Kategori: Kina

Kategorier
Europa Kina Kultur Politik Ryssland USA

Kulturella förkastningslinjer

Ett annat sätt att åskådliggöra hur anglosfären bildar ett politiskt-kulturellt block är genom Ingleharts välkända kulturkarta. Europeiska unionen är här åtskild i en protestantisk nordeuropeisk del, och i en katolsk central- och sydeuropeisk.

Kulturkartan definierar vidare en konfuciansk komponent med de östasiatiska länderna Kina (inklusive Taiwan), Sydkorea och Japan, ett block som angränsar till de två europeiska delarna. På motsvarande sätt angränsar ett angloblock till EU-länderna, men samtidigt utgör Europa en buffert mellan de engelsktalande och konfucianska nationerna.

Detta illustrerar tesen att Europa har ett annat förhållningssätt gentemot framförallt Kina än vad USA och Five Eyes har. Även om det finns en given övervikt för den kulturella samhörigheten med anglosfären, uppskattar européerna det rationella inslaget i handlaget med Östasien.

Kartan förklarar även varför Sverige avviker med en hätskare attityd mot Kina och en större samhörighet med anglosfären. Sverige delar visserligen rationalismen med Östasien, men har i gengäld desto mer gemensamt med de engelsktalande länderna i form av individuell frihetlighet och självförverkligande – dock mindre med avseende på traditionella värderingar kring familj, sexualitet och maskulinitet.

Anglosfären och sinosfären drar således inte jämnt på grund av kulturella skäl (jämte realpolitiskt praktiska), och misstänksamheten är därför utbredd. Sverige delar den skepsisen och förstår helt enkelt inte Kina (eller för den delen Japan), medan länder som Tyskland och Italien har en mer balanserad syn.

Det interkulturella avståndet är vidare större mellan Sverige och Ryssland än mellan Ryssland och Syd- och Centraleuropa, varför samma fenomen uppstår här. Merkel och Macron kan prata pragmatiskt med både Xi och Putin, medan Sverige osar av vrede vid blotta namnet på någondera av dessa potentater.

Ungern och Polen är två (katolska) nationer som står nära det ortodoxa blocket, och även här gäller att framförallt Sverige har svårt att fördra de värderingar som präglar dessa länders befolkningar, och omvänt. Men det är att märka, att det är Sverige som är den stora uteliggaren här, den extrem som avviker mest av alla.

Historien har format dessa värdegrunder, och det mest anmärkningsvärda är egentligen hur Storbritannien sticker ut som en udda fågel i det europeiska sällskapet. Samtidigt följer världens olika konfliktytor ganska väl de kulturella förkastningslinjerna, till exempel spänningen mellan å ena sidan USA och å den andra Kina respektive Ryssland. Det är en bra fusklapp när man vill förstå geopolitiska skeenden.

Kategorier
Asien Kina Politik USA

EU mellan Five Eyes och Kina

Britternas utträde ur EU synliggör en annan pakt, nämligen den anglosfär bestående av Storbritannien och dess primära forna kolonier USA, Kanada, Australien och Nya Zeeland. Länderna har sedan andra världskriget även en omfattande gemensam signalspaning, informellt betecknat Five Eyes.

Det är dessa fem ögon som på senare tid har koordinerat utspel och aktioner mot Kina, till exempel beslut att stänga av Huawei från sina marknader (alla utom Kanada) och att bedriva aggressiv propaganda kring Hongkong, Xinjiang, Tibet och andra geopolitiskt känsliga områden i Kina.

Denna anglosfär utgör bara sex procent av världens befolkning, men står för 20 % av BNP, 40 % av välståndet och 45 % av militärutgifter. Det är länder som traditionellt har intagit tätpositionen i globaliseringen, och som utövar en omfattande kulturell dominans i stora delar av världen.

Det är en position man avser att behålla, och därför ser man med oro på Kinas tillväxt och ambitioner, särskilt som landet inte visar några tecken på att inordna sig som en amerikansk vasallstat, utan tvärtom utarbetar parallella system under egen kontroll.

Det är en form av zili gengsheng (自力更生) eller självförsörjning på en huvudsakligen intern marknad, med understöd från export på en extern marknad, så kallad dubbel cirkulation. På så vis behåller man sitt oberoende, samtidigt som man deltar i tillämpliga delar i det globala utbytet, utan att underordna sig andras världsordning.

Aggressionen mot Huawei har naturligtvis inget att göra med potentiellt spioneri i nätverken från Kinas sida, så som man officiellt hävdar, utan är ren protektionism för att gynna egen telekomindustri samt även undanhålla Huawei från den infrastruktur med vilken man själv utövar global övervakning.

Det är även en del i den amerikanska ansträngningen att innesluta Kina i ett försök att hejda eller i vart fall bromsa dess framfart. Ambitionen är långsiktig och har inte så mycket med Trump att göra, men har accentuerats under hans befäl med regelrätt handelskrig. Sakta har övriga medlemmar i Five Eyes anslutit sig till samma doktrin, senast Storbritannien, som gjorde en u-sväng.

Sverige har ungefär samma hållning, kanske delvis beroende på debaclet kring Gui Minhai, men även för att man av tradition är mer lierad med USA och Storbritannien än kontinentala Europa. EU i övrigt har inte alls samma härskna attityd mot Kina, och har inte heller någon ambition att underordna sig anglosfärens utrikespolitik – unionen söker istället en egen niche mellan de båda poler som utkämpar ett nytt kallt krig.

Man kunde även tro att Indien, som för närvarande är inbegripet i något slags bojkott av Kina efter regelrätta gränsstrider av kampsportsnatur, skulle ansluta till anglosfären i egenskap av forna koloni, men man har på samma sätt som EU en egen agenda, och är i grunden en del av en regional handelspakt som sträcker sig över större delen av Eurasien. I grunden är relationen med Kina god.

Däremot är Japan en naturlig allierad till USA, medan Sydkorea har en mer ambivalent hållning. Länderna i Sydöstasien ogillar Kinas dominans och dess ambition att lägga vantarna på alla resurser i Sydkinesiska havet, men uppskattar på en och samma gång de ekonomiska fördelar ett stabilt pax sinica ger. De ser i USA en säkerhetsgaranti för att Kina inte missbrukar sin ställning, men är inte naturligt allierade.

I en överblick av världen ser man inte två exklusiva system stå mot varandra som under det forna kalla kriget, utan en mer multipolär situation med en rad olika block. Anglosfären mot sinosfären är kanske de två dominerande parterna, men det finns en rad övriga intressen som inte entydligt väljer eller vill välja sida.

Av den anledningen kommer den amerikanska strategin att misslyckas. Man kan bromsa Kina, men inte hindra landet från att fortsätta växa ekonomiskt, kulturellt, tekniskt och militärt. Man kan inte så som en gång med Sovjetunionen försätta landet i konkurs, just på grund av Kinas oberoende och självförsörjande modell.

Man kommer inte heller att kunna förmå Kina att anta eller i vart fall närma sig det västliga politiska systemet. Kinas historiska erfarenheter gör att man värjer sig starkt mot alla former av externa påtryckningar, och om och när Kina antar en mer demokratisk bana är kinesernas suveräna beslut att fatta.

EU:s position – exklusive den svenska – är här den rätta. Man är ömsesidigt ekonomiskt beroende, och man behöver även varandra för att kunna utforma globala åtaganden kring klimat och annat. EU kommer därför inte att utestänga Huawei, och man kommer inte heller att bojkotta olympiska spelen i Beijing 2022 så som Five Eyes säkert vill.

Det hindrar inte att unionen kommer att fortsätta ha sin bestämda uppfattning om demokrati och mänskliga rättigheter, och att man kommer att påtala sådant vid behov. Men man kommer inte att agera kravmaskin och utfärda sanktioner, nämligen för att det dels inte har någon effekt, och dels inte gynnar ekonomin. Det är den enda rimliga hållningen man kan anta mot Kina.

Kategorier
Hongkong Kina Politik

Farväl till Hongkong

Huang «Joshua» Zhifeng (黄之锋) är den kristne studentledaren som för något halvår sedan gjorde en mindre politisk världsturné i syfte att vädja till politiska ledare att straffa Beijing genom att angripa Hongkong, bland annat genom att ta bort stadens handelsprivilegier.

«Joshua» har nu blivit sannspådd, sedan US-presidenten skrivit på ett dekret om att avveckla USA:s handelsrelation med Hongkong. Nu då? Vad är den vidare planen, herr rebell? Tror han möjligen att Beijing kommer att vika sig inför allt större tryck från främst Five Eyes och eventuellt övriga världen och därmed dra tillbaka den nödvändiga säkerhetslagen?

Kommer inte att ske. Och därmed har «Joshua» bidragit till att besegla stadens öde. 汉奸 (hànjiān) kallar man sådana i Kina. Förrädare. En fiendens nyttiga idiot som genom sitt agerande inte har hjälpt Hongkong, utan stjälpt det.

Hongkong har därmed begått självmord, eller rättare är kanske att «demokratirörelsen» har mördat staden. En liten klick hjärntvättade separatister av främst studenter har i sin naiva tro på ett «självständigt» Hongkong belägrat, ockuperat och terroriserat staden, påhejade av kinafientliga medier och politiker utomlands.

Småningom lär det gå upp även för «Joshua» och hans kumpaner att omvärlden ger blanka fan i Hongkong, och bara ser staden som en murbräcka för att angripa Kina. Vilket man nu gör, på stadens bekostnad. Härifrån finns faktiskt ingen återvändo, och Hongkongs status kommer successivt att minska i förhållande till allt rikare och mäktigare städer på fastlandet.

«Joshua» själv lär inte ha något annat val än att slutligen migrera till Taiwan eller något annat land som vill ta emot bråkstaken. Nej, han är inte välkommen i Storbritannien, eftersom han saknar ett BNO-pass.

Möjligen kan han komma ifråga för «politisk asyl», men det troligaste är att de länder han ställt sin förhoppning till i slutändan sviker honom. Hans bästa hopp är kanske en plats på något laogai i Xinjiang, i alla fall om han vill undvika att bli avrättad av triaderna på öppen gata i Hongkong. Detta inte menat som sarkasm eller ironi.

Kategorier
Kina Politik

Förljugna britter

Storbritannien vänder på klacken i fråga om Huawei. Från att tidigare ha upplåtit upp till en tredjedel av sitt 5G-nät till Huawei, lyder man nu USA:s uppmaning att straffa ut det kinesiska telekomföretaget. Därtill ska all befintlig utrustning från företaget vara utbytt senast 2027.

Britternas förändrade inställning lär till stor del bero på spelet om Hongkong och det amerikanska embargot mot att leverera komponenter till Huawei. Överlag kan man se att länderna i Five eyes nu allt mer samordnar sin politik, med udden riktad mot Kina – tillsammans med fientliga krafter i Kinas närområde, som Japan och Taiwan.

Beslutet innebär att 5G försenas i Storbritannien med tre år, och att notan saltas med ytterligare tjugo miljarder kronor. Därtill lär komma ett kinesiskt svar som kostar britterna än mer i exportintäkter, pengar man egentligen inte har råd att förlora när brexitkalaset ska betalas och corona lamslår ekonomin.

Även världen i övrigt observerar att Storbritannien bryter ett löfte, och frågan man ställer sig är hur pålitliga britterna egentligen är. Beslutet är av samma svajiga karaktär som kännetecknar Donald Trumps politiska vilda västern, med olika besked från dag till dag.

Hur Europa ställer sig är ännu oklart, och det finns två linjer, med Sverige som en amerikansk-brittisk lakej och Tyskland respektive Frankrike som en motkraft som väljer att ta en självständig väg. EU är naturligtvis betydligt mer lierat med USA än med Kina, men man är ändå mån om att inte bli en amerikanska vasall – man har i färskt minne att amerikanerna inte är helt pålitliga i dessa sammanhang.

Huawei går inte under på grund av dessa motgångar, utan har utöver en gigantisk hemmamarknad även övertaget i övriga världen, och man fortsätter att redovisa högre vinster. Utvecklingen innebär dock att teknoprotektionismen fortsätter, och att vi får en polarisering som i slutändan kan leda helt fel.

Kategorier
Kina Politik

Huaweispionen Snowden

Kinaparanojan i FP-pressen är nu fullt utvecklad. Expressen menar till exempel att Kinas mål är att bli världens enda supermakt, medan DN-tidningen tror att socappen Tiktok är en nationell säkerhetsrisk. Joråsåatt… Budskapet är att vi inte bör släppa in «kinesiska mullvadar» i vår digitala miljö, exempelvis genom att låta Huawei bygga 5G-nät.

Det finns anledning att noga utvärdera alla prospekt som rör infrastruktur och utländska entreprenörer, men det sagt finns inget som säger att Huawei skulle utgöra en större säkerhetsrisk än andra. Det räcker inte att man hatar Kina och dess kommunistparti, utan det måste till mer substans för att förfäkta en sådan ståndpunkt.

Det var så att säga inte Kina som avlyssnade Angela Merkel 2002–2013, utan amerikanska NSA. Och inte bara Merkel, utan valfri medborgare i såväl USA som övriga världen. USA, Kanada, Storbritannien, Australien och Nya Zeeland har sedan länge ett tätt samarbete i signalspaning under det informella namnet Five Eyes, med ett löst samarbete med hela Västeuropa – FRA är vår part i målet.

USA har från första stund begärt att telekomföretag i sin utrustning bygger in bakluckor, så att amerikansk och annan säkerhetstjänst vid behov ska kunna tappa näten på godtycklig information. I annat fall kan man glömma den amerikanska marknaden, och blir därtill belagd med exportförbud om de egna produkterna har så mycket som en amerikansk mutter som komponent. Luckan har nyttjats för att avlyssna europeiskt näringsliv, för att tjäna amerikanska intressen.

Den verklighet Nerbrand et al vid FP-pressen fruktar är alltså sedan länge verklighet, fast med en helt annan aktör vid rodret. Frågan man bör ställa är varför visselblåsaren Edward Snowden befinner sig i halvdiktaturen Ryssland, och varför inget demokratiskt land vill ge honom den asyl han förtjänar. Snowden visade för oss alla vad som egentligen sker, men vi tycks inte bry oss – bättre då att måla upp en fiktiv fiende som Kina.

Huawei kan emellertid inte ställa sådana krav om bakluckor, och om man ändå gör det blir det naturligtvis ingen affär. Man kan inte heller i hemlighet bygga in sådan funktionalitet, eftersom allt kan – och kommer – att baklängeskonstrueras. Tekniken är inte en svart låda, utan kan verifieras.

I sina egna nät har man dock sådan funktionalitet, nämligen den nationella «brandvägg» som ytterst har konstruerats med hårdvara från Cisco, Ericsson med flera, innan Huawei och andra inhemska företag hade kompetensen. Men det är alltså en nationell angelägenhet, och har inte med saken att göra.

Paranojan kring Huawei är därför fullständigt befängd. Kina har heller inget mål att bli en global supermakt, utan enbart att kontrollera sin egen domän till fullo. Beskrivningen passar bättre in på USA, ett imperium som kräver ständigt krig och konflikt för sin existens – det är ingen tillfällighet alls att det är Five Eyes som just nu i samförstånd driver agitation mot Hongkong.