Kategorier
Asien Indien Kina

Indisk elefant mot kinesisk drake

Indien är ju en demokrati och därmed ett föredöme, till skillnad från diverse regimer i grannskapet. I alla fall är det så på pappret, medan verkligheten talar ett helt annat språk. Man kan exempelvis ta frågan om kvinnans ställning och konstatera att våldtäkt är och förblir ett endemiskt problem i Indien, särskilt som våldtäkt används som ett vapen i de många etniska oroligheter och konflikter som präglar landet.

Det är ju inte bara så att Pakistan och Bangladesh har knoppats av från den indiska modernationen, utan olika etniska och religiösa spänningar är en del av vardagen i Indien, med inslag av sådant som kravaller, upplopp och självbränning. UD varnar således för att åka till demokratin i fråga.

Motsvarande spänningar finns även i Kina, men där har man betydligt bättre kontroll över fenomenet, och man tillåter inte att proponenter för balkanisering, splittring och separatism får något större utrymme. Säkerheten är överlag oerhört mycket bättre i Kina, och kvinnor är inte rädda för att gå ensamma om natten.

Indien och Kina är grannländer med samma slags klimat och förutsättningar i stort, och man har samma storleksordning på befolkningen. Indien hade visserligen planekonomi fram till 1991, då man påbörjade marknadsreformer. Med en tillväxt runt 7–8 % per år skulle man således kunna tro att Indien bara ligger något decennium efter Kina och småningom kommer ikapp.

I själva verket finns ingenting som talar för det. Indiens ekonomi verkar i stora drag på en inre marknad med nettoimport och liten export. Stora delar av tillväxten drivs av befolkningstillväxt och urbanisering, och i avsaknad av en motsvarighet till Kinas ettbarnspolitik kommer Indien småningom att bli världens mest folkrika stat, bestående främst av yngre människor – en hord av sysslolösa människor som dras till fundamentalistiska och separatistiska organisationer.

Förutom att Kina växer snabbare pekar alla indikatorer åt än större marginaler i framtiden. Kina konsumerar närmare tio gånger mer stål än Indien, vilket visar var byggnationen och produktionen är som mest intensiv. Även elförbrukningen är en sådan indikator, där Kina har en nettoeffekt av i runda tal sex gånger högre än Indien. Indien kan här kanske trösta sig med att man därmed inte ses som en lika stor klimatbov.

Riktigt intressant blir det när man betraktar andra parametrar, som liv och hälsa. Medellivslängden i Indien är 65 år, medan den är 75 år i Kina. Denna diskrepans lär inte minska givet att Kina satsar fem gånger mer på sjukvården än Indien. Kina har också omfattande vaccineringsprogram, medan epidemiska sjukdomar fortfarande är en plåga i Indien. Spädbarnsdödligheten, mängden undernärda barn och slummen i de indiska storstäderna är ytterligare faktorer som ger fördel Kina – de fattiga delar man ser i Shanghai och Beijing går helt enkelt inte att jämföra med den omfattande misär man ser i Mumbai och Delhi.

Det som skiljer Indien och Kina är inte stål, järnvägar och infrastruktur. Allt sådant är istället resultatet av en effektiv ledning och graden av humankapital, vilket är Indiens verkliga bekymmer. I Kina och Östasien finns en urgammal konfuciansk bildningskultur som helt saknas i Indien, som istället i mångt och mycket plågas av religionens gissel. Indien är ett mer ojämlikt samhälle med religiösa kastsystem och en mer differentierad över- och medelklass, och man har inte den bredd Kina har i exempelvis utbildning. Man har därför inte heller samma spets, vilket trivialt kan konstateras genom att räkna patent eller vetenskapliga artiklar.

Vidare är korruptionen i Indien högre än i Kina, liksom arbetslösheten och inflationen. Tillsammans med sociala spänningar och andra negativa faktorer gör detta att ingen utomstående vill investera i Indien, och faktum är att inte ens indierna själva vill det.

Indien är kanske i kraft av sin blotta storlek en kraft att räkna med, men det är och förblir en klumpig elefant i jämförelse med den kraftfulla kinesiska draken. Men man har ju i alla fall demokrati – frågan som här kräver sitt svar är huruvida det är mer effektivt att införa demokrati på ett tidigt eller ett senare stadium. Själv tror jag bestämt inte alls på Indien.

Kategorier
Asien Indien Kina Politik Tibet

Brinn för Telangana!

Under bara de senaste tre åren har 600 ungdomar tagit sina liv i protest mot den indiska regeringens sammanslagning av Telangana med Andrah Pradesh, de allra flesta genom att sätta eld på sig själva. Nu är det inte bara i kampen för ett fritt Telangana man bränner ihjäl sig själv, utan praktiken är tämligen vanlig i hela Indien för allehanda syften. Exakt hur många som fallit offer för självbränning i Indien är okänt av en rad skäl, men vi vet att minst 3000 personer satte eld på sig själva bara under åren 2000–2001.

Man kallar det Chinnasamy-effekten, eller copycat-effekten som vi skulle säga på klingande svenska. Publicering av sådana självbränningar – eller skolskjutningar, när aggressiviteten är riktad utåt – är ofta vad som avses, vilket ger incitament och bränsle för andra med liknande tankegångar. Som för självmord rapporteras vanligen fenomenet sparsamt i pressen, för att undvika att personer i riskzonen ska ta efter.

Det är också av den orsaken västerländska medier är relativt återhållsamma med att rapportera om tibetanska munkar som sätter eld på sig själva i något slags protest. Ty om man rapporterar underblåser man metoden och ger upphov till fler helt meningslösa vansinnesdåd, eftersom Kina inte kommer att ge efter så mycket som en millimeter oavsett hur många som bränner sig själva, utan snarare tvärtom bara skruvar åt än hårdare mot separatistiska krafter. Förmodligen har man här insett att man överträder pressetiken om man indirekt uppmanar till fler självmord genom att förhärliga kampen (oaktat att ingen läser svenska tidningar i Kina), och därför lägger man band på sig själv.

Bortsett från detta har vi också det faktum att självbränning har väldigt gamla anor, även i kinesisk buddism. Detta hindrar inte att man inom olika skolor i buddismen är tämligen oense om huruvida det är en försvarlig handling. Samtidigt kan man konstatera att eftersom munkar alltid har brunnit för den och den anledningen finns egentligen inget nyhetsvärde när denna praktik åter flammar upp – de nuvarande protesterna kan enkelt härledas till jasminrevolutionen och dess medialt lyckade självbränning, det är något liknande man söker åstadkomma. Dock med andra motiv; Tibet har till skillnad från Nordafrika inte stagnerat utan tvärtom blomstrat ekonomiskt i samma utsträckning som resten av Kina.

Och om man ska rapportera om en handfull sådana självbränningar i Tibet, varför ska man då hålla tyst om tusentals självbränningar i Indien? Om människor bränner sig till döds i en demokrati, vad finns det då för skäl att reagera på att samma sak händer i en diktatur, därtill i mycket mindre omfattning?