Kategorier
Europa Kina Kultur Politik USA

Pragmatisk världsordning

Big Brother Keir Starmer, den brittiske Ingsoc-ledaren, slog häromdagen en koutou (叩头) inför kejsar Xi i Beijing, till massiv inhemsk kritik. Dels för att audiensen var kortare än en halvtimma, men framförallt för att han var så undfallande och inte alls levererade en sedvanlig uppsträckning i fråga om «mänskliga rättigheter» och dylika spörsmål.

Det har ju varit kutym sedan länge att det «värdebaserade» Väst missionerar sin ideologi, oavsett om denna är kristendom eller demokrati, och mer eller mindre läxar upp makter man vill göra business med, en sedvänja kineser och andra finner ytterligt märklig men icke desto mindre låter fortgå för spelets skull. Det betyder i praktiken inget annat än att västledare får tillfälle att godhetssignalera en smula.

Samtalsämnen saknas annars inte, exempelvis fallet kring publicisten Li «Jimmy» «Lai» «Chee-Ying» Zhiying (黎智英) och dennes samhällsomstörtande verksamhet i Hongkong. Kopplingen till Storbritannien är här att Lai har brittiskt medborgarskap, och att Hongkong är en forna kronkoloni som man fortfarande ämnar lägga näsan i blöt kring.

Xinjiang är ett annat område man har rotat i, med bisarra anklagelser om «folkmord» utan någon som helst täckning annat än spridda «vittnesmål» från uiguriska gråterskor i den självständighetsivrande diasporan. Här anordnade London en «tribunal» för att fastställa något slags skuld utan minsta rättslig tyngd, samtidigt som man gemensamt med EU drämde till med en packe «sanktioner» mot kinesiska medborgare som man ansåg vara skyldiga till sagda «folkmord».

Det är en del av det sedvanliga uppläxandet av världen utanför Väst, men man gjorde stora ögon när Kina svarade reciprokt genom att sanktionera motsvarande figurer i EU och Storbritannien, bland annat en handfull parlamentsledamöter. Därmed frös förbindelserna med Beijing till is, och Bryssel valde att inte ratificera investeringsavtalet CAI, medan britterna påbörjade en intensiv vedergällningskampanj omfattande avveckling av kinesiska projekt med mera i Storbritannien.

Kinanojan tog sig senast uttryck i hetlevrad kritik kring en ny ambassad i centrala London, en konsolidering av fem mindre byggnader till en större. Kritiken kom inte från säkerhetstjänsten, som inte hade något att invända, utan från kinafientliga medier och politiker med underliga argument kring «spioneri» (spioneri bedrivs inte från ambassader numera) och potentiell åtkomst till fiberkablar under ambassaden.

Men Starmers besök i Beijing sammanfaller med det slutliga godkännandet av ambassadbygget, samtidigt som parlamentsledamöterna tas bort från den kinesiska sanktionslistan. Man låter udda vara jämnt och drar ett streck i sanden, med innebörd att man tinar upp relationerna och återupptar tråden där den senast avbröts.

Starmer påbörjade den ambitionen innan Trump skakade omvärlden, men USA:s förändrade utrikesdoktrin har påskyndat förloppet. Beijing har samtidigt sett en strid ström av europeiska ledare på besök i samma syfte, att hedga mot USA. Till och med Sveriges utrikesministrinna Stenergard har snappat upp denna nyordning och raskt hoppat på tåget, med ungefär samma ambition och inriktning.

Det är ytterligare tecken på hur en ny världsordning är under uppsegling, eller rent av redan förhandenvarande. Realpolitiken gör en storstilad återkomst då USA plagierar Kina och låter pragmatismen råda snarare än principer. Europa har inte så mycket annat val än att följa denna ordning, eftersom man inte sätter dagordningen.

Och det är en välkommen nyordning. Här har länge framförts kritik mot den bisarra värdegrundsbaserade politik Bryssel, Europa och Sverige bedriver, inte minst gentemot utlandet. Den har ingen som helst effekt, utan är snarare skadlig i en tid då Europa inte längre har världsherravälde och inte har någon som helst kraft att lägga bakom orden.

Skadan ligger dels i att förarga och alienera samarbetsparter, inte bara Kina och större makter mot vilka man visar agg, utan även när man ständigt och jämt ska läxa upp Afrika i samband med handel och andra utbyten. Resultatet är helt enkelt att kontrakten går till Kina, som gör ren business och inte befattar sig med mänskliga rättigheter, facklighet, *2SHBTQIAP++ och en miljard andra fullständigt irrelevanta parametrar.

Det är så Kina har byggt upp sin makt, med handel och andra utbyten, medan Europa under samma tid har förfallit och halkat efter. USA har observerat, och dragit slutsatsen att man måste förfara på samma pragmatiska vis, men till skillnad från Kina även med vapenmakt om så krävs.

Sent omsider vaknar även Europa upp och befinner sig yrvaket i en ny tid, i en ordning där principer och «värden» har betydligt mindre roll att spela. Nu gäller det istället att slåss om resurserna, ha multipla kanaler, inte lägga alla ägg i samma korg samt hedga med så många aktörer som möjligt för att inte blotta sig för utpressning.

När till och med det «allierade» USA hotar europeiskt territorium samt i övrigt beter sig fientligt, är det den enda möjliga vägen framåt, och det är av det skälet vi ser Starmer, Carney med flera avlägga visit i Beijing, utan att leverera en spottloska till motparten och utan att läxa upp vederbörande, utan i syfte att säkerställa stabila relationer med världens andra supermakt. Gott så.

Kategorier
Europa Kina Politik USA

Kanada släpper sargen

Ottawa har nyktrat till sedan den illiberale diktatorn Trudeleau avgick efter ett fullständigt fiasko som premiärminister. Numera regerar Mark Carney, med en plattform som är diametralt motsatt den tidigare, enkannerligen med avseende på relationen till Kina.

Carney var nämligen i Beijing nyligen för att reparera de frostiga relationerna samt underteckna en lång rad handelsavtal. I ljuset av ett allt mer oberäkneligt och aggressivt USA tar Carney positionen att man måste söka samarbete med fler aktörer för att hedga, istället för att måla in sig i ett hörn och lägga alla ägg i den amerikanska korgen.

I praktiska termer innebär avtalet att Kina kan börja exportera en alltjämt ganska beskedlig mängd elbilar till Kanada, medan Kina i gengäld sänker tullarna på rapsolja och andra grödor. På sikt kommer Kina därmed att etablera sig på den nordamerikanska marknaden i Kanada och Mexiko, vilket är ägnat att reta upp den brandgule mannen i Vita huset.

Trump svarar således omedelbart i vredesmod med hundra procent strafftullar mot Kanada, men det är tveksamt om det får någon effekt att tala om. Kanadickerna är hjärtligt trötta på storebrors mobbning, och orienterar sig allt mer mot EU och Kina som samarbetspartner. Det är en korrekt hållning, och Rosenbad borde låta sig inspireras.

Paranojan för Kina måste släppa, och i ljuset av vad som nyligen har timat kan man inte behandla Beijing efter andra premisser än andra stormakter. Särskilt små och medelstora länder har att navigera mellan dessa större makter, utan att gravitera allt för mycket mot någondera parten. Det är läxan vi har lärt under det senaste året, att även det förment goda USA kan anta formen av ondskefullt imperium, i själva verket den mest träffande beskrivningen av landet i historisk sammanfattning.

Dikotomin öst–väst är därmed upphävd, och det rätta förhållningssättet är att betrakta stormakter överlag med vänlig misstänksamhet, samt att fördela sina investeringar med maximal bredd. USA kan för all del införa sina strafftullar, det kommer i slutändan bara att drabba amerikanska konsumenter och amerikanskt näringsliv. Vi kan från och med i dag dödförklara den amerikanska bilen, vilket är litet av en ironi med tanke på att bilen är synonym med USA.

Den resan började i och för sig med Japans och Sydkoreas insteg på marknaden, som man numera dominerar. Kinas dominans på elbilar innebär således dödsstöten för inte bara Detroit, utan faktiskt även München, eftersom Bryssel inte tycks kunna kamma ägget och komma ur sin protektionistiska hållning och sovjetbyråkrati.

Men Carney har alldeles rätt i att den gamla ordningen inte återkommer, utan man får slicka sina sår och raskt gå vidare. Kanada går vidare, och nu gäller det för Europa att göra samma sak, att släppa det krampaktiga taget om sargen och komma ut på rinken som en målmedveten aktör som tar för sig.

Kategorier
Kina Kultur Politik

Fakta om Gui Minhai

Storkukstabloiden Expressen och dess kroniska lögnare till kultur- och ledarskribenter drar åter en lans till den «store poeten» Gui Minhais försvar, men det är inte hedervärt då man återigen ljuger om de faktiska omständigheterna och istället smutskastar Kina. Den strategin för inte fallet Gui en millimeter närmare en positiv upplösning, och narrativet passar inte heller in särskilt bra i en värld som har förändrats påtagligt sedan Gui kastades in i sinkabirum, en värld där Kina är den stabila och pålitliga faktorn.

På förekommen anledning måste därför de egentliga bevekelsegrunderna och de objektiva omständigheterna i fallet klarläggas, på det att allmänheten kan få en korrekt syn på såväl Gui som Kina och på dessa premisser landa i en rimlig slutsats.

Gui Minhai, kinesisk medborgare som på oklara grunder erhöll svenskt medborgarskap, arbetade under en tid i sin födelsestad Ningbo, Zhejiang, trots att han sade sig tillhöra «dissidentrörelsen». Där körde han en kväll i berusat tillstånd ihjäl en ung kvinnlig studerande («trafikbrottet» i svenska medier), men i det rättsliga efterspelet kom han undan med villkorlig dom och ett futtigt skadestånd som han dessutom prutade ned.

Gui avvek sedermera från sitt villkorliga straff, och tog sin flykt till Tyskland. Därmed hamnade Gui i blickfånget för rättsvårdande myndigheter, då den tidigare villkorliga domen med automatik omvandlades till fängelsedom. Det fungerar likadant i Sverige, om någon undrar.

Småningom blev Gui «förläggare» i Hongkong tillsammans med några kumpaner, men han nöjde sig inte med att publicera i Hongkong under dess friheter, utan hade för avsikt att olagligen sprida förtalslitteratur till fastlandet. För detta hamnade Gui yttermera i fokus för rättsvårdande myndigheter, som småningom grep honom i Thailand.

Under rättsprocessen i Ningbo, Zhejiang, försattes Gui åter på fri fot, men än en gång under restriktioner om att inte lämna staden. Två svenska «diplomater» ville då ledsaga Gui till den svenska ambassaden i Zhaoyang, Beijing, formellt under föresatsen att låta en läkare undersöka honom för ALS.

Tanken att världens främsta experter kring ALS finns i Kina verkar inte ha föresvävat dessa «diplomater», inte heller att ta med läkaren till Ningbo, nämligen för att syftet var ett helt annat – att ta Gui till svensk mark i hopp om att kunna få honom «hemskickad», det vill säga ett flagrant ingrepp i den kinesiska rättsprocessen, och ett synnerligen klumpigt sådant av oskickliga svenska «diplomater», något vi själva naturligtvis inte hade tolererat.

Beijing hade därför att statuera exempel genom att utdöma ett ganska hårt straff, androm till varnagel. Där är vi nu, och synbarligen verkar man på sina håll ännu inte ha förstått att saken är avgjord och att världen går vidare, även om den svenska regeringen faktiskt verkar ha nyktrat till.

Vad man måste förstå i detta fall är att Gui Minhai inte står fri från vare sig kinesisk eller annan rättskipning, och att ett svenskt eller europeiskt medborgarskap inte är någon talisman som skyddar mot brottslighet begånget i annat land; att de faktiska omständigheterna kring Guis brott är klara och bevittnade; och att Sverige inte har någon som helst rätt att lägga sig i annat lands rättsprocess, alldeles oavsett vad man anser om denna.

Gui är inte heller någon författare av rang, utan en skvallerlitteratör och opportunist. Det finns inget särskilt viktigt i att försvara hans illgärningar, utan det riskerar bara att ytterligare skada vårt förhållande till främmande makt. Han får stå för de livsval han har träffat vid olika tillfällen, och de konsekvenser dessa har medfört.

Desinformationsruta, i vilken man sållar, vrider och vänder på information för att forma en snedvriden bild av verkligheten, istället för att framställa saken så objektivt som möjligt.
Kategorier
Europa Kina Politik Ryssland USA

Stabilisatorn Kina

Kina-hatet har kommit av sig något i medierna på senare tid, i ljuset av den amerikanska skurkstatens ansats att lägga beslag på europeiskt territorium i form av Grönland samt Rysslands fortsatta krigföring i Ukraïna. Man gör kanske den elementära observationen att Kina inte har sina krigsbåtar vare sig här eller någon annanstans i närheten av oss, och därmed alltså inte utgör det «hot» man har yrat om.

Sådana mediehus som statstelevisionen har till och med placerat en riktig journalist i landet, samtidigt som mer objektiva nyheter publiceras, som att landet numera är den preeminenta vetenskapliga nationen i världen. Beijing framstår allt mer som världens stabilisator i en orolig tid, och landets ledare Xi Jinping som den statsman som upprätthåller både den «regelbaserade världsordningen» och frihandeln.

Det är samtidigt oerhört slående vad politisk stabilitet betyder för ekonomisk utveckling när man ser det kinesiska exemplet, för att parafrasera en gammel sosseledare. Kina har i dagarna publicerat räkenskaperna för föregående års byteshandel, med resultat att bytesbalansen uppgick till 1.2 biljoner dollar. Ingen annan nation har någonsin kommit i närheten av sådana siffror.

Kina accelererar samtidigt som man utsätts för USA:s handelskrig, och man har sedan lång tid tillbaka planerat för just denna utveckling. Dels routar man om handeln på Amerika genom att nyttja transithamnar i tredje land med lägre tullsatser, för att där paketera om godset mot ett visst courtage, och dels satsar man mer på andra marknader.

Samtidigt fortsätter både det amerikanska och det europeiska handelsunderskottet gentemot Kina att växa, trots protektionism i form av strafftullar och dyrare paketavgifter. Europa och särskilt Tyskland har heroinistens beroende av Kina, men det är att märka att langaren i Beijing är lika beroende av oss – det är vad man kallar vinn-vinn.

För att jämna ut spelplanen måste relationerna och samarbetena fördjupas, bland annat genom att damma av och ratificera investeringsavtalet CAI, på det att europeiska producenter kan få bättre åtkomst till Kinas jättemarknad. Europa måste i gengäld skrota strafftullarna och låta grön kinesisk teknik stå för den fortsatta omställningen, medan europeiskt näringsliv förnyar sig under bättre villkor kring energi och statliga stöd – en europeisk industripolitik.

Jag har väl länge ylat här i mitt garage om att vi måste närma oss Kina, och den senaste tidens utveckling stärker bara den tesen. Man ska aldrig lägga alla ägg i samma korg, utan måste ha flera aktörer att bolla med för bästa resultat. Nu när den amerikanska korgen är trasig och alla ägg har ramlat ut och krossats mot marken, är det hög tid att diversifiera politiken och ekonomin genom att stärka förbindelserna med Beijing.

En unison uppfattning råder om att Kinas globala inflytande kommer att fortsätta växa. Hur ska man förhålla sig till det?
Kategorier
Europa Kina Politik Ryssland USA

Grönland blir amerikanskt

Europa lade alla sina ägg i den amerikanska korgen istället för att hedga med Kina och andra aktörer, och framförallt istället för att göra sig maximalt oberoende och självförsörjande. Samtidigt levde man så hårt på sina höga ideal att man offrade energisäkerhet och den egna industribasen på klimatets och migrationens heliga altare.

Nu sitter man där med skägget i brevlådan, medveten om att man har skitit duktigt i det blå skåpet, och man har ingen utväg. När det imperialistiska USA, vars doktrin i Europa har varit att hålla ryssarna utanför, amerikanerna inne och tyskarna nere, plötsligt ändrar skepnad och visar sitt rätta anlete, då är Europa maktlöst.

Om USA vill ha Grönland, så kommer man att ta Grönland, på samma sätt som man har tagit allt annat territorium i Nordamerika. Någon respekt för 56 000 eskimåer har man inte, på samma sätt som man aldrig har respekterat andra urinvånare på kontinenten.

Tiderna är nu sådana att stormakterna passar på att konsolidera sina intressesfärer, och det är en ständigt återkommande trend i världshistorien. Tanken att vi skulle ha nått ett politiskt slutstadium med en ordnad tillvaro för världen under en «regelbaserad världsordning» visade sig vara alldeles befängd, och världen fungerar helt enkelt inte så.

Förhoppningen att «the good guys» under «pax americana» skulle kunna upprätthålla en sådan ordning är än mer befängd, givet den amerikanska historien av ständiga krig, interventioner och andra operationer. Den amerikanska nationen har bara känt en handfull år av fred, och har i övrigt varit upptagen med att lägga under sig resten av världen medelst diverse ställföreträdande mekanismer.

Men i Europa har man hellre odlat skräcken för Kina, som aldrig har haft en motsvarande ambition, och inte heller har det nu, utan tvärtom historiskt har murat in sig. Den skräcken har amerikanska rötter, medan Europa traditionellt aldrig har sett på Kina med annat än förtjusning och nyfikenhet.

Den amerikanska räven har samtidigt kunnat gå ostörd i det europeiska hönshuset, och man har av någon anledning tolererat att Washington avlyssnar vårt näringsliv och våra politiker. För att vi inte har några alternativ. Eller vi har numera alternativ, nämligen Huawei med flera kinesiska aktörer, men vi valde bort dem på amerikansk order.

På samma sätt böjer vi oss nu för den amerikanska aggressionen i Venezuela, eftersom vi inte vill reta den store ledaren Trump. Detta för att vi har en fix idé om att kriga i Ukraïna, och för detta behöver vi USA. Vi offrar hellre frihandelsavtal med Mercosur och den egna trovärdigheten på världsscenen än att gå emot husse.

Och vi kommer att böja oss för USA även när man helt sonika lägger rabarber på Grönland. För att vi inte kan bjuda motstånd, och för att vi är i heroinistens beroendeställning till USA och dess IT-industri, dess försvar, dess institutioner och så vidare.

Man kommer att tjura ett tag, men världen går vidare, och för lilla Danmark kan det lika gärna kvitta att bli av med denna stora isbit. Trump har helt rätt i att København inte har resurser att utnyttja tillgångarna, och inte heller kraft att försvara territoriet. Det är realpolitik, inget annat.

Grönland blir därmed amerikanskt, och Europa måste vakna till sans och dra rätt slutsatser för en gångs skull. Den «transatlantiska länken» är inte längre, det är bara att inse. Vi måste stå på egna ben, och vi måste ha goda relationer med övriga världen istället för att inta en fientlig hållning till allt och alla.

Vi måste komma ned från våra höga hästar och ha båda fötterna på jorden, och sluta tro att vi är bäst i världen och världens samvete. Vi har inte längre den rollen, utan är snarare allt mer efterblivna på område efter område. Vi kan faktiskt inte äta våra «värden», utan måste ha mer substans i unionen i form av energi, industri och utveckling. Förstår man inte det, är Europa förlorat för all framtid. Då går vi in i en ny medeltid.

Du nya sköna värld… världen är ständigt i rörelse, det är en illusion att gränser är stabila.