Kategori: Asien

Kategorier
Asien Indien Kina Politik Tibet

Brinn för Telangana!

Under bara de senaste tre åren har 600 ungdomar tagit sina liv i protest mot den indiska regeringens sammanslagning av Telangana med Andrah Pradesh, de allra flesta genom att sätta eld på sig själva. Nu är det inte bara i kampen för ett fritt Telangana man bränner ihjäl sig själv, utan praktiken är tämligen vanlig i hela Indien för allehanda syften. Exakt hur många som fallit offer för självbränning i Indien är okänt av en rad skäl, men vi vet att minst 3000 personer satte eld på sig själva bara under åren 2000–2001.

Man kallar det Chinnasamy-effekten, eller copycat-effekten som vi skulle säga på klingande svenska. Publicering av sådana självbränningar – eller skolskjutningar, när aggressiviteten är riktad utåt – är ofta vad som avses, vilket ger incitament och bränsle för andra med liknande tankegångar. Som för självmord rapporteras vanligen fenomenet sparsamt i pressen, för att undvika att personer i riskzonen ska ta efter.

Det är också av den orsaken västerländska medier är relativt återhållsamma med att rapportera om tibetanska munkar som sätter eld på sig själva i något slags protest. Ty om man rapporterar underblåser man metoden och ger upphov till fler helt meningslösa vansinnesdåd, eftersom Kina inte kommer att ge efter så mycket som en millimeter oavsett hur många som bränner sig själva, utan snarare tvärtom bara skruvar åt än hårdare mot separatistiska krafter. Förmodligen har man här insett att man överträder pressetiken om man indirekt uppmanar till fler självmord genom att förhärliga kampen (oaktat att ingen läser svenska tidningar i Kina), och därför lägger man band på sig själv.

Bortsett från detta har vi också det faktum att självbränning har väldigt gamla anor, även i kinesisk buddism. Detta hindrar inte att man inom olika skolor i buddismen är tämligen oense om huruvida det är en försvarlig handling. Samtidigt kan man konstatera att eftersom munkar alltid har brunnit för den och den anledningen finns egentligen inget nyhetsvärde när denna praktik åter flammar upp – de nuvarande protesterna kan enkelt härledas till jasminrevolutionen och dess medialt lyckade självbränning, det är något liknande man söker åstadkomma. Dock med andra motiv; Tibet har till skillnad från Nordafrika inte stagnerat utan tvärtom blomstrat ekonomiskt i samma utsträckning som resten av Kina.

Och om man ska rapportera om en handfull sådana självbränningar i Tibet, varför ska man då hålla tyst om tusentals självbränningar i Indien? Om människor bränner sig till döds i en demokrati, vad finns det då för skäl att reagera på att samma sak händer i en diktatur, därtill i mycket mindre omfattning?

Kategorier
Asien Japan Kina Politik Taiwan

Fiskeöarna tillhör Kina

Japan har inte så som Tyskland ordentligt gjort upp med sitt förflutna, utan fortsätter att göra anspråk på lokaliteter långt bortanför det egentliga Japan, områden man erövrade med våld under tiden som aggressivt kejsardöme från Meiji-restaurationen 1868 fram till Hiroshima och Nagasaki 1945. Under den perioden försökte man lägga under sig hela Östasien, och man ockuperade i omgångar Korea och stora delar av Kina, som Taiwan, Manchuriet med flera områden innan man försökte sig på en fullskalig invasion av Kina, med fruktansvärda konsekvenser som massakern vid Nanjing.

Även om japanerna småningom drevs undan kvarstår territoriella dispyter om ett antal ögrupper mellan å ena sidan Japan och å den andra Kina, Sydkorea och Ryssland. Under olympiska spelen kunde vi således se en koreansk fotbollsspelare göra en förbjuden politisk markering om att ögruppen Dokdo tillhör Sydkorea, men det är ändå bara en droppe i havet av aktivism i regionen (och lägg därtill mosvarande schismer i Sydkinesiska sjön).

På senare tid har grupper från såväl Kina och Taiwan som Japan markerat med flaggviftande på ögruppen Diaoyudao (钓鱼岛) eller Fiskeöarna som en korrekt översättning skulle ge. I svenska medier används dock den japanska termen «Senkaku», som betyder något helt annat och som saknar historisk legitimitet.

Att dessa och andra öar ändå administreras av Japan beror på att USA som ockupant 1971 valde att hellre «ge» öarna till sin nya allierade Japan än till potentiella fiender som Kina, trots att detta står i strid med den så kallade Potsdamdeklarationen, som reglerar Japans kapitulation efter kriget. Japanerna har således fått behålla rena krigsbyten, vilket förargat de länder som utsattes för Japans aggressivitet.

Kina har här en historisk legitimitet att falla tillbaka på, och geografin talar helt självklart till Kinas fördel. Men det viktigaste argumentet är att Japan inte ska tillåtas behålla några som helst krigsbyten utan bör tillrättavisas av världssamfundet.

Sedan om det blir Kina eller Taiwan som förfogar över öarna är egentligen irrelevant, med tanke på principen om ett Kina. Intressant här är dock att aktivister från Taiwan hissade folkrepublikens flagga samtidigt som man glömde den egna republikens, vilket orsakade viss munterhet i Kina och motsvarande bryderi på Taiwan.

Kategorier
Asien Kina Politik USA

Pax sinica

Amerikanska försvarssekreteraren Panetta har meddelat en mer detaljerad analys av vad president Obamas utlovade ökade närvaro i Asien kommer att innebära, bland annat en ökning av flottans resurser till 60 % från dagens 50 %. Det innebär i praktiken ett femtiotal extra fartyg, liksom stationering av tusentals marinkårssoldater i Australien och Filippinerna.

Från amerikansk sida ser man det som en balans mot Kinas ökade inflytande i regionen, alltså att USA behöver finnas som någon sorts polis i regionen för att hålla ordning och reda. Med krigen i Korea och Vietnam i relativt färskt minne kan man förstås ifrågasätta om amerikansk närvaro egentligen är nyttig. Tvärtom har USA sedan 1800-talet haft kanonbåtar i området, och med dem söndrat och härskat i såväl Japan och Kina som i ett antal andra länder.

Egentligen är det inte alls en tillfällighet att de fruktansvärda krigen i Vietnam, Kambodja och Korea har inträffat under en period då Kina har varit svagt, inte heller att Japan har försökt sig på att invadera Kina, eller att västmakter har försökt dela upp Kina mellan sig under samma period från dynastin Qings (1644/1911) senare period, särskilt från 1860 fram till dynastins fall 1911 och Kinas upplösning i krigsherrekontrollerade provinser fram till inbördeskrigets slut 1949.

Ett starkt och stabilt Kina har nämligen under olika perioder utgjort en stabiliserande faktor i regionen – Pax sinica – från och med den med Rom samtida dynastin Han (-205/220) via Tang (618/907), det tidiga Song (960/1279), det expansionistiska mongolväldet Yuan (1271/1368), Ming (1368/1644) och det tidiga Qing (1644/1911) fram till 1800-talets mitt då västerländsk imperialism tog överhanden.

Under perioder däremellan har Kina självt fallit i bitar och präglats av kaos och stridigheter, vilket ofta har smittat av sig på hela Östasien och gett tillfälle för revolution och uppror i Korea, Tibet, Vietnam och till och med Japan. Exempelvis enades de tre koreanska rikena under Silla 676 på grund av Tangs närvaro och attacker in på koreansk mark, men Tang utövade efter dessa stridigheter även stor kulturell påverkan på Korea genom konfucianism, buddism och diverse nymodigheter som tryckkonst; ett dynamiskt Tang gav stabilitet även åt Korea.

Kina har således utövat såväl piska genom kontroll och påtryckningar i regionen som morot genom att erbjuda en utvecklad kultur och handel med det väldiga imperiet. Betraktar man Vietnams dynastiska historia ser man längre perioder av kinesisk överhöghet (exempelvis under Tang) och stabilitet, åtföljt av ständig oro och åtskilliga stridigheter om tronen, även om man naturligtvis inte kan se en helt linjär spegling av kinesisk historia och politik.

Vad vi ser nu är såväl Kinas som resten av Asiens pånyttfödelse, efter det att krutröken lagt sig och spillrorna städats undan efter 150 år av förfall. Kinas successiva nedgång från Qings 1800-tal fram till japansk invasion, inbördeskrig och en synnerligen trevande kommunistisk diktatur under Mao Zedong har sedan slutet av 1970-talet förbytts i en betydligt mer stabil nation som präglas av tillväxt i såväl ekonomi som kultur och teknik, om än inte i politiskt optimal mening.

Samtidigt ser vi hur Pax americana går samma väg som det tidigare Pax britannica eller varför inte Pax romana, tillfälliga hegemoniska perioder för riken som slutligen expanderar bortom underhållsförmåga. USA:s och Västvärldens kris behöver naturligtvis inte komma samtidigt som Kinas och Asiens avancemang, eftersom vi här inte talar om ett nollsummespel. Däremot har vår kris väldigt mycket att göra med den ständiga krigföring vi gett oss in på under amerikanskt befäl, senast i Irak, Afghanistan och Libyen, snart kanske även i Syrien och Iran, för att inte tala om det oerhört skadliga kriget mot den i det närmaste självförvållade terrorismen.

Den amerikanska statsskulden innebär att USA måste dra ner på sin militärbudget, som alltjämt är större än de nästföljande tjugo nationernas tillsammans, liksom att dollarns värde försvagas. USA:s statsskuld ägs dessutom till stora delar av Kina, som har god likviditet. Även om USA för överskådlig tid förblir militärt överlägset Kina saknar det mening, då Kina sitter med guldreserverna och inte heller har ambition att kapprusta med USA.

Pax sinica är ett återkommande fenomen, ungefär som La niña, och präglas till skillnad från de andra motsvarigheterna av hållbarhet. Den stora kinesiska freden har vanligtvis etablerats utan någon större expansion, medan Rom, Storbritannien och USA har byggt sina välden på militär expansionism och kolonisering av främmande territorier för att säkra naturresurser. Kina använder här istället handeln som naturligt verktyg, exempelvis i Afrika.

USA har även nyttjat organisationer och instrument som IMF, WTO och Världsbanken till sin egen fördel, något som blir allt svårare när vågen tippar över i andras favör och USA går på dekis. Att exempelvis Världsbanken snart leds av en ickeamerikan (koreanen «Jim» Gim Yong) för första gången är ett tecken på det. Det betyder också att andra värderingar än de gängse judisk-kristna, amerikanska eller allmänt västerländska kommer att göra sig gällande i större utsträckning, till exempel i fråga om hur mänskliga rättigheter bör definieras.

Pax sinica, om en sådan etableras under det innevarande seklet, innebär således inte nödvändigtvis att Kina övertar USA:s roll globalt, men däremot att det blir en lokalt suverän maktfaktor som onödiggör USA:s närvaro och som kan komma att lösa upp gamla knutar som orsakats av amerikanerna, exempelvis i Nordkorea.

På global nivå ökar dock kinesiskt och allmänt asiatiskt inflytande på olika nivåer då gamla maktcentra förskjuts eller balanseras av nya, något vi redan har sett i kulturella yttringar, och som kommer att förstärkas avsevärt vad det lider. Framtidens bildade västerlänningar kommer förmodligen att känna sig tämligen hemmastadda i Asien och dess kulturer under den kinesiska freden.

Kategorier
Asien Politik

Myanmar: början på ny era

Angsan Suqis parti kammade hem nästan rubbet av de 45 platserna i Myanmars fyllnadsval. Det förändrar inte någon maktbalans, men är ett symboliskt steg på vägen mot fortsatta reformer och innebär att Suqi får en plattform i parlamentet. Det är också en upprättelse för Suqi personligen, efter många års tid i husarrest. Därmed har Myanmar kravlat sig upp till en etta på en tiogradig demokratiskala, enligt Suqis egen beskrivning. Det verkliga eldprovet står först om tre år, när allmänna val ska hållas för hela parlamentet.

Militärjuntan och dess politiska företrädare har därmed visat god vilja, man har hållit sina avsikter och Myanmar har tagit stabila steg på väg mot en demokratisk utveckling. Även om det finns en del som vill behålla sanktionerna är det naturligtvis helt fel väg att gå – nu vrider vi på kranarna för fullt och välkomnar Myanmar in i frihandel och andra utbyten med världen, nu låter vi Myanmar växa ekonomiskt och se fördelarna med fred, frihet och demokrati.

Bakslag kan naturligtvis ske, men för att minimera en sådan utveckling måste reformerna bära frukt och Myanmar integreras så snabbt som möjligt i samarbete med andra länder i Sydöstasien och övriga regionen, liksom med världssamfundet i stort. Myanmar är rikt på naturtillgångar och har orörda kulturskatter, och framförallt kommer landet att kunna bli en turistmagnet i klass med Thailand. Myanmar måste växa snabbt för att folket ska få smak på utveckling och militären färre incitament att bromsa.

Kategorier
Asien Politik USA

Permanent krigsekonomi

Militärutgifterna för år 2010 uppgick till 682 474 000 000 dollar i kombination för Kina, Frankrike, Storbritannien, Ryssland, Japan, Tyskland, Saudiarabien, Italien, Indien, Brasilien, Sydkorea, Kanada, Australien, Spanien, Förenade arabemiraten, Turkiet, Israel, Nederländerna, Grekland och Colombia, tjugo länder med en total befolkning om 3 684 000 000 människor.

Hur stora utgifter har då ett land med 312 miljoner invånare, alltså mindre än en tiondel av ländernas ovan? Jo, lika stora, eller 687 105 000 000 dollar. De amerikanska militärutgifterna är således tio gånger högre per capita än för de tjugo nästföljande länderna, eller alternativt uttryckt lika höga som för de tjugo nästföljande länderna tillsammans.

När USA nu drar sig tillbaka från Västasiens krig i Irak och Afghanistan tycks alltså finnas utrymme för att banta ned denna ofantliga krigsmaskin, och även den ekonomiska situationen förefaller peka åt det hållet, givet USA:s ofantliga budgetunderskott och skuldberg. President Barack Obama bekräftar detta i ett tal om ett bantat försvar, där man frångår tvåfrontsstrategin som en relik från kalla kriget och istället ämnar utöka sin närvaro i Asien, speciellt för att möta Kinas ökade betydelse i regionen och världen.

I siffror räknat innebär bantningen att militärutgifterna minskar med 5–10 %, varför USA även fortsättningsvis kommer att ha vad som inte kan benämnas som annat än en permanent krigsekonomi med utgifter som även framöver kommer att överstiga de 15–20 nästkommande ländernas militärbudgetar.

I och för sig vore det mer rättvist att räkna med ett köpkraftsjusterat index, då exempelvis Kina kan producera mycket billigare än USA i en fix valuta. Men även om man räknar i andelar av bruttonationalprodukten utgör USA:s utgifter 4.7 % av BNP, medan Kinas ligger runt 2.2 % – världsmedel beräknas till 2.6 %.

Den analys som framställer Kina som ett militärt hot kan därför inte ses som annat än amerikansk paranoja, som även yttrar sig i hysteri för att Kina skaffar sig ett enstaka begagnat hangarfartyg, samtidigt som exempelvis lilla Italien förfogar över flera stycken. Att USA stationerar trupp i Australien och ämnar ha flottbaser i Singapore och ett antal länder kring Sydkinesiska sjön, utöver baserna på Okinawa och i Sydkorea, bekräftar Obamas strategi av att omsluta och inringa Kina.

I vilket syfte är inte helt klarlagt, men klart är i alla fall att det är ett slags provokation, dessutom mer för att möta ett ekonomiskt hot än ett förmodat militärt. Kanske vill man provocera fram en kapprustning för att köra Kinas ekonomi i botten, på samma sätt som man gjorde med Sovjetunionen. Det är i så fall en strategi som knappast kommer att ha framgång, eftersom Kina kommer att ta saken med ro och koncentrera sig på försvar av sitt territorium. Kina är inte en expansionistisk makt, och kommer heller inte att bli.

Hur som helst är denna form av militär upptrappning negativ för regionen som helhet. Även det pacficierade Japan, som efter krigsförlusten ålades att enbart ha ett nominellt försvar, har på senare tid ökat sina militära anslag, bland annat med köp av stridsflygplan från USA. Motivet sägs vara Nordkoreas skrammel med missiler, men sanningen att säga är det nog så att Nordkorea känner sig mer hotat än något annat land i regionen, och att nyckeln till att lösa upp Nordkoreas knutar inte ligger i hårdare tryck utan säkerhetsgarantier från framförallt USA – något som USA inte är villigt att ge, och vilket därför bidrar till en fortsatt eskalerad situation av osäkerhet.

USA:s utökade närvaro i Asien kan därför tvärtom bidra till kapprustning och ökad instabilitet snarare än det motsatta, vilket då är kontraproduktivt. Samtidigt undrar man förstås hur det oavslutade kriget mot terrorismen ska utvecklas när USA trappar ner i Västasien och ger terrorgrupper en gnutta andrum. Vad händer om nya terrorattacker följer, eller om en kris med Iran utvecklas? Ska man då skifta fokus än en gång och dirigera om hela styrkan?