Kategorier
Europa Kina Politik USA

Vägval i utrikespolitiken

Den utrikespolitiska deklarationen har presenterats och debatterats i riksdagen, och man kan notera att det är det gamla vanliga tugget både i pamfletten och den efterföljande pratstunden. Alliansfriheten kvarstår således, samtidigt som kritiken av andra makters handel och vandel hålls på en rimlig nivå, i motsats till den efterföljande debattens tonläge i falsett.

Exempelvis moderaten Hans Wallmark har inte ändrat skiva sedan föregående år, utan dillar fortfarande om att «Gvi» måste nämnas vid namn på det att regeringen ska ta sig an hans ärende med större kraft. På det svarar utrikesminister Linde att regeringen visst arbetar för «Guj» och andra svenska medborgare fängslade utomlands, men i själva verket är fallet «Gwej» (det vill säga Gui Minhai) avslutat och inte längre öppet för diplomatiska påtryckningar.

Sagde Wallmark nämnde även «Ksinjang» (Xinjiang, som i «tjinndjiang») som exempel på hur regeringen borde sätta hårt mot Kina, och det är uppenbart att moderatens världsbild har formats av att läsa Expressens ledarsidor och liknande alster. Även en del andra ledamöter efterlyste «sanktioner» mot Kina och kinesiska företrädare, även om man inte tycks vilja lägga sig i bottenslammet på Trudeleaus nivå.

Den officiella hållningen mot Kina i utrikesdeklarationen är då avsevärt mer måttfull och genomtänkt, och man säger sig bland annat välkomna överenskommelsen mellan EU och Kina om ett investeringsavtal. Därmed lägger man sig på en EU-gemensam nivå istället för att ensidigt ansluta sig till amerikansk geopolitik, i vart fall i den officiella retoriken.

Man inser också att ett flertal globala frågor bara kan lösas i samarbete med Kina, och att det därför vore kontraproduktivt att söka systemkamp, särskilt för en lillepluttnation som Sverige. Man säger sig föra en rak dialog med landet om mänskliga rättigheter och yttrandefrihet, och den enda egentliga kritik som framförs gäller Hongkong och det därstädes förment krympande demokratiska utrymmet.

Tonläget är då desto hårdare mot Ryssland, som finns i vårt närområde och är ett potentiellt militärt hot. Det är efterkrigstidens geopolitisk som alltjämt spökar, och även om kalla kriget är slut lägger man stor vikt vid «alliansfrihet» samtidigt som man vill värna en allt svagare «transatlantisk länk».

Storbritannien har ju lämnat EU och är inte längre lika närstående som fordom, samtidigt som hennes barn USA har fjärmat sig än mer under Trumps fyra tumultartade år. Separationen har redan skett, och sprickan kommer troligen bara att fördjupas med tiden. Biden säger visserligen att America is back och att han vill reparera forna allianser, särskilt för att bilda en front mot den strategiska huvudfienden Kina.

Problemet är emellertid att han samtidigt säger sig vilja förhandla med Beijing i frågor som gynnar USA, och därmed står det klart att han bara vill nyttja sina allierade som pjäser för att uppnå de egna målen. Det rör sig inte om en djupare värdegemenskap, utan är det vanliga amerikanska schackrandet, och härav väljer EU att ha en självständig linje gentemot Kina.

Nato som försvarsallians fyller därför inte längre något syfte, annat än som substitut för en obefintlig europeisk sådan. Det finns således ingen anledning för Sverige att söka medlemskap i organisationen, särskilt inte så länge det folkliga mandatet uteblir – hälften är för, den andra emot. Därför förblir Sverige «alliansfritt», även om vi som vanligt spelar under täcket med jänkarna, i utbyte mot underkastelse och lojalitet (exempelvis genom att kasta ut Huawei).

När EU i allt större grad fördjupar samarbetet österut med Kina och Östasien via allt större handel på Nya sidenvägen och andra rutter, måste Sverige småningom göra ett vägval, nämligen om man vill vara en del av den europeiska kontintenten eller ett drivande isflak på Atlanten. Konturerna av en ny ordning är redan väl synliga, men i Sverige tycks man leva i det förgångna.

Kategorier
Asien Ekonomi Europa Kina Politik USA

G7 obsolet konstellation

US-presidenten Biden deklarerade än en gång att Amerika är tillbaka när de så kallade G7-länderna samlades under gårdagen. Hans syfte är att städa upp efter den tidigare killens bärsärkagång samt försöka återskapa en starkare allians, men frågan är om det inte är för sent.

Ty skadan är redan skedd, och det går inte att veta om det slår över åt andra hållet än en gång vid nästa val – det är inte säkert att man kan lita på USA, trots Bidens försäkringar. Europas stormakter har kanske gemensamma värderingar med USA och utbrytaren Storbritannien, men man tänker inte låta detta eller de amerikanska ansträngningarna att möta Kina stå i vägen för exporten av bilar och industriprodukter.

Det får således vara hur det vill med de rubbade anklagelserna mot Kina angående Xinjiang eller situationen i Hongkong, det får man i så fall behandla separat utanför den ordinarie handeln. Det är därför EU i december tecknade ett omfattande investeringsavtal med Kina utan att invänta Bidens tillträde och hans administrations synpunkter, för att man vill ha en stabil relation med Kina som inte beror av våldsamma skiftningar i Washington.

Den tidigare killen Trump orsakade mycket huvudbry för EU med sina tullar och sitt oborstade sätt, men det har även Boris Johnson gjort genom att helt enkelt lämna unionen. Så brukar allierade inte bete sig, och retoriken blir därför en aning malplacerad när Johnson på samma sätt som Biden nu söker stärka banden. Storbritanniens vaccinnationalism försvårar samarbetet ytterligare.

Storbritanniens och USA:s vägval att fjärma sig från EU har banat väg för ett helt annat samarbete, nämligen den signalspaningsallians i Five eyes som förenar den anglosfära världen och som nu har blivit en mer allmän politisk union av likasinnade, med ambitioner som inte är konsonanta med Europas vägval, inte minst i den offensiva aggressionen mot Kina.

Man ska således tolka utvecklingen som att Biden och Johnson har en instrumental syn på EU och Japan i de egna ambitionerna att bevara sin hegemoni och hindra Kinas vidare framfart, och att det inte längre rör sig om någon verklig och djupare vänskap, om det nu någonsin har gjort det – amerikanskt spionage mot europeiska allierade via Echeleon och andra mekanismer inom ramen för Five eyes har pågått länge.

Kontinentalplattorna har således drivit ifrån varandra och orsakat en permanent förkastning. Ekonomin trumfar samtidigt alltid annat, och utvecklingen är sådan att centrum förskjuts allt längre österut, medan USA och anglosfären riskerar att isolera sig. G7-gruppen är i den meningen en förlegad församling, en konstellation från en annan tid med andra problem, med medlemmar som nu drar åt olika håll.

Fordom var det en mäktig klubb, men den blir allt svagare med tiden, och står nu för motsvarande en fjärdedel av världens samlade bruttonationalprodukt. Tidigare har man sökt engagera Ryssland i gruppen, men det föll inte ut i god jord. Trump förslog att ta med Indien, Sydkorea och Australien i en modernare utformning, och man behöver bara kasta en blick på kartan för att förstå syftet med en sådan utvidgning.

Handelsavtal som RCEP (ASEAN + 3, Australien, Nya Zeeland) och investeringsavtal som CAI (EU, Kina) väger dock tyngre än informella politiska allianser, och det finns helt enkelt inget utrymme att forma någon starkare USA-ledd allians i syfte att ringa in Kina. G7 är i den meningen politisk teater där man ger läpparnas bekännelse att agera för en gemensam agenda som i verkligheten inte finns.

Handelsblock och politiska allianser av olika slag ger en vägledning om den geopolitiska utvecklingen. Axeln Five eyes kan inte matcha eller slå in en kil i den eurasiska bro som nu förstärks med Nya sidenvägen och en rad massiva handelsavtal.
Kategorier
Asien Ekonomi Europa Kina Kultur Liberalism Politik Religion Taiwan USA

Västvärlden ☼ 1453–2021 ✝︎

Kinas officiella resultat för 2020 är +2.3 % tillväxt, medan världen i övrigt har siffror i illrött. Även det andra Kina på Taiwan har positiv tillväxt, och det är förstås en konsekvens av att ha bemästrat coronapandemin. Kina vann, om än med måttliga siffror, och springer nu ärevarv efter ärevarv medan övriga världen kämpar febrilt.

Man kan också se det som det avgörande moment då västvärlden slutligen «föll» och östvärlden åter blev herre på täppan. Historien känner visserligen inte så skarpa kanter, utan är mer kontinuerlig, men sådana avgränsningar kan ändå vara illustrativa.

Västvärlden som vi känner den i dag kan sägas ha bildats 1453, året då Östrom gick under. Osmanska riket kontrollerade därmed handeln mot Kina och Indien, vilket fick väst att söka nya rutter till havs. Som ett resultat upptäckte man Amerika och den dittills förborgade världen i övrigt, samtidigt som flödet av lärde från Konstantinopel utmynnade i renässans och medeltidens slut.

Kolonisation, nationalism, kapitalism och renässans övergick sedermera i vetenskaplig revolution, upplysning och slutligen industriell revolution, vilket fick pendeln att tippa över helt i västs favör. Fram till dess hade Kina och Indien självklart stått för huvuddelen av världens produktion i kraft av sina stora befolkningar, men när maskiner kunde göra flera personers arbete tog västvärlden kommandot helt.

Indien koloniserades, medan Kina och Japan inte ville lära och inte heller ville ha med västvärlden att göra, utan slöt sig i sina skal, övertygade om att ha uppnått det högsta stadiet av civilisation och inte ansåg sig vara i behov av tekniska eller filosofiska nymodigheter. Båda länderna fick öppnas upp med kanonbåtsdiplomati och tvingas till handel under förnedrande omständigheter.

För Kinas del utgjorde opiumkrigen i mitten av 1800-talet den omständighet som blev början till kejsardynastins fall, som sedermera inträffade 1911. Den republik som kom i dess ställe 1912 blev kortvarig och landet drabbades istället av splittring. Japansk invasion och ockupation från 1931 och sedermera inbördeskrig från 1945 lade Kina i ruiner, och ur askan föddes Folkrepubliken Kina 1949. Nationalisterna tog sin flykt till Taiwan, där de i omvärldens ögon representerade hela Kina fram till 1971.

Folkrepublikens första årtionden blev tumultartade, med ett antal huvudlösa reformer som decimerade ekonomin brutalt. Bonderevolutionären Mao Zedong och hans kommunistiska parti hade visserligen erövrat makten, men förstod inte att regera ett land. I termer av tillväxt ökade man i medel med måttliga 2.9 % per år under de första två decennierna, vilket givet den ökade folkmängden närmast motsvarar negativ tillväxt.

Västvärlden hade å andra sidan fördärvat sig själv med två världskrig, och även om man skulle komma att åtnjuta god ekonomisk tillväxt länge än, kan man skönja en en platåfas kring 1950, då västvärlden stod på topp i termer av andelar av världens samlade bruttonationalprodukt.

Västvärlden hade blivit rik inte bara på industrialisering utan även kolonisation, slaveri och plundring av andra länders tillgångar, men efter andra världskriget skedde en omfattande avkolonialisering. Västvärlden hade fått ett samvete och skämdes över vad man hade ställt till med, och ville nu ställa saker och ting till rätta. Mänskliga rättigheter blev den nya ledstjärnan i politiken.

Samtidigt övergick det varma kriget mot axelmakterna i ett kallt krig mellan USA och Sovjetunionen, eller i vidare mening mellan den kapitalistiska västvärlden och den kommunism som erövrade stora delar av den värld som hade frigjorts efter kolonisationen.

USA hade en paranoid «dominoteori» om att när länder föll till kommunistiskt styre, skulle angränsande länder följa efter som fallande dominobrickor, vilket man såg sig föranledd att förhindra med vapenmakt, till exempel i Vietnam, och med andra metoder, till exempel i Kuba och Chile.

Även Kina ingick i den teorin, vilket är varför USA stödde nationalisterna i inbördeskriget. Men trots omfattande amerikanskt materiellt och logistiskt stöd avgick kommunisterna med segern, och USA lät saken bero. Man ansåg att det bara var en tidsfråga innan fastlandet skulle ta Taiwan och slutligen avgöra kriget.

Men Nordkoreas plötsliga anfall mot Sydkorea 1950 förändrade saken. FN-förband med USA i spetsen hade drivit nordkoreanerna mot den kinesiska gränsen, och det var bara en fråga om tid innan Sydkorea skulle kunna utropa fullständig seger. Kina fann det dock mindre lustigt att ha amerikansk trupp vid sin gräns, och gick in i kriget på Nordkoreas sida, varvid man drev tillbaka USA med flera till den ursprungliga gränsen mellan de två koreanska staterna.

Därmed cementerades den koreanska situationen, och som en konsekvens blev USA förargat och alarmerat över Kinas ingripande. Kinas militära styrka vid tiden var föga imponerande, men ändå lyckades man tränga tillbaka världens mest avancerade vapenmakt, inte helt olikt den senare situationen i Vietnam. Som ett resultat permanentade USA sin närvaro i regionen och beslöt att ta Taiwan i försvar, vilket blev ännu en geopolitisk bricka som är med oss in i denna dag.

Geopolitiska spänningar förekom även i Tibet, där USA tränade gerillatrupp och gav understöd åt separatistiska krafter. Tibet hade som en rad andra provinser slitit sig loss från Kina efter dynastins fall, men återtogs 1950 utan att ha erkänts som en självständig stat av något annat land. Samma sak hade förstås hänt om nationalisterna hade vunnit kriget, men då hade USA inte haft anledning att komma till tibetanernas undsättning och lägga sig i utvecklingen – det var en effekt av kalla kriget, som lever kvar än i dag som en restpost, och har inget med Tibet i sig att göra.

Kommunismen var dock inte den monolit man gärna föreställde sig, och Kina bröt med Sovjetunionen 1956. Enligt devisen min fiendes fiende är min vän gav detta incitament till ett närmande mellan Kina och USA, vilket 1971 ledde fram till hemliga möten mellan utrikesminister Henry Kissinger och premiärminister Zhou Enlai.

Det politiska tövädret innebar att USA – och därmed världen i stort – bytte fot i frågan om vem som är legitim företrädare för Kina, naturligtvis som ett krav från Folkrepublikens sida. Folkrepubliken Kina är därför sedan 1971 företrätt i FN, medan Republiken Kina på Taiwan fick omvandla sina ambassader och konsulat till kulturföreningar världen över. Enligt resolution existerar bara ett Kina, och konflikten mellan fastlandet och Taiwan måste lösas bilateralt på fredlig väg, en situation som ännu är förhandenvarande.

1972 är här ett synnerligen viktigt årtal, då Richard Nixon avlägger statsbesök i Beijing. Den amerikanska strategin var att nyttja Kina för att ringa in Sovjetunionen och slå in en kil i det kommunistiska blocket, medan Kina sökte erkännande. Ekonomin hade under den pågående kulturrevolutionen stagnerat helt, och Kina befann sig på den absoluta botten – politisk stabilitet med USA innebar att handelsvägar och möjligheter plötsligt öppnades.

Mao Zedong dör 1976, och med honom den vansinniga epoken i Folkrepublikens historia. Deng Xiaoping griper småningom makten 1978, och därmed påbörjas Kinas väg till toppen. Marknadsekonomiska reformer – «socialism med kinesiska kännetecken» –  samt fullständig normalisering med USA 1979 leder till att ekonomin fortsättningsvis växer med i medeltal 9 % fram till i dag – en trettiodubbling av ekonomin.

1979 är ett viktigt årtal av flera andra skäl, då islamisk revolution i Iran äger rum och då Sovjetunionen invaderar Afghanistan för att undsätta regeringen mot mujahedin. Enligt devisen min fiendes fiende är min vän griper USA åter in i skeendet för att såra ärkefienden Sovjetunionen. Man beväpnar således mujahedin och den nybildade gruppen al-Qaida till tänderna, och Sovjetunionen får dra sig tillbaka med svansen mellan benen.

Den islamiska revolutionen i Iran har även betydelse för Kina, i så måtto att uiguriska muslimer i Xinjiang börjar radikaliseras vid den här tiden, som sammanfaller med Kinas öppnande mot omvärlden. Även den historiken har sitt efterspel i dag, men med en annan utgång än den i väst.

Den amerikanska strategin bär samtidigt frukt, och man lyckas innesluta Sovjetunionen, som upplöses 1990 efter revolution i Östeuropa 1989. Francis Fukuyama utropar «historiens slut», och de flesta tror att samma utveckling ska ske i Kina. Besvikelsen blir stor när den prematura demokratirörelsen slås ned 1989, men man när ändå en förhoppning om att Kina småningom ska rätta in sig i ledet och kineserna välja den överlägsna västliga modellen med demokrati och frihet.

Men Kina är vid det laget en i stora delar marknadsekonomiskt driven nation med stor årlig tillväxt. Det finns inga brödköer som i Sovjetunionen, och inte heller brist på något annat, utan tvärtom ett allt större överflöd. Befolkningen har tillförsikt och är optimistisk, även om man inte har de västliga friheterna i samma utsträckning.

De av USA beväpnade islamistiska grupperna vänder sig samtidigt snart mot USA och västvärlden, där man bedriver terror i allt större omfattning. 2001 skickar man chockvågor genom världen när man lyckas demolera tvillingtornen WTC i New York, vilket föranleder USA att inleda ett omfattande krig mot terrorismen, med invasioner i både Afghanistan och Irak. Som en följd skalas även de demokratiska friheterna ned, massövervakning sker och flyktingar börjar strömma till Europa, vilket i sin tur skapar politiska förvecklingar och ekonomiska påfrestningar.

2001 skulle kunna sättas som sludatum för västvärlden på grund av dessa händelser, men även för att Kina detta år blir medlem i världshandelsorganisationen WTO, bland annat som en följd av att USA behöver Kina som allierad i kriget mot terrorn. Närmare en miljard arbetare ställs plötsligt till världens förfogande.

Medlemskapet innebar för Kinas del att man tvangs anpassa sig efter en ny regelbok, vilket ledde till omfattande liberaliseringar. Det i sin tur gjorde att Kina så att säga kopplade på en efterbrännkammare på ekonomin och blev en magnet för än mer produktion, samtidigt som den privata sektorn fördubblades på några få år. Så länge terrorkriget pågick befann sig Kina under radarn, och man såg inte den omfattande tillväxten som något problem.

Men utlokaliseringen av företag från västvärlden till Kina innebar i praktiken att man flyttade «produktionsmedlen» och know-how dit, vilket gav upphov till nedläggningar och arbetslöshet i västvärlden. Visserligen kunde man lösa saken tillfälligt med «utbildningreformer» och andra medel, men faktum är att den fattigare hälften av den amerikanska populationen sammantaget inte har haft någon reallöneökning sedan 1990.

Detta har i sin tur banat väg för den så kallade högerpopulismen och splittringen i USA, medan invandring och motsvarande utlokalisering i Europa har skapat samma slags strömningar och schismer. Finanskrisen 2008 accentuerade problemen, och Kina kunde segla iväg ostört medan övriga världen tvangs bita i det sura äpplet.

I köpkraftsjusterad bruttonationalprodukt räknat passerade Kina år 2013 USA, och blev därmed världens största ekonomi, med fortsatt hög tillväxt. Det är vid det här laget man börjar oroa sig för att Kina har blivit för framgångsrikt på alltför många områden, och man börjar formulera strategier för att innesluta Kina på olika vis.

Donald Trump väljs till president 2016 för att han lyckas mobilisera de massor som inte har gynnats av globaliseringen. Han lovar att gå hårt åt Kina, återföra produktion till USA samt att göra landet «stort igen». Trump inleder ett fullskaligt handelskrig mot Kina och angriper med illegitima medel Huawei, ZTE och den kinesiska telekomindustrin, och senare även IT-industrin i stort i vad som inte kan betraktas som annat än protektionistiskt vansinne.

Problemet med strategin är att Trump även angriper EU och andra allierade, och därmed minskar möjligheten att kunna angripa Kina med största möjliga samordnad kraft. På sin första ämbetsdag drar han sig även ur handelsavtalet TPP, som var avsett just att innesluta Kina.

2020 briserar så coronapandemin, och västvärlden visar en paradoxal oförmåga att handskas med utbrottet, på alla nivåer. Samtidigt tar Kina och Östasien sig an problemet med bravur, och lider betydligt mindre skada på alla sätt och vis, inte minst med avseende på antal sjuka och döda. Det är en uppvisning i både regeringsduglighet och tillämpning av teknik för att bemästra ett hälsoproblem.

2021 avslutar Trump sin mandatperiod med ett resultat motsvarande fler döda än under andra världskriget i kampen mot corona. Hans ambition att betvinga Kina har gått i baklås, och handelsbalansen fortsätter att vara kraftigt negativ för USA:s del. Den amerikanska ekonomin blöder, arbetslösheten skjuter i höjden och till råga på allt utsätts Kapitolium för en veritabel statskupp på Trumps inrådan – 6 januari 2021 blir symbolen för USA:s och därmed västvärldens slutliga fall.

EU struntade samtidigt i USA och gick sin egen väg genom att teckna ett investeringsavtal med Kina alldeles i slutet av 2020. Även världens största handelsavtal RCEP ingicks av femton nationer i Östasien, Sydöstasien och Oceanien, och därmed har den amerikanska ambitionen att lägga krokben för Kina försvårats betänkligt.

Coronapandemin har snabbat på förloppet, och Kina beräknas nu även i absoluta termer bli världens största ekonomi framför USA år 2025. Fyrtio års obruten tillväxt kommer därefter att fortsätta på hög nivå, eftersom stora delar av Kina ännu är relativt outvecklat och man har en expansiv plan i Nya sidenvägen.

Det är ett moment som inte plötsligt kommer att ändras, och det finns i princip inget man kan göra för att hindra förloppet, möjligen med undantag av väpnad konflikt. På samma sätt kommer de krafter som representerar trumpism och annan populism inte plötsligt att försvinna, utan problemen kommer snarare att accentueras.

När jag säger att västvärlden har fallit innebär det således att dess flerhundraåriga hegemoni är över, och att man hädanefter får finna sig i en mer multipolär ordning – i synnerhet USA. Kina har ingen ambition att axla USA:s roll, men kommer att vara ett självklart centrum i denna nya ordning, som vi gör bäst i att godta istället för att streta emot i tron att vi kan ändra förloppets riktning. Quand la Chine s’éveillera, le monde tremblera, som Napoleon visste att berätta.

Kategorier
Europa Filosofi Kina Kultur Liberalism Politik Religion USA Xinjiang

Prioritering och balansering av mänskliga rättigheter

Mänskliga rättigheter som en alltigenom överordnad princip är numera ledstjärnan i politiken. Det är ett instrument som nyttjas som överrock i samtliga slags internationella förhandlingar, som ett led i att försöka utöka sin valkrets och spinna politik där man inte har några väljare.

Europeiska unionens Ursula von der Leyen har överhuvudtaget ingen valkrets, och är inte heller vald av folket. Hon är på samma sätt som Xi Jinping vald indirekt, och har ungefär samma demokratiska legitimitet (Kina har demokratiska lokalval). Ändå ska denna moderna variant av tyskromersk kejsarinna tvunget diktera för både Polen och Ungern hur de ska styras, för att inte tala om Kina.

Vad gäller Polen och Ungern vill man koppla utbetalning av EU:s coronafond till rättsstatliga principer, mänskliga rättigheter och «europeiska värden». Det är med den moraliska piskan man har agerat mot utvecklingsländer sedan man avkoloniserade och istället beslöt lägga sig i andra länders styre med mänskliga rättigheter som rättesnöre, dock med magert resultat (Kina har här en bättre lösning med rak frihandel).

Den metoden fungerar inte i Europa, dels eftersom EU är konstruerat som en konfederation snarare än en federation och därmed fordrar enighet i besluten, och dels eftersom «europeiska värden» inte bestäms av en liten progressiv klick i Bryssel utan är ett sammanvägt medel av nationella värderingar över Europa, inklusive de konservativt lagda Polen och Ungern.

Mänskliga rättigheter är på samma sätt föremål för tolkning och avvägning, och det finns ingen internationell rättsprincip som säger att Bryssel äger tolkningsföreträdet. Såväl kairodeklarationen som bangkokdeklarationen berättar att så inte är fallet, och att den universalism man åberopar för just Bryssels tolkning inte äger giltighet.

Inte heller kan man som EU godtyckligt försöka utvidga vad som är mänskliga rättigheter, exempelvis med «Yogyakartaprinciperna» angående sexuell läggning och «könsidentitet». Förenta nationerna har konstant avvisat sådana försök till utvidgning, och de äger således inte status som mänskliga rättigheter – alla medlemsstater måste alltså vara överens om de principer som definerar rättigheterna. Q-rättigheter får därför tills vidare vara en vällovlig ambition föremål för nationell deliberation.

Att rättigheterna är föremål för tolkning beror på att de kan ha olika prioritet och därmed komma i konflikt med varandra. Det är som med alla slags rättigheter, att de måste vara i balans. Man kan till exempel betrakta artikel 19 om «rätten till friheten» (detta fikonspråk…) att uttrycka sig och ha åsikter, en frihet som är kraftigt beskuren i Europa av hänsyn till så kallade positiva rättigheter att slippa bli «kränkt» – det senare är dock inte en mänsklig rättighet, och man låter här alltså märkligt nog andra värderingar väga tyngre.

På senare tid har man svingat MR-piskan extra hårt mot Kina, bland annat för att man har infört en säkerhetslag i Hongkong, en sådan typ av lag som finns i såväl europeiska länder som i USA och i det senare landet motiverar att man kallar in nationalgardet vid omfattande demonstrationer. I Hongkong kallade man aldrig in nationalgardet, det vill säga trupp från fastlandet, utan har låtit kravallerna pågå obehindrat under lång tid, även då «demonstranterna» bröt sig in i, ockuperade och vandaliserade parlamentet samt i övrigt ställde till med omfattande kaos i staden, fenomen som inte skulle tillåtas i något västland.

Numera är situationen sådan att «hongkongare» (det vill säga kineser) har fått status som «flyktingar», trots att man hör till den ekonomiskt friaste regionen i världen med högre mänskligt utvecklingsindex än Sverige och med en stabil rättsstat med ett oberoende rättsväsende delvis populerat av utländska domare från Storbritannien, Australien med flera.

«Hongkongarna», det vill säga kineserna, får sådan «flyktingstatus» för att de efter att säkerhetslagen har införts inte längre har «rätt» att demolera och ockupera parlamentet eller bedriva sådan secessionistisk verksamhet som i Europa och USA betraktas som förräderi, exempelvis att bedriva lobbying mot EU och USA att intervenera i Hongkongs styre.

Rättsstaten och de grundläggande friheterna har emellertid inte påverkats överhuvudtaget, varför engagemanget från EU och USA är ett sätt att nyttja Hongkong som instrument att angripa sin «systemiska» rival Kina. Man har helt enkelt inget case.

Mer på fötterna har man då i kritiken mot omskolningslägren i Xinjiang, även om dessa inte är av den karaktär man söker framställa det som. Man skulle här kunna nyttja artikel 9 (No one shall be subjected to arbitrary arrest, detention or exile) respektive 18 (Everyone has the right to freedom of thought, conscience and religion) för att motivera kritiken, då omskolningspolitiken speciellt riktas mot uigurer trogna islam.

Kina skulle kunna svara med att man inte angriper islam per se, och att andra muslimska grupper (exempelvis huimuslimer) inte är föremål för sådana åtgärder och inte heller utgör ett problem i samhället, samt att islam är en av fem formellt erkända religioner. Artikel 18 äger här därför ingen giltighet.

Artikel 9 tycks vara knepigare, då man faktiskt tvingar människor till omskolning och därmed kvarhåller dem mot sin vilja. Men Kina skulle även här kunna motivera – och gör även så – saken med artikel 3 (Everyone has the right to life, liberty and security of person), det vill säga att man har en skyldighet att skydda det större kollektivet mot den omfattande islamiska terrorism som har plågat landet och som har sin grund i uigurisk radikalism.

Man skulle även kunna åberopa artikel 26 (Everyone has the right to education … elementary education shall be compulsory) och artikel 23 (Everyone has the right to work), då syftet med omskolningen just är att förbättra möjligheterna till samhällelig medverkan för människor i fattigdom och utanförskap. Även artikel 29 (Everyone has duties to the community in which alone the free and full development of his personality is possible) har relevans i fallet.

Det är således fullt möjligt att med en annan prioritering och balansering av de mänskliga rättigheterna motivera en sådan omskolningsreform, och den kan enkelt härledas till konfucianska principer. I Europa och USA använder man emellertid gärna vulgärretorik som att lägren är en modern form av nazisternas koncentrationsläger, och därmed omöjliggör man varje form av vettig dialog.

De verkliga koncentrationslägren utgörs här av USA:s bas i Guantánamo med flera läger, som har helt andra syften än omskolning eller att uppta människor i den större samhällsgemenskapen, nämligen att kvarhålla och oskadliggöra människor indefinitivt. För detta fick man visserligen kritik, men blev inte alls föremål för samma slags repressiva åtgärder som Kina med handelsblockader och annat mot Xinjiang. Ingen bråkar med USA, som i exceptionalismens namn själva bryter mot samtliga regler man sätter för andra, utan att EU för den skull vågar mopsa upp sig.

Det är den koloniala attityden som åter gör sig gällande, den ständiga ambition Europa och dess barn USA har av att göra sig till tolk för andra folk och att utmana nationell suveränitet. För Kina motiverar man saken med att det är en diktatur och att folket inte har valt sin regering (annat än indirekt genom lokalval och vidare nominering), men samtidigt är den folkliga legitimiteten för sagda styre betydligt högre än för valfri regim i Europa.

Kritik mot brott mot de mänskliga rättigheterna är förvisso befogad, men bara under rättvisa former och om den är objektivt framställd, samt under beaktande att det inte finns någon universellt giltig tolkning. Mänskliga rättigheter ska inte nyttjas som politiskt slagträ för att bedriva progressiv socialliberal politik gentemot medlemsstater i EU eller på annat sätt utöva koloniala fasoner gentemot andra länder.

Kategorier
Europa Kina Kultur Politik Ryssland USA

Kulturella förkastningslinjer

Ett annat sätt att åskådliggöra hur anglosfären bildar ett politiskt-kulturellt block är genom Ingleharts välkända kulturkarta. Europeiska unionen är här åtskild i en protestantisk nordeuropeisk del, och i en katolsk central- och sydeuropeisk.

Kulturkartan definierar vidare en konfuciansk komponent med de östasiatiska länderna Kina (inklusive Taiwan), Sydkorea och Japan, ett block som angränsar till de två europeiska delarna. På motsvarande sätt angränsar ett angloblock till EU-länderna, men samtidigt utgör Europa en buffert mellan de engelsktalande och konfucianska nationerna.

Detta illustrerar tesen att Europa har ett annat förhållningssätt gentemot framförallt Kina än vad USA och Five Eyes har. Även om det finns en given övervikt för den kulturella samhörigheten med anglosfären, uppskattar européerna det rationella inslaget i handlaget med Östasien.

Kartan förklarar även varför Sverige avviker med en hätskare attityd mot Kina och en större samhörighet med anglosfären. Sverige delar visserligen rationalismen med Östasien, men har i gengäld desto mer gemensamt med de engelsktalande länderna i form av individuell frihetlighet och självförverkligande – dock mindre med avseende på traditionella värderingar kring familj, sexualitet och maskulinitet.

Anglosfären och sinosfären drar således inte jämnt på grund av kulturella skäl (jämte realpolitiskt praktiska), och misstänksamheten är därför utbredd. Sverige delar den skepsisen och förstår helt enkelt inte Kina (eller för den delen Japan), medan länder som Tyskland och Italien har en mer balanserad syn.

Det interkulturella avståndet är vidare större mellan Sverige och Ryssland än mellan Ryssland och Syd- och Centraleuropa, varför samma fenomen uppstår här. Merkel och Macron kan prata pragmatiskt med både Xi och Putin, medan Sverige osar av vrede vid blotta namnet på någondera av dessa potentater.

Ungern och Polen är två (katolska) nationer som står nära det ortodoxa blocket, och även här gäller att framförallt Sverige har svårt att fördra de värderingar som präglar dessa länders befolkningar, och omvänt. Men det är att märka, att det är Sverige som är den stora uteliggaren här, den extrem som avviker mest av alla.

Historien har format dessa värdegrunder, och det mest anmärkningsvärda är egentligen hur Storbritannien sticker ut som en udda fågel i det europeiska sällskapet. Samtidigt följer världens olika konfliktytor ganska väl de kulturella förkastningslinjerna, till exempel spänningen mellan å ena sidan USA och å den andra Kina respektive Ryssland. Det är en bra fusklapp när man vill förstå geopolitiska skeenden.