Kategori: Kina

Kategorier
Asien Kina Korea Kultur Språk

Gimchi 김치 eller paocai 泡菜?

Ursvenskt är bara barbariet, resten av utvecklingen har kommit utifrån, menade en tidigare statsminister. Andra har fyllt i med att det bara är invandrarna som har en spännande kultur, medan vår egen är begränsad till töntig midsommar och sådant som inte förslår mot nyare traditioner som spark med liten igelkott. Och i allra största allmänhet skryter svenskarna med sin kulturlöshet, och ger gärna bort köttbullarna till türkarna samt byter namn på sina negerbollar för att blidka andra folkslag, under det att man knäböjer i ursäkt för forna kolonialism, rasism och slaveri som aldrig var.

En sådan självutplånande och självförnekande attityd ses inte någonstans i övriga världen, utan där slåss man tvärtom med näbbar och klor för att bevara och försvara sitt hävdvunna kulturarv. Ett exempel ges i form av den koreanska nationalrätten gimchi (김치) – eller «kimchi» som det skrivs i Nordkorea och svenska medier – en sidorätt bestående av fermenterad kål och andra grönsaker, och som av FN har klassificerats som ett kulinariskt kulturarv.

Inläggningen ger rätten en surhet och därmed viss beständighet, på samma sätt som för surströmming (förmodligen av somaliskt ursprung) och saltade produkter, och det är denna process som gör den koreanska rätten unik. Den är belagd sedan flera tusen år tillbaka, med ett tidigare namn i chimchae (침채, 沈菜), som betyder blötlagda grönsaker.

Inte helt förvånande finns en snarlik rätt paocai (泡菜, kokta grönsaker; IPA: /pʰɑʊ̯t͡sʰaɪ̯/) i Kina, även om den vanligen inte fermenteras. Man kan här notera att den huvudsakliga ingrediensen i såväl gimchi som paocai är kinakål (大白菜, dabaicai), som stammar från norra Kina och där bara odlas sedan 1600-talet. Tidigare varianter av gimchi nyttjade istället främst rädisor.

Men även en fermenterad variant i form av suancai (酸菜, sura grönsaker) är vanlig i Kina, och minner om europeisk surkål. Kinakål är vanligen huvudingrediens, men i sydväst kan man också nyttja senap. Fermenteringen sker genom att lägga en vikt på kålen eller senapen (se video nedan).

Frågan huruvida gimchi är ett strikt koreanskt kulturarv eller om det möjligen är en fråga om fusion eller ett delat arv uppstår därmed, och saken har lett till heta debatter i såväl Kina och Korea som Japan – japanerna har här en variant kimuchi (キムチ) av mildare och ickefermenterat slag, vilket koreanerna menar är ett varumärkesintrång.

Med Kina går bråket djupare och har antagit närmast surrealistiska proportioner. Den senaste fnurran uppstod då standardiseringsorganisationen ISO upptog paocai i sin förteckning, varvid man noga deklarerade att dokumentet inte avser gimchi. En statlig kinesisk tidning hävdade emellertid att en standard därmed hade satts för den «kinaledda gimchi-industrin», ett uttalande som fick koreanerna att koka av ilska. Man menade att det var det senaste kinesiska försöket att söka världsherravälde genom att appropriera den koreanska nationalrätten.

Men det är även en ställföreträdare för andra politiska dispyter, till exempel gällande territorialrätten till ön (eller snarare revet) Suyanjiao (苏岩礁) / Ieodo (이어도) eller Sydkoreas installation av ett amerikanskt missilförsvar. Saken kompliceras av att närmare hälften av all koreansk gimchi importeras från Kina, medan Kina i sin tur via reglering har ordnat så att sydkoreansk gimchi inte kan exporteras till Kina – det är en sorts protektionism för att gynna paocai och andra inhemska varianter.

Vinnare i striden är kanske lite oväntat Kina, som på ett burdust sätt har fått uppmärksamhet för en internationellt sett okänd rätt som paocai. Det finns annars ingen i Kina som betvivlar att det rör sig om två skilda rätter, och även utrikesministeriet har sett sig nödgat förklara att det nog finns mer som förenar Kina och Korea än en dispyt om ursprunget till gimchi. Gimchi kallas i Kina annars labaicai (辣白菜, het vitkål) eller chaoxian paocai (朝鲜泡菜, koreansk paocai).

För en utomstående bedömare är den enkla sanningen här att gimchi är en unik koreansk rätt med ursprung i en allmänasiatisk kultur av fermentering och med ett nyare tillskott av kinesiska ingredienser, det vill säga en kulturell fusion.

Det är ekvivalent med att köttbullar är en unik svensk rätt, även om själva konceptet med rullade bullar av kött och grönsaker förekommer i många andra kulturer och ytterst är en sentida import i vårt land. Det är vidare liktydigt med att surströmming är en unik svensk rätt, även om andra kulturer både nyttjar fermentering och äter sill, eller att negerbollar är en unik svensk dessert, även om vi inte odlar vare sig choklad eller kokos i den höga nord.

Fantastiska Li Ziqi (李子柒) lagar paocai / gimchi – detta är kultur på riktigt
Kategorier
Kina Politik Religion Xinjiang

Muslimska kvinnor barntillverkande maskiner

De socialliberala tänkarna tycks ha frångått forna ideal av att göra upp med patriarkatet och frigöra kvinnan från religionens ok, för att istället ta parti för medeltida värderingar. Om man förr slogs för att emancipera kvinnan i individualismens namn, anser man nu att kvinnan bör fortsätta vara en kuvös i allahs sold.

På annat sätt kan man inte tolka Twitters märkliga resonemang om att plocka bort en post från kinesiska ambassaden i USA om hur uiguriska kvinnor i Xinjiang numera är frigjorda och självständiga med ett betydligt större mått av reproduktiv hälsa än fordom, då de utgjorde «baby-making machines» åt sina skäggiga män.

Denna karakteristisk menar det amerikanska sociala medieföretaget utgör en form av «avhumanisering» snarare än den feministiska landvinning det är. Det rör sig här om samma underliga fenomen som när «feminister» i Sverige slåss för den muslimska kvinnans «rätt» att tvingas bära slöja under patriarkalt förtryck, eller som när allsköns vänsterliberaler tar parti för muslimska traditioner som inte har någon plats i ett civiliserat samhälle byggt på upplysning och individuella friheter.

De tidiga feministerna och socialliberalerna tog tvärtom strid mot (den kristna) religionen och dess motsvarande anspråk på att behandla kvinnan som en kuvös i syfte att producera söner och fler kuvöser, och i viss mån fortsätter väl kampen för reproduktiva rättigheter kring abort och preventivmedel än i dag mot dessa medeltida element inom kyrkan – utom i Afrika, där den amerikanska regimen aktivt motarbetar sådant, just där det behövs som mest.

Att man förfar tvärtom med motsvarande kvinnoförtryck inom islam har att göra med att «antirasism» är en överideologi som tar överhanden framför den normala feminismen. Invandring, därtill i massiva kvantiteter, har blivit en helig rättighetsko som inte får ifrågasättas, och gör man ändå det stämplas man automatiskt som «rasist».

Så även Kina, trots att landets hantering av utanförskap och radikalisering i Xinjiang inte skiljer sig från motsvarande landsomfattande sociala kampanjer sedan Folkrepublikens bildande. Det är inte heller någon nyhet att Kina har en policy kring begränsning av reproduktion, tidigare en ettbarnspolicy som numera är ersatt av en tvåbarnspolicy, med generöst utrymme för minoriteter och landsbor att sätta fler barn till världen, dock med en övre gräns.

Denna ansvarsfulla metod att hålla populationen inom hållbara ramar menar MR-jesuiter utgör en form av «demografiskt folkmord» eller möjligen «kulturellt folkmord», men man ska då komma ihåg att mänskliga rättigheter som fenomen är en form av modern religion och dess utövare typiskt religiösa element som sätter religiösa bryderier framför andra fri- och rättigheter i katalogen (här rätten till individuell självständighet, rätten till ett arbete och en inkomst, rätten till deltagande i samhällslivet med mera).

Detta är en form av «syntax error» som socialliberalerna, socialisterna och «feministerna» har att avlusa, ty i längden går det inte att upprätthålla dessa två oförenliga hållningar. Att vara socialliberal är att vara kluven, sägs det, men att stå mellan två hötappar utan att kunna välja är inte kluvenhet utan idioti. Ska man fortsätta försvara patriarkala företeelser i islams namn, eller ska man ta ställning för kvinnans och andra individers frihet och självständighet?

Man kan inte göra bådadera, och om man småningom väljer den traditionella liberalismen kommer man inte ha något annat val än att erkänna att Kinas hantering är den korrekta, en strategi värd att beundra och framförallt kopiera i våra av utanförskap allt mer tyngda samhällen.

Arbete ger frihet – reproduktiv frihet, individuellt självbestämmande, deltagande i samhällslivet
Kategorier
Asien Kina Politik

Britter i Sydkinesiska sjön?

Britterna tycks ha skaffat sig ett rekreationsfordon i form av ett hangarfartyg… Hennes majestäts skepp Drottning Elizabeth har visserligen krusat havets vågor sedan 2014, men är först nu redo att tas i operativ drift – med destination Sydkinesiska havet.

Man kunde ju tycka att ett land som lider svårt av pandemi och brexit borde ha andra prioriteringar, men Storbritannien kan helt enkelt inte släppa taget om sin forna roll som imperium, utan vill fortsätta vara en «global makt».

We must be prepared to compete for our interests and our values far, far from home, sade försvarsminister Gavin Williamson 2019. Så hur försvarar man dessa intressen och värden med ett hangarfartyg bestyckat med attackflygplan? Ska man månne åter bedriva kanonbåtsdiplomati gentemot Kina som man gjorde under 1800-talet, då man stal Hongkong och tvang på Kina knarkhandel och andra orättfärdiga fördrag?

Man kan ju också undra vad dessa intressen och värden skulle bestå i? Att bevara västerländsk hegemoni tillsammans med USA och Australien och kanske även Japan? Vi ser ju helt enkelt inga kinesiska krigsfartyg i Medelhavet, Atlanten eller Nordsjön, medan det sedan lång tid tillbaka vimlar av amerikanska, brittiska och andra skepp i Syd- och östkinesiska haven. Vem som är ett hot mot vem är uppenbart.

Men detta är den gamla ordningens strategi, den att ansamla så mycket järnskrot som möjligt. Det är inte så man vinner moderna krig, och Kina har ingen ambition att matcha en sådan kapprustning. Kina satsar istället på ekonomi, handel och teknisk utveckling, och anpassar i övrigt sina militära styrkor till regelrätt försvar av territorium och farleder. Samt skickar ett virus direkt till Boris och McDonald, i både fysisk och digital form.

Kina kan annars oskadliggöra det brittiska plåtschabraket med en enda välriktad missil, om det skulle hetta till. Men det skulle förutsätta att Fem ögon avlossar det första skottet och därmed initierar krigshandlingarna, något man förmodligen drar sig för att göra.

Så frågan kvarstår vad britternas egentliga mission är? Att provocera? Att stoltsera med en imperialistisk penisförlängare som inte har något militärt eller annat värde? Eller möjligen att skyffla ligister från Hongkong till England?

HMS Queen Elizabeth
Kategorier
Hongkong Kina Politik USA

Stormning av parlament i USA och Hongkong

Stormningen av Kapitolium i Washington är på det hela taget identisk med stormningen av Legco i Hongkong för halvannat år sedan. När Kapitolium stormas är det svårt att kalla förövarna något annat än «terrorister», menar en DN-skribent. Motsvarande pack i Hongkong benämns istället regelmässigt «demokratiaktivister» i pressen, vilket minner om devisen att den enes frihetshjälte är den andres terrorist.

Både USA och Hongkong är «flawed democracies» enligt relevanta demokratiindex, och Hongkong är helt enkelt inte Belarus, så som man gärna försöker framställa saken i medier, utan en demokrati under starkt lagstyre. Ändå blir rapporteringen så fundamentalt annorlunda, för att Hongkong råkar vara en del av den förmenta ärkefienden Kina.

På samma sätt använder man inte alls samma språkbruk kring myndigheternas svar på respektive plats. I Hongkong heter det att man använder «brutalt» polisvåld, trots att man mestadels tittar på istället för att agera (exempelvis under stormningen av Legco). I Hongkong kom aldrig några tyngre styrkor till förstärkning, medan man i USA tidigt satte in nationalgardet och kunde bevittna helt besinningslöst våld med omfattande antal dödsfall.

Även efterspelet, att Kina genom dekret instiftar en säkerhetslag för Hongkong, sätter man i rapporteringen inte i samband med ockupationen av parlamentet eller «demokratiaktivisternas» ambition kring ömsesidig förstörelse om man inte får sin vilja igenom. Man ser istället sådan subversiv verksamhet som något slags ädel kamp för «demokrati» eller till och med någon fullständigt sinnesrubbad förhoppning om att Hongkong ska bli ett självständigt «land», medan myndigheternas svar beskrivs i termer av att «utplåna» de sista spåren av demokrati.

Senast under gårdagen skedde gripanden av ett femtiotal «aktivister» i vad man betecknar som representanter för «demokratirörelsen», i själva verket figurer som har varit verksamma i planering och exekution av förödelse i staden, stormning av parlamentet, belägring av polishögkvarter med flera subversiva aktioner. Trumps subversion av den amerikanska demokratin ser man rätteligen med avsmak, medan man närmast hyllar motsvarande beteende i Hongkong som en nobel frihetskamp – fenomenen är i grund och botten ändå identiska.

I inget annat land hade man tolererat ett angrepp på parlamentsbyggnaden skrev jag då stormningen av Legco ägde rum, men anade då kanske inte att samma öde småningom skulle drabba demokratins och de mänskliga rättigheternas självutnämnda högborg USA. Kanske tog man intryck av Washingtons uppmuntrande tillrop till aktivisterna i Hongkong?

När det nu ändå sker visar det med eftertryck att journalister inte är något annat än aktivister, som inte har till uppgift att neutralt och objektivt beskriva vad som sker i omvärlden, utan att istället göra sig själva till en del av skeendet, att kontrollera narrativet och färga och filtrera det i egen favör. Det är så vidrigt.

It is a beautiful sight to behold. We stand with the people of the USA?

Hur DN-filtret och statstelevisionsrastret ter sig i olika men identiska situationer
Kategorier
Kina Politik

Folkets framtidsrepublik

Objektiv journalistik är inget man förknippar med statstelevisionen eller statsunderstödda agendamedier, men det finns trots allt exempel på mer balanserade och framförallt välunderbyggda reportage. Bloomberg visar här en minidokumentär om Shenzhen, Kinas svar på den amerikanska kiseldalen.

Detta är egentligen allt man behöver veta för att förstå var framtiden finns, varför västvärlden inte kan svara, och varför man i ren desperation tar till protektionistiska åtgärder för att hindra drakens vidare frammarsch.

Västvärlden beter sig därmed på exakt samma sätt som den förlegade dynastin Qing när man inte hann med i en värld av vetenskaplig revolution och industrialisering, och då man föll offer för västlig kolonisering. Nu är man ikapp, och snart är man förbi – tiden för revansch är här.