 1980, medan EU och USA under samma tidsram kommer att stanna under det femdubbla – förvisso en god tillväxt, men relativt Kina alltså ytterst blygsam. Givetvis sker den kinesiska utvecklingen från väldigt låga nivåer, men nästa dubbling kommer att utmana och i en del fall även passera västerländska nivåer.
Med den ekonomiska styrkan följer även tekniskt och vetenskapligt ledarskap. Kina har ingen ambition att överta USA:s politiska ledarroll i världen, men det är givet att man kommer att ha allt mer att säga till om i olika internationella sammanhang. Det innebär att USA inte längre ensamt kan ställa villkor och begära att andra rättar sig efter dem, utan att det blir en multipolär ordning med flera centra och olika system i konkurrens.
Detta uppskattas inte av alla, och särskilt inte av ett USA som har vant sig vid att vara världens enda supermakt. Ambitionen att innesluta Kina startade långt innan Trump, och är ett projekt för att sakta ned den kinesiska utvecklingen. Men med Trump har den ambitionen accelererat, nämligen med handelskrig och ett antal orättfärdiga politiska beslut kring Huawei, ZTE, Tiktok och andra företag, åtgärder som sedan har spridit sig i Five eyes och en del andra länder, faktiskt även Sverige.
Trump hade hoppats att åtgärderna skulle reducera det amerikanska handelsunderskottet med Kina och ta hem jobb från Kina till USA. Båda ambitionerna har dock kommit på skam, och det är helt enkelt inte möjligt att upplösa den ordning som har gällt sedan Kina öppnade upp i slutet av 1970-talet.
Kina engagerades då för att innesluta huvudfienden vid den tiden, Sovjetunionen, och för att stimulera ett näringsliv som hade uppnått en mättnad. Kina kunde erbjuda oerhört billig produktion, och således påbörjades utlokaliseringen av företag i USA och Europa till Kina. Samtidigt pågick redan en sådan ekonomisk utveckling i tigerekonomierna Sydkorea, Japan och Taiwan, som fick industrier i väst att gå under – exempelvis varvsindustrin i Sverige.
Realekonomin har således förflyttats till Asien i allt större utsträckning, och det är det som nu gör allt fler i Väst kallsvettiga. Taiwan, Japan och Sydkorea kanske producerade billigt, men man tog också till sig know-how för att småningom utveckla egna industrier, som numera är världsledande. Samma utveckling sker nu i det avsevärt större Kina.
Tanken att Trump eller någon annan skulle kunna vrida tillbaka klockan och motverka det moment vi ser är inte bara absurd, utan direkt infantil. Det är mycket större krafter som är i omlopp här, och de går inte att påverka i någon nämnvärd utsträckning – om man inte hade tänkt sig att initiera ett nytt världskrig.
I själva verket accelererar Trumps åtgärder bara utvecklingen, och Kinas ledning i Zhongnanhai har således beslutat att satsa alla resurser på att bli helt självförsörjande, speciellt i sådana delar man lider brist, som exempelvis processorer. Det är inte USA Trump gör stort igen, utan Kina – och av detta kunde vi faktiskt lära ett eller annat, om vi kan förmå oss att ta oss ur vårt eget navelskåderi.
Donald Trump kom till makten genom att utlova globaliseringens förlorare revansch. Jobben som hade utlokaliserats till Kina skulle tas hem till USA, och industriarbetarna i rostbältet skulle få en ny guldålder. Samtidigt skulle hårda tariffer mot och småningom ett regelrätt handelskrig med Kina reversera det kraftiga handelsunderskottet, och amerikanska bönder skulle därmed få mer betalt för sina ansträngningar.
Visserligen lyckades Trump åstadkomma en mer dynamisk ekonomi, och en del av tarifferna mot Kina fick avsedd effekt. Fracking och andra metoder gav en föråldrad industri en viss respit, men näringslivet i stort har gått i otakt med presidenten och satsat mer på förnybart.
I det stora hela har presidenten misslyckats fullständigt, och handelsobalansen med Kina är fortsatt hög. Pandemin har även åstadkommit det värsta handelsunderskottet sedan finanskrisen 2008, och den amerikanska statsskulden fortsätter växa. Börsen har inte gått bättre än under föregångarnas tid vid makten.
Till yttermera visso har Trumps höger- och vänsterkrokar mot allt och alla gynnat Kina politiskt, i det att man inte enat har kunnat angripa supermakten i vardande. Trump har ju som bekant infört tullar även mot Europa och tagit fram ett nytt handelsavtal i Nordamerika istället för Nafta, och traditionella allianser har skakat i sina grundvalar. Samtidigt har även kritiker slutit upp bakom Xi Jinping för att visa enad front mot ett aggressivt USA.
Det som hade kunnat ha effekt för att minska Kinas fortsatta inflytande var Trans-Pacific Partnership (TPP), men eftersom detta var Obamas verk kunde Trump inte förlika sig med idén – han drog sig ur avtalet på sin första ämbetsdag.
Många amerikaner anser ändå att Trump har varit nyttig för den egna plånboken, vilket är vad saken kokar ned till. Trumps koleriska och maniska beteende till trots skulle han kunnat ha åtnjutit ytterligare fyra år vid makten, om det inte vore för att ett virus pajade hans plan.
Istället kommer av allt att döma Joe Biden i hans ställe, även om räkningen fortfarande pågår. Sleepy Joe blir därmed USA:s äldsta president någonsin, och man kan kanske mer se honom som en torped för att småningom kunna låta installera Kamala Harris som första kvinnliga president, därtill med curryartade etniska attribut som kan tillfredsställa den identitetspolitiska grenen av den amerikanska vänstern.
Med Biden vid rodret kan man förvänta att en del saker kommer att återställas, men i det stora hela handlar det mer om justeringar. Han kommer inte nödvändigtvis att ta bort alla tariffer mot Kina, i alla fall inte med en gång, men han kommer att försöka ha en mer sansad dialog och få till stånd ett långsiktigt avtal. Han kommer även att söka bilda det TPP som skrotades, för att fortsätta Obamas asienstrategi.
Han behöver dialogen med Kina för att kunna uppnå framgång i fråga om klimat och andra gemensamma spörsmål, och han inser även att den amerikanska ekonomin är ohjälpligt sammanlänkad med den kinesiska – någon «frånkoppling» är inte möjlig.
För Kinas del föredrar man stabilitet framför oreda, och Zhongnanhai välkomnar därmed Biden, även om det innebär att man får ett mer samlat tryck emot sig från EU–USA angående frågor kring exempelvis MR-religion. Biden kommer nämligen söka förbättra traditionella allianser och återta sin ledarroll i det internationella samfundet – USA kommer omedelbart att återinträda i WHO och Parisavtalet.
Men någon fullständig återgång till Obamas regim är inte möjlig, och USA har försvagats ytterligare gentemot Kina under Trumps fyra år vid makten. Maktbalansen är förskjuten, och den amerikanska slagkraften är därmed förminskad.
Inrikespolitiskt blir det betydligt större skillnad med fler inslag av vad vi i Sverige skulle kalla socialdemokratiska reformer kring vård och utbildning för alla, det man i USA ofta benämner socialism.
Fördubblad minimilön till femton dollar i timmen, utökad obamacare samt fri universitetsutbildning fordrar dramatiskt ökade skatter, vilket i sin tur får negativa effekter på makroekonomin och marknaden, inte minst den växande statsskulden. Börsens reaktion på det amerikanska valet tycks härvidlag vara prematur.
Statstelevisionen benämner saken som att det råder «gränsstrider» mellan Indien och Kina, men det rör sig i verkligheten om slagsmål utan vapen. Inte en kula har avlossats i dessa «strider», som har pågått sedan i maj, och som dels även har inslag av intern konflikt mellan indiska exiltibetaner och kineser.
Icke desto mindre har gruffet lett till att Indien under Modi efter amerikanskt mönster har kastat ut Tiktok och andra kinesiska IT-tjänster samt uppmanat till bojkott av kinesiska produkter, dock utan större framgång. Under gårdagen beslöt man även ingå någon sorts försvarspakt med USA, då Mike Pompeo gästade landet i sina ansträngningar att bilda allianser mot Kina.
Något krig mellan Indien och Kina lär dock aldrig bryta ut, även om den senaste väpnade konflikten från 1962 skulle kunna upprepas om spänningarna eskalerar. Frågan är då hur villigt USA är att ge sig in i handgemäng i Himalaya, en karg trakt man övergav efter kalla krigets slut, då man lät den tibetanska saken bero. Man har i regionen inte något som helst förband som kan operera i dylika miljöer, varför försvarspakten mest ser ut som en papperstiger – Kina och Indien lär lösa saken på högre nivå så småningom, då man har mer att vinna på samarbete.
På motsvarande sätt är det för närvarande mycket yviga gester kring Taiwan, för Kinas vidkommande mest som inrikespolitisk retorik och en kontinuerlig ambition att psyka utbrytarprovinsen. Samtidigt sker invasions- och försvarsövningar och överflygningar av varandras respektive territorier, för Taiwans vidkommande med amerikanskt understöd.
USA:s vilja att verkligen komma till Taiwans undsättning i händelse av krig är dock inte uttalad, men däremot har man per lag skyldighet att bistå ön med försvarsmateriel, samtidigt som man har en ambition att upprätthålla amerikansk hegemoni i Sydkinesiska havet.
Här kan man notera att Taiwan under Trumps mandatperiod har importerat rekordstora mängder sådan materiel, motsvarande 38 miljarder kronor per år. Samma siffra under Obama uppgick till 15 miljarder, G. W. Bush 32 miljarder, Clinton 19 miljarder, G. H. W. bush 15 miljarder samt Reagan 1.7 miljarder – den senare siffran ska ställas i relation till att Kinas tillväxt och omställning påbörjades först vid den tiden, då Taiwan utan problem hade kunnat ta sig an Kina.
38 miljarder kronor är mycket pengar, ungefär sextio procent av den totala svenska försvarsbudgeten. Taiwan har då en areal som är mindre än en tiondel av Sveriges, men i gengäld har man 24 miljoner invånare. Per areaenhet motsvarar inköpen av amerikansk hårdvara mer än sju gånger det svenska veckoslutsförsvarets budget.
Ändå kanske det inte räcker till mer än just ett veckoslutsförsvar, ty Kinas motsvarande upprustning är så ofantligt mycket större. Utan amerikanskt understöd har Taiwan inte mycket att sätta emot, då man i vapenslag efter vapenslag är kraftigt underdimensionerade i förhållande till motståndaren.
Kina har här även offensiva pjäser som dels kan slå ut det amerikanska understödet, men framförallt neutralisera Taiwans hela flottstyrka. Missilförsvaret räcker bara så långt innan Kina får markkontakt och kan sätta in armén, och därefter är det bara fråga om dagar innan Taibei faller.
Men även här gäller att ett krig för närvarande är mindre sannolikt, och Kina kommer inte att skjuta första skottet – man vill ha en politisk lösning, det vill säga en återförening med Taibeis bistånd. Det är således upp till USA att inleda stridshandlingarna, eller för Taibei att utropa självständighet, innan det kan bli en varm konflikt i regionen. För närvarande är det mest vapenskrammel och retorik.
Men i längden brukar sådant skrammel och en allt intensivare upprustning leda till en urladdning. Om Indien och USA talar i termer av försvarssamarbete, har Putin och Xi kontrat med ungefär samma retorik, och därmed kan vi se hur de nya allianserna börjar bildas. För Sydöstasien i övrigt finns här ingen given vilja att alliera sig med USA, även om man inte vill ha ett alltför dominant Kina. Ett starkt Kina är nämligen bra för ekonomin.
