Mandarin har oförtjänt fått rykte om sig att vara ett oerhört svårt språk, och listas således tillsammans med japanska, koreanska och arabiska som de mest tidskrävande av språk att studera. Men i själva verket är mandarin ett av de enklaste språken man kan lära, och det är lätt att leda i bevis.
Låt oss först betrakta verb i mandarin och några andra språk. I svenskan har vi numera bara en form per person för varje så kallat tempus, vilket ändå medför en viss variation. För verbet älska i infinitiv har vi då älskar (presens), älskade (preteritum), har älskat (perfekt med hjälpverb), hade älskat (pluskvamperfekt med hjälpverb), ska älska (futurum med hjälpverb), älska (imperativ), älskande (presens particip), älskad/-t (perfekt particip), älskas (presens passivum), älskades (preteritum passivum), har älskats (perfekt passivum), plus ytterligare en del udda former med hjälpverb.
För andra språk, som de romanska, föreligger vanligen fler tempus – eller snarare tempus, modus och aspekt – och de förekommer dessutom för var och en av de sex personformerna. I spanskan har vi således amo, amas, ama, amamos, amais, aman i presens, amé, amaste, amó, amamos, amasteis, amaron i preteritum, amaba, amabas, amaba, amábamos, amabais, amaban i imperfekt, amara, amaras, amara, amáramos, amarais, amaran i pluskvamperfekt, amaré, amarás, amará, amaremos, amaréis, amarán i futurum, amare, amars, amare, amáremos, amareis, amaren i futurum perfekt, ame, ames, ame, amemos, améis, amen i presens konjunktiv, amase, amases, amase, amásemos, amáseis, amasen i pluskvamperfekt konjunktiv, amaría, amarías, amaría, amaríamos, amaríais, amarían i konditionalis, samt ama, ame amemos, amad, amen i imperativ.
Till yttermera visso tillkommer sammansatta former med modala hjälpverb, som i svenskan: estoy, estás, está, estamos, estáis, están amando i presens progressiv (m. fl.), he, has, ha, hemos, habéis, han amado i preteritum perfekt, había, habías, había, habíamos, habíais, habían amado i preteritum pluskvamperfekt, hube, hubiste, hubo, hubimos, hubisteis, hubieron amado i preteritum, habré, habrás, habrá, habremos, habréis, habrán amado i futurum perfekt, habría, habrías, habría, habríamos, habríais, habrían amado i konditionalis perfekt, hubiera, hubieras, hubieras, hubiéramos, hubieran amado i preteritum pluskvamperfekt konjunktiv, hubiere, hubieres, hubiere, hubiéremos, hubiereis, hubieren amado i futurum perfekt konjunktiv, hubiese, hubieses, hubiese, hubiésemos, hubieseis, hubiesen amado i preteritum pluskvamperfekt konjunktiv, samt slutligen haya, hayas, haya, hayamos, hayáis, hayan amado i preteritum perfekt konjunktiv.
Puh! Man blir alldeles matt bara av att se denna tjocka vägg av verbböjningar, och det ser likadant ut för varje i språket förekommande verb. Visserligen förenklas saken av att det finns en viss regelbundenhet med förutsägbara konjugationsmönster för många verb, men det är ändå en betydande tröskel – de flesta studenter kommer aldrig fullt över, och då är spanska ändå ett av de enklaste språken man som svensk kan lära sig.
Vi inser att svenska och i viss mån engelska och nederländska är enklare i detta avseende, med en tämligen utplattad morfologi. Men mandarin är ännu enklare, och har bara en enda oböjlig form för varje verb. Mandarin har inte heller tempus (preteritum, presens, futurum), modus (indikativ, konjunktiv, konditionalis) eller imperativ, utan uttrycker samma sak enbart med aspekt (perfekt, progressiv, kontinuerlig…) i form av partiklar eller med tids- och andra adverbial.
För mandarin har vi således ài (爱, älskar) som en oböjlig motsvarighet till konjugationerna i spanska och svenska ovan, med följande exempel i hur man bildar aspekt: wǒ ài nǐ (我爱你, jag älskar dig); wǒ huì ài nǐ (我会爱你, jag kommer att älska dig); wǒ àiguò nǐ (我爱过你, jag har älskat dig); wǒ céngjīng ài nǐle (我曾经爱你了, jag brukade älska dig); wǒ àizhe nǐ (我爱着你, motsv. I’m loving you); wǒ zài ài nǐ (我在爱你, motsv. te estoy amando), med flera möjliga kombinationer.
Mängden möjliga sätt att uttrycka något med aspekt är begränsad, men framförallt helt identisk för alla verb. Det innebär att man i mandarin enbart behöver lära sig det eller de tecken som representerar verbet i fråga, tillsammans med dess uttal. Det är brutalt mycket enklare än att tillgodogöra sig en djungel av konjugationsformer för mer eller mindre regelbundna verb i många andra språk.
I mandarin är även substantiv oböjliga, och det finns således inga artiklar, inget numerus, inget genus och inte heller någon deklination i kasus. För varje substantiv i till exempel franska, portugisiska, tyska och svenska måste man veta dels genus, som i le chien, o cachorro, der Hund och hunden, men även numerus och korresponderande artiklar: les chiens, os cachorros, die Hunde och hundarna.
Därutöver tillkommer kasus, i tyskan för alla substantiv, för svenska och de romanska språken enbart i pronomen. Der Hund i nominativ blir således den Hund, dem Hund och des Hundes i ackusativ, dativ och genitiv singular, med ytterligare former i plural. Vilket «fall» som är aktuellt beror inte bara på sådant som subjekt och objekt, utan även av prepositioner, och alla som har studerat tyska har stångat sig blodiga över denna komplikation. Då är det ändå betydligt värre i latin, polska och finska…
I jämförelse kunde det helt enkelt inte vara lättare än i mandarin. Gǒu (狗, hund) betyder kort och gott hund, hundar, hunden eller hundarna, och vad som är vad framgår av kontexten: yī zhī gǒu (一只狗, en hund); liǎng zhī gǒu (两只狗, två hundar); hěn duō gǒu (很多狗, många hundar).
Den oböjliga formen medför en kompromiss i att ordföljen blir tämligen fast, som i svenskan, med subjekt före objekt: wǒ yǒu gǒu (我有狗, jag har en hund / hundar); gǒu yǒu wǒ (狗有我, hunden / hundarna har mig). Samma sak gäller indirekt objekt: wǒ gěi nǐ yī zhǐ gǒu (我给你一只狗, jag ger dig en hund), även om man här kan trixa med den fiffiga objektsmarkören bǎ (把) för att växla ordning: wǒ bǎ gǒu gěi nǐ (我把狗给你, jag ger dig hunden).
Avseende pronomen har mandarin bara en form per person, medan många andra språk har flera. Svenskans subjekts- och objektsformer jag, du, han/hon/den/det(/hen), vi, ni, de respektive mig, dig, honom/henne/dess(/henom), oss, er, dem uttrycks således oböjligt i kinesiskan som wǒ, nǐ, tā, wǒmen, nǐmen, tāmen (我, 你, 他/她/它, 我们, 你们, 他们/她们/它们). Pluralartikeln men (们) nyttjas här, och ursprungligen fanns bara tre grundformer: 我, 你, 他.
Inte ens tyskan har numera genitiv för pronomen, utan använder som svenskan possessiv. Men även det är en komplicerad historia, som beror av genus, numerus och reflektion: min/mitt, din/ditt, hans/hennes/dess(/hens/ens), sin/sitt, vår/vårt, er/era, deras/sin/sitt i singular, och mina, dina, sina, våra, era, deras/sina i plural. I tyskan tillkommer även kasus, vilket mångdubblar formerna, till exempel dein, deine, deiner, deinen, deinem, deines.
Som du nu nog har förstått är kinesiska även i detta avseende busenkel, och använder en possessiv artikel de (的) efter pronomenformerna ovan, till exempel wǒ de gǒu (我的狗, min hund / mina hundar). Det finns även en mer klassisk variant med partikeln zhī (之), som i lǐzhì zhī shēng (理智之声, förnuftets röst), som det ju står i denna bloggs huvud.
Mandarin är även enklare i så måtto att ordföljden är rak, medan den i framförallt germanska språk kompliceras av omvända former, V2-regler och annat. Till exempel säger vi på svenska Jag heter Anna enligt normal SVO-följd, medan frågan har omvänd ordföljd OVS: Vad heter du? På mandarin är motsvarande former Nǐ jiào shénme? (你叫什么?, Vad heter du) respektive Wǒ jiào Ānnà (我叫安娜, jag heter Anna) – du/jag, verb och interrogativ/namn finns på samma positioner i båda satserna.
Vi har här sett hur den komplicerade morfologi som präglar indoeuropeiska språk – och för all del även japanska, koreanska och arabiska – helt saknas i mandarin (och andra kinesiska språk), och de tusentals timmar man tvingas spendera på att lära sig konjugationer och deklinationer i andra språk kan man i kinesiska med fördel lägga på annat, exempelvis att plugga in tecken och glosor.
För det är naturligtvis så att det även i mandarin finns vissa svårigheter man måste ta sig igenom, och en av dem rör den omfattande mängden tecken. Men det är inte godtyckliga tecken, utan de har en systematik som kan reduceras till ett par hundra återkommande grundelement. Det finns även en viss korrelation mellan teckenform och uttal.
Det finns dock inget «svårt» med tecknen, utan det är en fråga om systematisk drill, precis som man måste plugga in tusentals glosor oavsett språk. Man kunde tro att alfabeten ger en fördel i att berätta om uttalet, men det är en sanning med en modifikation: uttala gärna dough, trough, through, enough, lough, plough, eller för den delen gärdesgård, matsäck, dem. Hur uttalas egentligen Edinburgh?
Kinesiska tecken ger kompakthet, skönhet och beständighet över tid, och man kan alltså läsa Konfucius i original med viss förståelse, trots att den talade kinesiskan på hans tid i dag skulle vara helt obegriplig. Tecknen förenar även över dialekter och till och med språk, som japanskan och tidigare vietnamesiska och koreanska.
En större svårighet är då den omfattande mängden homofoner, det vill säga morfem som låter exakt likadant. Det är en reduktion i uttal som har präglat mandarin under lång tid, och fordom fanns en betydligt större ljudrikedom i språket. Dialektalt uttal är ytterligare reducerat, vilket försvårar hörförståelsen.
Samma problem finns för övrigt i vietnamesiska och koreanska, som har många kinesiska lånord, men däremot inte i japanskan, som istället har det omvända problemet med ett flertal olika uttal för varje tecken. Homofoner kan vara ett problem även för kineser emellanåt, men i stort lindras saken av kontext och förmåga att nyttja synonymer och flerstaviga ord.
De egentliga svårigheterna med mandarin och andra kinesiska dialekter är tre till antalet. Dels bruket av toner, som för oss är främmande och kräver en viss ansträngning i inlärningen; dels avsaknaden av ett delvis gemensamt ordförråd, möjligen med undantag för tidiga indoeuropeiska lån av häst, kärra och mjöd; och dels den rikliga förekomsten av ordspråk (成语, chéngyǔ), klassiska referenser och annat kulturellt gods som bakas in i språket.
Exempelvis filmtiteln Smygande tiger, dold drake är ett sådant ordspråk, nämligen wòhǔ-cánglóng (卧虎藏龙), med den egentliga innebörden dolda talanger. Vad kan zhǐlù-wéimǎ (指鹿为马, peka ut rådjuret som häst) eller jǐngdǐ-zhīwā (井底之蛙, en groda på brunnens botten) månne tänkas betyda? Det finns tusentals sådana fyrstaviga aforismer, principer och andra uttryck, och de används flitigt som en kulturell bildningsmarkör i alla upptänkliga sammanhang.
Även vi har naturligtvis sådana uttryck, som att skilja agnarna från vetet och att gå över ån efter vatten, men det är kulturella uttryck som oftast är gemensamma för hela den europeiska kontinenten och därför inte bereder oss några problem när vi stöter på dem. För mandarin och kinesisk kultur har vi i regel inga förkunskaper eller gemensamma referenser, utan måste börja med ett tomt blad – det är den primära svårigheten, inte själva språket och dess enkla grammatik.
Grunderna i mandarin lär man sig således tämligen snabbt, och jag kan slå vad om att vem som helst fortare lär sig mandarin än franska i sådan grad att man någorlunda kan läsa en roman, trots att man med franska har en flygande start med delvis gemensamt ordförråd. Därefter landar man vanligen på en platå innan man kommer vidare med mer avancerad mandarin, just för att den kräver kulturella och historiska referenser som inte är lika enkla att lära som glosor.
