Kategori: Kina

Kategorier
Kina Politik

Australisk hybris

Say this: Faire sir, you spet on me on Wednesday last; you spurn’d me such a day; another time you cald me dog: and for these curtesies Ile lend you thus much moneyes? Shakespeares gestaltning av juden Shylock i The Merchant of Venice är träffande, och kan direkt överföras på större konflikter, som den mellan Kina och Australien.

Ty man får nog säga att Australien har spottat på Kina och kallat Kina en hund, och nu blir man överraskad när Kina inte låter sig hunsas utan slår tillbaka med viss kraft på den kinaexport som håller australierna vid liv. Australien lever i det förgångna och har helt enkelt inte förstått kraften i det skifte som äger rum.

Australien bannlyste 2018 Huawei från att delta i utbyggnaden av landets 5G-nät med de sedvanliga paranoida ursäkterna om nationell säkerhet. Men man nöjde sig inte med att besluta för egen del, utan tog även på sig den politiska ledartröjan i att övertyga övriga länder i den anglosfära signalspaningsalliansen Five eyes (och dess marionetter, som Sverige) att göra samma sak. Detta är ekvivalent med att vilja skada Kinas ekonomiska intressen, att spotta landet i ansiktet.

Australien sparkade även på hunden Kina när man från regeringshåll avslog Mengnius uppköp av Lion dairy & drinks, i strid med berörda myndigheters rekommendationer. Det är ett politiskt beslut i syfte att skada Kinas ekonomiska intressen, en form av riktad protektionism, i likhet med de amerikanska angreppen mot Tiktok och Wechat.

Australien har vidare tagit sig ton i debatten kring coronavirusets ursprung, och krävt att en oberoende utredning om «Kinas ansvar» kommer till stånd – under australisk ledning. Detta när WHO redan är i färd med att företa just en sådan oberoende utredning om virusets ursprung (och vars resultat kan komma att överraska).

Ingen har någonsin förordat en sådan utredning vad gäller andra pandemier, vilket återigen visar hur man ser på Kina som något sorts undantag, som ett land som kan hunsas på ett sätt som ingen annan skulle godta. Man kan här erinra sig hur Five eyes-landet Kanada på amerikansk begäran håller Huaweis finanschef Meng Wanzhou i husarrest sedan två år tillbaka i en procedur som saknar motstycke, då det aldrig tidigare har hänt att man har kidnappat ledande företrädare för ett företag som anses bryta mot ensidiga amerikanska «sanktioner».

Att Australien likt Donald Trump pekar finger på juden eller hunden Kina må vara hänt, men när man samtidigt tar på sig den politiska ledartröjan genom att begära ordförandeskapet för en sådan underlig utredning hamnar man automatiskt i Bejings blickfång, och sanktionerna kommer därmed som ett brev på posten, i form av tariffer och strafftullar. Hur kan detta överraska?

Konflikten har även vissa politiska övertoner av annat slag, som de makabra australiska kraven på en kinesisk ursäkt för att ha påpekat de vidriga australiska människorättsbrotten i Afghanistan. Det anses av Australien och länder i den kretsen vara något slags exklusivt privilegium att kunna peka på andras påstådda brott mot mänskliga rättigheter, och man blir således helt perplex när bollen plötsligt kommer i retur.

Australien bör sänka tonläget och inse att Kina inte längre är en hund man kan sparka och skälla på, utan den handelspartner som man huvudsakligen livnär sig av. Av det följer att en viss grundläggande respekt i de ömsesidiga relationerna måste upprätthållas, och att det är oklokt att antagonisera Kina – för övrigt en läxa även Sverige kommer att tvingas lära vad det lider.

Scott Morrison täcker med den australiska flaggan över de afghanska offren för australiska soldaters bisarra lustmord, samtidigt som han kräver att Kina ber om ursäkt för att ha påtalat saken.
Kategorier
Asien Kina Politik Teknik Vetenskap

Östasiatisk gryning

Jämförande studier i matematik och naturvetenskap för elever i åskurs 4 och 8 bedrivs inom ramen för TIMSS, vars resultat för 2019 nyligen presenterades av Skolverket. Det är nedslående siffror, och de ser ut på ungefär samma sätt som de besläktade Pisa-mätningarna, med Sverige under EU-/OECD-snittet i matematik.

Mest frapperande är emellertid hur Östasien fullständigt dominerar, inte bara i samlat medeltal utan framförallt i ingående djup. Europa och Nordamerika utmärker sig genom en stor majoritet av medelmåttor, medan Östasien har en överlägset stor spets. Mönstret står sig över tid, och är mest framträdande i matematik.

Matematik är grunden för all naturvetenskap och teknisk utveckling, och med en stor andel elever med goda färdigheter står Östasien rustat för framtidens tekniska ledarskap. Det är så att säga ingen tillfällighet att man tar ledning i patent och andra indikatorer för teknisk utveckling, och det är i grunden här paradigmskiftet mellan Väst och Öst sker.

Teknisk utveckling borgar för omfattande export och därmed ekonomiskt utrymme för vidlyftig politik. Sverige har inte blivit framgångsrikt genom progressiva idéer, utan genom export av kullager, bilar och högteknologiska produkter, själva grunden för välfärdssamhället och den sedermera utsvävande progressiva överbyggnaden.

Denna senare «progressiva» och utopiska politik är det som har gjort oss dästa, mätta och belåtna, nöjda med vad vi åstadkom i fornstora dagar. Istället för att vidmakthålla det meritokratiska kunskapssamhället har vi allt mer kommit att ägna oss åt navelskåderi och prioriterat «social rättvisa» i form av Q-rättigheter och massinvandring från tredje världen.

Det hade varit enkelt att skylla allt på socialdemokratin, som genom åren har visat sitt kunskapsförakt på olika sätt, exempelvis genom att instifta elitskolor i den för socialismen så viktiga idrotten (tänk DDR och Sovjetunionen), men på en och samma gång vägra motsvarande elitskolor för matematiska och andra teoretiska talanger – mantrat har varit att alla ska med på samma usla nivå, utom i längdskidåkning.

Trenden är dessvärre genomgående för hela Europa och Västvärlden. Vi vilar på våra lagrar, medan Östasien jagar ikapp och förbi. I dessa studier ser vi ytterligare en bit in i framtiden, och det är en vision av östasiatisk dominans i forskning och utveckling, och därmed också i mycket annat. Det är gryning i orienten, men skymning i occidenten.

Kategorier
Kina Politik Ryssland Teknik USA Vetenskap

Rymdkapplöpning 2.0

Månsonden Chang’e 5 (嫦娥) har lyft från månens yta för att småningom docka med huvudfarkosten och därefter återvända till jorden med ett par kilo månstoff, om allt går väl. Det är första gången sedan 1976 som ett sådant projekt företas, efter sovjetiska Luna 24.

Kineserna är som bekant sent tillkomna i rymdbranschen, och är för närvarande fullt upptagna med att göra om tidigare bedrifter från de amerikanska och sovjetiska programmen. Således har man tidigare skjutit upp några personer i omloppsbana, initierat ett månprogram, tagit rymdstationen Tiangong 1 (天宫) i bruk, och sedan i somras även påbörjat utforskning av Mars med Tianwen 1 (天问), beräknad att anlända i februari 2021.

I en inte avlägsen framtid blir programmet dock mer ambitiöst, med bemannade expeditioner och kanske även månbaser. USA har därför kommit ur sin dvala och åter börjat satsa på sitt rymdprogram, en verksamhet som placerades i malpåse efter att man vunnit rymdkapplöpningen och den överordnade kapprustningen mot Sovjetunionen – ur politisk synvinkel var det huvudmålet, medan de mer långsiktiga vinsterna med rymdforskning inte ryms i kvartalsbudgetarna.

USA har även förbjudit NASA att samarbeta med den kinesiska motsvarigheten CNSA (国家航天局, Guojia hangtianju) och att överhuvudtaget släppa in kinesiska medborgare i NASA:s verksamhet, ett slags personalembargo som inbegrips i den allmänna amerikanska ambitionen att obstruera Kina.

Men NASA har inte någon kunskap som Kina inte redan besitter, varför blockaden mest syftar till att polarisera och mobba ut kineserna ur internationellt samarbete. I vetenskapliga kretsar är denna politiska blockad inte särskilt populär, och den kan även få negativa konsekvenser vad det lider.

Övriga världen är nämligen öppen för att samarbeta med Kina, och speciellt Ryssland har i dagarna ingått ett fördjupat samarbete med landet. Ryssland förlorade visserligen kapplöpningen mot månen, men har den fulla kompetensen för rymdutforskning och anses även ha den bästa raketteknologin – det finns en anledning till att USA länge har behövt ta sig upp i rymden med ryska raketer, sedan man monterat ned rymdfärjeprogrammet.

Kombinationen Kina och Ryssland blir en helt annan nöt att knäcka för USA, särskilt en amerikansk nation som blöder under pandemin och lider av svåra spänningar i samhället. I fråga om en rymdkapplöpning 2.0 är det inte säkert att amerikanerna mer än kommer ur startgroparna, och man har helt enkelt inte vigören eller momentet längre, inte ens med den privata rymdsektor som växer fram.

Det blir väl mest en notis i medier om Chang’e 5, eftersom nyhetsvärdet inte är så stort. Men som med allt Kina företar sig blir dessa små steg småningom stora språng, för att nu låna en analogi från ett annat rymdäventyr. Och en dag har man gått förbi och tagit ledningen, utan att någon förstår någonting.

Chang’e 5 (嫦娥五号) på månens yta, med foto i extrem vidvinkel (CNSA).
Kategorier
Kina Kultur Politik

Politisk vargkrigarkonst

Det talas numera ofta om vargkrigardiplomati (战狼外交, zhanlang waijiao) när kinesiska företrädare tar sig ton i sociala medier och andra sammanhang, inte minst utrikesdepartementets presskonferenser. Uttrycket stammar från actionfilmen Zhanlang (战狼, Krigarvarg), där vi på svenska nog skulle vända på ordningen och säga vargkrigare.

Ett färskt exempel utgörs av ordväxlingen mellan utrikesdepartementets talesman Zhao Lijian och Australiens permiärminister Scott Morrison. Saken dröjer sig om de australiska krigsbrotten i Afghanistan, vilka en kinesisk datorgrafikkonstnär gjort politisk karikatyr av genom att avbilda en australisk soldat med kniven mot ett barns strupe.

Zhao Lijian kvittrade bilden i fråga, som ett led i den politiska dispyt som föreligger mellan Beijing och Canberra angående Australiens förändrade politiska inriktning och anklagelser mot Kina i allt från Hongkong till Xinjiang och coronavirus, och föga förvånande blev Morrison topp tunnor rasande.

I själva verket kan ordväxlingen gynna Australien i så måtto att man tillfälligtvis får krigsbrotten undan dagordningen och istället får tillfälle att mucka gräl med sin nya fiende, med allmänhetens givna uppslutning.

Konstnären i fråga går under benämningen Wuheqilin (乌合麒麟, wuhe = flock, qilin = enhörning), och han gjorde blixtxnabbt en ny karikatyr av det vidare händelseförloppet när australiska medier i något slags försvar publicerade en exposé om motsvarande kinesiska övergrepp – nämligen Nationalistpartiets sådana före Folkrepublikens bildande…

Wuheqilin kallar sig vargkrigarkonstnär, och hans verk har kommit att bli ett vasst propagandavapen i de konflikter som Kina har hamnat i under senare tid, inte minst angående coronapandemin och händelserna i Hongkong.

Även Sverige får sig indirekt en känga när han angriper idén om «flockimmunitet», så som delvis propagerat av både Storbritannien och USA under en tid, samma tankar som har präglat Folkhälsomyndighetens «strategi». Man kan helt enkelt inte förneka att hans bilder är mycket träffande, ett slags politisk lyteskomik, eller vargkrigarkonst om man så vill.

Kategorier
Hongkong Kina Politik

Rättvisan segrar i Hongkong

Om man bedriver «protestverksamhet» och anser att man gör så inom lagens råmärken kan man inte erkänna sig skyldig till ett brott man överhuvudtaget inte godtar. Ändå har två ledande secessionister i Hongkong gjort så, naturligtvis en form av «plea bargain» för att få mildare straff.

De två – «Joshua» Huang «Wong» «Chi-Fung» Zhifeng (黄之锋) och Zhou «Agnes Chow» Ting (周庭) – döms således till 13½ respektive 10 månaders fängelse för att ha lett en belägring av ett polishögkvarter i Hongkong förra året.

Svenska medier benämner belägringen eufemistiskt som en «demonstration», men samma typ av verksamhet hade lett till ungefär motsvarande konsekvens överallt i världen. Hongkong görs till något slags undantag från gängse ordning, i vilket det anses vara demokratiskt acceptabelt att ockupera och vandalisera parlamentet, demolera tunnelbanan och annan infrastruktur, och till och med att sätta eld på eller slå ihjäl meningsmotståndare.

Domen har ingenting med den nya säkerhetslagen att göra, utan är inom ramen för tidigare lagstiftning. Det finns inget anmärkningsvärt med den, även om man kommer att medvetet misstolka det som att Zhongnanhai styr Hongkongs oberoende rättsväsende.

Däremot fungerar domen förstås som en varning för att hädanefter återfalla i sådan typ av brottslighet, given den nya säkerhetslagens uttryckliga ambition. Huang och Zhou bör efter avtjänat straff byta karriär och söka påverka Hongkongs vidare styre med just de demokratiska metoder de säger sig förespråka, nämligen det tråkiga arbetet att övertyga väljare och agitera i kammaren – istället för att demolera den.