Lillbritannien har visserligen inget systembolag eller annat alkoholmonopol, men man har åtminstone en branschorganisation som har samma funktion som i förmyndarstaten, det vill säga att förorda «ansvarsfullt» drickande, motverka supande med mera.
Man har vidare till uppgift att självreglera marknaden med avseende på namn, etikettering och så vidare, på samma sätt som det statliga monopolet i Sverige emellanåt får för sig att porta vissa alkoholhaltiga drycker, exempelvis midsommarölet Ängöl med en etikett av högst oskyldigt midsommarfirande.
Den brittiska gruppen har på senare tid blivit uppmärksammad för att man har tagit strid mot Fok Hing Gin, en ginsort med ursprung i Hongkong. Anmälaren menar att namnet är avsett att chockera, och att namnet leder tankarna till en viss engelsk svordom.
Den misstanken kunde ju ha fog för sig, då bolaget i fråga hade en annons med texten FOK THE HATERS. More than just a funny name, we actually taste FOK HING good samt snutten More than just a FOK HING name.
Icke desto mindre är namnet inte påhittat, utan en referens till Fuk Hing Lane (福興里), en gata i Tongluowan (铜锣湾) i Hongkong. Därstädes pratar man kantonesiska, och fuk (福, lycka) hörs i var och varannan mening. Det är ändå en tidigare brittisk kronkoloni, så den eventuella problematiken kring detta torde inte vara ny.
福興氈 (Fūkhīng zīn) på kantonesiska.
Det egentliga namnet 福興氈 (Fūkhīng zīn) består av komponenterna 福 (fū, lycka), 興 (hīng, blomstra, vara populär) samt 氈 (zīn, filt, matta) som här har en ljudhärmande funktion för gin. På förenklad form och mandarin är motsvarande namn 福兴毡 (Fúxīng zhān).
Bolaget bakom spriten hade ändå bemödat sig om att ändra fuk till fok för att mildra ordets karaktär, utan att det hjälpte. Branschgruppen valde således att fälla, med motivering att varumärket kan vara förargelseväckande för vissa grupper. För oss andra är det förstås stor humor, och för bolaget ger det fantastisk reklam.
In conclusion, the Panel noted that the strength of the profanity, in combination with the company’s accompanying marketing materials, where the name was used in such a way that was clearly alluding to profanity, meant that the packaging was likely to cause serious and widespread offence. Accordingly, the Panel concluded that the packaging was in breach of Code rule 3.3.
Det här är dock inget problem i Sverige, eftersom det statliga monopolet med sitt «fantastiska» utbud inte saluför ett endaste varumärke från Hongkong, och i övrigt bara har ett fåtal produkter från Kina, mestadels som beställningsvara.
Fuk Hing Lane (福興里), Hongkong. Bild: Lok shesa, CC SA 4.0.
Först att dömas för brott mot säkerhetslagen i Hongkong blev den 24-årige dagdrivaren Tang Yingjie (唐英杰), dialektalt benämnd «Leon» «Tong Ying-kit» (唐英傑). Han döms till sammanlagt nio års fängelse för terrorverksamhet och uppvigling till secession, efter att hans advokat pläderat för att domarkåren ska visa mildhet och inte utdöma mer än tio år.
Terrorn består i att med motorcykel ha kört igenom polisens avspärrningar, trots audiovisuella varningar och salvor med pepparkulor, varvid han rammade och skadade tre poliser. På ryggen hade han fäst en flagga med texten «Återupprätta Hongkong, tidernas revolution» (光复香港，时代革命 / Guangfu Xianggang, shidai geming), vilket i sammanhanget bedöms vara motivet för hans handlande, nämligen att «befria Hongkong» från Kina.
Det senare straffet spänner 6.5 år och bakas till större delen in i det förra om åtta år, och är därför mer av symbolisk karaktär. Sloganen i sig kan inte leda till mer än böter under säkerhetslagen, utan måste ses i ett vidare sammanhang för högre straffsatser.
Inte oväntat har utländsk kritik redan framförts, varvid man på fullt allvar tycks mena att det är en mänsklig rättighet att preja poliser med motorcykel, på samma sätt som man tidigare har menat att det är «demokratikämpar» som sprejar tändvätska på och därefter fjuttar eld på äldre människor med annan åsikt, att det är «demonstranter» som bryter sig in i och ockuperar parlamentet, samt att det är «demokratirörelsen» som låter förstöra staden in och ut under sloganen «brinn med oss».
Säkerhetslagen i fråga föreskrivs av den grundlag som gemensamt drogs upp i dess grunddrag av Kina och Storbritannien 1984, och man lämnade till staden själv att deliberera en sådan. Men man har från oppositionens sida i tjugotre års tid förhalat uppgiften, och därmed har centralmakten i Beijing – med grundlagens kraft – trätt in i Legcos ställe genom att instifta den genom dekret.
Säkerhetslagen sätter en given gräns för demokratin, nämligen att den grundläggande premissen om «ett land, två system» inte kan utmanas. Hongkongs demokrati ska nyttjas för stadens självstyre, som en del av Kina, inte som ett verktyg att ifrågasätta den ordningen eller att under utländskt inflytande söka avskilja Hongkong som ett «eget land».
Den bisarra tanken att «befria Hongkong» har aldrig haft förutsättning att kunna infrias, och är därför i grund och botten en meningslös ambition som har kostat staden flera år av oroligheter och friktion. Säkerhetslagen har instiftats för att återställa den tidigare ordningen och därmed sätta punkt för dumheterna.
För hongkongkineserna är uppgiften att inom de gränser som demokratin sätter verka för stadens bästa, att nyttja de givna friheterna på ett konstruktivt sätt och «återupprätta» stadens forna status som kulturell ikon med en sprudlande nöjesindustri. De som fortsatt vill verka för att istället ödelägga staden får däremot finna sig i att skaka galler – precis som i övriga världen.
蘋果日報 (Pingguo ribao), eller Apple Daily som den vanligen kallas utrikes, har gått i graven som ett resultat av den nya säkerhetslagen i Hongkong. Belackare, som Helmerson å DN-tidningen, menar att tidningen är en försvarare av demokrati och yttrandefrihet, och att det inträffade är ännu ett uttryck för att Hongkongs friheter har strypts av det illvilliga kommunistpartiet i Beijing.
Men å ena sidan är Beijings ingrepp ett resultat av att den särskilda administrativa regionen Hongkong själv har misslyckats ända sedan 1997 att stifta en sådan säkerhetslag, eftersom oppositionen ideligen har förhalat och obstruerat i frågan. Det är alltså ett villkor som stipuleras i den grundlag Kina och Storbritannien drog upp inför överlämnandet av den forna kronkolonin. I en rättsstat ska grundlagen efterlevas.
Och å den andra sidan är Apple Daily inte någon vanlig tidning av det slag vi är vana vid, utan en rabiat blaska som förordar secession, uppmuntrar uppror, samt samverkar med utländska krafter för att påverka Hongkongs styrelse, just sådana aktioner som säkerhetslagen tar fasta på. Att Hongkong numera har en säkerhetslag är ekvivalent med att man har uppnått samma slags tillstånd som gäller i Sverige och övriga världen.
Ty inte heller i vårt land är sådant tillåtet, utan anses höra till uttryck som kan inskränkas utan men för åsiktsfriheten. Helmerson et al är förmodligen bekanta med Tryckfrihetsförordningen som reglerar DN-tidningens och andra mediers förehavanden, och i den finns motsvarande paragrafer om högförräderi, krigsanstiftan, landsförräderi, landssvek, landsskadlig vårdslöshet, ryktesspridning till fara för rikets säkerhet med mera.
Helmersons chefredaktör Wolodarski hade på samma sätt som Li «Jimmy» «Lai» «Chee-Ying» Zhiying (黎智英) blivit arresterad, förhörd, åtalad och slutligen fängslad om DN-tidningen hade agerat så som Apple Daily, exempelvis begära att utländsk makt sanktionerar och på annat sätt griper in i den politiska styrelsen av landet, uppvigla «demonstranter» att förstöra och åstadkomma kaos, eller förorda annat som uttryckligen inte anses tillhöra normal opinionsbildning. På samma sätt som i Hongkong kan den svenska staten beslagta tillgångar vid tryckfrihetsbrott.
Man kan naturligtvis föra en ultraliberal diskurs kring huruvida även sådana yttringar ska anses vara fredade, men så länge Helmerson et al tar den svenska tryckfriheten i försvar har man avhänt sig rätten att klaga på andras motsvarande regelverk. Den normala tryck- och yttrandefriheten i Hongkong är fortsatt opåverkad av säkerhetslagen, och är inte mer begränsad än här. Det är fakta i målet.
Hongkong brukar varje år av hävd manifestera fjärde juni-incidenten i Beijing 1989, men för andra året i rad ställs evenemanget in med hänvisning till pandemin. Av allt att döma fortsätter traditionen från och med nästa år, men det sker samtidigt i ett Hongkong som har städats på subversiva element i syfte att stabilisera den särskilda autonoma regionen efter några år av upplopp och politiskt kaos. Evenemanget bleknar därför något, när den antikinesiska komponenten undanröjs.
Det finns nu ingen frihet någonstans att ockupera parlament, demolera infrastruktur eller konspirera med främmande makt, men de verkliga friheter man förknippar med Hongkong är intakta, och kommer så att förbli, oavsett vad medier vill få dig att tro. I det frihetspaketet ingår åminnelsen av fjärde juni, som ett politiskt lackmuspapper.
Det är samtidigt den enda funktion evenemanget har, eftersom Kina valde väg för drygt trettio år sedan, och därmed alltså inte kommer att hörsamma protesterna. Det är för Beijings vidkommande ett avslutat kapitel, och man har numera historien på sin sida.
Någon politisk vilja att ställa till med massaker fanns förstås inte, utan det blev snarare det praktiska resultatet när man satte otränade soldater från landet att skingra stora folkmassor genom att skjuta mot marken – det stora flertalet av de hundratals avlidna träffades av rikoschetter. Däremot hade man förvisso ambitionen att sätta punkt för demokratirörelsen, och ansvaret faller därför ändå tungt på den tidens ledarskikt, med Deng Xiaoping i spetsen.
Det är på fastlandet alltjämt ett tabu att offentligt diskutera händelsen, och det lilla som finns att läsa i ämnet dröjer sig om den officiella bilden av det inträffade. Denna ovilja att konfrontera skamfläckar i den egna historien är inte unik för Kina, utan man ser samma fenomen även i andra asiatiska länder, där exempelvis Japan har en tendens till historierevisionism i undervisningen, och där flertalet japaner är omedvetna om imperietidens brott mot mänskligheten.
Kineserna är annars historieknarkare av stora mått, och man ska därför förstå tabut som att det är ett ännu aktivt sår, en varböld som inte har läkt. Av samma skäl ska man förstå Hongkongs och omvärldens manifestationer som ett sätt att i Folkrepublikens ställe minnas händelsen, tills saken normaliseras på fastlandet.
Men i sak ger historien alltså Kina rätt. Hade man fortsatt i Zhao Ziyangs och Hu Yaobangs liberala reformiver och gett efter för studentprotesterna, hade landet aldrig erfarit den ekonomiska och annan utveckling som har ägt rum sedan dess. Kinas BNP var vid tiden hälften av Rysslands, medan den i dag är närmare tio gånger så stor.
Någon demokrati hade det förmodligen inte heller blivit, utan man hade gått samma öde till mötes som Ryssland och många av de forna sovjetrepublikerna, och kanske hade landet imploderat på nytt i våldsam splittring och maktkamp – i bakgrunden finns alltid starka krafter som är redo att träda in när Kommunistpartiet förlorar sin sammanhållande förmåga.
Kinas vägval 1989 kostade kanske i internationellt anseende, men har i gengäld premierat landet och dess befolkning. Det samhällskontrakt som då om inte inrättades så i vart fall inskärptes – berika dig och lämna politiken till partiet – gäller alltjämt intakt, och för närvarande finns helt enkelt ingen oppositionell rörelse av rang.
Demokrati är en påbyggnad i ett senare stadium, när tiden är mogen för en sådan utveckling, när det finns en folklig resning för det. Demokrati kan inte inympas eller framtvingas, det är vad såväl upplösningen av Sovjetunionen som den arabiska våren visar. Det är också vad historien visar, då västländer typiskt har demokratiserat sig själva utan yttre tryck. När demokratin kommer till Kina, i vilken form och under vilka omständigheter, är således en sak för (och bara för) kineserna, och de behöver nog inte vår hjälp för detta ändamål.
Fjärde juni-incidenten är i övrigt bara en liten händelse i Kinas politiska historia under det senaste århundradet, och inte heller den enda eller ens den viktigaste på torget i fråga. Betraktar man Kinas utveckling sedan den dynastiska erans fall 1911, finns det gott om katastrofer, varav många självförvållade, särskilt under Folkrepublikens tidigaste period – med stora språnget och kulturrevolutionen som riktiga lågvattenmärken.
Samma fågelperspektiv ger en bild av hur ett trött kejsardöme på randen av kollaps under utländsk aggression och inre splittring småningom faller samman och ger upphov till politisk strid om hur det nya Kina ska danas, med paus för japansk aggression och invasion. Kommunistpartiet, som i år firar jämna hundra år, har efter en trevande inledning ändå lagat så att man efter bara drygt sjuttio år vid makten har återupprättat landets forna ställning och storhet, med bud på mer.
Detta är den verkliga historieskrivningen, som ger perspektiv och bakgrund till utvecklingen, snarare än att grotta ned sig i en enskild händelse av mindre betydelse i det större sammanhanget, även om fjärde juni-incidenten också måste infogas på korrekt sätt i denna maffiga berättelse om det moderna Kina.
Katalanske separatistledaren Carles Puigdemont har plötsligt förlorat sin immunitet i EU, vilket innebär att Spanien kan begära honom utlämnad från Belgien för att ställas inför rätta. Anklagelsepunkterna gäller uppror och uppvigling efter att Puigdemont utropat Katalonien som en självständig republik.
De separatistledare som valde att stanna i Spanien dömdes till hårda fängelsestraff, och ett liknande öde torde nu vänta Puidgemont, om han inte går under jord. Han är inte säker någonstans i EU, och kan som en konsekvens inte lämna unionen.
I Hongkong, där en helt parallell historia utspelar sig, skrek man i högan sky och hävdade att de sista spillrorna av demokrati har raserats. USA införde sanktioner, och europeiska ledare tog Xi i hampan för tilltaget att angripa Hongkongs motsvarigheter till den katalanska självständighetsrörelsen.
Men i Europa råder tystnaden. Varken tidningarnas ledarsidor eller amerikanska politiker höjer rösten, utan det blir i bästa fall en liten notis om saken. Inga amerikanska sanktioner har meddelats mot vare sig Spanien eller von der Leyens klick, och inga liberala bombplan kan skönjas över Madrids himmel. Spaniens demokrati anses inte vara hotad, och inte heller ifrågasätts EU:s beslut. Var är MR-jesuiterna??
Två närmast identiska händelser, men med vitt skilda tolkningar. Två parallella fall av uppror, secessionism och förräderi, men med diametralt olika förlopp. Det är okej när vi gör det, ett uttryck för det sedvanliga hyckleriet.
Nosaltres estem al costat de la gent de Catalunya, vi står med folket i Katalonien mot detta vidriga förtryck!
