Sverige har en regim- och etablissemangsnära statstelevision, indirekt kontrollerad av regeringen genom lag och utnämning av förvaltningstiftelsens styrelseordförande, i syfte att värna nationella intressen i propaganda riktad mot medborgarna. Verksamheten sker under en särskild systembevararparagraf, som i allt trumfar objektiv och neutral nyhetsförmedling.
Något motsvarande existerar inte i yttrandefrihetens USA, där så kallad public service broadcasting sker under privata initiativ utanför regeringens kontroll, om än med viss finansiering av kongressen. Verksamheten är således politiskt fristående, och finansieras huvudsakligen av privata donationer samt med reklam.
Men USA har ändå ett slags stateteve av samma kaliber som SVT, om än inte riktad mot de egna medborgarna. Det är en företeelse under paraplyorganisationen United States agency for global media (USAGM), som bedriver medieverksamhet runt om i världen genom sådana renodlade propagandakanaler som Voice of America, Radio free Europe och Radio free Asia, den senare med udden riktad mot Kina.
Själva vill vi gärna inte att andra länder lägger sig i våra angelägenheter i dylika påverkanskampanjer, men det är förstås alltid i sin ordning när vi (eller snarare USA) gör det. Nämligen eftersom vårt system anses vara överlägset och därför angeläget att missionera och propagandera för.
Men denna tvivelaktiga verksamhet tycks nu gå mot sitt definitiva slut, då Donald Trump under gårdagen ströp den vidare fonderingen för USAGM. Detta på rekommendation av Elon Musk, som med sitt effektiviseringsdepartement DOGE nystar i alla former av federalt slöseri. Musk betonar att avsikten är att permanent bomma igen USAGM, på samma sätt som tidigare USAID.
Den senare organisationen har i sin tur finansierat utländska propagandamedier och andra påverkansagenter, som «tankesmedjan» Australian Strategic Policy Institute, inte minst i «Indopacifien» i syfte att påverka länder negativt avseende Kina genom smutskastning, lögner och propaganda.
Händelseutvecklingen bekräftar att Trump tar USA i en mer isolationistisk riktning, ett uttryck för att man från Washington numera erkänner att en polycentrisk världsordning är förhandenvarande, och att det inte längre är meningsfullt att försöka upprätthålla global amerikansk hegemoni, allra minst genom dylika påverkansoperationer. Därtill kommer att den vänsterliberala propagandan inte rimmar med den nuvarande administrationens hållning.
Nu gäller bara att få bort den brittiska statsteven från motsvarande operationer på den globala arenan, även om britterna har svårt att ge upp tanken att man inte längre är ett imperium utan snarare en medelstor nation i fritt fall.
Den rödgröna Löfvén-regimens våta fantasier om gröna industrier i Norrland och Sverige har nu övergått i brutalt uppvaknande. Northvolt tog sex miljarder av skattebetalarnas pensionspengar utan att tillverka ett enda batteri, och i vanlig ordning blåste ägarna staten och de företag som satsade i idiotprojektet.
Man behöver faktiskt inte vara expert på Kina för att inse att projektet var dödfött redan från början, utan det hade räckt med en enkel ekonomisk analys. Kina har på sin sida två decenniers försprång, överlägsen logistik, skalförmåga, kostnadseffektivitet, stabila politiska villkor med mera, och med det kan västerländska tillverkare inte konkurrera.
Så varför försökte man ens? För att den rödgröna regimen under Löfvén var alldeles efterbliven, och dess efterföljare i Kristerssons moderatregim är inte så mycket smartare den heller. Näringsminister Busch aviserar nu nämligen att man inte vill se något kinesiskt ägande av konkursboet, men givet brakslappen ovan om att Väst inte har i matchen att göra är det förstås en bisarr utsaga.
Man åberopar den «nationella säkerheten» och lagen om prövning av utländskt ägande i «känslig» industri, det vill säga den lag med udden riktad mot Kina som ledde till att regimen på Washingtons order bannlyste Huawei. Men å ena sidan är batteritillverkning knappast en känslig industri, och å den andra råder nu en ny världsordning där vasallskapet under USA ifrågasätts allt mer.
Man måste förstås ha nationell säkerhet i bakhuvudet, men det gäller då även USA, som har alldeles för många hållhakar och alldeles för mycket insyn i känsliga miljöer. Kina kommer inte i närheten av den påverkanspotential som USA har, och det är nog dags att börja balansera denna märkliga ekvation.
Nyheten om Northvolts konkurs har inte gått obemärkt förbi i kinesisk press.
Kina kan inte stängas ute, utan är en faktor av rang som vi måste förhålla oss till och arbeta tillsammans med. Europa kan aldrig nå sin gröna omställning utan Kina, eftersom Kina är världsledande på grön teknik. Europa har inte heller någon möjlighet att komma ikapp utan att förstöra den egna ekonomin med tullar och andra former av protektionism.
Statsteves ekonomifigur Alexander Norén presenterade emellertid en mycket bra idé i ett nyhetsinslag, nämligen att Sverige och Europa borde göra som Kina (och tidigare Japan och Sydkorea) gjorde för att dra till sig inte bara investeringar utan även know-how, nämligen att ingå joint venture-samarbeten med kinesiska företag.
Sverige behåller då alltid en majoritet och kontroll i sagda företag och medger kinesiska investeringar i utbyte mot tekniköverföring. Vi tar hit jobben, stärker den egna kompetensen och kan verka med kinesisk spetsteknik på den globala marknaden. Sedan kan Busch och Tidö-gänget sitta i sitt «situation room» och odla sina paranoida fantasier om det kinesiska «hot» detta skulle kunna tänkas utgöra.
Det är förstås inget «hot», utan en möjlighet, på samma sätt som Kina såg det som en möjlighet att bjuda in amerikanska och europeiska företag att investera i Kina annodazumal. Regeringens uppdrag är att freda vissa militära och andra högkänsliga områden från utländskt inflytande, Kina eller ej, medan civil tillverkning inte har med saken att göra.
Northvolt måste därför säljas till Kina, under sådana premisser om joint venture. Det är bara så man kan rädda delar av verksamheten och återuppta visionen om industriboom i Norrland. Konceptet kan sedan tillämpas över hela riket för att dra hit investeringar, skapa arbetstillfällen och driva på ekonomin, just det landet behöver för att kunna ta sig an utmaningar kring upprustning, grön omställning med mera.
Northvolt på kinesiska skrivs 北伏 (Beifu), där 北 (bei) betyder norr och 伏 (fu) att ligga ned med ansiktet mot marken, att böja sig ned, att gå ned, att böja sig – måhända ett tämligen passande attribut för företaget.
Kan «liberalismen» överleva, frågar sig regimtelevisionens glättiga politikprogram Politikbyrån. Detta med anledning av att de två «liberala» partierna Folkpartiet och Centerpartiet befinner sig under riksdagsspärren och kämpar i nedåtgående trend. Men frågan är förstås alldeles felställd.
Sverige har nämligen aldrig haft något liberalt parti, i vart fall inte i någon beslutande församling, utan det man avser är så kallade socialliberala partier. Därtill är Centerpartiet i grunden inte socialliberalt, utan ett konservativt jordbruksparti som tidigare kallade sig Bondeförbundet.
Man kan kanske tycka att liberaler oavsett smak och inriktning borde avhålla sig från att kivas inbördes, men den tankefiguren leder alldeles fel, eftersom klassisk liberalism (libertarianism) och socialliberalism inte bara är olika doktriner, utan framförallt oförenliga. De båda ideologierna har helt olika frihetsbegrepp, och därmed även helt olika politik som konsekvens.
Klassisk liberalism bottnar i så kallade negativ frihet, det vill säga frihet från statligt förtryck av olika slag. Exempelvis friheten att yttra sig är antingen av eller på, och den är på så länge staten inte lägger sordin på den genom förbud. Sådan verklig yttrandefrihet finns såvitt man kan förstå bara i USA och möjligen Japan.
I kontrast tar socialliberalism avstamp i rättigheter, det man benämner positiva friheter, det vill säga privilegier som statsmakten likt forna monarker pytsar ut till undersåtarna. Medan friheter existerar naturligt, är rättigheter konstruktioner. «Yttrandefrihet» i denna europeiska socialliberala modell är således att medborgarna ges «rätten» till «yttrandefrihet», och «yttrandefriheten» i fråga existerar inte förrän denna rätt har stadfästs.
Sådan «yttrandefrihet» är behäftad med en lång rad undantag, och skiljer sig inte i någon praktisk mening från den «yttrandefrihet» som föreligger i Ryssland, Kina, Nordkorea eller Iran – den enda skiljelinjen går i vad som är undantaget, där socialliberalerna i Europa föga förvånande tycker att just deras undantag är rimliga. Händelsevis har man samma uppfattning i Tehran, Pyeongyang, Beijing och Moskva.
Detta medan äktliberalen inte godtar några som helst undantag, utan likt den amerikanska tolkningen ser en fundamental gräns då friheten övergår i omedelbar praktisk handling i våld, exempelvis att uppmana en mobb till mord under en demonstration.
Vän av ordning inflikar kanske att yttrandefriheten måste ha vissa undantag, för inte vill vi tillåta barnporr eller att statshemligheter läcker? Upphovsrätten måste dessutom gälla för att skydda den skapande klassens arbete. Men man skiljer då inte på å ena sidan yttrandefrihet – det som kommer från din egen fantasi och tankekraft – och å den andra informationsfrihet, som avser friheten att ta del av och sprida andras verk eller bilder. Den senare friheten måste mycket riktigt vara begränsad.
Det är liktydigt med att man fritt kan fantisera fram barnpornografiska alster, även i nuvarande svensk lagstiftning, men att man ingalunda kan nyttja övergreppsmaterial som i sig stammar från en förbjuden handling och som inte är ett resultat av den egna tankekraften. På samma sätt äger man ingen självklar rätt att fritt handskas med upphovsrättsinnehavares material, eller för den delen hemligstämplade statliga handlingar. Hanteringen av sådant kan regleras godtyckligt i den läpande politiska diskursen.
Klassisk liberalism balanserar friheterna på så sätt att den enes frihet upphör exakt där den andres frihet kränks. Vad gäller yttrandefrihet finns ingen sådan gräns, eftersom den enes frihet att yttra sig inte beror av den andres motsvarande frihet att yttra sig. Oavsett hur jag yttrar mig gentemot någon annan, kvarstår vederbörandes reciproka yttrandefrihet (eller annan frihet) intakt. Yttranden i sig kan inte skada i någon objektiv mening.
Goebbels was in favor of free speech for views he liked. So was Stalin. If you’re really in favor of free speech, then you’re in favor of freedom of speech for precisely the views you despise. Otherwise, you’re not in favor of free speech.
Noam Chomsky (vänsterlibertarian)
Socialliberalerna har ett liknande förhållningssätt, men då med avseende på rättigheter snarare än friheter. Därmed blir konsekvenserna också olika, eftersom man i socialliberalismens Europa anses ha en «rättighet» att inte bli «kränkt» eller «förolämpad» (subjektiv mening). Därför kan man i Tyskland råka ut för gryningsräder, beslag av elektronisk apparatur och fängelsestraff om man benämner den socialdemokratiske monarken Scholz «Pimmel», eftersom man då «kränker» härskaren i fråga. För den klassiska liberalen är detta just det slags statliga förtryck man vill förhindra, eftersom det är ett sluttande plan.
Europeisk socialliberalism menar att «yttrandefriheten» bara ska ha tillämpning i det politiska samtalet, och inte medger att smutskasta motståndaren. Men även den politiska diskussionen är förstås begränsad, då vissa politiska ståndpunkter och ideologier med dess symboler på förhand är förbjudna och uteslutna. Men det är i vart fall tillåtet i princip att inom ramen för den socialliberala ideologin uttrycka sin fria åsikt, så länge samtalet inte övergår i «hat och hot» i form av kritik mot invandring med mera.
Bevekelsegrunden för denna inställning är att man inte åter vill se nazister marschera på gatorna och tillämpa hatisk politik, men man bortser då från att Weimarrepubliken faktiskt hade hetslagar av samma snitt som dagens tyska eller svenska hetslagstiftning, med resultat att nazisterna blev martyrer bland de egna skarorna. Omvänt kan man i yttrandefria nationer som USA inte notera någon framgångsrik nazistisk eller motsvarande rörelse. Man lär sig alltså aldrig.
I praktiken finns ingen fullständig renlärighet, utan man kan se socialliberala drag även hos liberaler och vice versa, exempelvis tanken att allmän skolgång bekostad av skattemedel är en godtagbar inskränkning i äganderätten för att öka friheten på totalen. Gränsen går snarare vid etatistiska nivåer, då staten är allestädes närvarande, så som den är i den folkpartistiska liberalistdiktaturen – socialliberalismen är i detta avseende socialdemokratins kusin.
Omvänt ser man emellanåt liberala mönster hos socialliberalerna, men utan en sammanhållen och konsekvent ideologi. Härav har man noterat ultraliberala drag hos storstadscentern och Centerns ungdomsförbund, med märkliga förslag om polygami, nekrofili med mera, med konsekvens att pedofiler och andra avvikare har dragits till partiet som flugor till skit. Det ena pedofilavslöjandet efter det andra har sedermera sänkt partiet, utöver dess mer realpolitiska dåd i att ha bidragit till dagens problem med gängkriminalitet och andra effekter av massinvandring.
Mer angelägna liberala mål vore att avveckla Systembolaget, sexköpslagen och hetslagstiftningen, men man finner här att Folkpartiet har varit drivande i att införa dessa illiberala företeelser. Folkpartiet är historiskt de «frisinnades» parti, det vill säga ett slags väckelsekristen falang med särskild aversion mot rusdrycker och narkotika samt förstås även sexhandel, spel och liknande företeelser man anser är moraliskt förkastliga. Inte heller Centerpartiet har rört sig i sådan riktning, vilket då bekräftar att det mer rör sig om socialliberala än liberala partier.
Men det kanske är i den riktningen man borde gå, om man vill göra skillnad mot resten av partifloran? Om alla partier är som Förbudspartiet liberalerna behövs uppenbarligen inte längre originalet. För omväxlings skull kunde man göra anspråk på den sedan länge lediga liberala positionen i det svenska politiska spektrat, och därifrån skaffa sig en ny unik bas som man kan växa på. Eller så kan man gott dö.
Josephine Ballon försöker förklara den tyska liberalfascismens hållning kring yttrandefrihet för amerikanska 60 Minutes.
Omkring tre hundra tusen personer har bragts om livet medan närmare en miljon är skadedrabbade efter tre års krig i Ukraïna, enligt de mest nyktra av uppskattningar. De har mist livet eller lemmarna för en bit tyg, alldeles förgäves, eftersom fronten stabiliserades tämligen snabbt och därefter inte har rört sig i någon påfallande utsträckning.
Kriget var därför i praktiken över efter några veckor, men Väst har valt att förlänga lidandet och fientligheterna genom att ta Ukraïnas parti in absurdum samt angripa Putin med ekonomiska och andra medel för att i görligaste mån oskadliggöra Kreml. Men Ryssland tuffar på och har parerat sanktionerna genom att öka exporten till Asien, samtidigt som man behåller närmare hälften av exporten till Europa genom indirekt försäljning. Förhoppningen att Ryssland skulle falla ihop har alldeles kommit på skam.
Det är istället Europa som har tagit smällen genom dyrare energi, försämrad konkurrenskraft, ekonomisk recession och politisk turbulens. Man har alldeles tappat det när man nu säger sig vilja rusta upp för nio biljoner (!) kronor genom att låna och sänka trösklarna för statsskulden, samtidigt som man är i stort behov av att investera i forskning och teknisk utveckling för att kunna möta konkurrensen från USA och Kina. Vem är det man ska möta i krig?
Ukraïna har därmed blivit en fix idé som sänker Europa, en bindgalen ambition som inte har så mycket med EU och dess befolkning att göra. Narrativet är att man inte kan lita på Putin, och att vi står näst på tur om vi låter «demokratin» Ukraïna våldtas sålunda, men den berättelsen har inte så mycket med verkligheten att göra.
Den verkligheten består i att Ryssland fick omfattande garantier för att Nato inte skulle expandera en tum i utbyte mot att montera ned sovjetimperiet och släppa Östtyskland till återförening. Men det är en verklighet man inte vill diskutera, eller menar inte är bindande, eller i vart fall överspelad.
Men så är det förstås inte för Ryssland, som har att begrunda sin egen säkerhet. Ur rysk synvinkel är det uppenbart så att det är Väst som inte är pålitligt och inte håller sina ord, och man har därför dragit en hård och röd linje vid just Ukraïna, som för allt vad det är värt är Rysslands vagga och något helt annat än Baltikum eller Polen, helt enkelt ett strategiskt avgörande territorium.
Kreml ställde således ultimatum, och Zelenskyj var initialt villig att förhandla. Men Boris Johnson och andra västpotentater övertalade honom att inte ge vika, utan istället slåss för sitt land, eller snarare för Västs räkning och vidare expansion. USA och EU hade nämligen plöjt ned omfattande politiskt och ekonomiskt kapital i att transformera Ukraïna till en västvänlig stat, omfattande incitament till statskupp och andra operationer under CIA:s och NED:s ledning, även om man av naturliga skäl inte vill erkänna det. Det är denna investering man inte ville släppa, men som nu ändå rinner ur Västs händer.
En annan tankefigur som florerar i debatten är att vi har varit naiva och gjort oss beroende av rysk energi, att vi har lagt alla ägg i en och samma korg, och att vi därmed riskerar att bli utpressade. Liknande idéer har ventilerats angående Kina, vilket därmed har resulterat i en ambition av «riskminimering», det vill säga att sprida riskerna.
Givetvis måste man förfara så, det är elementär geopolitik. Vilket land som helst kan få för sig att utnyttja ett övertag för att skaffa sig en fördel, men det förutsätter dels att man är mycket starkare, och dels att man kan räkna med att uppnå en beständig vinst. Exempelvis Donald Trump agerar från en sådan styrkeposition när han slänger tullar mot hela världen, eftersom USA har omfattande hållhakar och stor dominans. Om det är något land vi har gjort oss för beroende av är det just USA.
Ryssland kan förfara så mot uppstudsiga mindre länder, men inte mot EU eller någon större makt. Moskva är tvärtom beroende av att sälja sin energi, eftersom man inte har så mycket annan export, och i princip är all handel ett sådant ömsesidigt beroende, ett slags terrorbalans som minskar risken för konfrontation. Det var alltså inte Ryssland som stängde av gasflödet, utan USA som sprängde Nord stream för att tvinga Tyskland in i fållan och driva det vidare spelet kring Ukraïna. I Washingtons kalkyl fanns också att kränga gas till Europa till premiumpris, vilket är vad som nu sker.
Europa har ingen egen energi, utöver norsk olja i Nordsjön, utan är beroende av import. Under oljeembargot på 1970-talet insåg man behovet av att «riskminimera», vilket gav upphov till massiv utbyggnad av kärnkraft och investering i andra energislag, då man inte kunde lita på att Mellanöstern skulle kunna leverera. Den läxan tycks man alldeles ha glömt, då man i både Tyskland och Sverige under rödgröna regimer bestämde sig för att lägga ned denna baskraft under föregående decennier.
Tyskland förlitade sig istället nästan uteslutande på billig rysk gas, vilket småningom fick konsekvenser då politiska spänningar uppstod och gasledningarna sprängdes. Sverige och andra länder fick subventionera tyskarnas behov av energi, men frågan om kärnkraft är fortfarande död i landet.
Därför kommer Nord stream att repareras, och gasen kommer åter att flöda från Ryssland till Tyskland och övriga Europa, för att det inte finns några andra alternativ i den absurda politiska miljö som här råder. Kriget kommer snart att avslutas formellt, varefter relationen mellan Europa och Ryssland sakta tinas upp och småningom mer eller mindre normaliseras.
De som dog på slagfältet eller tvangs genomlida kriget under civila former gjorde alltså detta alldeles förgäves, och de offrades av Väst som bönder i ett geopolitiskt schackspel om Ukraïna, utnyttjades som marionetter i ett skuggkrig om kontrollen över Centraleuropa och gränsen mellan Väst och Öst.
Väst förlorar därmed detta slag om Kiev, och Ryssland hämtar hem Krim, Zaporozje, Lugansk, Donetsk och Cherson samtidigt som den ukraïnska rumpstaten görs till en neutral och kvaddad buffertstat. Men Väst har ändå vunnit det större kriget, genom att successivt bryta löftena till Sovjetunionen och den ryska federationen om att inte expandera österut – senast har man till och med fått med neutrala Sverige och Finland i den förlegade organisationen.
Sett högt från ovan ur mer neutralt perspektiv är det uppenbart att Europa under nuvarande förändringar i världsordningen måste 1) avsluta kriget mot Ryssland, normalisera relationen och formulera en ny stabil säkerhetsordning som garanterar båda sidors trygghet; 2) upprätta en egen federal försvarsstyrka som komplement till nationella arméer och Nato; 3) göra sig mer oberoende av USA i allt från underrättelseinhämtning och militär materiel till IT och andra tekniska lösningar; 4) närma sig Kina för att hedga mot USA och andra istället för att betrakta Mittens rike som något slags «hot»; samt 5) återindustrialisera, återuppbygga kärnkraften, återinvestera i gruvdrift och annat för att täcka industriella grundbehov.
Gasen måste åter flöda från Ryssland, samtidigt som vi måste låta grön kinesisk teknik «invadera» Europa i syfte att bygga det energioberoende Europa måste ha om man vill stå stark i framtiden. Europa har ingen möjlighet att överleva i ett globalt ekonomiskt världskrig med omfattande tullar, och inte heller genom att engagera sig i ett meningslöst nytt kallt krig under överdriven upprusting mot en inbillad fiende.
För några år sedan var det SUV-ägarna som angreps av vänstermobben för att sådana rekreationsfordon drar mycket bränsle och därmed pyser ut mer koldioxid. Ty «klimatet». Det var innan Klimat-Greta hade omvandlats från klimathelgon till fullt kommunistisk aktivist på yttersta vänsterkanten, och man satte stort hopp till Tesla och andra elbilar. Elon Musk var hjälten för dagen.
Nutilldags angriper samma vänster istället Tesla, bland annat genom att sticka gula lappar med texten «jag kör fascistiskt» på fordonens vindruta, eller begår mer handfast sabotage som att elda upp schabraken. Man är av uppfattningen att Musk är «fascist» sedan vänsterpressen odlat myten om att Musk «heilade» på scen, och därför tillämpar AFA-vänstern klassisk stigmatisering genom att angripa personer som faller utanför ramarna eller avviker från den trånga konformismen.
Även utrikesministern fick sig en känga, då statstelevisionen gjorde det nyttiga och allmänintressanta «grävet» kring vilka bilar ministrar och andra politiker kör. Stenergard ville anpassa sig till klimatdrevet genom att köpa just en Tesla, och inköpet skedde för övrigt innan det amerikanska presidentvalet ägde rum, under en tid då man på allvar trodde och hoppades att Kamala skulle vinna och innan Musk «blev galen».
Samtidigt faller försäljningen av Tesla kraftigt, ned -76 % i Tyskland, -48 % i Danmark, -42 % i Sverige och -26 % i Frankrike. Produktionen i Shanghai har halverats, samtidigt som inhemska konkurrenten BYD ökade försäljningen med 90 % under februari. Men även BYD och andra kinesiska varumärken är på sätt och vis brännmärkta i Europa, och omfattas av just sådana strafftullar som Trump nu inför mot Europa. När européerna handlar elbil faller valet därför kanske på en efterbliven men hederlig gammal Volkswagen, det vill säga Hitlers klassiska bilmärke…
Men det är inte bara Tesla som hamnar i blickfånget i dessa dagar då den gamla världsordningen rämnar och USA skvalpar ordentligt i ankdammen, utan man talar i termer av att bojkotta amerikanska produkter överlag. Det kan dock visa sig vara svårt för ett folk som inbillar sig att de faktiskt är något slags amerikaner, och som är helt inlindade i en amerikansk kulturbubbla utan känndedom om världen utanför.
Svenskar förstår i regel inte något annat främmande språk än engelska, och ser inte på annat än amerikanska eller emellanåt andra engelskspråkiga film- och teveproduktioner. Samma sak gäller populärmusiken. Vi som lirar med ett flertal språk och har betydligt vidare kulturella refrerensramar hör till en ganska exklusiv skara, och för oss skulle en sådan bojkott te sig ganska enkel.
Om man ändå vill ta del av amerikansk kultur går det alltid bra att säga upp sitt Netflix-abonnemang och istället konsultera någon fildelningstjänst, så går inte några pengar till USA. Svårare blir att göra sig av med statsteve och dess enorma utbud av amerikansk skräpkultur, då tvångsanslutningen till den prenumerationen sker via skattsedeln på klassiskt socialistiskt manér.
Mer handfasta fysiska produkter är enklare att kasta, med vissa undantag. Amerikansk snabb- och skräpmat bör man naturligtvis avstå från oavsett politisk preferens, eftersom det är hälsovådliga substanser som borde förbjudas rakt av. Cola och annat sockervatten går fetbort, likväl som alla slags ultraprocessade produkter i form av färdigrätter, flingor och «snacks». Man ska här komma ihåg att många «svenska» fabrikat står under amerikansk ägare numera, och det enda sättet att vara säker är att handla riktiga råvaror och kontrollera ursprungsland.
Svårast att avstå från är nog viss elektronik och för vissa även den enorma amerikanska dominansen bland mjukvaror. Vill man inte ha en äppellur kan man alltid köpa en Samsung, Xiaomi eller Huawei istället, såvida inte man är på krigsstigen även mot Kina och övriga världen – då är det nog kört. För datorer kan man rikta blickarna mot Taiwan, men vi som föredrar Mac har helt enkelt inget godtagbart alternativ.
Svenskom är man mer eller mindre beroende av Google, Facebook, Instagram med flera tjänster, även om det även där finns ett flertal alternativ. Kanske man kan se Tiktok i ett annat ljus nu, då appen tidigare har varit utsatt för en hätsk amerikansk kampanj? ChatGPT? Använd Deepseek. Wikipedia? Använda Baike… eller… kanske ändå inte.
Nå, mina personliga embargon omfattar sedan länge inte bara amerikansk skräpkultur, utan även det mesta som kommer från anglosfären, om det inte är alldeles oumbärligt. Det skulle aldrig falla mig in att köpa sliskigt vin eller andra produkter från den paranoida straffkolonin Australien, och vad gäller Storbritannien vet jag inte ens vad landet har för slags produktutbud – spotted dick?
Alla slags produkter som har det allra minsta med med folkmördarstaten Israel att göra går naturligtvis fetbort, inklusive mediekonglomerat som Bonniers – jag har aldrigt lagt ett öre på företagets tidningar och böcker, och kommer heller aldrig att göra.
Överlag försöker jag «riskminimera» genom att konsumera japanskt, sydkoreanskt och kinesiskt hellre än amerikanskt och europeiskt, samtidigt som östasiatisk kultur är betydligt mer fascinerande än degenererad västlig. Det krigsskadade och skogstokiga Europa är inte längre sexigt, och dess svindyra och efterblivna produkter inte längre attraktiva. Något liknande gäller USA, som dock ännu håller ställningarna i en del fält. Men tiden är inte på Västs sida.
