Kategori: Europa

Kategorier
Asien Europa Kina Kultur Politik Språk Vetenskap

Kina i Nobel: Can Xue?

Representation är av vikt i nutiden, varför stats- och andra vänstermedier vänder på den givna ordningen bland nobelpristagare så att den eventuellt förekommande kvinnan nämns först. Samma ommöblering skulle förmodligen göras med avseende på etnicitet, könsidentitet och andra parametrar, men det är förstås mest spekulation om mediernas agenda.

Sant är emellertid att de olika kommittéer som har att besluta om priserna numera är finkänsliga för sådana externa parametrar, vilket måhända påverkar meritokratin negativt. Å andra sidan finns det i historien flera exempel på det omvända fenomenet, att mer meriterade personer har uteslutits just för att de är kvinnor, som Rosalind Franklin, vars arbete med röntgendiffraktion avslöjade DNA-molekylens dubbelhelix.

I statistiken avtecknas företeelsen i att blott trettio priser gick till (tjugonio) kvinnor under hela nittonhundratalet, medan trettiotre kvinnor har belönats under de första tjugofyra åren i innevarande sekel. Men det är nog inte främst ett uttryck för representationsiver, utan en given effekt av politisk jämställdhet, varvid kvinnor successivt har gjort entré vid universiteten och utmanat rangordningen.

Icke desto mindre dröjer sig en skevare fördelning kvar, nämligen i så måtto att kvinnor främst tar sig ton i de mjukare priserna, som fredspriset (16 %) och litteraturpriset (14 %), medan frekvensen sjunker i de hårdare vetenskaperna, nämligen med avseende på medicinpriset (6 %), kemipriset (4 %) och fysikpriset (2 %), samt även i ekonomipriset (2 %). Den ordningen kommer aldrig att ändras, av vissa givna biologiska orsaker, nämligen att distributionen av intelligens i respektive kön är olika, vilket ger avtryck i elitsammanhang.

En annan typ av representation rör geografisk fördelning, där USA tronar i ensamt majestät med 409 pristagare, följt av Storbritannien med 137, Tyskland 115, Frankrike 75 och lilla Sverige med 34 pristagare. Detta är dels ett uttryck för att USA och Västvärlden har dominerat världen under föregående sekel, men dels även en konsekvens av att priset är i svensk ägo, med allt vad det innebär i form av kulturell blindhet, enkannerligen med avseende på litteraturpriset.

Även här har man på senare år medvetet vidgat horisonten, varvid den tidigare eurocentrismen har fått ge vika för belönande av författare från världens alla hörn. Det finns ingen given orsak till att västliga författare skulle ha någon utpräglad fördel i författarskap, utan är en företeelse som borde ha en mer jämlik geografisk representation.

Givet det fokus på Kina som föreligger här kunde det vara av intresse att närmare granska representationen med avseende på just denna nationalitet, eller kanske snarare etnicitet i detta fall. Här har Folkrepubliken Kina en synnerligen medioker utdelning om fyra priser, varav två inte ens erkänns i landet och istället vanligen listas som tomma luckor i artiklar om priset.

I kinesisk historieskrivning uteblev fredsprisen 1989 och 2010…

Det dröjer sig om två fredspriser, som ett uttryck för att priset i fråga antingen går till en dissident i Öst eller en president i Väst, det vill säga en given politisering som Folkrepubliken inte vill kännas vid, och som vid tillfälle har gett upphov till protester och bojkotter.

Först 1989, då tibetlaman Dainzin Gyaco (Danzeng Jiacuo, 丹增嘉措) erhöll priset, och därefter 2010, då Liu Xiaobo (刘晓波) följde i samma spår – med konsekvens att norrmännen hamnade i frysboxen. Den senare valde för övrigt att självmant anta rollen som fängslad martyr, och avböjde ett flott erbjudande om exil i USA, där hans kritik förstås hade varit verkningslös.

Av de två «rena» kinesiska priserna gick ett i litteratur till Mo Yan (莫言) 2012, och ett i medicin till Tu Youyou (屠呦呦) 2015. Därtill kommer fyra kineser med förvärvat utländskt medborgarskap, nämligen Li Zhengdao (李政道) (fysik 1957; Taiwan), «Daniel» Cui Qi (崔琦) (fysik, 1998; USA), Gao Xingjian (高行健) (litteratur, 2000; Frankrike) samt «Charles» Gao Kun (高锟) (fysik 2009; USA), varvid skaran växer till åtta personer.

Med avseende på kinesisk etnicitet tillkommer tre personer födda i USA och tre i Taiwan, vilket då ger en total om fjorton kinesiska pristagare i bredare mening. Givet att 882 enskilda pristagare har erhållit priset, ger det en kvot om 1.6 % kinesiska priser, att jämföra med de 17.5 % som kineser representerar i världsbefolkningen.

Underrepresentationen är således mer än tiodubbel, men ändå ett givet uttryck för det förnedringens århundrade som Kina har befunnit sig i. Ett land statt i inbördeskrig och under ockupation har inte förmåga att bidra i nämnvärd utsträckning till vetenskapens fromma, och inte heller ett utfattigt land i begrepp att resa sig under tidvis horribla politiska reformer.

Däremot kan man redan nu inteckna en störtskur av framtida kinesiska priser, givet att Kina nu har rest sig och är den ledande makten i fråga om teknik, forskning och utveckling, och givet att priserna vanligen delas ut med stor fördröjning, nämligen då innebörden av upptäckten står på mer fast grund. De vetenskapliga priserna har aldrig tagit politiska hänsyn, varför Kina i detta avseende inte kommer att missgynnas.

En konsekvens av eurocentrismen är emellertid att Kina – likväl som Japan, Korea och Asien i stort – är kraftigt underrepresenterat i litteratur, med blott två pristagare av hundranitton (1.6 %), och det hade inte behövt vara så. Den kinesiska och östasiatiska litterära skatten är tämligen omfattande, och de skeenden som har präglat regionen under det seaste seklet har gett upphov till makalös litteratur, för vilken Akademien har varit i det närmaste blind.

Det ringa antalet pristagare innebär att den stora litteraturnationen Kina även här har en tiofaldig underrepresentation i förhållande till folkmängden, medan svenska författare har premierats fyrtiosex gånger oftare än vad den ringa populationen motiverar – det är en sinnessjuk ordning, och motsvarar inte verkligheten avseende litterär kvalitet.

Givet detta förhållande kunde man ju redan nu – i dag, om ett par timmar! – kompensera för detta miserabla faktum genom att ge priset till avantgardistiska novellistan 残Can雪Xue. Akademien har att ständigt förhålla sig till omvärldens politiska spänningar, och i år är det helt enkelt inte läge för en dement US-president eller annan frihetshjälte i Väst och inte heller för en (ukraïnsk) dissident i Öst, varför man kommer att söka sig utanför den krutladdade sfären.

För all del skulle även japanske 村上Murakami春樹Haruki eller kinesiske 阎Yan连科Lianke komma på fråga, likväl som landsmaninnan 西Xi西Xi eller kanske rent av högoddsaren 余Yu华Hua, men magkänslan stannar ändå på Can Xue.

Född 邓Deng小华Xiaohua i Changsha 1953 genomled hon den nykläckta folkrepublikens barnsjukdomar och rubbade politiska kampanjer, inte minst antihögerkampanjen 1957 i vilken hennes föräldrar pekades ut som högerelement och för detta fängslades eller skickades ned på landet för omskolning.

Sedermera inträffade även den tumulta kulturrevolutionen 1966–1976 under Can Xues tonårstid, vilket satte stopp för den vidare utbildningen och lade grunden för ett senare författarskap, även om hon själv förnekar att det skulle finnas politiska undertoner i texterna – kanske ett måste när man arbetar under ett system som gärna censurerar obekväma politiska yttringar.

Tillägg: Akademien fortsätter dessvärre i eurocentrismens spår genom att ge priset till norbaggen Jon Fosse, vars smala alster knappt läses av någon utanför de allra mest hängivna av kretsar. Visst ska vi pliktskyldigast läsa honom, men det får stanna vid ett enskilt verk, eller två. Så trist, så tråkigt.

Smakprov ur Can Xues 边疆 (Bianjiang / Gränsområdet; 2008).
Kategorier
Europa Kina Politik Ryssland USA

Evighetskrig i Ukraïna

Anglo-zanzibariska kriget 1896 lär ha varat i exakt trettioåtta minuter, då brittiska imperiet i all hast implementerade ett bombliberalt regimskifte i den afrikanska nationen. Men de flesta krig är inte korta som sexdagarskriget 1967 eller det tre månader långa gulfkriget 1990, utan sträcker sig över år.

Moderna krig förs i medel i två och ett halvt år enligt någon uträkning, men det inkluderar då kortvariga gränstvister och andra mindre dispyter. Större konflikter tenderar att dra ut betydligt längre på tiden, exempelvis de ständiga amerikanska krigen i Vietnam (1955–1975), Afghanistan (2001–2021), Irak (2003–2021), Jemen (2002–), Somalia (2007–), Niger (2013–) och Syrien (2014–).

Krig är å andra sidan avgränsade skeenden i konflikter, och i ett större sammanhang har stridigheterna i Afghanistan pågått i fyrtiofem år sedan en revolution 1978, efter vilken Sovjetunionen kom till regeringens understöd. Moskva gav upp efter nio år, efter att USA pumpat in mängder av vapen och pengar till Mujaheddin och al-Qaida i syfte att bekämpa ärkefienden, en åthäva som småningom skulle komma att bita Washington i ändalykten och medföra USA:s motsvarande engagemang i det isolerade bergslandet. Vi räknar för närvarande fyrtiofem år av permanent elände i Afghanistan, inklusive metastasen i «kriget mot terrorn».

Konflikten i Palestina har på motsvarande sätt pågått i 75 år; Korea 78 år; Sudan 68 år; Somalia 32 år; med många fler, men i de flesta sådana dragkamper föreligger längre perioder av vapenvila. Exempelvis Nagorno-Karabach är en 35 år gammal konflikthärd som blossade upp i dagarna, medan Georgien och andra forna sovjetstater har haft motsvarande problematik under lika lång tid, inte sällan som ett led i större geopolitiska skeenden med USA i bakgrunden.

Geopolitiken är allestädes närvarande även i Ukraïna, en konflikt som för närvarande är inne på sitt nionde år, även om det aktuella kriget än så länge bara har halvannat år på nacken. Men givet vad saken dröjer sig om, finns risk att vi nu har ett evighetskrig alldeles i vårt gränsland, snarare än på tryggt avstånd i Långtbortistan.

Beroende på perspektiv kan man se konflikten i Ukraïna som en förlängning av kalla kriget, som enligt historieboken avslutades med Sovjetunionens upplösning 1990, det historiens «politiska slutstadium» i vilket liberalismen tronade i ensamt majestät. Frågan är emellertid varför Nato, som etablerades som en försvarspakt under sagda kalla krig, hade behov av att expandera österut, om kalla kriget ändå var över.

Moskva säger sig ha fått löfte om säkerhetsgarantier att så inte skulle ske, vilket i så fall har ignorerats. Men i fallet Ukraïna har man dragit en röd linje, som om den överträds resulterar i rysk intervention. Även det har ignorerats, två gånger om, först med statskuppen 2014, då den valde presidenten Viktor Janukovytj avsattes och tvangs i exil efter amerikanskt engagemang i saken, och därefter då konkreta närmanden till Nato och amerikansk militär utbyggnad i Ukraïna skett. Man visste att kriget skulle komma.

Den inre spänningen i Ukraïna mellan västtrogna i västra halvan och rysstrogna i den sydöstra har således föranlett omfattande och omsorgsfull bearbetning från både Washingtons och Bryssels sida i syfte att åstadkomma «färgrevolution» (här «orange»), det vill säga att en gång för alla locka in den strategiskt viktiga nationen i den egna sfären medelst påverkansoperationer av skiftande slag. Även Moskva har förstås deltagit i den leken, i motsatt riktning.

I det västliga narrativet förnekas den ambitionen, och man menar att det istället rör sig om ett «oprovocerat» angrepp på en «demokrati», som vi därför måste försvara innan Putin får för sig att expandera ytterligare. Men det finns inget relevant institut överhuvudtaget som listar Ukraïna som annat än en auktoritär hybridregim med omfattande korruption, och tanken att Moskva skulle bedriva expansionistisk politik gentemot EU och Nato är fullständigt befängd, för att inte säga historielös.

Man kan för all del ha sina «egna» sanningar, nämligen de som förfäktas i den västliga propagandan, men då ska man inte heller bli förvånad över att vi här har nästa evighetskrig, som kan komma att pågå minst lika länge som de i Afghanistan och Irak.

Narrativet i medier har som bekant varit att Kiev gör ständiga framgångar, medan Moskvas krigsmaskin är trött och nedsliten, samtidigt som sanktionerna sägs ha kört den ryska ekonomin i botten. Den objektiva sanningen är mer nyanserad, och innefattar snarare ett Europa statt i recession, samtidigt som Ryssland utan vidare kan upprätthålla ställningarna i decennier.

För all del föreligger numera även i medier en ur Kievs synvinkel mer dyster klang i rapporteringen, och man kan se att stödet sviktar i både befolkning och ministärer runt om i Europa, givet att sanktionerna och energikrisen sliter hårt. Slovakien ansluter i och med Robert Ficos seger till det läger som vill avsluta sanktionerna och söka fred i status quo, tillsammans med bland andra Ungern.

Småningom kommer stödet till Kiev bara att omfattas av en liten minoritet, varvid EU knappast kan fortsätta med sanktioner och andra aggressioner mot Moskva. Men grannen i Bryssel, Nato, har inga som helst planer på att kasta in handduken, och det har inte heller Vita huset, som inte frivilligt kommer att släppa sin investering i Ukraïna. För Washington är det här ett skuggkrig som man kan bedriva i all evighet, och så kommer därför också att ske.

Ukraïna ska här förstås som en strategisk pusselbit i det nya kalla krig som har blossat upp, och i vilket Ryssland har finansiellt understöd av Kina, som i sin tur är USA:s nya fiende. Denna «systemkamp» mellan «demokrati och autokrati» bedrivs främst av USA i syfte att upprätthålla sin hegemoniska roll som enda supermakt, eller i vart fall fördröja ett skifte.

Men i det tidigare kalla kriget nyttjade Washington Kina som en allierad, medan man nu tar sig an båda dessa makter samtidigt. Vinnare i ett sådant märkligt spel kan bara Kina vara, då man än en gång får någorlunda fria händer att växa, medan Washington pumpar pengar och vapen till konflikten samtidigt som skuldberget växer, Ryssland nöts ned och blir Kinas dogg, och Europa dras ned i slukhålet i all sin stolthet och arrogans. Är det ett önskvärt resultat för vår del?

Analyser av Mearsheimer och andra realister filtreras rutinmässigt av «objektiva» medier.
Kategorier
Europa Politik Ryssland

Västs konstanta falskhet

Trudeleaus *2SHBTQIAP++-regim har återigen skitit i det blå skåpet, denna gång genom att bjuda in en ukraïnsk nazist till det kanadiska underhuset, i samband med att den ukraïnske ledaren Zelenskyj besökte Ottawa. Det är ett stort problem i att vara världsmästare i godhetssignalerande, samtidigt som man gång efter annan gör bort sig i internationella relationer.

Häromdagen pekade Trudeleau ut Narendra Modi som ansvarig för mordet på en sikhisk terrorist i Kanada, samme Modi som man söker befrynda sig med för att kontra Kina. Och Kina fjärmade man genom att hålla Huaweis finanschef Meng Wanzhou gisslan i tre år på amerikansk order, återigen utanför alla sedvanliga diplomatiska protokoll. Den kanadiske diktatorn saknar varje antydan till fingerspitzengefühl.

Men debaclet med den ukraïnske nazisten och den sikhiske terroristen sätter fingret på ett bredare problem, nämligen Västs ständiga schackrande och eviga alliansskiften. Under andra världskriget hette fienden Nazityskland, varvid kommunistiska Sovjetunionen blev Västs allierade, i vart fall tills kriget tog slut och vänskapen förbyttes i kallt krig och bitter fiendskap.

Men Ukraïna hade redan ett horn i sidan till Sovjetunionen, och i sovjetrepubliken bedrevs sedan länge en kamp för självständighet bland en klick nationalister. När Tyskland ockuperade västra Ukraïna blev det därför mer eller mindre naturligt att förena sig med de tyska ockupanterna för att uppnå detta mål.

Bland dessa nationalister fanns en viss Jaroslav Hunka, som tog värvning i ukraïnska Waffen-SS i syfte att bekämpa Sovjetunionen. För denna prestation fick han alltså stående ovationer i Kanadas parlament häromdagen, nämligen för att han ju slogs för ukraïnsk självständighet gentemot det Ryssland som är fiende för dagen.

Att han var nazist visste man inte om, eller hade glömt bort, eller hade överseende med, eftersom det nu råder andra konstellationer, allianser och förutsättningar. När det uppdagades reagerade diktator Trudeleau med den sedvanliga skuren av vänstertrams («desinformation», «propaganda» o.s.v.), men när saken sedermera korroborerades fick talmannen så vackert lämna sin post för att ha begått brott mot den heliga värdegrund.

Det är inte svårt att se nuvarande situation i Ukraïna som en direkt fortsättning på dessa förvecklingar. Landet har alltid varit delat i en västlig halva med dragning åt Väst, och en ryskkulturell östlig halva, som har tagit Moskvas parti. Väst har försökt utnyttja denna schism genom att bearbeta Ukraïna att ta steget in i den västliga sfären, inte minst Nato, vilket av Moskva har tolkats som ett hot mot gällande säkerhetsbalans och som ett brott mot de löften man erhöll efter Sovjetunionens upplösning.

Historien har lämnat vissa bestående avtryck, och bland nationalister i Ukraïna finns ett för Väst besvärande faktum att många sympatiserar med nazism och fascism, som ett arv från världskriget. Det är alltså inte enbart «propaganda» som uttrycks av Putin, utan det har verklighetsbakgrund – allt annat vore för övrigt fånigt. Och här har Trudeleaus wokeregim förstås gett Kreml en fin present i att upprätthålla diskursen.

Men Ukraïna har inte bara ett smutsigt fascistiskt förflutet, utan är sedan länge en halvdiktatur med stora mått av korruption. Ändå framställer man i propagandan landet som en «demokrati», eftersom man på något vis måste försvara det enorma ekonomiska och militära stödet till Kiev, även om pengarna skulle trilla in i fel fickor.

Världens friaste ekonomi – Hongkong – har man emellertid slutat kalla demokrati av helt andra skäl, nämligen en nyodlad fiendskap till Kina, vår tidigare allierade under kalla kriget. Det är så Väst håller på år in och år ut, och de enda bestående värden man kan förknippa med Väst är därför falskhet och opålitlighet.

Kategorier
Europa Kina Kultur Politik Teknik Vetenskap

Västlig hybris vid vägs ände

Om kineser brukar sägas att de är bra på att kopiera och utföra, men saknar den kreativitet som utmärker oss i Väst. Vi behöver inte ägna dygnets alla timmar åt arbete och råplugg, utan kan tack vare att vi är så mycket smartare ägna en större del av tiden åt nöjen och tidsfördriv.

Kineserna sägs också ha stulit alla våra patent och uppfinningar, eftersom de inte anses ha förmåga att själva skapa sådana vidunderliga mackapärer som vi i Väst, i enlighet med tesen ovan. Alla kinesiska produkter är därför billiga kopior av västerländska förlagor, men förstås av sämre kvalitet.

Stölderna antas ske genom demontering av produkter samt förstås omfattande industrispionage, i vilket Partiet sänder ut celler till världens alla universitet i syfte att knycka teknik och forskning. Eftersom man inte kan veta vem som är vem, antar man helt sonika att alla kineser är potentiella celler, som kan aktiveras i vilket ögonblick som helst. Det gäller att vara vaksam på kinesen!

Emellertid finns i den besvärliga verkligheten ett helt annat förhållande, som inte är konsonant med narrativet ovan, nämligen att Kina är den ledande teknikmakten på allt fler av de mest relevanta områdena. Det är en självmotsägelse att den ledande aktören skulle ha behov av att stjäla andras uppfinningar.

Lika mycket kontradiktion är det att den ledande nationen skulle sakna kreativ förmåga, eller för den delen ha något behov av att kopiera andras patent. I själva verket är Kina numera det land som spottar ut allra flest patent i världen, omfattande 38 % av samtliga (2021), vilket är mer än dubbelt så mycket som den amerikanska eftersläntraren. Det är inte heller så kallade billiga papper, utan man leder även i kvalitetsindex.

Andel patent är ett mått på kreativitet och teknisk utveckling.

Tidigare har ett australiskt institut konstaterat att Kina har ledningen i 37 av 44 kritiska teknologier, men i en utökad version av denna teknologispårare har man täten i 53 av 64 grenar, med USA som främsta utmanare i kvarvarande elva fält. I femton av dessa teknologier – främst av vikt för militär förmåga – bedöms risken vara stor att Kina bildar monopol, och medelhög i tjugo, bland andra omfattande nanoteknik, radiokommunikation, syntetisk biologi, materialteknik och batteriteknik.

Nidbilden av kineser – och tidigare japaner – ägde en gång viss riktighet, såtillvida att den som kommer från botten inte har så mycket annat val än att först ta till sig all den kunskap man saknar, i ett lärande tillstånd som inte ger utrymme för så mycket kreativitet. De flesta länder har genomgått sådana faser, exempelvis det USA som oblygt kopierade Storbritannien innan man blev mer protektionistisk med patentlagstiftning.

Alla länder bedriver även industrispionage, men den utmärkande mekanismen för Kina (och tidigare Japan, Sydkorea, Taiwan) har varit tekniköverföring i samriskföretag. Västerländska bolag som vill nyttja kinesisk arbetskraft och logistik får därmed betala genom att ge upp kunskap, vilket under decennier av västlig utlokalisering har gjort Kina till den högteknologiska makt man är i dag.

Kinas övertag är massivt i många fält.

Den hybris som kännetecknar Väst är således inte till gagn för oss, och man kan inte vila på gamla lagrar. Vi är sannerligen inte mer kreativa än kineser, utan har helt tappat det försprång vi en gång hade, för att vi har blivit dästa och navelskådande. I vår postmoderna narcissism har vi vänt oss inåt i en märklig utveckling där vårt fokus numera ligger på sådant som inte alls gynnar oss i den globala konkurrensen.

Man kan för all del finna en rad sådana märkligheter även i Kina, av helt annat slag, men kinesen i allmänhet behöver inte lägga tankekraft på vilka «pronomen» vederbörande kan tänkas omfatta, och inte heller fruktar man verkligheten genom att kräva «trygga rum» eller annan woke som numera karakteriserar Väst. Man har inte heller samma överhängande fokus på klimat, migration och brottslighet av det politiskt polariserande slag som utmärker Väst, utan har full koncentration på ekonomi och teknisk utveckling.

Naturligtvis har många i Väst insett ovanstående, vilket är varför man på sina håll har slagit till med tvärniten. USA nyttjar sina få kvarvarande övertag, bland annat i halvledarteknik, för att försöka obstruera Kinas vidare utveckling genom exportkontroll, handelskrig, marknadsförbud med flera mekanismer, men Kina kommer att ta sig förbi sådana hinder på samma sätt som man har gjort i rymdteknik.

Om USA gör ett sista tappert försök att värna sin globala hegemoniska ställning, har EU en något mjukare linje av «riskminskning». Men även Bryssel umgås med tankar att sent omsider ta upp konkurrensen med Kina i en rad fält, inklusive halvledare, batteriteknik, solceller med flera områden som Europa för länge sedan tappade och inte har förmåga att ta igen.

Man vill även kontra Kinas Ett bälte, en väg genom motsvarande infrastrukturprojekt, men för närvarande är det mest ord och inga visor överhuvudtaget. Till yttermera visso vinner protektionismen mark även i Europa, med krav om att stöta bort kineserna från hamnar och infrastrukturprojekt, införa tullar på kinesiska elbilar, förbjuda Huawei med flera att verka i Europa och så vidare.

Vän av ordning undrar här om det verkligen är en god idé att fjärma sig från den aktör som har intagit tätpositionen och som av allt att döma kommer att dryga ut ledningen under kommande decennier. Vem som helst hade insett vansinnet i tanken att Europa skulle kunna utmana USA i fråga om halvledare eller IT, så varför tror man att man Kina är en enklare nöt att knäcka?

Just därför att man alltjämt dras med denna äldre attityd av Kina som en underlägsen byracka som man kan hunsa, spotta på och fräsa mot med sanktioner och annat sattyg, en förlegad kolonial föreställning av ett servilt Kina som har att rätta sig efter vår världsbild och våra «regler», en andra rangens nation som ska veta sin plats och inte kan tävla med oss i fråga om kvalitet eller matcha våra fina «värden». Klart att vi snabbt kan reversera fyrtio års avindustrialisering och återta kommandot!

Högmod går före fall, och med en sådan inställning kommer Europa fortsätta förlora mot både Kina och USA. Vi européer måste inse att världens centrum har förflyttats, och att vi inte riktigt har de muskler som krävs för att ta oss an vare sig Kina eller USA i en allomfattande drabbning. Vi måste släppa vår självgodhet och högfärd.

Vår nutida roll ligger därför i att utgöra en tredje pol mellan Beijing och Washington, att framhäva vår särart utan att förhäva oss, att bedriva frihandel och hedga mot de båda giganterna, samt utveckla teknik och konkurrera på de områden där realistisk möjlighet föreligger. Självklart måste vi diversifiera och inte göra oss ensidigt beroende, men vi måste samtidigt samarbeta med snarare än att fjärma oss från Kina, och vi måste ha omfattande utbyten utan att kräva någon form av överhöghet.

Utöver detta måste vi naturligtvis ta tag i våra interna problem, avsluta kriget, fixa fred med Ryssland, lösa migrationsdilemmat en gång för alla samt rikta alla krafter åt utveckling snarare än byråkrati och allt knäppare reformer.

Ett mått på EU:s kraftlöshet.
Kategorier
Ekonomi Europa Politik

Skvalpvalutan

Moderaternas Carl Bildt hävdade under valrörelsen 1998 att kronan var en skvalpvaluta, det vill säga fluktuerade stort i förhållande till andra valutor. Utspelet syftade på att kronan emellanåt utsattes för spekulation av Soros och olika kapitalstarka investerare, som just 1998 och tidigare 1992.

Bildt vann inte valet, men Perssons sosseregim tog i vart fall intryck, varvid Riksbanken blev självständig i förhållande till regeringen. Tidigare hade penningpolitiken ofta nyttjats för politiska utspel av olika slag, inte minst i form av devalveringar i syfte att stärka konkurrenskraften, men sådan manipulation ogillas starkt av omvärlden.

Vid tiden förelåg fast växelkurs mot en valutakorg dominerad av US-dollar, men spekulationerna medförde att kronan blev flytande från 1992 under bankkrisen, samtidigt som marginalräntan höjdes till 500 %. Stora delar av Europa övergav på liknande vis fast växelkurs.

Kronan har emellertid fortsatt att skvalpa, beroende på valutans litenhet. Bildts förslag var att ingå i den monetära unionen, men Sverige valde som bekant bort det alternativt i en folkomröstning 2003. Just då stod kronan lågt i förhållande till euron, varför det kanske var lika bra.

Men nu är vi där igen, och en euro betingade häromdagen tolv kronor, vilket under tio års tid motsvarar en värdeminskning om 40 %. Förhållandet är likartat för dollar och andra valutor, och svenskarnas köpkraft blir därmed allt mer urgröpt. I kombination med hög inflation och stigande räntor gör det svenskarna till Europas nya fattighjon.

Kronan blöder mot euron.

För näringslivet är en svag krona alltjämt en konkurrensfördel, eftersom Sverige är exportberoende, men hushållen har inte så mycket nytta av det, då det mesta vi handlar ändå importeras, i allt från mat och kläder till elektronik.

Vän av ordning noterar att det ändå tenderar att gå upp och ned, och att de goda tiderna småningom kommer åter. Men det lär i så fall dröja, och det kronkursen signalerar är att omvärlden inte tror på svensk ekonomi.

I botten ligger en hägrande bostadsbubbla, våldsamma problem med segregation och utanförskap efter alldeles för stor immigration, och inte minst de energiproblem som ett flertal ministärer har åstadkommit genom att lägga ned kärnkraften. Alla dessa faktorer bidrar till att sänka svensk ekonomi för lång tid framåt. Exempelvis segregationen kommer att ta minst en generation att åtgärda, medan energiomställningen kommer att ta tio-femton år i anspråk, förutsatt att Miljöpartiet inte åter kommer i maktställning.

När kurvan väl vänder ned igen är det hög tid att ansöka om medlemskap i EMU, så att vi kan slippa denna återkommande berg- och dalbana. Det är då dags att begrava kronan, och för ändamålet behöver folket överhuvudtaget inte konsulteras – medlemskap är nämligen obligatoriskt enligt EU:s stadgar, och vi har därför redan sagt ja.

Att vi ändå står utanför beror inte så mycket på folkomröstningen, som att vi faktiskt inte uppfyller de formella kraven, ironiskt nog genom att låta kronan skvalpa. Ett delmål är således att knyta kronan till euro via ERM II, vilket bör ske när kronan småningom har börjat återhämta sig, på det att vi kan få en någorlunda bra utväxling.

Även dollarn blir allt dyrare över tid.