När jag spelar tidig CJK-pop för vänner och bekanta möts jag oftast av ett förvånat uttryck, och man undrar varför jag gillar dansbandsmusik. Det gör jag nu inte, eftersom sådan så kallad musik saknar det minsta uns av känsla och kreativitet. Den eventuella likheten ligger i uppsättningen och det enkla instrumentala ackompanjemanget, men det som skiljer är framförallt den vokala framställningen och den fulländade poesin i sångtexterna.
På ytan smörig musik är alltså egentligen något helt annat, vilket kanske fordrar språkkunskaper och visst intresse för östasiatisk kultur i allmänhet för att upptäcka. Men enkelheten gör att denna vispop blir tidlös och tillgänglig för alla, vilket förklarar varför artister som Deng Lijun (邓丽君) uppnådde megastatus i hela Asien. Låtarna förmedlar ett känslospektrum som mestadels saknas i annan pop, modern som äldre.
Kaji Meiko (梶芽衣子) kan tjäna som exempel från Japan, här i Shura no hana (修羅の花, Asuras blomning), en sång som illustrerar filmen Shura yukihime (修羅雪姫, Asuran Snöprinsessa / Lady Snowblood) från 1973. Bakgrundshandlingen dröjer sig om Yuki (Snö), en kvinna som beträder hämndens väg efter att ett antal personer våldtagit hennes mor och dödat hennes familj, och sången berättar i poetisk form om snöprinsessans motiv och emotiva spektrum.
Asura är en sorts buddistisk halvgud med starka passioner, bland annat vrede. Titeln anspelar på att Yuki i själva verket är en asura i vardande (花 = hana kan betyda antingen blomma eller blomstring) genom sitt passionerade hat. Hon föds i ett fängelse under en snöstorm, och med den ingressen inleds sången:
死んでいた朝に Döende på morgonen
弔いの雪が降る begravningssnön faller
はぐれ犬の遠吠え en förlöpen hund ylar
下駄の音きしむ träskor som gnisslar
いんがなおもさ sitt ödes vikt
みつめて歩く bär hon en lång sträcka
闇を抱きしめる hon omsluter mörkret
蛇の目の傘一つ med ett Janome-paraply
いのちの道を行く女 en kvinna som går sin väg i livet
涙はとうに捨てました och för länge sedan kastade iväg sina tårar
ふりむいた川に från floden svängde hon
遠ざかる旅の日が en dags resa bort
凍てた鶴は動かず en orörlig frusen trana
哭いた雨と風 i regn och visslande vind
冷えた水面に på den kalla vattenytan
ほつれ髪映し speglades hennes fransiga hår
涙さえ見せない utan att visa sina tårar
蛇の目の傘一つ bakom ett Janome-paraply
怨みの道を行く女 en kvinna som går på hatets väg
心はとうに捨てました och för länge sedan kastade bort sitt hjärta
義理も情けも plikt och sympati
涙も夢も tårar och drömmar
昨日も明日も i går och i morgon
縁のない言葉 är bara tomma ord
怨みの川に身をゆだね låter följa hatets flod
女はとうに捨てました kvinnan förlorade sig själv för länge sedan
Den japanska poesin är här inte glasklar, men översättningen förmedlar i huvuddragen stämningen. Sången fick en renässans tack vare Tarantinos Kill Bill, men den utgör bara en droppe i havet av den visskatt som finns i den östasiatiska kulturen. Ignorance is bliss, och det är ju synd om man inte förmår skilja på dansbandsmusik och seriös tidlös kultur.
I ett av den kristna tokhögerns propagandablad, Världen idag, figurerar homofoba moralpredikanter som Siewert Öholm och Olof Edsinger. Den senare kan läsas med viss morbid skadeglädje, då de intellektuella saltomortalerna avlöser varandra på typiskt kristet vis, exempelvis när han oförblommerat blottar sin religiöst neurotiska beröringsskräck inför den i buddismen centrala yogan.
Förutom sagda beröringsskräck visar Edsinger och för all del en mängd andra kristna debattörer upp en förskräcklig religiös analfabetism när de försöker beskriva andra läror med inadekvata kristna termer. Han tror exempelvis att ett av yogans syften är att förena den individuella «själen» (atman), med «världssjälen» (brahman), och att man genom att praktisera (sekulär) yoga därför utsätter sig för denna «andliga verklighet» och därmed påverkas i religiös riktning. Detta från samma klick som brukar hävda att man minsann inte riskerar att bli kristen av lite välsignelser och psalmer i skolavslutning i kyrkan?
Men yoga är förstås inte exklusivt en hinduisk företeelse, och den stammar inte heller från hinduismen, precis som bön inte är ett kristet påfund, men ändå används i kristen praktik. Yoga är i grunden en metod för att behärska sinnet och kroppen, en kombination av meditation och gymnastiska övningar.
Den har helt sekulärt ursprung och är en förvedisk filosofisk yttring, men finner en naturlig plats i religiösa system som syftar till mental befrielse av något slag, exempelvis moksha i hinduism och nirvana i buddism: att uppnå självförverkligande, självkännedom och befrielse från okunnighet – man kan förstå varför en del kristna känner ett visst obehag inför detta!
Vidare är yoga central i buddismen, framförallt i mahayana, och det hör inte till vanligheterna att buddister «konverterar» till hinduismen för att de praktiserar yogisk meditation. Buddismen förkastar för övrigt begreppet «själ» (eller rättare «inre själv»), och hävdar istället ett «ickesjälv» (anatman, negationen av atman). I buddismen är förgängligheten central, och det finns ingen underliggande entitet som «vandrar» mellan existenser. Härav följer att begrepp som samsara inte kan beskrivas med kristna idiottermer som «själavandring», utan är en helt igenom annorlunda företeelse.
Yoga är och förblir därför ett verktyg som kan användas både sekulärt och religiöst, och den har ingen inneboende religiös konnotation i sig själv, precis som vinet i nattvarden inte bär på någon annan «spirituell» komponent än den upplyftande känsla man vederfars av att inmundiga drycken. Den religiösa aspekten uppstår först i en religiös kontext.
Edsinger har även varit på utflykt till Dragon gate (龙门, Lóngmén) i trakterna kring Älvkarleby. Där har han sett en staty av Guanyin, «nådens gudinna», och således förfärats över dess okristliga framtoning. Därefter följer en skur av okunnighet och missuppfattningar, av vilken den första är att det skulle röra sig om en gudinna.
Buddismen erkänner nämligen vare sig gudar eller gudinnor, och den rätta termen är således bodisattva, en högst levande jordisk person som har föresatt sig att viga sitt liv åt att hjälpa människor till befrielse. Det är en person med ofantligt stort medlidande med andra, och en aning skruvat skulle man kunna hävda att Jesus var en bodisattva, om än inte i namn.
Guanyin (观音, guānyīn) är kinesiska för att observera ljud, eller mer prosaiskt att höra världens ljud, eller rättare sagt världens sorger och klagomål. Det längre namnet är därför 观世音 (guānshìyīn), där 世 (shì) betyder just värld. På sanskrit kallas han Avalokiteśvara, med likartad betydelse. Han, hon – könet är ointressant för den som har uppnått fullständig befrielse, och ingen vet vem som är den historiska förebilden.
Buddister ber således inte till gudar eller gudinnor, utan till förebilder som Budda och bodisattvor, en form av andligt utformad respekt för mästare och föredömliga personer. Guanyin är den mest populära bodisattvan, och särskilt förknippad med medlidande (inte «nåd», en annan kristen term som saknar relevans). Edsinger bör vara noga på sin vakt, ty Guanyin finns med oss i princip överallt, nämligen där kameror av märket Canon (Kannon på japanska) fortsätter att se och höra världens sorger och glädjeyttringar.
Edsingers religiösa analfabetism framträder därefter i ett allt klarare ljus, då han redogör för ett antal inskriptioner på nämnda staty, varav en strof lyder: Större tur med fler söner och manliga barnbarn. Buddismen har förvisso en patriarkal historia, dock inte lika allvarlig som den kristna, men pamfletten i fråga härrör inte från buddism och har inget med Guanyin att göra.
Det är istället en traditionell kinesisk uppfattning som ännu äger giltighet på landsbygden, och som mer har rötter i konfucianism än något annat tänkesystem. Denna form av synkretism är förstås svår att greppa för monoteister, men i Östasien samsas buddism och konfucianism helt naturligt med daoism, folkreligion och andra religiösa företeelser av samma snitt – det är först när islam eller kristendom dyker upp på arenan med sina absoluta sanningsanspråk som det blir tumult.
Slutligen kan man bara sucka djupt när Edsinger förknippar texten tur och framgång för vem som helst, vid vilket tillfälle som helst och var som helst med buddism, eftersom det med eftertryck visar hur religiöst obildad han är. Buddism handlar om att utplåna otillfredsställelse genom att sluta vara fäst vid materiell och annan världslig framgång, och buddister söker helt enkelt inte lyckan. Det är istället just ett annat kinesiskt sekulärt ordspråk, som har intet med buddism att göra.
Edsinger skriver förstås för de redan troende, och kan tillåta sig att inte bara tumma på sanningen, utan även misshandla den rejält. Men förutom att det är intellektuellt ohederligt, är det också i strid med de «bud» de kristna ständigt hänvisar till, men aldrig själva tycks kunna följa: du skall icke bära falskt vittnesbörd.
En busskonvoj stoppas på den afghanska landsbygden, och passagerarna frågas ut av beväpnade talibaner. Fjorton personer som är shiiter förs ut på vägen, och skjuts ihjäl av talibanerna, som ju är extrema salafister i sunnigrenen. Dessa wahhabister är fundamentalister och puritanister som eftersträvar den mest ursprungliga formen av islam, vilket vi förstås redan känner från burqans och kvinnoförtryckets Afghanistan – icke renläriga måste därför elimineras.
Även al Qaida och Islamiska staten hör till denna jihadistiska rörelse, där den senare rönt stora framgångar i de sargade Irak och Syrien; att avrätta personer som konverterar till en annan tro eller i övrigt inte ansluter sig till den rätta läran sker ideligen i dessa av krig förödda trakter.
I vår tid är det förstås så att islam står för nästan all religiöst inspirerad och motiverad terrorism och krigföring, men i mer historisk tid har kristendomen betydligt mer blod på sitt konto. Vi behöver bara nämna de flera hundra år långa europeiska religionskrigen, de många korstågen, judeförföljelserna, häxprocesserna, inkvisitionen, tvångskristnandet i koloniserade områden, med mycket mera.
Vi kan här notera att stridigheterna lika mycket har handlat om intern gruppering i katoliker, kristna och puritanister respektive sunni, shiiter och sufister som den kategoriska tillhörigheten i islam eller kristendom. Gemensam nämnare är här de abrahamitiska monoteistiska religionerna med sitt universella krav på underkastelse av den enda sanna guden, och vi har därför att monoteismen har medfört en mycket tragisk utveckling för mänskligheten varhelst den har praktiserats.
Inte Budda (佛陀, Fotuo) utan Budai (布袋), en chanbuddistisk munk.
Religion i Kina och i stora delar av Östasien skiljer sig här markant från denna hårda och omänskliga monoteistiska livsåskådning, dels för att dessa religioner i många fall i grunden är ateistiska filosofier utan särskilt behov av gudar, eller i andra fall är polyteistiska kulturella traditioner som med enkelhet kan integreras i andra läror. Ingen av de traditionella österländska religionerna kräver exklusiv tillhörighet, utan är mjuka filosofier som i stort är kompatibla med varandra, och som därför också praktiseras samtidigt av många.
Mazu (妈祖), Tianjin.
Därmed inte sagt att Kina har förskonats från religiösa stridigheter. Tvärtom finns en historia av förtryck av såväl buddism som kristendom, samtidigt som främmande läror som kristendom och islam emellanåt har ställt till med våldsam skada (exempelvis det kristna Taipingupproret). Förtrycket mot religionen har här så gott som alltid haft nationalistiska motiv, exempelvis Tangdynastins buddistiska utrensning, men ibland även strikt ideologiska, som under Folkrepubliken Kinas allmänna förföljelse under Kulturrevolutionen.
Tiantan (天坛), Beijing: Himmelsaltaret, en antik daoistisk helgedom
Däremot har den kinesiska staten sällan haft religiösa motiv för sådant förtryck, i alla fall inte sedan legalisternas tid då den kinesiska kejsardynastin tog sin början i konfuciansk och daoistisk renlärighet, särskilt under Han. Buddismen kom därefter inom ett par århundraden från Nepal, och transformerades snabbt till en speciellt kinesisk livsåskådning genom synkretism med den förhärskande daoismen och senare även med konfucianismen (och fördes sedan vidare till Tibet).
Buddisttemplet Dabei chanyuan (大悲禅院), Tianjin
Senare dynastier, särskilt de mongoliska och manchuriska erövrarna i dynastierna Yuan (1279/1368) respektive Qing (1644/1911), har aktivt tagit ställning för buddism som statsfilosofi eller rent av statsreligion, men har för den skull inte krävt exklusivitet eller folkets underkastelse av läran. Dels för att en sådan tradition inte finns inom buddismen, dels för att Kina som federal stat betraktad alltid har varit pluralistisk med en mångfald etniciteter, språk, religioner och seder.
Dagens moderna regering i Folkrepubliken Kina stödjer numera aktivt buddismen, och även konfucianismen har fått en renässans i Kina, särskilt bland den moderna storstadsbefolkningen och bland intellektuella, och vi bevittnar här en konvergens i hela den sinokulturella sfären i regionen med avseende på de gamla traditionerna.
Buddisttemplet Dabei chanyuan (大悲禅院), Tianjin
För folk i gemen fortsätter den polyteistiska folkreligionen att spela stor roll. Buddismen känner inga gudar, även om bodisattvor och liknande figurer ger ett visst inslag av metafysik och övernaturlighet, men samtidigt har buddismen likt tidigare daoismen tagit på sig att förvalta det stora religiösa arvet med förfadersvördnad och panteistisk shenism (神教, shenjiao). Det är inte så som i det kristnade Väst att sådana traditioner har utrotats, även om försök emellanåt har gjorts, utan de lever tvärtom starkt vidare.
När man betraktar denna religiösa kultur kan man i förstone se likheter med religiösa sedvänjor i kristendom och islam, exempelvis människor som ber. Men inte heller kinesisk folkreligion är en religiös tro i monoteismens mening, utan mer en form av riter och socialt kitt. Man kan identifiera gudar och väsen, men i stora drag är det en panteistisk och schamanistisk företeelse; betoningen ligger alltjämt på praktik, även i den starkt mytologiska folkreligionen. Bönen är förmodligen inte så självisk som i kristna sammanhang, utan mer en förhoppning om att göra rätt och vara god.
Buddisttemplet Dabei chanyuan (大悲禅院), Tianjin
Hur många som praktiserar buddism och folkreligion är en smula diffust, eftersom vi här inte har att göra med statskyrkor med medlemsrullor i västlig mening. Snarare är man en del av en tradition, där vissa riter är ett naturligt inslag utan att man för den skull identifierar sig med en hel rörelse. En majoritet av Kinas befolkning, eller motsvarande 750 miljoner människor, uppskattas praktisera sådana folkreligiösa traditioner, medan runt en femtedel eller 200 miljoner ser sig som buddister. Inget av detta motsäger alltså att en förkrossande majoritet i Kina också är ateister.
Både kristendom och islam har gamla anor i Kina, men har egentligen ingen förutsättning att växa utöver en viss gräns om några få procent, helt enkelt för att dessa läror är relativt inkompatibla med den traditionella kulturen. Islam är etniskt definierat i Kina, med folkgruppen Hui som välintegrerad och uigurer i Xinjiang som mer svårintegrerade element. Med undantag för dagens separatism i de västra delarna har islam existerat ganska friktionsfritt i Kina sedan 600-talet, inte minst för att man har avstått från att missionera och istället koncentrerat sig på handel.
Wanghailou-kyrkan (望海楼教堂), Tianjin
Kristendom har en mer universell karaktär och har därför större dragning på kineser än vad islam har, något som delvis kan härledas till socioekonomiska faktorer; man kan känna samhörighet med det avancerade Väst och tro att kristendomen har del i framgången snarare än att man lockas av det underliga budskapet i sig – kristendom överförs ju över generationer genom främst kulturell indoktrinering i den mottagliga barndomen, snarare än att man som vuxen antar läran.
Även om sådana mekanismer ligger bakom en ganska stor kristen population i Sydkorea, som ju också är en del i den amerikanska hegemonin i regionen, finns ingen egentlig förhoppning (eller farhåga) om att ett missionens fält plötsligt ska breda ut sig för missionärer från Väst, ty sådan mission har aldrig varit särskilt framgångsrik i Kina; det har ingenting med staten att göra, utan med läran i sig.
Östra moskén (清真东大寺), Tianjin
Det finns annars gott om både kyrkor och moskéer i Kina, men de är i regel inte platser med en sjudande aktivitet, till skillnad från de många inhemska buddistiska templen. Det finns naturligtvis underjordiska huskyrkor som kontrast till de officiellt erkända protestantiska och katolska, men det är en sektliknande verksamhet som inte har någon vidare grogrund, och de konkurrerar om de vilsna «själarna» med motsvarande buddistiska sekter och pyramidspelsliknande verksamheter.
Katolsk kyrka (天主堂), Tianjin
Huskyrkorna är inte förföljda, så som kristen frikyrkohöger i Väst gärna hävdar, utan tolereras så länge man inte ställer till med subversiv verksamhet. Religion i Kina står som i andra länder under lag, och man har i Kina en långtgående religiös frihet så länge man inte har för avsikt att störa samhällsharmonin eller på annat sätt orsaka skada, sådan skada vi ideligen ser tillfogas samhällen av monoteistiska fraktioner, vare sig det rör sig om extrem islamistisk fundamentalism eller motsvarande kristna abortfundamentalister och politiskt aktivistisk frikyrkohöger.
Ett nätbaserat uppslagsverk beskriver i sin svenska utgåva religion som «tro som grundar sig på föreställningen om en eller flera gudar, andar, transcendenta själar eller andra övernaturliga fenomen.» Man likställer således religion med tro, och man tycks se saken med ett typiskt kristet raster. Ty i kristendom och andra abrahamitiska religioner är förvisso tron definierande och fundamental, och man talar i dessa sammanhang om ortodoxi, den rätta tron till skillnad från de otrognas och avfällingarnas «hedendom».
Men den definitionen är inte ämnad att omfatta österländska religioner, utan är i själva verket helt ortogonal mot hur många av dessa vishetsfilosofier gestaltar sig. Exempelvis buddismen har inga gudar, förkastar begrepp som «själ», och känner i regel inga övernaturliga väsen som «andar» (även om bodisattvor emellanåt kan ha en sådan roll i mytologin). Daoism och i någon mån konfucianism kan också förstås som religioner där sådana trossatser och övernaturliga fenomen intar en mindre central plats.
Istället är handlingen ofta mer central, inte minst i konfucianismens begrepp etikett (礼, li), lojalitet (忠, zhong) och faderlig vördnad (孝, xiao). Buddismen definierar som bekant den åttafaldiga vägen, med element som rätt förståelse, rätt avsikt, rätt tal, rätt handling, rätt livsföring, rätt strävan med mera, och har dessutom ett flexibelt system av mer eller mindre lösa föreskrifter som man kan sträva efter att följa.
Visserligen har abrahamitiska religioner också föreskrifter, men de är då av typen absoluta påbud eller förbud under den vresige gudens straff, och påbuden gäller huvudsakligen att tro på den rätta guden i det polyteistiska sammelsurium som judendom och kristendom uppstod i. Man kan vanligen få «syndernas förlåtelse», men apostasi är oförlåtligt och traditionellt förenat med dödsstraff (så alltjämt i islam).
I buddism och många andra österländska läror förekommer inga sådana påbud eller förbud, inte heller något universellt krav på renlärighet eller något anspråk på religiöst monopol, utan föreskrifterna är mer att se som en sorts rekommendationer som man gör bäst i att följa om man vill nå framgång i den praktik som är helt central. Till exempel kan det vara svårt att nå djup sinnesro i meditation om man är alkoholpåverkad eller i övrigt är uppslukad av sina begär.
Även om handlingen således är mindre absolut definierad i buddismen, är den ändå avsevärt mer central än eventuella trossatser, och buddismen är därför ett exempel på ortopraxi, den rätta handlingen, om än inte skriven i sten eller förenad med straff. Buddistisk etik är humanistisk och utgår från den förnuftsbaserade människan och dennes rationella val, medan kristen etik utgår från den gud man tror på och egentligen inte är föremål för rationell analys.
Här kan man också notera, att den ursprungliga religionen i Sverige och Norden var av ortopraktiskt slag (vanligen benämnd forn sed). Visserligen fanns en rik polyteistisk mytologi, men det fanns ingalunda någon central skrift och betoningen låg därför inte så mycket på tro som på handling, nämligen med avseende på blot och andra riter.
Av detta lär vi att religion ingalunda måste förstås som tro och inte alls behöver omfatta övernaturliga element. Religion bör istället ses som en underkategori till det större begreppet livsåskådning eller som ett sociokulturellt system, där olika element som tro, ritualer, mytologi, etik och så vidare kan ingå i olika omfattning.
En tidning berättade härförleden i en notis om «buddismens frontfigur», som man menar är synonym med tibetlaman Dainzin Gyaco. Man betraktar därmed buddismen med ett typiskt kristet raster, där man projicerar en välbekant hierarki på ett helt annat fenomen. Men även i kristendomen är en sådan förenkling inte förenlig med verkligheten. Katolikernas papa talar inte för den vittförgrenade protestantismen och dess många frikyrkosekter. I själva verket är de många protestantiska kyrkorna sedan länge verktyg i nationalstatens tjänst. Vem är således «kristendomens frontfigur»?
Även om man accepterar att biskopen i Rom är en arketypisk ledare för kristenheten kvarstår faktum att en sådan helt enkelt inte finns i buddismen, och heller inte kan finnas, eftersom det är ett uttalat krav av buddan att ingen enskild ledare kan göra anspråk på att tala för hela rörelsen. Detta beror i sin tur på att buddismen är en flexibel lära som inte kan fixeras i stela strukturer och hierarkier.
Ändå finns det naturligtvis ledare inom buddismen. Men dels är den tibetanska buddismen att anse som en obskyr sekt med väldigt liten utbredning i jämförelse med de två huvudströmmarna mahayana i Östasien och theravada i Sydöstasien, dels är laman Dainzin Gyaco i den obskyra tibetanska buddismen (en form av vajrayana) enbart en av flera företrädare, nämligen för gulhattarnas Gelugsekt. Det finns även rödhattar i ett antal skolor, och även inom Gelugpa finns våldsamma kontroverser.
Vill man vara elak är laman Dainzin Gyaco närmast att jämställa med Ulf Ekman, den före detta ledaren för den kristna sekten Livets ord. Den 14:e laman är en av mycket få buddister som kallar sig själv «hans helighet» och i princip har utropat sig själv till kung, förmodligen som ett resultat av den hybris som Västvärldens och Hollywoods smicker medför. Buddistiska ledare i övrigt kallas «mästare» och är vanligtvis högt aktade, men anses inte ha gudomlig eller kunglig status, eftersom det inte är förenligt med buddismens ödmjuka läror.
Gyaco är visserligen aktad i egenskap av lama, men även om hans porträtt förekommer flitigt i stater som Bhutan räknas han därstädes inglaunda som ledare (Bhutan har en egen lama), utan möjligen som inspiratör. Han har även en given position inom buddistiska sällskap i Kina och Japan, men eftersom han tycks vara oförmögen att ge upp sina politiska anspråk är han i praktiken en katt bland hermelinerna i de många buddistiska konferenser som arrangeras, så även utanför Kina.
Laman är möjligen en «andlig ledare» för ett snitt av buddister i Tibet, och kanske för ett antal andra praktiserande i regionen, men knappast för buddismen i stort. Under alla omständigheter är han inte en politisk ledare för någon i Tibet eller annorstädes, eftersom han helt enkelt saknar sådant politiskt inflytande. Tibets politik bestäms enväldigt av Losang Jamcan och andra i den tibetanska autonoma regionens regering, tillsammans med centralregeringen i Beijing.
Buddismen i Kina, Japan, Thailand, Vietnam och övriga Öst- och Sydöstasien är i övrigt helt ortogonal mot lamans verksamhet, och har ingenting med den tibetanska buddismen att göra. Lamans inflytande är i kinesisk chan (禅) eller den japanska motsvarigheten zen noll och intet, och det samma gäller för övriga förgreningar av buddismen; det är en väldigt horisontell rörelse som saknar den hierarki som är så typisk för abrahamitiska religioner.
Däremot är det förmodligen så att laman i Västvärlden får representera allt vad buddism står för, eftersom det finns ett alarmerande bildningsunderskott, även bland informationsarbetare som journalister och andra som borde veta hur man söker kunskap och fakta. Därmed projiceras i Västerlandet buddismen med groteska proportioner, helt enkelt som en karikatyr av vad rörelsen egentligen står för.
