Kategori: Indien

Kategorier
Afrika Indien Kina Politik Ryssland USA

Guldtackeländerna i B11

Akronymen löd ursprungligen BRIC efter initialerna hos de ingående ländernas engelska namn, Brasilien, Ryssland, Indien och Kina, men den var samtidigt i bruk innan man formaliserade ett samarbete snabbväxande ekonomier emellan. Klubben utökades sedermera med Sydafrika, varvid akronymen förlängdes till BRICS.

Men på samma sätt som vi inte kan ha förkortningar som 2SHBTQAIP+ i allt fler besynnerliga bokstavskombinationer, utan – i vart fall här – nöjer oss med att kalla det för Q respektive Q-rörelsen, måste även BRICS få ett «hållbart» namn i takt med att nya medlemmar tillkommer.

Redan till nyår mer än fördubblar diskussionsklubben sin medlemsskara, med Argentina, Egypten, Etiopien, Iran, Saudiarabien och Förenade arabemiraten. Ett tänkbart anagram är då ICE ABUSERS, men det finns säkert betydligt fiffigare och elakare varianter.

Det är även så att engelska bara är officiellt språk i ett par av länderna i fråga, varför termen är mindre lämplig bara av det skälet. I Kina kallas föreningen 金砖Jinzhuan国家guojia, eller «guldtackeländerna», där 砖 (zhuan, bricka) anspelar på engelskans «brick».

Noga räknat lägger man till ett ordningsnummer för varje ny instans, varvid den ursprungliga formeringen kallades 金砖Jinzhuan四si国guo (de fyra guldtackeländerna) och den innevarande 金砖Jinzhuan五wu国guo (de fem guldtackeländerna), helt i analogi med Group of five (G5) och vidare i G6, G7, G8, G20 &c.

Efter utökning 2024 blir det då 金砖Jinzhuan十一shiyi国guo (de elva guldtackeländerna), vilket skulle kunna formaliseras internationellt med någon bokstav plus elva i siffror. Här är G redan upptaget, varför man måste finna en annan bokstav. Kanske D11, för «developing», även om inte alla medlemmar är utvecklingsländer. Alternativt B11 eller Brics-11, för att bevara den ursprungliga termen.

Brics-11 eller B11.

Nå, frågan är då vad organisationen kan tänkas komma att betyda för det globala geopolitiska spelet. B11 är alltså ingen allians, utan i likhet med G20 ett diskussionsforum, men samtidigt även en gemensam plattform för ekonomisk utveckling. Bland annat har man gemensam utvecklingsbank och valutareserv, med planer på gemensam valuta och andra finansiella mekanismer.

Syftet är inte så mycket att konkurrera med västliga institutioner, utan att utgöra ett alternativ, samt inte minst neutralisera det formidabla missbruk som USA och Bryssel tillämpar genom «economic coercion» i form av sanktioner, uteslutning ur Swift med flera tilltag.

Givet att B11 förfogar över enorma finansiella tillgångar och materiella resurser samt även representerar närmare hälften av världens befolkning, ger man de västliga kolonialmakterna visst huvudbry, eftersom bombliberalism, invasion och andra metoder här inte är tillämpliga så som fordom när man ville tukta en argbigga till uppstickare.

Inte minst att man har knutit till sig merparten av världens oljeländer, samt i handeln etablerat kinesisk renminbi som ny petrovaluta, lär ge svåra våndor i västvärlden. Man kan här notera att forna ärkefienderna Iran och Saudiarabien tidigare i år beslöt upprätta diplomatiska förbindelser efter kinesisk medling – man kan nu förstå det större syftet med detta.

Överhuvudtaget är B11 en mekanism för att även länder med viss konfliktyta ska kunna samarbeta, exempelvis Kina och Indien, och man tar således fasta på gemensamma behov och förutsättningar. Man har även det uttalade målet att inte lägga sig i vare sig de egna medlemmarnas bestyr eller andras – ickeinblandningsprincipen.

I så måtto kan B11 betraktas som en benägen organisation i syfte att upprätthålla vänskapliga och fredliga förbindelser under föresatsen att arbeta för det gemensamma goda. Man kan också se det som en typiskt kinesisk och daoistisk företeelse, nämligen som en kropp av vatten som rundar alla hinder i dess väg, en den mjuka vägens kraft.

Kategorier
Ekonomi Europa Indien Kina Politik Ryssland USA

Brics-valuta

Större desinformationskanal än svenska statsmedier får man leta länge efter, och man har därstädes på senare tid kunnat erfara att Kina och Ryssland är «allierade», och att samarbetsorganisationen Brics söker «ersätta» den amerikanska dollarn som internationell reservvaluta. Huruvida det är avsiktligt eller pur inkompetens är inte gott att veta, men det rör sig förmodligen om bådadera.

Hursomhelst saknar Kina per definition allierade, eftersom ickeinblandningsprincipen inte medger sådana förbund. Man tror inte heller på allianser, utan föredrar gränslöst samarbete, eller möjligen lösare «strategiska partnerskap» med andra makter, som Pakistan, Ryssland och Nordkorea. Man skulle kunna ha ett sådant även med EU, men den senare parten vill som bekant hellre koppla loss. Allianstänkandet är ett västligt fenomen.

Vad gäller den föreslagna gemensamma valutan i Brics, syftar den inte till att ersätta dollarn som reservvaluta, utan är mer tänkt att fungera som en redundant kanal för penningtransaktioner i syfte att neutralisera försök till amerikansk «economic coercion» medelst sanktioner, uteslutning ur Swift med flera mekanismer. Däremot har Kina på längre sikt ambitionen att låta den egna renminbin utgöra en konkurrerande reservvaluta.

Brics-valutan i fråga är inte heller avsedd att ersätta inhemska valutor, eftersom det är ett helt omöjligt projekt givet ländernas enorma olikheter. Kina har för närvarande heller inga planer på att släppa sin valutakontroll, utan det rör sig om en extern gemensam valuta som är konvertibel gentemot övriga valutor och hanteras via CIPS eller något annat alternativ till Swift samt även via någon digital valuta.

Någon gemensam fiskal politik krävs således inte, utan det räcker med att Kina i egenskap av största ekonomi garanterar valutan, som knyts till guld eller en gemensam valutakorg. Anslutna länder kan då handla med varandra i denna valuta och i dessa system, utan att USA eller Bryssel har någon insyn eller förmåga att straffa förment misshagliga länder.

Därmed neutraliseras i ett slag Västs allt mer bisarra tendenser att sanktionera allt och alla man inte är överens med i någon form av ekonomisk nykolonialism, eftersom det då finns alternativa rutter och medel. Det är inte svårt förstå varför intresset för att ingå i Brics-samarbetet är så stort i det globala Syd, utanför den lilla klicken av västländer.

Detta är en del i konceptet med en flerpolig världsordning, i vilken en hegemonisk supermakt som USA inte längre godtyckligt kan mobba andra länder, utan där det finns balanserande krafter och mekanismer. Kina har alltså ingen som helst ambition att ersätta dollarn, ej heller att utmana USA om världsherraväldet, utan att erbjuda mångfald – ett begrepp det politiskt monoteistiska Väst inte vill veta av.

Brics med ansökande länder och intressenter.
Kategorier
Asien Indien Kina Kultur Politik

Vackra desikvinnor och äckliga indiska män

Stereotyperna om Indien begränsar sig inte till döda kroppar som flyter på Ganges, personer som förrättar sitt tarv på gatan eller överfulla tåg, utan har även bäring på genusaspekter. Indiska kvinnor anses således äga skönhet i medel, medan männen ses med en mer negativ valör.

Kina präglas inte av samma slags politiska korrekthet som Sverige och andra västländer, varför man inte ska bli förvånad över att Ministeriet för offentlig säkerhet i dagarna publicerade en karikatyr av indier i videoformat, omfattande så kallad «blackface» med kineser som gestaltar indier.

Härvidlag porträtteras männen som byfånar med mer mörk ton i hyn, medan de dansande kvinnorna har en ljusare hudfärg och i allmänhet vackra anletsdrag. Det är en i Kina allmänt vedertagen stereotyp, men frågan är om den inte också äger internationell giltighet.

Indien är nämligen ökänt för sin misogyna och pedofila manschauvinism, som förstärks av ett likaledes förtryckande kastsystem. I ett sådant efterblivet samhälle föreligger inte jämlikhet, varför männen ses och ser sig själva som överlägsna det täcka könet. Den bilden kolliderar emellertid med det jämlika Kina (och övriga världen) varför männen med rätta ses som arroganta pajasar.

Angående desikvinnor är det noga räknat mest kvinnor i ett övre skikt av medelklass som kan räknas till den vackra skaran, eftersom extrem fattigdom tenderar att förfula. Därtill är det främst nordliga indiskor med indoeuropeiskt arv snarare än sydliga dravider som anses sköna i såväl Kina som större delen av världen, vilket då bekräftar den rasistiska stereotypen. Det är så det är.

Palki Sharma är förstås en skön och tilldragande desi, men så är hon också indoeuropé och medelklass.
Kategorier
Asien Ekonomi Indien Kina Kultur Politik Religion

Efterblivet Indien nu folkrikast

Indien ska nu ha passerat Kina i befolkningsstorlek, och man lär komma att inneha tätplatsen i flera hundra år om man får tro projektionerna. En topp nås runt 2060 med 1.7 miljarder invånare, varefter storleken minskar på samma sätt som i Kina.

Kina har alltså just toppat ut kring 1.4 miljarder invånare, en storlek som kan komma att halveras till drygt 700 miljoner fram till sekelskiftet. Många spekulerar i hur den demografiska omständigheten påverkar den ekonomiska utvecklingen i de båda länderna, men sambandet mellan demografi och ekonomi är inte riktigt så enkelt.

Befolkningsutveckling i Kina, Indien och Nigeria 1950–2022, plus projektioner fram till 2100 i FN:s medelscenario.

Folkrepubliken Kina och det självständiga Indien etablerades ungefär vid samma tid – 1949 respektive 1947 – med ungefär samma demografiska förutsättningar. Båda var utfattiga nationer i tredje världen, men Kina har numera lämnat det skiktet och avancerat till global medelklass.

Fram till 1978 presterade de båda länderna ungefär lika i ekonomiskt hänseende, trots att Kina var isolerat och hårt sanktionerat, men därefter har Kina ryckt ifrån ordentligt, och ligger stabilt på dubbla den indiska nivån i fråga om bruttonationalinkomst per capita. Utvecklingen sammanfaller med Deng Xiaopings ekonomiska reformer, och har mindre med demografi att göra – den var vid tidpunkten nämligen snarlik i respektive land.

Diktaturen Kina utvecklas stadigt bättre än den korrupta demokratin Indien.

Redan här kan man således punktera tesen att demokratier har bättre förutsättningar till ekonomisk tillväxt. Indien har även en högre nivå av korruption än Kina, trots det demokratiska statsskicket. I ett tidigt utvecklingsskede tycks demokratin istället vara ett hinder, vilket förstås är varför världens demokratier har utvecklats i senare skeden, efter en längre auktoritär period.

En viktigare skillnad är emellertid den filosofiska grunden för statsskicket. Kinesisk konfucianism ligger bakom inte bara utvecklingen i Kina, utan även motsvarande utveckling bland tigerekonomierna i Östasien. Länder som Japan, Sydkorea och Singapore har samtliga en konfucianistisk grund, medan Indien istället vilar på religiös hindunationalism.

Konfucianismen är en meritokratisk lära som betonar vikten av utbildning, därtill under jämlika former, medan Indien istället har ett sadistiskt kastsystem samt inte premierar utbildning, särskilt inte bland kvinnor. Den misogyna komponenten är avsevärd i Indien.

Indien har därför inte bara släpat efter i ekonomisk utveckling, utan även i graden av läskunnighet. Medan Kina har närmast universell nivå av läskunnighet, är en fjärdedel av indier över femton år analfabeter, med övervägande andel bland kvinnor.

Indien är vidare ett höggradigt religiöst land med bittra fejder mellan troende av olika slag, en omständighet som redan har resulterat i avknoppning i Pakistan och Bangladesh. Kina är mer synkretiskt med betoning på buddism och inhemsk folkreligion, under konfucianistisk överideologi sedan åtminstone 1200-talet (så kallad nykonfucianism). Man låter aldrig religionen ta överhanden, vilket är en faktor i de sociala reformerna i Xinjiang.

Det har återigen inte med demokrati eller «kommunism» att göra, utan samma slags samhällsstruktur gäller i övriga Östasien, bland demokratierna i Japan, Sydkorea, Singapore och Taiwan. Det är en historisk omständighet.

En annan tydlig skillnad är hur Kina satsar så oerhört mycket mer på infrastruktur, vilket är en förutsättning för ekonomisk tillväxt. Inte bara i det egna landet, utan även internationellt genom Nya sidenvägen, en investering som kan ses som en framtida pensionsfond i syfte att undanröja de demografiska effekterna av en åldrande befolkning. Det bildningscentrerade Kina satsar också betydligt mer på forskning och utveckling, och Indien lirar helt enkelt inte i samma division.

Demografisk fördelning mellan unga, arbetsföra och gamla i Kina.

En åldrande befolkning har givetvis ekonomisk påverkan, nämligen eftersom bördan för yngre att sörja för de äldre ökar markant. Men det beror även på hur systemen är utformade, och man har i Kina inte riktigt samma modell som i Väst, vars system bygger på att låna från framtida planerad tillväxt. I Kina faller ansvaret mer på familjen att sörja för de sina än på det allmänna, vilket lindrar bördan något.

Demografisk fördelning mellan unga, arbetsföra och gamla i Indien.

För att Indien ska kunna närma sig Kina måste man således åtgärda bristerna i det indiska systemet. Först och främst måste man förbjuda kastsystemet rakt av och tvinga fram jämlikhet i lag, ty det finns inget mer skadligt för Indien än detta medeltida barbari.

Därefter måste man lägga betydligt mer pengar på utbildning, med betoning på universell skolplikt. Läskunnigheten måste bli universell som i Kina. Vidare måste anslagen mångfaldigas till den högre utbildningen och forskningen, om man ska ha någon som helst chans att hänga med i framtiden, ty Kina kommer bara att accelerera i det avseendet.

Man måste även lära av Kina avseende infrastruktur som en nyckel till ekonomisk tillväxt. Indien är ett skämt med avseende på energiförsörjning, vägnät och tågtrafik, och man kommer aldrig att ta sig över tröskeln om man inte investerar ordentligt, än mindre komma ikapp Kina.

Slutligen finns givetvis en geopolitisk komponent i detta, och man gör bättre i att samarbeta med Kina och se landet som en mentor, snarare än att söka konfrontation medelst lösa pakter med Väst. Indien håller visserligen dörrarna öppna åt båda håll, men man bör veta var man hör hemma, att man är ett asiatiskt land och inte en västdemokrati.

Att vara fiende till USA är visserligen farligt, men att vara dess vän är ödesdigert, som någon uttryckte saken. Man har inget att vinna i längden på att bli en bricka i den amerikanska geopolitiken gentemot Kina, utan måste inse att man har bättre möjligheter till utveckling i harmoni med sin granne, skärmytslingarna i Himalaya till trots.

Der Spiegels karikatyr har kritiserats för att utgöra «rasism», men den är förstås helt träffsäker. Fler människor är ingen garanti för ekonomisk tillväxt och framgång.
Kategorier
Afrika Asien Ekonomi Europa Indien Kina Politik Ryssland

Mot mångpolig ordning med Brics

Det är ett välkänt faktum att dagens journalistkår utgör de allra bästa, professionella och pålitliga individer i samhället, en veritabel crème de la crème av modiga sanningssökare som alltid kan förväntas ställa de svåra frågorna och ge opartiska, balanserade och objektiva svar på alla typer av samhällsfrågor, från kultur och krig till ekonomi och vetenskap.

Det är således inte ägnat förvåna att man redogör för Europeiska unionens beslut att ge Ukraïna och Moldavien kandidatstatus, utan att närmare ifrågasätta lämpligheten i att under rådande omständigheter ägna sig åt rå geopolitik snarare än seriös deliberation av unionens utvidgning, likväl som att inte precisera att det rör sig om ett högst symboliskt ställningstagande snarare än seriöst menad politik.

Den auktoritära hybridregimen Ukraïna (5.57 på Economists demokratiindex) kan lika lite som Türkiet komma i fråga för medlemskap, och senare tids politiska reformer att förbjuda politiska partier likväl som rysk kultur lär inte hjälpa saken. Korruptionen är utbredd, och president Zelenskyj har därvidlag själv en inte helt fläckfri handel och vandel.

Emellertid bör man inte formulera sig så, utan under nuvarande omständigheter hellre «gjuta mod» i ukraïnarna genom att uttrycka sympati snarare än bister realism. Om man påpekar att sanktionerna inte fungerar, utan snarare är som en bumerang som slår hårdare mot avsändaren och allra hårdast mot världens fattiga, riskerar man att bli stämplad som putinist. Så även om man påtalar det futila i att skicka vapen till Ukraïna, eftersom det bara förlänger konflikten och lidandet utan att förändra slutresultatet.

Vi i den realpolitiska skolan noterar vidare att världen utanför Väst har en helt annan syn på händelseutvecklingen, och man ser där inte att munnar mättas, vete produceras eller bränsle transporteras av Europas sanktioner. Exempelvis Kinas ståndpunkt är att konflikten hade kunnat undvikas, om man inte hade tryckt in Putin i ett hörn utan istället tagit hans oro och varningar på allvar samt diskuterat fram en för alla godtagbar säkerhetspolitisk lösning.

Dessa länders ledare avfärdas emellertid som Putins lakejer eller aningslösa marionetter som har duperats av Kremls propaganda, eftersom man vägrar att ta ställning för Europas sak, trots att Europa aldrig bryr sig om deras problem. Man har varnat för sanktioner riktade även mot dessa aktörer, men det ska nog tas med en stor skopa salt, eftersom världsekonomin inte kan hantera en sådan brutal utvidgning, särskilt inte om man drar in Kina i det ekonomiska kriget.

Signifikant härvidlag är att nyhetsflödet är renons på information om att de riktiga «världsledarna» i Brics har inlett en konferens i Kina, eller snarare virtuellt. Det gäller inte bara statstelevisionen, vars icke mandarintalande Asien-korrespondent verkar ha parkerat sig på permanent semester i Thailand, utan majoriteten av medier.

En anledning därtill är av allt att döma att Putin får möjlighet att synas och glänsa i ett mer positivt sammanhang, där han välkomnas och utgör en given part, något den «opartiska» västpressen inte kan spegla utan att begå våld på den egna rapporteringen om att Putin är en isolerad paria i världen och som när som helst riskerar att störtas.

Brics – Brasilien, Ryssland, Indien, Kina och Sydafrika – med säte i Shanghai är alltså inte en mindre regional klubb för inbördes beundran, utan en global konstellation som representerar 41.5 % av världens befolkning och en tredjedel av dess bruttonationalprodukt (PPP). EU representerar som jämförelse 5.8 % av världens befolkning, och 18 % av nominell global BNP.

Länderna i Brics har typiskt en annan agenda än den som bedrivs i Väst, med ickeinblandning och ömsesidigt gynnande som bärande principer. Det är därför som smått rivaliserande Kina och Indien kan sitta i samma båt, samtidigt som Indien fjäskar med Väst i Quad, eftersom man trots rivaliteten inser vikten av att samarbeta och att inte söka förödande allianser av militärt slag. Exempelvis Modi uttrycker att det inte ligger i det indiska folkets intresse att stöta sig med Ryssland, en åsikt som ekas av övriga medlemmar.

Brics utgör vidare i egenskap av sent industrialiserade länder en tillväxtmarknad med runt hälften av världens tillväxt, samtidigt som Västvärlden krymper på alla fronter. Kina och Indien återtar sakta sina forna platser som världens ekonomiska giganter, även om Indien har en lång bit kvar – men därmed också potential.

Det finns samtidigt bud om utvidgning i Brics+, och bland andra Argentina har uttryckt intresse av att delta. Givet Sydafrikas medlemskap och Kinas omfattande investeringar i Afrika, har man även den afrikanska kontinenten i åtanke för framtida utvidgning.

Ryssland är möjligen en mindre aktör i sammanhanget, men givet landets omfattande naturresurser har man ändå en viktig roll att spela, vilket är ägnat att förarga Västvärlden. Brics står dock för närvarande bara för en femtedel av världhandeln, varför det finns utrymme för utökad handel länderna emellan. På förekommen anledning har man initierat en diskussion om en handelsunion.

Även det är dåliga nyheter för Bryssel och Washington, som ju vill isolera Ryssland och sinka Kina på alla sätt och vis. Realpolitiken här är emellertid att Brics har momentet på sin sida, och att man är en betydligt mer konstruktiv aktör än det ständigt sanktionerande och obstruerande Väst, och av den anledningen kommer man att attrahera betydligt fler länder i Asien, Sydamerika och Afrika och därmed vinna inflytande i den geopolitiska kampen för en mer multipolär ordning.