Kategori: Kina

Kategorier
Hongkong Kina Kultur Politik

Knarkbaroner och inbördeskrig

Kings and generals hör till mina bokmärken på Tuben, en kanal för historiska drabbningar och skeenden med en produktivitet som är häpnadsväckande. Här finner man i minutiös detalj historisk information om Rom, trettioåriga kriget, vikingar och Inkariket, med geostrategiska animeringar som stöd. Reklamen för spel får man stå ut med.

Senaste videon berättar om de brittiska knarkbaronerna Jardine och Matheson, vars påtvingade knarkhandel med Kina under opiumkrigen resulterade i tillkomsten av Hongkong och början till kejsardömet Qings undergång. Det är fonden till dagens fortsatta problematik om den forna brittiska kronkolonin samt relationen mellan Väst och Kina i allmänhet, ett stycke viktig historia man bör känna till.

Det geopolitiska spelet hundra år senare handlar om inbördeskriget i Korea och stormakternas inblandning i detta. Nordkoreas anfall mot Sydkorea 1950 resulterade i en amerikanskledd FN-styrka, som kunde mota tillbaka anfallet och reversera utvecklingen. De sista nordkoreanska trupperna stod vid den kinesiska gränsen, när Kina grep in i handlingen.

Kinas motoffensiv ledde fram till det nuvarande vapenstilleståndet vid 38:e breddgraden, och har på samma sätt som problematiken i Hongkong cementerat ställningarna. Nordkorea skulle inte existera utan detta stycke historia, men det gäller å andra sidan också Taiwan, ett annat problematiskt område. USA hade nämligen räknat med att Taiwan skulle falla till Kina med tiden, men den upptrappade situationen i Korea innebar att USA permanentade sin flotta i regionen och tog Taiwan i beskydd.

Längre tillbaka i tiden ligger An Lushan-upproret, den dödligaste konflikten i historien, under Tang-dynastin. Också denna händelse är av vikt för att förstå Kina, som vid denna tid var världens ohotade supermakt, även om det vanligen inte ryms i svensk historieundervisning. Framförallt ger det en inblick i den kinesiska synen på ett enat land kontra splittring.

Kategorier
Film Kina Kultur Musik Politik

Mjuk makt

Kina har aldrig haft någon soft power, förkunnar man på DN-tidningens ledarsida. Detta apropos att landet för närvarande försöker vinna beundran och respekt i coronakrisens spår genom att bistå världen med medicin, utrustning och läkare.

Jag tror att man här måste skilja mellan å ena sidan kommunistpartiets trubbiga och tondöva ansträngningar att gilla vinnande, ett företag som aldrig kan lyckas, och å andra sidan spontana yttringar ur det kinesiska folkhavet.

Exempelvis gick en sändning bistånd från Wenzhou till Italien i ren sympati och som svar på motsvarande italienskt stöd i ett tidigare skede, utan någon politisk inblandning eller ekonomisk transaktion. På samma sätt ser vi Alibabas Ma Yun skicka respiratorer till USA i rent filantropiskt syfte och för att söka goodwill, helt utanför det officiella Kinas strategi, och det uppskattas i New York.

Det är ekvivalent med att den falske Trump inte representerar USA:s mjuka makt, utan att denna finns utanför politikens domäner. Sant är förstås att politiken har nyttjat kulturen för att söka inflytande, som ett sätt att exportera värderingar, i USA:s fall frihet uttryckt genom musik och film. Kalla kriget vanns inte med kärnstridsspetsar, utan med jeans och rockmusik.

Kina har härvidlag ett stort problem i att försöka kopiera den bedriften, eftersom partiet ligger som en våt filt över sådana frihetliga uttryck i kulturen. Om det är mjuk makt man söker ska man släppa kulturen och ordet fritt, så att hundra blommor kan blomma ostört. Mjuk makt kan aldrig kommenderas fram, utan är en organisk företeelse som växer ur frihet.

Ändå finns det skäl tro att Kina kommer att fortsätta öka sin mjuka makt, dels genom att man successivt klättrar på den akademiska stegen, och dels genom att förmedla högkvalitativ kultur av olika slag, främst film. Den kinesiska filmkulturen är framgångsrik trots den hårda repressionen, men skulle kunna bli flera snäpp vassare om den utan tyglar tilläts utöva social kritik hemmavid – sådant stoff som har gjort amerikansk film världsledande.

På musikens område har Kina inget alls som minner om Sydkoreas «under», utan är likt Japan mer nationellt och regionalt förankrat. Språket är förstås en tröskel, även om man ska komma ihåg att få begrep engelska då jazz och rock erövrade Europa. Språket hindrar inte heller kinesisk musik från att gå på export till Japan, vars språk är lika avlägset kinesiska som våra.

Men Kina har samtidigt något vi inte har, åtminstone inte i tillnärmelsesvis samma omfattning, nämligen en enorm visskatt och i kraft av folkmängden en ofantlig mängd talanger. Ta en sångfågel som Ariana Grande och multiplicera med femtio samt upphöj i ett par potenser, och Kinas verkliga potential kan skönjas.

Det finns à priori ingenting som hindrar att den skatten kan komma att uppskattas av en internationell publik eller att den kan utvecklas i mer kreativ och modern riktning vad det lider. Det kan dessutom gå väldigt snabbt när förutsättningarna är de rätta. Kinesisk rock är för närvarande ett skämt, men jazz och mer seriös musik är etablerade genrer i en kultur som annars mest premierar gullighet.

Under den nominellt kommunistiska ytan sjuder grytan med talang av ett mått som bara matchas av USA, om ens det. När de krafterna väl släpps fria kan inget hindra att de småningom erövrar världen och sprider kinesisk kultur vida omkring. Förutsättningarna för att utöva mjuk makt finns förvisso.

Sångfågeln Yun Duo (云朵) sjunger Tianlu (天路). Det är typiskt bara Qiang- och Tibet-tjejer som behärskar dessa register.
Tibetanska sångfågeln Alan (阿兰) sjunger Qingzang gaoyuan (青藏高原, Qinghai-Tibet-platån).
Kategorier
Kina Politik

Fallet Gui Minhai över

Folkåklagarämbetet i Ningbo, Zhejiang, meddelar 2020-02-24 att Gui Minhai av Ningbos hovrätt (motsvarande) har dömts för spioneri (motsvarande) till tio års fängelse och fem års förlust av politiska rättigheter. Gui har inte för avsikt att överklaga, enligt domen.

Det innebär att Gui kan räkna med att släppas fri år 2027, då han har varit föremål för utredning sedan 2017. Dessförinnan avtjänade han två års fängelse för att tidigare ha avvikit från en villkorlig dom, efter att under alkoholens inflytande ha kört ihjäl en tjugotreårig kvinna (eufemistiskt benämnt «trafikbrottet» i svenska medier).

Fallet är således över, och man kan glädjas över att straffet är relativt lindrigt – det kunde ha varit värre. Ett nationellt trauma kan läka, och förhoppningsvis upphör nu de fjantiga uppropen bland den självutnämda kultureliten.

Men det kunde också ha varit bättre, nämligen om man hade låtit tyst diplomati verka och inte larmat och gapat. Mot bättre vetande har man försökt påverka Kina att släppa Gui, ett handlande som bara har varit ägnat att försvåra ärendet. Under en mer pragmatisk approach hade Gui kunnat vara fri sedan länge.

桂敏海，男，汉族，1964年5月5日出生，原籍中国宁波，1996年加入瑞典国籍，2018年经其本人申请依法恢复中国国籍。

2020年1月，浙江省宁波市人民检察院向宁波市中级人民法院提起公诉，指控桂敏海犯为境外非法提供情报罪。宁波市中级人民法院经依法开庭审理，于2020年2月24日公开宣判，认定桂敏海犯为境外非法提供情报罪，判处有期徒刑十年，剥夺政治权利五年。桂敏海表示认罪服判不上诉。

案件办理过程中，司法机关充分保障了桂敏海依法享有的各项诉讼权利。部分社会群众旁听了宣判。

Kategorier
Kina Politik

Kommunal paradiplomati

Kommunerna Linköping, Västerås, Åmål och Borlänge hävdar att de «bryter alla våra politiska kontakter med Kina». Orsaken härtill sägs, enligt centerpartisten Lars Vikinge i Linköping, vara «hoten som kinesiska ambassaden har riktat mot den svenska regeringen» och «landets bristande respekt för mänskliga rättigheter».

Men nu förhåller det sig så, att svensk utrikespolitik handhas exklusivt av regeringen, vilket framgår av regeringsformen, tionde kapitlets första paragraf. Det är grundlag, och eftersom regeringen inte har brutit några «politiska kontakter», kan underställda kommuner inte heller göra det.

Saken stärks ytterligare av kommunallagen, som säger: Kommuner och regioner får inte ha hand om sådana angelägenheter som enbart staten, en annan kommun, en annan region eller någon annan ska ha hand om. (2 kap. 2 §) Kommuner har att sköta bestyr som angår de egna invånarna, inte att ha utrikespolitiska synpunkter.

Det står visserligen kommunerna fritt att i valfri utsträckning delta i vänskapliga utbyten med andra nationers motsvarigheter (det vill säga på stads- och kommunnivå), men man kan alltså inte motivera sådana positivt eller negativt i termer av utrikespolitik, utan enbart med hänsyn till nyttan för lokalbefolkningen, exempelvis vad avser kulturutbyten, näringsliv med mera.

Förutom att kommunalpampar lider svår brist på kompetens att bedöma utrikespolitiska spörsmål, innebär sådant egenmäktigt förfarande att man försvårar för centralmakten att hantera känsliga affärer med andra länder, utöver vad som följer av illa underbyggd agendajournalistik i medier.

Vem är det egentligen som bestämmer i Sverige, frågar man sig med all säkerhet på kinesiska ambassaden. Det borde vi andra också fråga oss.

Kategorier
Kina Politik Språk

x, j, q

Statstelevisionen har antingen beslutat sig för att medvetet uttala kinesiska namn fel, givet den fnurra på tråden man för närvarande har med Kina och dess ambassadör. Eller så har man medarbetare som är monumentalt okunniga, lata och nonchalanta. Inget hindrar förstås en kombination av dessa två möjligheter.

Sedan länge använder man konsekvent uttalet «hu-a-wei» (/hʉ.a.weɪ/) för telekomföretaget Huawei (/ˈhwɑːˌweɪ/), något som inte verkar förekomma någon annanstans i världen. Man har helt enkelt avskaffat diftonger i tevehuset, och förmår inte kombinera u och a till «ua». Om det skrevs på äldre vis som hwawei skulle polletten förmodligen trilla ned, och det är för svenskt vidkommande inget svåruttalat namn.

Statstevemedarbetarna kan inte heller uttala namnet på världens mäktigaste person enligt Forbes, Kinas president Xi Jinping. I närmaste approximation låter det som om man säger «Shi Yinping», men man behöver här faktiskt inte approximera överhuvudtaget.

På mandarin uttalas x som /ɕ/, en tonlös alveolopalatal frikativa på lingojargong, det vi vanligen benämner tje-ljud. Kan man säga tjära (/ˈɕɛːˌra/) eller Kina (/²ɕiːna/) kan man således även uttala x /ɕ/ på mandarin, ty det är exakt samma ljud. Av någon anledning nyttjar man istället tonlös postalveolar frikativa /ʃ/, som vi inte har i svenskan, men som motsvaras av engelskans sheep. Xi uttalas således /ɕi/ som i tji – eller /ɕi³⁵/ för Xí (习) med toner, men det är förstås överkurs.

Även j är i mandarin en tonlös alveolopalatal frikativa, besläktad med x. Kan man säga kjol (/t͡ɕuːl/) på svenska, så kan man även uttala jin (/t͡ɕin/) på mandarin, ty det är exakt samma ljud. Med toner har vi /t͡ɕin⁵¹/ för Jìn (近). Ping erbjuder inga problem, utan uttalas som det låter – /pʰiŋ³⁵/ med toner för píng (平). Hela namnet Xí Jìnpíng (习近平) uttalas därför /ɕiː t͡ɕinˈpʰiŋ/, där ː betyder långt uttal och ˈ markerar accenttryck.

Näst i rangordningen i Kina, och nummer femton i världen enligt Forbes, är premiärminister Li Keqiang. Statstelevisionens Johan Norborg, som har medverkat i åtskilliga gallaspyende dokumentärer om Kina, uttalade detta i Rapport som «Li Kekk-iang», vilket bara är ämnat att bekräfta den inledande tesen.

Men q i mandarin är som j med aspiration /t͡ɕʰ/, och qiáng uttalas således /t͡ɕʰjɑŋ/, eller /t͡ɕʰjɑŋ³⁵/ med toner. Det är alltså som kj i kjol, men med lite extra utblås.

Lǐ är busenkelt /li/ som på svenska, fast med fallande-stigande ton /li²¹⁴/ om man vill vara hyperkorrekt. Svårare är då kè (/kʰɤ⁵¹/), som uttalas med aspirerat k och en mellansluten bakre orundad vokal – man kan närmast approximera med ett ø (svenskt ö). Hela namnet Lǐ Kèqiáng (李克强) uttalas således /liː kʰɤ.t͡ɕʰjɑŋ/.

Som tidigare hävdar jag att den som i journalistisk gärning ämnar bevaka eller rapportera om Kina, denna supermakt i vardande, måste bekanta sig med grundläggande kinesisk fonologi, och som ett minimum bör göra klart för sig bästa approximation av uttal, särskilt för förgrundsfigurer och större bolag. Hur svårt kan det vara i en uppkopplad värld som erbjuder gränslös information i ämnet?

Men man verkar hellre vilja stoltsera med sin obildning och sin oförmåga att göra ett gott hantverk eller att vidarebilda sig. Frågan mer kunniga tittare ställer sig är annars hur det är med kunskaperna i övrigt, om man inte ens kan uttala namn och företeelser i någorlunda approximation. En journalist som uttalar premiärministern som «Kekk-iang» ger så att säga inget förtroendeingivande intryck, utan framstår som alldeles fel person på alldeles fel plats.