Kategorier
Europa Kina Kultur Politik USA

Europa USA:s bitch

Imperialistmakten USA:s agerande är inte särskilt förvånande i ett historiskt perspektiv, utan det är ju på det viset den amerikanska skurkstaten har växt fram, initialt genom ständig kolonisation över Nordamerika under genocid av indianer och erövring av spanskt och franskt territorium, sedermera genom att söndra och härska den större världen med militära och ekonomiska medel utan att faktiskt besätta territorier.

USA:s strategi är därvidlag snarlik den Kina har tillämpat regionalt i ett par tusen år, genom att utöva ett suzeränitetsförhållande gentemot grannländer utan att för den skull invadera, men med den skillnaden att större delen av världen numera står under amerikanskt vasallskap.

Framförallt Europa kännetecknas av att utgöra en amerikansk marionett, och det successivt sedan man begick kulturellt självmord i två världskrig under föregående århundrade, en drabbning som gav USA det utrymme man behövde för att etablera sig på världsscenen som dominerande supermakt. Särskilt efter andra världskriget, men tecknen var tydliga redan efter det första.

Film må vara en europeisk uppfinning, men USA tog snabbt kommandot och etablerade dominans i både teknik och innehåll, och under de senaste hundra åren har vi européer formligen matats med amerikansk film, vars subliminala och förtäckta budskap har format våra sinnen.

Personligen motarbetar jag sedan länge denna mekanism genom att främst konsumera asiatisk, europeisk och annan film, likväl som musik och litteratur, men de allra flesta européer är värnlösa mot den amerikanska anstormningen, enkanneligen då även nationella institutioner som exempelvis statstelevisionen deltar i att förmedla kulturimperialismen. På så vis har USA kunnat sprida sina värderingar och sitt narrativ, utan att det för den skull har uppfattats som den propaganda det ofta är.

I nutiden gäller motsvarande förhållande sociala medier, som helt och hållet domineras av amerikanska så kallade «techjättar». Den som äger motorvägarna bestämmer också vad som färdas på dem, och man kan på så vis styra diskursen i lämplig riktning. Amerikanska värderingar och kultur blir därmed allestädes gällande, och de som brukar instrumenten formas av dessa.

Här finns emellertid en bifurkation eller tudelning, varvid Kina har motarbetat amerikanskt inflytande på alla nivåer, från kreditkort till sociala medier. Den beryktade censuren i Kina föreligger bara på ytan, och är lätt att kringgå – och görs så regelmässigt av alla bildade kineser medelst VPN och andra mekanismer. Dess syfte är inte att förhindra västligt inflytande eller information, utan att utgöra ett fartgupp i syfte att premiera framväxt av egna lösningar.

Av det skälet dominerar i Kina inte Facebook, Youtube och Google som i större delen av världen, utan snarare Weixin, Youku och Baidu. Genom att etablera en egen IT-industri har man även kunnat ta täten i exempelvis digitala betallösningar, och Kina är i praktiken världens första kontantlösa nation. Det är också den utvecklingen som ligger bakom Kinas avancemang i AI och andra grenar i genren.

Europa har ingen motsvarande IT-industri, utan är en renodlad amerikansk klient med avseende på både teknik och innehåll. Vi har aldrig utvecklat egna lösningar, eftersom USA har försett oss med dem, och eftersom EU-byråkratin ändå omöjliggör en sådan framväxt. Så ser vasallskapet ut i praktiken, att vi är tekniskt, ekonomiskt, militärt och kulturellt underordnade den amerikanska supermakten, och att vi helt saknar medel att bryta denna ordning.

Vi har underställt oss amerikanskt militärt kommando sedan Hitler fick stryk, och har på senare tid försummat att bygga egna försvar under devisen att vi står under amerikanskt beskydd. Tills nu, då husse drar undan mattan och låter skaka om oss, samtidigt som vi är alldeles fixerade vid att «stå med Ukraïna» till siste man. Men eftersom vi inte har egna resurser, är vi beroende av amerikanska, och därför kan vi inte heller kritisera USA när man begår brott mot folkrätten.

Europa är helt enkelt USA:s bitch, en byracka man låter skälla, gapa och gorma på övriga världen för dess förmenta brister i att upprätthålla de västliga idealen, men som är knäpptyst när husse själv pryglar andra och bryter mot «reglerna». Det är så en lydig vovve ska vara, för man vet att det ben som emellanåt slängs åt en kan utebli. Och att husse kan ta en av våra kojor, som exempelvis Grönland, om vi skulle morra åt fel håll.

Kategorier
Europa Kina Politik Ryssland USA

Krille och Maria, Trumps lakejer

Kritik av den sort man riktar åt Ryssland för dess militära äventyr i Ukraïna blir det alltså inte tal om när det gäller USA:s flagranta brott mot folkrätten. Detta helt som väntat. Varenda marionettregim i hela Europa, med undantag av Ungern, ställer istället lydigt in sig i ledet med en svag läpparnas bekännelse om «FN-stadgan», varefter man mer eller mindre gratulerar Trump till att ha avlägsnat Maduro.

Det som står i centrum, även för Sverige, är att Maduro «saknar demokratisk legitimitet», och stassmister Kristersson fyller på med att venezuelanerna nu har «befriats från Maduros diktatur». Hans sekond Maria Malmer Stenergard kopierar britternas utsaga om att man inte fäller några tårar över Maduros öde, men säger i övrigt inget alls om USA:s modus operandi.

Krille brukar säga att man måste kunna ha två tankar i huvudet samtidigt, men han och hans kolleger i hela Europa visar här att man är helt oförmögen till det. Maduros eventuella legitimitet är en sak för och bara för det venezuelanska folket, och ingen makt i hela världen har rätt att i dess ställe avlägsna dess ledare.

Det är den strikta innebörden av folkrätten, och den är A och O i internationell rätt och i FN-stadgan. Utan den ingen «regelbaserad världsordning», och om man slirar på den och likt Krille, Maria och resten av gänget har dubbla måttstockar, är det bara en tidsfråga innan man själv riskerar att bli utsatt för starke mäns aggressioner.

Det lär vårt grannland Danmark snart få erfara, då Trump tydligt har uttalat att han måste ha Grönland. Det kommer inte att ske med militär intervention, utan med en pekuniär påverkanskampanj av det slag vi brukar betacka oss för när det gäller Ryssland, men som vi här och nu faktiskt implicit har godkänt, eftersom vi inte tydligt ställer oss bakom folkrätten.

Men skola bildas nu av USA även för resten av världen, och Rysslands specialoperation i Ukraïna fick plötsligt den allra största legitimitet, utöver den man redan har fått från Washington. Situationen i Taiwan är en helt annan, där ön formellt redan är under Beijings jurisdiktion, men även här har man just avhänt sig alla rättigheter att rikta kritik mot en kommande annektering. Västs ord är nu tommare än vakuum och inte värda pappret de är skrivna på, i vart fall för omvärldens vidkommande.

Stassmistern har dessutom fel i sak när han säger att Maduros diktatur är all. Den lever vidare så länge Rodríguez och resten av kabinettet sitter kvar, och även om man skulle nedlåta sig till att bli en amerikansk marionettregim är risken överhängande att inbördeskrig bryter ut och att Venezuela slungas in i en riktigt allvarlig kris. Ska man göra en Pinochet 2 måste man ha hela militärmakten med sig, och det har man inte.

Till yttermera visso spelar man med i Trumps spel och förbigår med den största tystnad de egentliga skälen till interventionen, nämligen att ta kontroll över oljan samt att mota bort Kina och Ryssland från USA:s «bakgård». Maduros «demokratiska legitimitet» har överhuvudtaget inget med detta att göra, och inte heller den piss i Nilen till narkotikaström som emanerar från Venezuela.

För Trumps vidkommande är Venezuela ett skithålsland i mängden, och han kunde inte bry sig mindre om det venezuelanska folket. Hans enda intresse är att dominera, att stjäla, att roffa åt sig och att i största allmänhet bära sig åt på det brutala vis som alltid har kännetecknat världens preeminenta skurkstat, det USA som vilar på kolonialismens, negerslaveriets och imperialismens grund.

Kategorier
Kina Politik Ryssland USA

USA bombar Venezuela

Västmedier kommer att anpassa narrativet och hellre tala om Venezuelas «odemokratiska ledare Maduro» än om USA:s olagliga anfall på en suverän stat. Någon kritik eller retorik av det slag man riktar mot Ryssland är således inte att vänta, utan man ser det som en legitim operation av alliansens ledare.

Synbarligen är det en militärbas som har angripits i Caracas, i anslutning till en flygplats. Lågt flygande plan har observerats i natten, och det finns ingen anledning tro att det skulle vara någon annan än den store satan själv, det vill säga skurkstaten USA, här i begrepp att för femtielfte gången anfalla ett spanskamerikanskt land på sin egen bakgård. It’s OK when the US does it, we’re the good guys.

Att man nyttjar flygplan istället för robotar är emellertid ovanligt, och vittnar om att Venezuela inte har mycket till luftförsvar att sätta in. Å andra sidan är det nog inte början av en invasion, eftersom manskapet för en sådan operation är alldeles för litet. Venezuela är ett tämligen stort land, ungefär dubbelt så stort som Irak, och därtill bergigt och oländigt.

Men om Washington nu ändå börjar engagera sig i specialoperationer i landet, kan snöbollen snabbt växa och förstärkningar successivt inkallas. Det är alltid lättare att påbörja krig än att avsluta dem, och vi kan här således se embryot till ännu ett amerikanskt evighetskrig.

Det passar nog både Kina och Ryssland bra, eftersom det ger incitament och klartecken till att själv rumstera i det egna närområdet, och eftersom USA binder upp sig självt en smula på en konflikt i en bananrepublik på andra sidan jorden. Sjunde flottan och andra grenar är visserligen självständiga, men det politiska kapitalet har för närvarande fokus på Maduro och dennes påstådda «narkoterrorism». En kanonstart på 2026!

Kategorier
Kina Politik Teknik

Kiruna mot Kina?

En tabloid skriver på ledarplats att Kiruna skulle kunna «rädda oss från Xi Jinping», nämligen om man finge bryta sällsynta jordartsmetaller tillsammans med järnmalm. Egentligen är beslutet redan fattat av Kristerssons moderatregim, men därefter ska saken delibereras i den demokratiska processen, vilket brukar ta några decennier eller så för den här typen av projekt.

Samerna ska ju få säga sitt, även om de alltid blir överkörda i slutändan när det verkligen gäller något viktigt för riket, men svårare är att flytta på hela byar för att kunna iscensätta brytningen. Därtill kommer tillståndsprocessen i den djupa staten, den myndighetsvänster som är marinerad i klimatdoktriner. Det ska utredas och prövas, överklagas och debatteras, protesteras och sympatistrekjas, och först därefter kanske man kan börja fundera på själva projektet.

Det är inte så att man tar spadtag från första dagen i Kina, men processen att utreda och besluta är betydligt snabbare än i en vänsterbliven demokrati som har slagit knut på sig själv med byråkrati. I Kina är det för övrigt det privata näringslivet som tog initiativet för trettio år sedan, och staten konsoliderade småningom verksamheten för femton år sedan, med högre miljökrav och annat.

I Sverige ämnar staten ta initiativet direkt genom statliga LKAB, som helt säkert kan utvinna metallerna. Det kan faktiskt vem som helst, och det är ju inte där det egentliga problemet finns. Förutom att Kina vimlar av samma slags fyndigheter som i Kiruna, har man även mer eller mindre monopol på processen att separera och raffinera metallerna.

Det är en mycket miljöfarlig och smutsig verksamhet som Väst förlade till Kina just för att man ville flytta miljöproblemen någon annanstans och samtidigt göra processen mycket billigare. Vill man nu ta tillbaka den industrin får man således hantera såväl miljöproblemen som den betydligt dyrare notan, därtill i konkurrens med Kina. Det kommer dessutom att ta sin lilla tid att återetablera denna gruvnäring, räkna med minst ett decennium.

Självklart ska vi göra det, men det kommer inte att frigöra oss från Kinas dominans, bara göra oss lite mindre beroende. Det är gott nog så, och vi ska inte önskedrömma om att kunna ersätta mogna industrier i Kina, för det blir bara Northvolt av det. Se det som en reservkapacitet, inget annat.

Men med den reserven i ryggen kanske paranojan för Kina kan släppa något, och det är ju inte så att Beijing har infört exportkontroll av metaller och dess tillämpningar för skojs skull, utan som ett omedelbart och direkt svar på Västs motsvarande exportkontroll, sanktioner och andra former av «economic coercion».

Behandla andra så som du själv vill bli behandlad är nog en bra utgångspunkt för relationen med Kina, eller för den delen varje annat land. Den uppnästa moderatregimen bör visa lite mer ödmjukhet i förhållande till främmande makt.

Kategorier
Kina Politik Taiwan

Operation rättvisa: regla dörren och slå hunden

Nyårsfirandet på Taiwan blir nog en smula avslaget, då kinesiska folkets befrielsarmé från och med i dag inleder en blixtövning i fem zoner runt ön. Övningen, som går under namnet Operation rättvisa (正义使命, Zhengyi shiming), är ett svar på den amerikanska regimens rekordförsäljning av vapen till rebellerna på ön för ett tag sedan, och syftar till att stävja självständighetsivrarna en smula.

En annan skojig fras som används i sammanhanget är den om att regla dörren och slå hunden (关门打狗, guanmen da gou), ett ordspråk med den mer prosaiska betydelsen att kontrollera sin egen intressesfär. Men den poetiska dimensionen kan inte missförstås, då byrackan man vill prygla är «presidenten» Lai Qingde (赖清德).

Givet den korta längden på övningen ska det mest förstås som signalpolitik, men varje sådan uppladdning kring ön måste tas på allvar av Taibei, eftersom sådana övningar när som helst kan övergå i skarpt läge. Ett av Beijings syften är således att matta ut motståndaren.

Enligt principen om ett Kina, som upprätthålls av såväl Taibei som Beijing samt Förenta nationerna, finns bara ett Kina, även om meningarna är delade om vem som ska företräda detta Kina. Fram till 1971 företräddes Kina av den nationalistiska diktaturen på Taiwan, men därefter kastades diktatorn Jiang Jieshi ut av församlingen, varvid Beijing istället erkändes som Kinas enda och rättmätiga företrädare.

Demokratiska framstegspartiet, som är i minoritet i parlamentet men alltjämt innehar presidentmakten, betraktar emellertid Taiwan som «självständigt», i strid med konstitutionen, men vågar inte offentligt deklarera en sådan hållning, eftersom man vet vad konsekvensen blir. Samtidigt försöker man bearbeta världen i övrigt att ta parti för ön, men i praktiken är det nu bara tolv stater kvar som «erkänner» Taiwan.

Småningom lär vi få se ett slut på det kinesiska inbördeskriget, som inleddes 1927 med nationalisternas massaker i Shanghai och fick sitt avgörande 1949 då kommunisterna intog hela fastlandet. 2027 är därför ett bäst före-datum som frodas i retoriken, som ett bra årtal att sätta punkt.

Men det kan lika gärna komma under nästa år. Detta eftersom kriget i Ukraïna alltjämt pågår och eftersom USA är på väg att engagera sig i Venezuela. Samtidigt har Kina nu den militära kapaciteten att ge sig i kast med mastodontprojektet att inta den bergiga ön, och ett bättre tillfälle kanske aldrig återkommer.