Kategori: Asien

Kategorier
Asien Kina USA

中国除外: inneslutningen av Kina

För trettioåtta år sedan avslutades ett av historiens mest meningslösa krig, när kommunistiska Vietnam visade ut de sista amerikanska trupperna ur det svårt sargade landet. Vietnam är fortfarande kommunistiskt, men har till skillnad från Nordkorea inte fastnat i en tidskapsel, utan har följt Kinas exempel med marknadsekonomi under en auktoritär regim.

Alldeles i samma period som Vietnamkriget rasade valde USA att liera sig med Kina i syfte att innesluta ärkefienden Sovjetunionen, och Kina kunde därmed snart påbörja sin nära nog obrutna svit av tillväxtår. Numera har Kina vuxit sig så starkt att man på allvar börjar utmana den amerikanska hegemonin, samtidigt som USA och dess allierade i EU och Japan tyngs av en allvarlig depression.

Barack Obamas strategi blir därmed att förflytta fokus från Europa och Västasien till Östasien för att möta detta kinesiska hot på olika sätt. Dels avser USA rusta i regionen med fler krigsfartyg, baser och manskap än vad som redan finns på plats. Exempelvis söker man tillträde till den gamla flygbasen i Cam Ranh i Vietnam, för att därifrån kunna ingripa i schismerna kring Sandöarna i Sydkinesiska sjön mellan Kina och främst Vietnam och Filippinerna. Motsvarande planer diskuteras med Thailand, Filippinerna och Australien.

Samtidigt har USA:s allierade Japan aviserat planer på att förkasta sitt pacifistiska försvar till förmån för en mer aktiv och kraftfull krigsmakt. Japan hänvisar till Nordkoreas kärnvapenskrammel och Kinas ökande militära makt i regionen, medan de flesta nationer i grannskapet nog mer ser med fruktan på ett revanschistiskt Japan som ånyo rustar under en högernationalistisk regim.

Även här har vi schismer i Östkinesiska havet kring sydkoreanska Dokdo och kinesiska Fiskeöarna (Diaoyu), som Japan gör anspråk på. I strid med gällande rätt och avtal har USA här valt att ensidigt förläna Japan öarna, utan att konsultera övriga segrarmakter i enlighet med Potsdam- och Kairodeklarationerna, enligt vilka Japan förlorade samtliga besittningar man lagt på beslag på under sin imperialistiska era.

På samma sätt tar USA alltid ensidigt parti för Kinas motparter i Sydkinesiska sjön, och det blir allt mer uppenbart att USA inte bara är intresserat av att medla och hålla sjövägarna fria, utan snarare har som målsättning att innesluta Kina på samma sätt som man tidigare gjorde med Sovjetunionen. Strategin går följaktligen under beteckningen «anyone but China» (中国除外), och bedrivs alltså delvis med territorialtvister och regional upprustning som medel.

Men även ekonomiska vapen, liksom omfattande avlyssning och spioneri, används i denna krigföring mot Kina. Exempelvis har USA visat intresse att delta i och kraftigt utvidga ett befintligt frihandelsavtal som sträcker sig mellan den amerikanska kontinenten och Östasien. Tanken här är att samtliga länder runt de kinesiska haven ska välkomnas in i gemenskapen, utom just Kina.

Man hymlar således inte med inneslutningsstrategin, och när Vietnams president Truong Tan Sang idag besöker USA står både deltagande i frihandelsavtalet Trans-pacific partnership (TPP) och amerikanskt tillträde till vietnamesiska hamnar på dagordningen, liksom garantier från USA att bistå Vietnam i territorialdispyter med Kina i Sydkinesiska sjön.

Här ska dock sägas att planerna på detta frihandelsavtal möter betydande motstånd både i USA och bland länder i Östasien, inte minst de starka ekonomierna Japan och Sydkorea. Dels finns redan Asean 3+ och ett antal andra frihandelszoner i regionen, och dels vill Sydkorea måna om sina relationer med Kina; nytillträdda Bak Geunhye valde här att förlägga sitt första utländska statsbesök till Beijing snarare än traditionsenliga Tokyo, som ett tecken på de kyliga relationerna med Japan.

Det ligger självklart inte i regionens intresse att delta i en inneslutning av Kina; inte ens Japan önskar en sådan utveckling, eftersom Kina är landets största exportmarknad. Men givet skärmytslingar om obebodda öar och andra tvister i marginalen kan man ändå lockas att delta i amerikanernas förföriska spel av att söndra och härska i Östasien.

Samtidigt är det uppenbart att Kina i någon mån måste balanseras för att inte utnyttja sin nyvunna maktposition. Kina administrerar lagenligt Västra sandöarna («Paracel») och har även rätt till Fiskeöarna, men anspråken på exempelvis Södra sandöarna («Spratley») är mindre rimliga än övriga kontrahenters. USA är dock inte rätt kropp att utöva den domarrollen, då man har starka egenintressen och knappast kan anses vara neutrala.

Kategorier
Asien Japan Kina

Abe Shinzos enpartistat

Bikamerala system som det amerikanska eller det japanska går emellanåt in i långbänk när två fraktioner låser varandras positioner. Det blir då svårt för sittande regering att regera effektivt, men å andra sidan har modellen med två kamrar ett uppenbart demokratiskt inslag av maktfördelning.

Liberaldemokratiska partiet (Jiminto / 自民党) kan nu dock befria Japan från den svängdörrspolitik som länge varit förhandenvarande. Premiärminister Abe Shinzos (安倍晋三) parti kammade hem en jordskredsseger i överhuset, och får nu majoritet i båda kamrarna.

Därmed får Abe en reell möjlighet att driva igenom sina reformer utan motstånd, annat än det som ges av den hårda verkligheten förstås. Japan trycker pengar för full maskin i syfte att stimulera ekonomin, samtidigt som konkurrenten Kina gör det motsatta – Li Keqiang (李克强) anser sig inte behöva stimulera en ekonomi som trots fullskalig recession i världsekonomin ändå tuffar på behagligt runt det uppsatta målet om 7 % årlig tillväxt.

Huruvida «Liconomics» eller «Abenomics» avgår med segern får historien vittna om, men dels har det aldrig varit bra att låta trycka pengar och öka inflationen, dels talar de långvariga trenderna för Kina respektive Japan sina tydliga språk.

Bland världens mest skuldsatta ekonomier finner vi förstås Grekland med en skuld om 157 % av BNP, Italien med 127 %, Portugal med 124 %, Irland med 118 % och USA med 102 %, men listan toppas faktiskt av Japan med smått fantastiska 212 %. Därmed inte sagt att Japan är i samma eländiga situation som Grekland, ty det finns stora skillnader mellan de båda ländernas ekonomier – men en sådan stor skuld kommer hur som helst att svida under lång tid och kan inte avbetalas med färskpressade sedlar.

Statsskulden är emellertid bara början. Japan har också strukturella problem med en krympande och allt äldre befolkning, skenande utgifter i statsbudgeten samt en energikris i efterdyningarna av haveriet i Fukushima (福島) häromåret – Abe Shinzo vill starta upp de nedstängda kärnreaktorerna så snabbt som möjligt, men möter här kompakt folkligt motstånd. Samtidigt råder i princip nolltillväxt i ekonomin sedan den asiatiska krisen i slutet av 1990-talet; Japan hämtade sig aldrig från den nedgången.

Desto märkligare då att under sådana dystra ekonomiska förutsättningar rida på en nationalistisk våg och utmana grannarna i regionen genom att bråka om obebodda öar som sydkoreanska Dokdo (獨島) och kinesiska Diaoyudao (钓鱼岛).

Abe Shinzos uttalade ambition att ändra i Japans pacifistiska konstitution och därmed i praktiken upprusta för att åter låta Japan bli en militärmakt att räkna med är härvidlag tämligen oroande – har Japan tänkt sig att lösa sina omfattande problem med militär konfrontation med sin största exportmarknad?

I egenskap av WTO-medlem kan Kina inte helt enkelt avfärda Japan och vägra exportera gods, exempelvis sällsynta jordartsmetaller som Japan är så beroende av för sin högteknologiska produktion (Kina kontrollerar 90 % av marknaden), men man kan ändå sätta käppar i hjulet och låta politiken spela med i ekonomin om Japan nödvändigtvis vill sätta hårt mot hårt.

Den typen av konfrontation med Kina och andra länder i regionen gagnar knappast Abe Shinzos ekonomiska ambitioner. Abe borde låta sig nöja med att försöka ta Japan ur den ekonomiska rävsaxen, och därmed lägga de storhetsvansinniga och nationalistiska planerna på hyllan.

Kategorier
Asien Buddism Tibet

Buddistiskt våld

Här brukar betonas att man måste ha historien klar för sig när man analyserar händelser som annars ter sig rätt obegripliga, till exempel strider om obebodda ögrupper mellan å ena sidan Kina/Taiwan, Sydkorea och Ryssland, och å den andra sidan den forna imperialistmakten Japan, som även genom sitt handlande långt efter kriget – vägran att kompensera «tröstekvinnor», tendens till historierevisionism i undervisningen, besök vid Yakusuni-templet, ambitionen att åter bli militaristiskt – retar upp samtliga grannländer.

För den historiskt okunniga omvärlden ser man istället att Japan är en demokrati och därmed axiomatiskt anses ha större legitimitet än diktaturer som Kina, auktoritära regimer som Ryssland och till och med nysprungna demokratier som Sydkorea och Taiwan. Man negligerar alltså fullständigt historien, något som man knappast skulle göra om det gällde Tyskland.

Något liknande gäller för en av de otaliga konflikterna i Myanmar, nämligen den mellan företrädesvis muslimska rohingya och vanligen buddistiska arakan. Rohingya är här att betrakta som en förföljd minoritet, men egentligen är det riktigare att säga att de båda grupperna sedan länge träter inbördes.

Orsaken till förtrycket mot rohingya är i botten historiskt, nämligen för att rohingya allierade sig med den brittiska kolonialmakten under andra världskriget. Myanmar i övrigt valde att alliera sig med det fascistiska Japan för att driva ut britterna, även om det japanska imperiet förstås inte nöjde sig med det utan helt enkelt ockuperade nationen i sin ambition att lägga under sig hela Östasien.

Andra etniska grupper ser helt enkelt rohingya som förrädare i kampen för ett fritt Myanmar, vilket också återspeglas i tidigare jihadistiska ambitioner att upprätta en muslimsk stat i Arakan, liksom i motsvarande muslimsk förföljelse och tvångskonvertering av buddister när styrkeförhållandena var annorlunda. Än idag har muslimer i regionen en ambition att tvinga på andra sin abrahamitiska religion, något som inte har en motsvarighet i de mer lokala religionerna som buddism.

På ytan kan det därför möjligen te sig som en konflikt mellan religioner, och många ser det som underligt att buddister deltar i våldsamheter mot andra grupperingar. Men givet den historiska kontexten och den större bilden kan det ses som helt logiskt att buddister går i försvar mot vad som kan förstås som en aggression mot nationen och kulturen.

Buddism har annars inga som helst problem att fredligt samexistera med islam och andra religioner; det är ju en egenskap som särskiljer östliga vishetsläror, att de inte som abrahamitiska religioner kräver monopol och blind åtlydnad under en enda gud (man har överhuvudtaget inga gudar i buddism). Kinesiska hui-muslimer är därvidlag ett mönster som skiljer sig från de mer aggressiva muslimerna i det att man inte försöker pracka på omgivningen sin livsåskådning.

Det ligger således inte i buddismens natur att anstifta våld; historien i fallet är ungefär lika snårig som den för forna Jugoslavien, och kan inte användas som ensamt rättesnöre. Som tibetlaman Dainzin Gyaco påpekar handlar buddism om tolerans, medkänsla och förlåtelse – det ligger inte i den buddistiska naturen att vara långsint, eftersom det är en form av lidande att ideligen hysa hat.

Å andra sidan har laman motsvarande problem att fördöma tibetanskt etniskt våld som riktas mot hankineser i Lhasa, och laman ser heller inget problem i att buddistmunkar indoktrineras i att släcka sina egna liv i självbränning för lamans orealistiska politiska anspråk. Att laman lever i exil i Dharamsala beror för övrigt på att hans CIA-stödda revolution mot kinesisk överhöghet misslyckades, och han har således själv deltagit i motsvarande slags etniska strider i väsentligen samma syfte. Att laman är en hycklare av rang får således anses vara bevisat.

Konflikterna i Myanmar kommer inte att lösas över en natt, utan kommer att vara ett öppet sår i nationen under lång tid framöver; det blir ofta så med en kulturstat som invaderas, ockuperas och koloniseras av andra makter, det tar förfärligt lång tid att hitta tillbaka till en egen identitet. Religion är ett element i dessa konflikter, men man kan inte på något vis hävda att det är en konflikt mellan huvudsakligen muslimer och buddister – det är inte främst en religiös konflikt, utan en etnisk, territoriell och historisk.

Kategorier
Asien Korea

Världens frälsare Gim Jeongeun

Uppenbart för alla är att Gim Jeongeuns svavelosande retorik och primadonnafasoner mest syftar till att elda och indoktrinera de egna massorna samt att på teatraliskt vis be om stöd från omvärlden. Ty en självtillräcklig och så överlägsen stormakt som Nordkorea kan självfallet inte förödmjuka sig genom att visa minsta svaghet, utan syftar istället till att försöka förhandla fram bistånd och mildrade sanktioner genom diverse ohemula hot; det är med den logiken man måste förstå denna underliga regim.

Visserligen sitter Gim på en eller en handfull kinapuffar, pjäser med hiroshimastarka laddningar, som om de mot all förmodan skulle träffa målet och fungera som avsett kan få förödande verkan. Men de kan rimligen inte användas annat än som en sista desperat självmordshandling, eftersom det givna svaret på en sådan attack kommer att framtvinga den sämsta upplösningen i den tragikomiska pjäsen på Koreahalvön, nämligen Pyeongyangs totala utplåning.

Ändå måste man tillstå att Gim Jeongeun vet hur man levererar en show, ty han har ideligen västmediernas öra. Det går knappt en dag utan att kvällspressen rapporterar om Gims senaste upptåg, hans makalösa manicker eller hans frus hälsostatus. Visserligen kan man se att det fnissas en del bakom den illa dolda journalistiska masken, men Gim uppnår därmed också en del av sitt syfte, att ha en närvaro i världen som i övrigt inte motsvarar meriterna – svenskarna lär numera veta mer om Nordkorea än om grannlandet i söder.

Frågan är också vad Gim avser uppnå på lite längre sikt, för det är uppenbarligen en person med huvudet på skaft, som vet hur han ska spela rollen som komplett galen familjediktator samtidigt som han är väl förtrogen med hur Väst fungerar. Han borde rimligen veta att den inslagna vägen inte leder någonstans, och kanske har han ännu att bevisa för sitt kabinett att han lever upp till förväntningarna innan han eventuellt kan göra något mer av denna värld för att förbättra Nordkoreas situation.

Anti-USA
Kategorier
Asien Indien Kina

Indisk elefant mot kinesisk drake

Indien är ju en demokrati och därmed ett föredöme, till skillnad från diverse regimer i grannskapet. I alla fall är det så på pappret, medan verkligheten talar ett helt annat språk. Man kan exempelvis ta frågan om kvinnans ställning och konstatera att våldtäkt är och förblir ett endemiskt problem i Indien, särskilt som våldtäkt används som ett vapen i de många etniska oroligheter och konflikter som präglar landet.

Det är ju inte bara så att Pakistan och Bangladesh har knoppats av från den indiska modernationen, utan olika etniska och religiösa spänningar är en del av vardagen i Indien, med inslag av sådant som kravaller, upplopp och självbränning. UD varnar således för att åka till demokratin i fråga.

Motsvarande spänningar finns även i Kina, men där har man betydligt bättre kontroll över fenomenet, och man tillåter inte att proponenter för balkanisering, splittring och separatism får något större utrymme. Säkerheten är överlag oerhört mycket bättre i Kina, och kvinnor är inte rädda för att gå ensamma om natten.

Indien och Kina är grannländer med samma slags klimat och förutsättningar i stort, och man har samma storleksordning på befolkningen. Indien hade visserligen planekonomi fram till 1991, då man påbörjade marknadsreformer. Med en tillväxt runt 7–8 % per år skulle man således kunna tro att Indien bara ligger något decennium efter Kina och småningom kommer ikapp.

I själva verket finns ingenting som talar för det. Indiens ekonomi verkar i stora drag på en inre marknad med nettoimport och liten export. Stora delar av tillväxten drivs av befolkningstillväxt och urbanisering, och i avsaknad av en motsvarighet till Kinas ettbarnspolitik kommer Indien småningom att bli världens mest folkrika stat, bestående främst av yngre människor – en hord av sysslolösa människor som dras till fundamentalistiska och separatistiska organisationer.

Förutom att Kina växer snabbare pekar alla indikatorer åt än större marginaler i framtiden. Kina konsumerar närmare tio gånger mer stål än Indien, vilket visar var byggnationen och produktionen är som mest intensiv. Även elförbrukningen är en sådan indikator, där Kina har en nettoeffekt av i runda tal sex gånger högre än Indien. Indien kan här kanske trösta sig med att man därmed inte ses som en lika stor klimatbov.

Riktigt intressant blir det när man betraktar andra parametrar, som liv och hälsa. Medellivslängden i Indien är 65 år, medan den är 75 år i Kina. Denna diskrepans lär inte minska givet att Kina satsar fem gånger mer på sjukvården än Indien. Kina har också omfattande vaccineringsprogram, medan epidemiska sjukdomar fortfarande är en plåga i Indien. Spädbarnsdödligheten, mängden undernärda barn och slummen i de indiska storstäderna är ytterligare faktorer som ger fördel Kina – de fattiga delar man ser i Shanghai och Beijing går helt enkelt inte att jämföra med den omfattande misär man ser i Mumbai och Delhi.

Det som skiljer Indien och Kina är inte stål, järnvägar och infrastruktur. Allt sådant är istället resultatet av en effektiv ledning och graden av humankapital, vilket är Indiens verkliga bekymmer. I Kina och Östasien finns en urgammal konfuciansk bildningskultur som helt saknas i Indien, som istället i mångt och mycket plågas av religionens gissel. Indien är ett mer ojämlikt samhälle med religiösa kastsystem och en mer differentierad över- och medelklass, och man har inte den bredd Kina har i exempelvis utbildning. Man har därför inte heller samma spets, vilket trivialt kan konstateras genom att räkna patent eller vetenskapliga artiklar.

Vidare är korruptionen i Indien högre än i Kina, liksom arbetslösheten och inflationen. Tillsammans med sociala spänningar och andra negativa faktorer gör detta att ingen utomstående vill investera i Indien, och faktum är att inte ens indierna själva vill det.

Indien är kanske i kraft av sin blotta storlek en kraft att räkna med, men det är och förblir en klumpig elefant i jämförelse med den kraftfulla kinesiska draken. Men man har ju i alla fall demokrati – frågan som här kräver sitt svar är huruvida det är mer effektivt att införa demokrati på ett tidigt eller ett senare stadium. Själv tror jag bestämt inte alls på Indien.