Den numera åttiofemårige tibetlaman Dainzin Gyaco närmar sig slutet av sitt liv, som han till största delen har tillbringat i exil i indiska Dharamsala efter ett misslyckat CIA-inspirerat kuppförsök 1959. Därmed aktualiseras även frågan om hans efterträdare på posten, som traditionsenligt sker genom «reinkarnation» med ett antal höga lamor som medier.
Laman och den tibetanska «exilregeringen» har här en uppfattning som skiljer sig från den i Beijing, och man menar sig ha rätten att själv diktera förloppet. I själva verket har Kina haft inflytande över processen sedan 1700-talet (dynastin Qing, 1644–1911), som ett led i att Tibet har utgjort en autonom kinesisk vasallstat sedan 1200-talet.
Själva ämbetet dalai lama är av mongoliskt ursprung, likväl som det faktum att Tibet står under kinesisk kontroll efter mongolisk invasion av både Kina och Tibet (dynastin Yuan, 1271–1368). Förhållandet har cementerats även efter att mongolerna störtats genom Tibets upprepade behov av kinesiskt understöd att hålla främmande invasion stången – Tibet var förstås en gång ett imperium, men historien har haft sin gilla gång.
Tanken att tibetlaman själv styr över reinkarnationen är därför lika befängd som det moderna påfundet om «självständighet», och det är helt självklart att Beijing kommer att ha ett ord med i laget kring utnämningen. Icke desto mindre måste det valet ändå godtas av dem det berör, de tibetanska undersåtarna.
För ändamålet har Beijing sökt inflytande bland högre lamor samt även lanserat en egen panchen lama (Gyaincain Norbu) i konkurrens med tibetlamans val (Gêdün Qoigyi Nyima). Panchenlaman står näst högst i rang, och har en viktig roll att spela i reinkarnationen av tibetlaman. Gêdün Qoigyi Nyima och hans familj förflyttades emellertid av myndigheterna, och sitter i husarrest sedan 1995, vilket bara är ägnat att demonstrera tyngden i ämbetet.
Efter tibetlamans frånfälle kan det således hända att två inkarnationer presenteras av två olika falanger, varvid saken utmynnar i en strid om inflytande och i informationskrig. Beijing har fördelen att kontrollera informationsflödet, men kan aldrig helt skära av kontakten med Dharamsala. Mycket hänger således på om den egna kretsen av lamor har tillräcklig auktoritet bland majoritetsbefolkningen.
För att den indiska utnämningen ska lyckas måste man utse någon pojke utanför Tibet, ty i annat fall kommer Beijing bara att olagligförklara valet och föra bort den nye laman och hans familj på samma sätt som tidigare panchenlaman. Å andra sidan kan man undra hur djupt förhållandet egentligen kan gå till en avlägsen indisk lama som folket enbart känner via fotografier.
En levande religion kan inte vidmakthållas med figurer som är evigt avskurna från dess skara av följare, uan kräver förr eller senare ett mer aktivt och levande engagemang. Den fjortonde laman Dainzin Gyaco kan spela sin roll i exil enbart för att han faktiskt är född och uppvuxen i Kina (Hongya, Qinghai) och därmed har en existerande relation med folket och traditionen.
Det skulle inte lösa några problem om en fjärran indisk gosselama tillträder, utan bara befästa en ohållbar situation med politiska anspråk från en religiös företrädare. Man kan nog förutsätta att en lama uppvuxen i en sådan miljö kommer att vidmakthålla krav som aldrig kan infrias.
Jag sätter nog därför en slant på att Beijing lyckas genomföra tronskiftet planenligt, varvid Tibet småningom kan erfara en efterlängtad avspänning. Den så kallade «exilregeringen» i Dharamsala förlorar i samma ögonblick all vidare legitimitet, och man kan förmoda att detta udda samhälle småningom upplöses, dels genom återvandring bland äldre tibetaner.
Lagom till att Oxens år (牛年, niúnián) firas in har sonden Tianwen-1 (天问一号, Tiānwèn yí hào) lagt sig i bana kring Mars. Man kunde tro att det är avsiktligt, men sanningen är snarare att planetära resor kräver gynnsamma gravitationella förutsättningar, som råkade infinna sig i juli i fjol.
Av den anledningen finns inte mindre än tre sonder på samtidig resa till den röda planeten, av vilka Förende arabemiratens al-Amal lade sig i omloppsbana en dag före Tianwen. Dess syfte är att studera marsvädret på hög höjd. Om någon vecka ansluter även jänkarna med Mars 2020, men man går rakt ned på ytan med marsbilen Perseverance i syfte att småningom föra hem marsgrus till Moder jord.
Även Tianwen har en bil att skicka ned, men det sker först i maj, efter att man kretsat planeten och undersökt varenda hörn och vrå och företagit andra vetenskapliga undersökningar. Kina blir därmed tredje nation att landa på planeten efter USA och Sovjetunionen, och andra att skicka en rover. Om allt går väl, vill säga.
USA är här veteranen i sammanhanget, och har den intressantaste missionen, medan Kina är en nykomling. Icke desto mindre har man en rasande fart i sitt program, och det amerikanska försprånget är snart ett minne blott.
Det rör sig om en ny rymdkapplöpning, men denna gång utan koppling till kärnvapen. Det är en form av konkurrens som kommer att gynna mänskligheten på samma sätt som under det första rejset mellan USA och SSSR.
Som alltid finns i det kinesiska programmet en naturlig koppling till den egna kulturen och mytologin. Tianwen är således en dikt från Elegierna från Chu (Chǔ cí, 楚辞), tillskriven poeten och statsmannen Qu Yuan (屈原, 340–278 f.v.t.).
Tianwen betyder helt enkelt Himmelsfrågor, och är en existentiell betraktelse över världsalltet av synnerligen passande karaktär för uppdraget. De första stroferna:
遂 古 之 初， 谁 传道 之？ I begynnelsen, vem fanns där att berätta?
上下 未 形， 何 由 考 之？ himmel och jord var utan form, hur kunde de studeras?
冥昭 瞢 暗， 谁 能 极 之？ dag och natt var dunkla, vem kunde urskilja början och slut?
冯 翼 惟 象， 何 以 识 之？ luften omslöt allt utan form, hur kunde man veta?
明明 暗暗， 惟 时 何 为？ dagen ljus och natten mörk, för vilket syfte?
阴阳 三合， 何 本 何 化？ himlakropparna undersöks, vad är ursprungligt och vad är förändrat?
En kanadisk diplomat i Kina lär ha tryckt upp ett antal T-tröjor med motiv i form av en fladdermus, med den åtföljande texten Wu-han. Det är en anspelning på hiphopkollektivet Wu-Tang Clan och dess logotyp, och tröjan har varit avsedd som en present till ambassadpersonal.
Skitkul! Klockren parodi! Det skulle säkert uppskattas även i Kina, om det inte vore för några försvårande omständigheter. En är att det tidigt under pandemin fanns en rasistisk aggression mot Kina och dess medborgare, med anspelningar om att man där äter fladdermöss – men varken fladdermus eller för den delen hund är bruklig föda i Kina.
En annan är att politiska krafter med centrum i USA och dess allierade i Fem ögon, där även Kanada ingår, har anklagat Kina för att fabricera viruset eller i vart fall ha orsakat pandemin, och man har krävt att få skicka personal för att leda i bevis den skuld man redan har slagit fast. Minns här hur Trump kontinuerligt har använt uttrycket «Wuhanviruset» med en klar skuldimplikation.
Men den allvarligaste är ändå att Kanada redan har en ansträngd relation med Kina, och att två av dess medborgare sitter arresterade anklagade för spioneri, i sin tur en konsekvens av att Kanada på amerikansk begäran och mot all internationell praxis håller Huaweis finanschef Meng Wanzhou i husarrest sedan två år tillbaka, anklagad för att ha brutit mot unilaterala amerikanska «sanktioner» mot Iran.
Under de omständigheterna kan en banal T-tröja leda till diplomatiska förvecklingar, och man tänker här att Kanada nog borde ha mer slipade representanter på sina beskickningar. Diplomater är dock ofta avdankade politiker, och man drar sig gärna till minnes Sveriges hjärndöda försök att valla den store diktaren Gui Minhai till svenska ambassaden i Beijing, ett tilltag som naturligtvis inte kunde lyckas och som bara syftade till att försvåra den vidare hanteringen.
Kanadas utrikesministerium skyller på att det rör sig om ett «missförstånd», men givet kontexten kan ett sådant naturligtvis inte föreligga. Tröjorna trycktes i Kina, och man reagerade där på motivet, men fick det lugnande beskedet av toppdiplomaten, som går under namnet Chad Hensler, att det var «kanadiska ord» som betyder «it’s cool».
Diplomatins uppgift är att verka för smidiga förbindelser, och i det värvet kan man aldrig någonsin uppföra sig på ett sätt som uppfattas som stötande av motparten, om man inte har för avsikt att faktiskt röra upp dammet och mucka gräl. Kinas givna tolkning är att det är ett i raden av tjuvnyp från Kanadas sida, och att man från Trudeaus lattjolajbanregim inte tycks ta saker på riktigt allvar.
Justin Trudeleau som Harley Quinn. I bakgrunden Boris Johnson som Penguin och Scott Morrison som fortsätter dölja sina krigsbrott och anklagar andra. Korsfäst i amerikanska och kanadiska flaggorna och med fotboja är Meng Wanzhou, och scenen belyses med en fladdermus och texten Wuhan. (Wuheqilin)
Hangarfartyget USS Nimitz med slaggrupp (CSG-11) om fem jagare har lämnat Mellanöstern för destination Sydkinesiska havet, där man åter ska ansluta till sjunde flottan i stillahavskommandot. Där finns sedan tidigare USS Ronald Reagan (CSG-5), och syftet lär vara att visa musklerna för Kina.
Tidigare utrikesminister Mike Pompeo har ju uttalat att Sydkinesiska havet inte är Kinas «maritima imperium», och att USA avser agera för att hålla farlederna öppna, inte minst för de egna kanonbåtarna.
Kinas avsikt med att besätta rev och atoller är å andra sidan att dels göra anspråk på fiskevatten och resurser som gas och olja, men även att förlänga sin militära räckvidd för att kontra den amerikanska närvaron i Sydkinesiska havet och i baser på Guam, Okinawa med flera platser.
Det är bara genom att kontrollera farvattnen som USA kan bevara sin hegemoni i regionen, och den kontrollen fordrar hangarfartyg med stridsflyg. I händelse av väpnad konflikt mellan USA och Kina i Sydkinesiska havet kommer därför avgörandet att stå om de amerikanska hangarfartygen.
I den kapprustning som pågår i regionen har Kina numera övertaget i antal fartyg, medan USA alltjämt anses ha den bättre materielen. Femte generationens kinesiska stridsflyg i form av Shenyang J-31 och Chengdu J-20 är visserligen av världsklass, men rår kanske ändå inte på de amerikanska motsvarigheterna F-22 och F-35 – ingen vet faktiskt.
Avståndet krymper dock, och det finns områden där USA ligger efter både Kina och Ryssland. Ett exempel rör hypersoniska kryssningsrobotar som opererar i hastigheter över mach 5, där USA helt saknar vapenslag medan Kina och Ryssland har operativa enheter.
En hypersonisk glidare som DF-ZF kan således installeras på en missil av typ DF-17 eller annat slag i Dongfeng-serien och avfyras i serie mot ett hangarfartyg i hastigheter upp till mach 15.
Det finns i dagsläget inget försvar mot sådana hypersoniska missiler, och Kina kan därför oskadliggöra amerikanska hangarfartyg och andra större pjäser. En fråga rör träffsäkerheten mot ett rörligt om än långsamt mål, men man har för den skull nyligen tagit i bruk det egna navigationssatellitsystemet Beidou för precisionsstyrning – i sammanhanget 30 meters marginal.
I händelse av väpnad konflikt i Sydkinesiska havet avgår därför Kina med segern, vilket även innebär att man kan ta Taiwan om man skulle föredra invasion. Det är en ny situation som gör USA en aning skärrat, även om det geopolitiska slaget i regionen naturligtvis inte kommer att avgöras militärt utan med handel och ekonomi – och där har USA redan förlorat.
USA har givet dess roll som kolonisatör i Nordamerika en lång historia av krig mot såväl indianstammar som rivaliserande makter, som Spanien, Frankrike och Storbritannien. Man lade under sig en hel kontinent genom erövring, kolonisation, ockupation, folkmord och slaveri, och utkämpade även ett inbördeskrig 1861–1865 angående slaveriets fortsatta status.
Däremot intog man en relativt isolationistisk attityd gentemot resten av världen, och deltog bara i globala konflikter i fall man motvilligt drogs in i dem, som exempelvis under första världskriget. USA är i geopolitiska termer lyckligt lottat i så måtto att man inte (längre) har någon naturlig fiende invid sina gränser, varför man enkelt har kunnat kontrollera det egna territoriet.
Isolationismen höll i sig fram till andra världskriget, då man på sin höjd kunde tänka sig att stödja Storbritannien och allierade med lån och vapenproduktion. Angreppet mot Pearl Harbor 1941 förändrade emellertid i ett slag den amerikanska synen, och man påbörjade en omfattande rustning för att ta sig an axelmakterna tillsammans med de allierade.
Moderna transportslag hade gjort världen mindre och därmed USA mer sårbart. Amerika fann för gott att permanenta sin militära närvaro i tidigare konflikthärdar i Europa och Asien, vilket sedermera gav upphov till kalla kriget mellan USA/Väst och Sovjetunionen, ett ställningskrig med allt större mått av kapprustning.
Men det förekom även heta konflikter inom ramen för det kalla kriget, som Koreakriget 1950–1953 och Vietnamkriget 1955–1973, ställföreträdande konflikter med Sovjetunionen om världsdominans. Den amerikanska dominoteorin gjorde gällande att kommunism var en smittsam ideologi som snabbt skulle få fäste i grannländer om den slog rot någonstans, och därför måste bekämpas varhelst den uppstår (i själva verket fick den aldrig fäste i Sydöstasien).
Proxykonflikter har även uppstått i Mellanöstern, men där finns även ett antal andra komponenter, som den för amerikansk ekonomi så viktiga oljan och den religiöst motiverade konflikten kring Israel. Sovjetunionen fann det relevant att stödja parter som stred mot USA, och på motsvarande sätt har USA pumpat in vapen, pengar och logistik till Sovjetunionens fiender.
Enligt devisen min fiendes fiende är min vän finansierade USA således Mujaheddin i Afghanistan när Sovjetunionen kom till den afghanska regimens undsättning 1979, och bland de «frihetskämpar» man stödde fanns även al-Qaida och andra grupper som senare skulle ge USA visst huvudbry.
USA gick segrande ur systemkampen mot Sovjetunionen i slutet av 1980-talet, helt enkelt för att amerikansk demokrati och marknadsekonomi var överlägsna sovjetisk kommunism och planekonomi. Jeans och rockmusik var mjuka vapen i ett land av armod med brödköer och förtryck, medan den accelererande kapprustningen av hårda vapen till slut gjorde landet bankrutt.
Sovjetunionen imploderade, Berlinmuren föll och Västvärlden utropade historiens slutstadium när den liberala demokratin hade förgjort sin fiende. Det sovjetiska hotet försvann, men av någon anledning behöll USA samma militärbudget som tidigare, som om kalla kriget alltjämt pågick.
Sant är förstås att det fanns konflikter i Mellanöstern som avlöste varandra, i Irak och i Somalia, men de utgjorde i termer av kalla krigets nivåer kaffepengar. Den amerikanska budgeten hölls på en konstant nivå efter kalla krigets slut, motsvarande lika mycket som de följande tio makternas budgetar sammanräknade.
En orsak härtill är det amerikanska militärindustriella komplexet, ett system som är självunderhållande och kräver en konstant andel av budgeten. Det är en ordning som tillkom per design under kalla kriget, och det är i budgettermer inte särskilt flexibelt, i vart fall inte i nedåtgående riktning. Man tillverkar hellre tio tusen stridsvagnar som aldrig kommer till bruk än lägger ned en enda av sina åtta hundra baser världen över.
2001 visade de forna «frihetshjältarna» som USA hade finansierat och beväpnat under kalla kriget att man kan bedriva krig på amerikansk mark alldeles utan tillgång till reguljära arméer under en statsledning. Terrorattackerna mot New York drev USA in i ett långvarigt krig i Afghanistan som pågår än i dag, och man har därvid åsamkats samma förnedring som tidigare Storbritannien och Sovjetunionen.
Även kriget i Irak 2003–2011 motiverades med att Saddams regim hade «massförstörelsevapen», vilket saknade förankring i verkligheten. Det rörde sig snarare om att slutföra uppdraget och ge Saddam en läxa, men i samma ögonblick som man förstörde den sekulära diktaturen gav man upphov till klanvälde och sekteristiskt inbördeskrig, vilket sedermera utmynnade i Islamiska staten och därmed än mer omfattande terror i såväl Mellanöstern som i USA och Europa.
Det kallas att binda ris för egen rygg, och något motsvarande gäller även för de «färgrevolutioner» man underblåste i Syrien, Egypten och andra oroshärdar i Mellanöstern. Här kan man verkligen tala om en «dominoteori», där den ena färgrevolutionen gav upphov till den andra.
Men av upproren blev ingen demokrati, utan bara mer diktatur under andra herrar. Däremot blev det en omfattande flyktingvåg till Europa, som skakades i sina grundvalar och på köpet drabbades av politisk turbulens när nationalistiska krafter växte sig starka, en rörelse som sedermera har smittat av sig på USA och tagit oss till den skakiga nutiden.
2001 var ett viktigt år även för Kina, då man anslöt till WTO och därmed fick turbofart på ekonomin. Kina hade ju under 1970-talet engagerats av USA som allierad i syfte att ringa in Sovjetunionen, och landet blev sedan man 1978 öppnade upp och införde marknadsekonomiska reformer världens fabrik, till vilken västerlandets kapital strömmade i aldrig sinande flöden.
Kina gick emellertid under radarn när Väst var helt upptaget med att bekämpa terrorismen och därtill drabbades av finanskris och flyktingkris. Man hade visserligen noterat en nära nog tioprocentig årlig tillväxt, men det började nu bli kännbart att Kina hade blivit en ekonomisk maktfaktor, och att den fortsatta utvecklingen skulle ta Kina förbi Väst i termer av inte bara ekonomi utan även forskning och utveckling.
Därmed hade Kina blivit ett «hot», naturligtvis inte i militär mening, men i egenskap av en uppstickare som kunde göra anspråk på att mäta sig med och passera USA i en rad tekniska grenar. Den amerikanska hegemoni som hade etablerats under efterkrigstiden var äventyrad, och man satte sig för att bekämpa de fortsatta kinesiska framstegen.
Härav handelskrig och protektionistiska angrepp mot Huawei och andra företag, och härav geopolitiska angrepp i Hongkong och Xinjiang under förvändning av demokrati och mänskliga rättigheter. Även tidigare har naturligtvis förekommit sådan typ av intervention, inte minst i Tibet, men de har fått förnyad kraft i ljuset av att man har skrivit upp Kinas potential som «hot».
Kina har redan passerat USA i termer av köpkraftsjusterad BNP, men samtidigt har man mer än fyra gånger så stor folkmängd, och det finns därför fortsatt utrymme för tillväxt. På samma sätt har man anpassat sin militära skrud efter sina tillgångar, varför man numera ståtar med närmare en tredjedel (i verkligheten kanske mer) av den amerikanska budgeten – 261 respektive 732 miljarder dollar (SIPRI). I termer av BNP satsar dock USA 3.4 %, medan Kinas budget uppgår till 1.9 %.
Man kan således skönja en ny kapprustning mellan USA och Kina, men här är förutsättningarna inte samma som under kalla kriget. För det första är Kina ett land av ungefär samma geografiska storlek som USA, men den enda angreppsytan är vid dess sydöstkust – där USA har sin enorma armada av kanonbåtar. I väster finns bara oländig öken och enorma bergsmassiv, och i norr finns Mongoliet och Ryssland, makter med vilka krig är uteslutet. Även med Indien kommer man aldrig att ha annat än skärmytslingar.
Kinas primära ambition är att kontrollera det egna territoriet (inkluive Taiwan) samt resurser av vikt för dess ekonomi, som tillgångar i Sydkinesiska sjön – myten har här att Kina är den aggressiva parten, men man är tvärtom en sent tillkommen aktör. Man har även en militärbas i Djibouti, men har utöver det ingen militär närvaro utanför sin egen domän.
Kinas militära slagkraft är således visserligen mindre än USA:s, och alltjämt mindre raffinerad, men den är i gengäld koncentrerad till moderlandet, medan den amerikanska är spridd över hela världen. Eftersom Kina inte har någon ambition att söka världsherravälde eller ersätta USA:s roll, begränsas kapprustningen till de kinesiska haven.
För det andra är Kina inte Sovjetunionen, utan en suverän aktör på den globala kapitalistiska marknaden. Man har visserligen inte samma politiska friheter som i Väst, men medborgarna lider inga brister i övrigt och är fria att ta sig vart de vill. De kan uppskatta västs kvaliteter på flera plan, men väljer ändå Kina i första hand, för att de är mer bekväma i den egna kulturen och ser en bättre framtid där än i Väst.
USA kan alltså inte tillgripa samma metoder som mot Sovjetunionen för att innesluta Kina, och faktum är att man redan har bränt sina möjligheter att nyttja handelsavtal med grannstaterna för det ändamålet – Trump drog sig ur TPP innan det såg dagens ljus, samtidigt som Kina anslöt sig till RCEP. Därtill ingick EU och Kina ett investeringsavtal alldeles i slutet av 2020, till amerikanernas förtret.
Trumps handelskrig mot Kina blev aldrig den succé han hade föreställt sig, utan tvärtom fortsatte underskottet att växa, samtidigt som amerikanska konsumenter i slutändan fick stå för notan. Lägg till det en coronapandemi som har accentuerat förloppet ytterligare, med ett Kina som går mer eller mindre oskatt ur plågan samtidigt som USA har sin största kris sedan andra världskriget.
Ödmjukhet är dock inte den amerikanska administrationens starkaste sida, utan man är fortsatt besluten att ta sig an Kina i vad man betecknar som en systemkamp (Kina ser inte saken så, utan menar att det finns plats för båda). Man hoppas fortfarande kunna bilda block med allierade, men här har utvecklingen i stort redan sprungit förbi USA – det skulle kosta alldeles för mycket att rata Kina.
Återstår så kapprustning och kanske även väpnad kamp. Kina kommer inte att skjuta det första skottet, men om USA kan engagera Kina i militär konflikt kan man dels sinka den vidare ekonomiska utvecklingen, inte minst angående Nya sidenvägen, och dels även finna fler allierade.
Kina har här en svaghet i förhållandet till Taiwan, ett territorium man av ideologiska skäl inte kan släppa eftersom det är en del av «förnedringens århundrade». Om Republiken Kina (Taiwan) ändrar sin konstitution och avsäger sig anspråk på hela Kina, det vill säga i praktiken utropar självständighet, har Kina inget annat val än att återuppta och fullfölja inbördeskriget, det vill säga invadera – det är inget tomt hot, utan ett tvingande löfte.
USA har inte förbundit sig att försvara Taiwan, utan lämnar fältet öppet. Men det är ändå troligt att man här kommer att utnyttja sina militära pjäser, inte främst för att undsätta Taiwan utan för att skada Kina och därmed vinna tid. Kina kommer även att utsättas för omvärldens fördömande, och kan gå en svår tid till mötes – precis det scenario USA vill ha.
Å andra sidan kan en vidare kapprustning utan avgörande kring Taiwan leda till att USA upprepar bedriften från 1989, fast med sig själv på den förlorande sidan. Sovjetunionens ekonomi var bara en mindre bråkdel av den amerikanska, medan den kinesiska är större och växande. Kinas ambition är inte heller att matcha USA militärt, utan bara att försvara sig tillräckligt bra, samt i övrigt investera i utveckling och forskning.
Det kommer att krävas allt mer resurser av USA för att bevara hegemonin i Asien, samtidigt som man har skenande statsskuld, polariserad befolkning och ett stort behov av att rusta sin inhemska infrastruktur. USA:s överdrivna militära skrud lär komma att ifrågasättas, och man kommer att tvingas prioritera.
Alla krafter är dock riktade i östlig favör, och det är bara en tidsfråga innan Kina avgår med segern i denna kraftmätning. Detta även om man skulle få ett förlorat årtionde på grund av förvecklingar i Taiwan. I långa loppet kan USA inte hindra utvecklingen utan kommer att tvingas dra sig tillbaka och erkänna existensen av en flerpolig värld – mycket skulle vara vunnet om man insåg detta redan nu.
