Kategorier
Kina Politik Teknik USA

AI-vändningen

Amerikanska skurkregimen kan inte längre konkurrera med Kina, så man försöker istället obstruera landet med ojusta medel och metoder. Exportkontroll av vissa slags gods är en metod, särskilt avseende halvledare och litografiska maskiner, handelstullar en annan, marknadsförbud mot kinesiska företag en tredje och sanktioner och annan slags «economic coercion» en fjärde.

Motivet för exportkontroll av halvledare uppges vara «nationell säkerhet», då «militären» skulle kunna tänkas nyttja halvledare för att implementera AI-system av olika slag. Således ger man Kina bara sekunda vara för grafikchips från Nvidia i syfte att hämma utvecklingen.

Men det är naturligtvis inte den egentliga orsaken, och militären har inte något större behov av den mest kraftfulla AI. Istället är det helt civila tillämpningar som är i fokus för AI, och det är den konkurrensfördelen USA vill behålla genom att sinka Kina. Inte för att man lyckas, då Kina enkelt klustrar sig förbi problemet och utvecklar effektivare metoder, som bevisat med DeepSeek.

Även marknadsförbudet för Huawei, ZTE med flera kinesiska företag uppges handla om «nationell säkerhet», men är i grunden inget annat än ett fult sätt att mota bort en överlägsen konkurrent. Det enda praktiska resultatet av det är att man fördyrar och försenar sin egen 5G-implementation.

Huawei lider förstås stort av sådan obstruktion, och än mer så av att inte ha åtkomst till de bästa chipseten från Taiwan. Men nöden är alla uppfinningars moder, och företaget har under senare år gjort sig av med all amerikansk teknik i sina produkter och istället utvecklat egna metoder för i stort sett allt, inklusive operativsystemet i telefoner.

Grafikchipsen gör man lika effektiva som Nvidias genom bättre klustring, samtidigt som den inhemska utvecklingen av chips genom Huawei och SMIC går betydligt snabbare än bedömare hade räknat med. Att hålla företagets ekonomichef Meng Wanzhou i husarrest i Kanada under tre år fungerade inte heller som avsett, utan sågs av Kina som en amerikansk krigsförklaring.

Som svar på den amerikanska skurkstatens illegitima metoder har Kina svarat med samma mynt, bland annat genom att införa exakt samma slags exportkontroller för kritiska mineraler, därtill med exakt samma argument om «dual use». Vad säger amerikanerna då? Att man behöver mineralerna och tillämpningar i form av magneter för sin militär, och att Kina därmed obstruerar landet…

Med sådana vapen kan man samtidigt ta strid kring Trumps handelstullar och helt enkelt reciprokera tarifferna. USA beror av Kina mer än Kina beror av USA, samtidigt som Kina i ljuset av det timade tar sin hand från amerikanska produkter i görligaste mån. Exempelvis finns rekommendationer från Beijing om att avstå chips från Nvidia och istället nyttja kinesiska alternativ för att ytterligare stimulera framväxten av en egen industri.

En given konsekvens av det ekonomiska förtrycket är således att den amerikanska exporten av teknik till Kina minskar och därmed ytterligare ökar det amerikanska handelsunderskottet, i direkt strid med Trumps intention. Det egna näringslivet gynnas helt enkelt inte av att man drar undan mattan för den största marknaden och kunden.

Ett svårare trumfkort är ASML, det nederländska företaget som har ensamrätt på att tillverka litografiska maskiner för chipstillverkning. Företaget står under amerikansk exportkontroll, och äger bara rätt att exportera sina maskiner till USA, Taiwan, Sydkorea och Japan med flera västliga intressenter (ingen i EU tillverkar emellertid sådana chips).

Washington föreställer sig att man med denna producent av extremt komplicerad apparatur kan behålla ett strypgrepp om den kinesiska halsen, och att det kommer att ta årtionden för Beijing att utveckla motsvarande metoder. Maskinerna beror av i stort sett varje fysikalisk och teknisk landvinning som har gjorts under de senaste hundra åren, med behov av precisionsapparatur från ett flertal underleverantörer, bland annat avseende optik.

Men vad som inte framgår av historien är att en stor andel av ASML:s anställda är kineser, på samma sätt som de flesta som arbetar med AI i USA har kinesisk bakgrund. De har förvisso skrivit på kontrakt med klausuler om att inte röja företagshemligheter, men det väger lätt i ljuset av nationalism och ekonomiska lockelser.

Kina har alltså roffat åt sig personal från ASML med löfte om bonusar och andra privilegier, och från befintliga maskiner ägnat sig åt att utveckla egna litografiska maskiner. En prototyp föreligger sedan början av året, som avslöjat bara för några dagar sedan. Den är under utvärdering, med massproduktion av chips beräknad till 2028, det vill säga om blott två år.

Det är en helt annan tidsskala än de årtionden man hade kalkylerat med, och innebär att Kina i princip är ikapp och inom kort berett att gå förbi genom att yttermera vräka pengar och resurser över projektet. Vid en given tidpunkt i framtiden når man nivåer som gör ASML helt överflödigt, och företaget blir därmed ännu ett bondeoffer i den amerikanska skurkstatens märkliga merkantilistiska politik.

Vi andra kan bara hoppas att Kina inte låter revanschlusta och hämnd styra då man dominerar den framtida tekniken och likt USA obstruera marknaden, utan att man agerar enligt en rättvis och verkligt regelstyrd världsordning. Det blir då samtidigt en ordentlig prispress på elektronik, när amerikanska skurkbolag inte längre kan utnyttja ett politiskt motiverat övertag.

Kategorier
Asien Ekonomi Europa Kina Politik Ryssland Taiwan USA

Prediktioner för 2026

Året närmar sig sitt slut, och man kan bittert konstatera att det inte hade så mycket positivt att erbjuda. Trump installerades och småningom vidtog ett globalt handelskrig initierat av den amerikanska skurkregimen, en form av protektionism som tog ned den globala tillväxten med flera procentenheter.

Trumps föresats att ända kriget i Ukraïna kom på skam, särskilt som Europa stretade emot och tog sats för att hålla igång kriget i många år till. För EU har saken mynnat ut i dels en fråga om prestige, och dels en geopolitisk maktkamp med Ryssland om herraväldet i Europa. Förlorare på det är alla vi européer.

Vinnare är däremot Kina, som under 2025 etablerade sig som världens preeminenta supermakt, genom att dels tvåla till Trump och hans tariffer så det stänkte om det, och dels runda alla handelshinder och samtidigt åstadkomma nya exportrekord. Man visade även upp en militär förmåga som åstadkom skrämselhicka bland västliga bedömare.

Denna trend kommer att hålla i sig under 2026, då Kinas dominans vidgas till än fler områden. Kinas enorma satsning på forskning och utveckling börjar nu betala sig ordentligt, inte bara i kommersiella och militära tillämpningar, utan även i prestige och priser av olika slag. Det är nu nobelprisen börjar dugga allt tätare för Kinas del, och det är nu Kina erövrar världen med produkter i det övre skiktet av värdekedjan.

Tullkriget lär inte bedarra under året, men Kina går oskatt ur denna regim, medan övriga världen tyngs ned. Inte minst USA självt, som alldeles har missuppfattat den ekonomiska ordningen i det tjugoförsta århundradet. Man binder bara ris åt egen rygg genom att beskatta det egna näringslivet för de insatsvaror från Kina som behövs i produktionen samt vältra över kostnaderna på de egna konsumenterna.

Kina kan lättare än andra kontra sådana aggressiva angrepp genom att sluta importera spannmål och annat från USA, och istället välja andra marknader, vilket då drabbar amerikanska sojabönder och andra producenter. Man kan även belägga kritiska mineraler med tillämpningar under exportkontroll, så som man ju gjorde under 2025. Den som kontrollerar produktionsmedlen har den reella makten, som redan Marx konstaterade.

2026 blir även året då Kina slutligen helas när Taiwan befrias och den bångstyriga rebellprovinsen återupptas i moderlandets trygga famn. Kina har nu den militära kapaciteten att inleda en långvarig blockad av Taiwan för att sedermera sätta in trupp mot rebellfästen på ön.

Ett möjlighetsfönster öppnas även av USA:s besynnerliga koncentration av militära maktmedel utanför Venezuelas kust, och om Trump beslutar att gå in med trupp lär man bli fast i den sydamerikanska djungeln för flera år framåt. Samtidigt fortsätter det ryska inbördeskriget i Ukraïna, vilket då ger utrymme för Beijing att agera med en blockad i februari och en slutlig befrielse i april.

USA lär inte komma till undsättning, eftersom man inte har kapacitet att vinna slaget, och eftersom man kan decimeras kraftigt i regionen. Säkerligen kan Europa och USA införa «sanktioner» och annat, men läs då igen stycket ovan om mineraler och produktionsmedel. Kina är väl förberett på en sådan blockad, och den kommer i så fall att slå lika hårt i den andra riktningen.

Freden kommer ändå till Kiev framåt sommaren, för att man då har nått vägs ände i konflikten och för att Europa kroknar allt mer. Ryssland vinner i det närmaste en total seger, så som länge förutsett, inte minst för att man har USA som draglok i att avblåsa konflikten. Europa får snopet dra svansen mellan benen och slicka såren.

Inte heller får Europa någon tröst i sin märkliga schlagerfestival, som hålls i kraftigt reducerat tillstånd eller helt sonika ställs in och slutligen läggs ned, då man i EU inte heller kan enas om det brutala judiska folkmordet i Gaza. Det är inte mycket till union numera, utan mest splittring och osämja, och det gynnar… i vart fall inte oss.

Hemmavid faller Kristerssons moderatregim i valet i september, och en vänsterkommunistisk rödgrön regim under Anderssonskan (S) tar vid, med stöd av Vänsterpartiet kommunisterna, Miljöpartiet och Centerpartiet. Det illiberala Folkpartiet trillar slutligen ur riksdagen, och försvinner för gott från svensk politik.

Där har vi förutsägelserna för 2026. Om det förefaller vara dyster läsning, kan man ändå trösta sig med att det förmodligen inte blir världskrig… i vart fall inte än. Det skulle i så fall vara om Japan och Europa tillsammans med USA vill utmana Kina om Taiwan, en ordning som är osannolik men ändå inte kan uteslutas givet all den politiska dumhet som numera kommer till uttryck.

Andra förutser liknande mönster angående Kina.
Kategorier
Europa Kina Politik Teknik

EU backar från klimatextremism

Europeisk bilindustri går knackigt och kan inte riktigt hålla jämna steg med Kina i utveckling av elektriska bilar. Därför har Uschela von der Liar och hennes kommission föreslagit att uppluckra det förbud mot nyförsäljning av «fossildrivna» bilar som skulle ha gällt från 2035.

Istället ska utsläppen totalt ha reducerats med nittio procent från 2021 års nivåer fram till 2035, omfattande satsningar på «grönt stål» och biobränslen. Huruvida utsläppen blir mindre av att köra på ickefossilerad rapsolja framgår inte av rapporten, men man har säkert räknat på det.

Förslaget måste först godkännas av parlamentet innan det kan bli verklighet, men givet att tunga länder som Tyskland och Italien ligger bakom sådana krav lär det förverkligas. Det innebär att EU verklighetsanpassar sig en smula, samtidigt som man förstås kapitulerar inför de absurda klimatmål man har satt upp.

De målen har man samtidigt formulerat viss i tron om att man är i något slags ledande position, och därför i stånd att leda omvärlden i «omställningen» utan att förlora marknadsandelar. Men så kom Kina med en smärre revolution av industrin då växlingen till eldrivna fordon ägde rum, särskilt som man sedan tidigare hade tagit täten i fråga om batteriteknik.

Billiga kinesiska bilar ville dock EU inte se, utan då lade man hellre på kraftiga handelstullar för att värna tysk bilindustri. Det ska vara svindyrt tyskt för européerna, men protektionismen har ändå inte hjälpt industrin att hämta sig. Det kunde ju ha något att göra med det tyska energisjälvmordet att lägga ned kärnkraften, på det att näringslivet inte har någon som helst möjlighet att konkurrera med Kina.

Vad vi ser är helt enkelt Bryssel hissa vit flagg. Man kapitulerar inför Kina och erkänner att man ligger efter, och för att rädda vad som räddas kan tar man till desperata åtgärder och backar från tidigare klimatextremistiska åtaganden. Man har sent omsider kommit på att man inte är och inte kan vara bäst i klassen, utan att man tvärtom är efterbliven i förhållande till omvärlden. Förhoppningsvis kan även än mer malliga Sverige börja nyktra till i frågan?

Oförmögen att konkurrera med Kina tar EU till desperata metoder, lyder en elak rubrik i kinesisk press.
Kategorier
Ekonomi Europa Kina Politik USA

Överskottet passerar 1 000 000 000 000 dollar

Donald Trump skrev under gårdagen på ett stödpaket om tolv miljarder dollar till amerikanska bönder, som åter har kommit i kläm i det amerikanska handelskriget mot hela världen. Kina har visserligen lovat att köpa sojabönor och andra produkter, men skadan är ändå redan skedd.

Samtidigt publicerar Kina statistik över den egna handeln, som når ett positivt överskott om inte mindre än en biljon dollar (eller triljon med långa amerikanska mått mätt). Det är första gången Kina, eller för den delen någon annan, kan uppvisa ett sådant formidabelt handelsöverskott, och det gäller för årets första elva månader. I andelar räknat ökar Kinas handel med 5.9 % jämfört med november föregående år.

Historien upprepar sig således, och USA:s handelskrig mot Kina har kapitalt misslyckats. Zhongnanhai sitter med alla ess på hand plus några till i ärmen, omfattande bland annat kontrollen över jordartsmetaller och dess tillämpningar som starka magneter samt den stora produktionsapparaten i övrigt.

Tullarna mot Kina har visserligen slagit en del mot direktexporten till USA, men i gengäld har kinesiskt gods istället tagit omvägen via tredje land med lägre tariffer. Den fördyring som detta orsakar betalas av amerikanska konsumenter, inte av kinesiska företag. Samtidigt blir statistiken suddig, och man kan inte längre enkelt se handelsbalansen mellan olika länder.

Beijing har vidare ökat exporten till övriga världen, som ett resultat av de amerikanska och även europeiska merkantilistiska handelshindren. Kinesiska företag har diversifierat sin kundkrets för att öka sin motståndskraft, och det är att märka att Kina alltid har handlat mest med övriga Asien. Exporten till USA motsvarar bara femton procent.

Ytterligare metoder för att öka marknadsandelar är att etablera fabriker i andra länder, inte minst Mexiko, för att runda hinder av olika slag. Det gynnar mest värdlandet ekonomiskt, men företagen kan på så vis lättare stärka sina andelar på den globala marknaden i ljuset av de handelshinder som föreligger.

Summariskt exporterar Kina gods till ett värde av 3 500 miljarder dollar årligen, varav elektronik står för en biljon, maskiner för drygt en halv biljon, bilar, metaller och textilier en kvarts biljon, och därefter i fallande andelar kemiska produkter, leksaker, möbler, plast, gummi och mindre gods.

Bryssel talar i vanlig ordning om «överkapacitet» och hotar Kina med ytterligare handelshinder, trots att de nuvarande bara har åstadkommit ökad kinesisk import. Överkapaciteten finns för övrigt mest på den europeiska sidan, inte minst de tyska bilar som till största delen exporteras tilll övriga världen snarare än till den inhemska marknaden. Kina har praktiskt adresserat denna europeiska överkapacitet genom att ta ledningen i fråga om elbilar, och därmed stimulerat den inhemska marknaden.

Kategorier
Hongkong Kina Politik

🇭🇰 Val till LegCo 🇨🇳

Bortglömt bland alla de stora händelser som präglar vår tid är numera Hongkong, som under gårdagen gick till parlamentsval för andra gången efter att centralregeringen i Beijing rensat ut disruptiva element med splittring på programmet. Specifikt minskades andelen röster från populasen till 20 av 90, varvid expertfacken istället dominerar.

Valdeltagandet var undermåliga 31.9 %, visserligen en förbättring gentemot 2021 års val, men betydligt lägre än den tidigare andelen kring fyrtio–femtio procent. Det indikerar ett visst missnöje bland allmogen, vad man kan förmoda främst bland sympatisörer till «demokratilägret», eller mer rätteligen benämnt secessionsklicken.

Den har under alla omständigheter nästan alltid befunnit sig i parlamentariskt underläge gentemot det Beijing-trogna blocket, som främst utgörs av näringsidkare och andra i de så kallade funktionella valkretsarna. Dessa vill inte kännas vid ständiga protestyttringar och annat som lamslår kommers och turism, utan föredrar tätare band med fastlandet.

Det är vidare en generationsfråga, då mjuka hjärnor bland universitetsutbildad ungdom har förletts tro att Hongkong var en bättre plats under den brittiska tyrannin, men de var förstås inte ens födda då 10 Downing Street i London utsåg en vit guvernör genom dekret och parlamentsval inte existerade. De har ingen erfarenhet alls av den rasism som har präglat den brittiska regimen i Hongkong sedan man stal ön under 1840-talet.

Fordom var inte heller politik ett kännetecken för Hongkong, framförallt inte i film och annan kultur, utan man hade främst handel och välstånd för ögonen. Men numera har Hongkong tappat i kulturell status, och det görs inte längre någon särskilt spännande film från den autonoma regionen. Kantopopen har fått ge vika för såväl mandopop som K-pop, i synnerhet den senare.

Detta är inte kommunistpartiets fel, som en hel del säkert vill göra gällande, utan är ett resultat av att Hongkong har förändrats per se, inte minst genom den universitetsutbildade ungdomens destruktiva navelskåderi under inflytande av amerikansk underrättelsetjänst. Man har tagit till gatorna för att protestera kring meningslösheter istället för att utveckla regionen och kulturen.

Den politik de unga borde ta fasta på rör mer jordnära företeelser, som boendekostnader i ett allt dyrare Hongkong. Det är ingen naturlag att det måste förhålla sig så, vilket man enkelt kan konstatera genom att betrakta den snarlika stadsstaten Singapore, som tillsammans med Hongkong tävlar om att vara världens friaste ekonomi samtidigt som man samlar befolkningen på en liten yta.

Och den politiken är bara möjlig att angripa om man utnyttjar sin rösträtt för att lyfta fram personer med en sådan politisk agenda. Det är vad demokrati ytterst handlar om, medan demokrati inte har någonting alls att göra med att vifta med den brittiska flaggan, demolera stadens infrastruktur och parlament samt inbilla sig att Hongkong är något slags «land».

Demokratin i Hongkong är sedan sinobrittiska deklarationen 1984 bestämd till devisen ett land, två system, där det första (ett och endast ett land, Kina) är en förutsättning för det andra (ett autonomt system i Hongkong). Den läxan har den yngre generationen alltjämt att göra, och när den poletten trillar ned kan Hongkong återfå sin forna glans som en spännande kultur.