Kategori: Kina

Kategorier
Hongkong Kina Politik

Hongkongs död

Hur långt tänker Apple gå för att hjälpa storebror Kina i Hongkong? Så lyder rubriken till en betalartikel i en statsunderstödd svensk tidning, som menar att företaget viker sig för Kina och därmed kommer allt längre från visionen av en uppstickare i en grå totalitär värld, så som man lanserade sig själv med den första macen 1984.

Apple har alltså dragit tillbaka en app som ger information om var polisstyrkor i Hongkong befinner sig, med motiveringen att informationen nyttjas för att utöva våld mot enskilda poliser samt åstadkomma vandalisering där polisen inte finns. Hur skulle man kunna göra på annat sätt?

Man har som vanligt helt skilda uppfattningar om vad som går för sig där och vad som går an här. Ingen i Sverige skulle acceptera fyra månader av vandalisering och våld, och ingen skulle acceptera att en app hjälper sådana ligister att verka. Inte ens de vänsterliberala statsunderstödda medier som vanligen ställer sig på de kriminellas sida.

Tänk dig göteborgskravallerna i utdraget förlopp under en hel sommar, med AFA-ligister som nyttjar en app för att vandalisera innerstans affärer och spårvagnar samt äventyra polisers säkerhet, dag ut och dag in. Skulle de statsunderstödda medierna då månne hylla en sådan app i frihetens tjänst? Skulle inte tro det, va.

Men här gäller det Hongkong, som man tror på något sätt ska kunna få något slags självständighet genom demonstrationer, våld och olagliga handlingar. Hur är man funtad i skallen om man tror att det överhuvudtaget är möjligt, eller att det ens ska leda till något bättre?

Det enda man åstadkommer är att äventyra sina friheter och sin framtida status – staden är redan devalverad som regionalt finanscentrum till förmån för Shanghai, och lyxmärkena är på väg bort från dessa konstanta oroligheter, så även turismen. Vad ska staden försörja sig på?

Hongkong är Kina, och kommer så att förbli. Apple hjälper dock inte Kina, utan Hongkong. Man hjälper Hongkong att inte urarta än mer och därmed ge Beijing klara incitament att upphäva autonomin – är det vad man önskar i statsunderstödd svensk press? Varför vill man ta livet av Hongkong?

Den obehagliga sanningen är att man skiter högaktningsfullt i Hongkong, på samma sätt som man ger blanka fan i Gui Minhai. Allt som kan nyttjas som pjäser i ett meningslöst retoriskt ställningskrig mot Kina kommer att användas, och konsekvenserna för pjäserna är av mindre vikt.

Det är av det skälet USA just har klubbat en lag som villkorar Hongkongs handelsstatus efter hur dess autonomi anses upprätthållas. Hongkong blir en bricka i inneslutningen av och handelskriget mot Kina, istället för det avstamp in på den kinesiska marknaden som staden tidigare har utgjort för västliga företag. Därmed läggs lax på löken, och Hongkongs ekonomi tyngs.

För Hongkong är loppet därför redan kört. Man begick ett märkligt suicid, som både anstiftades och assisterades av utländska krafter som vill angripa Kina. Men man rubbar naturligtvis inte Kina på det sättet – ett stenkast från Hongkong ligger metropoler som Shenzhen, redo att axla Hongkongs mantel. Det är för övrigt där Apple har sina fabriker.

En kort båttur bort ligger Macao, den forna portugisiska kolonin, som inte har haft samma spänningar som Hongkong, utan ledigt har infogat sig i ett land, två system och på så sätt har kunnat fortsätta utgöra landets spelparadis med väldiga inkomster, samtidigt som demokratin utvecklas utan större dramatik.

Macao är betydligt mindre än Hongkong, men har ändå en likartad utveckling – frågan man måste ställa sig är varför våld och separatism uppstår på ett av två ställen med likartad historik, men inte det andra? Vilka krafter ligger till grund för en sådan diskrepans?

Kategorier
Kina Politik USA

Sverige tar order från Washington

Den svenska regimen tycks ha fått direktiv från Washington om att motarbeta Huawei som leverantör av 5G, och kommer därför att presentera en skräddarsydd lag i det syftet. Man ansluter sig därvid till det amerikanska handelskriget mot Kina och deltar i mekanismer som förstör frihandelns grunder.

Paranoida amerikanska politiker har uttryckt oro för att Kina skulle kunna nyttja näten för spionage på det sätt som man själva har gjort genom Five eyes, men det är då inte en teknisk värdering utan en politisk. Ericsson och andra leverantörer har alltid byggt in spionkretsar i sin utrustning, som ett direkt villkor för att få tillgång till marknader.

Teknik är inte ett svart hål, utan kan alltid nagelfaras i detalj för att säkerställa säkerhetsrisker. Branschen själv ser således inga tecken på att Huawei, ZTE eller andra kinesiska leverantörer bygger in säkerhetsrisker i syfte att bistå den kinesiska regimen. Det skulle uppdagas med omedelbarhet om så vore fallet.

Det ligger vidare i dessa bolags självklara intresse att leverera säker kvalitet, eftersom man så att säga inte har för avsikt att avhända sig en global jättemarknad genom en spionskandal. Detta är privata bolag med vinstintressen, inte statliga konglomerat.

Saken handlar således om något annat, och de dumdryga invändningarna om att grundaren Ren Zhengfei har en bakgrund i Befrielsearmén (en naturlig väg för fattiga bybor på hans tid) eller att kinesisk lag påbjuder företag att bistå den kinesiska underrättelsetjänsten är inte giltiga. Det senare gäller inte för spionage, utan för nationens försvar, och har motsvarigheter i alla västliga demokratier.

Handelskriget har en poäng i att Kina har begränsningar för utländska företag på sin hemmamarknad, en ordning som måste åtgärdas. Men attackerna på Huawei är av en annan dimension och syftar till att beröva en konkurrent åtkomst till en global marknad, och är därmed ett led i att motarbeta Kinas fortsatta tillväxt, att innesluta landet.

USA känner sig ekonomiskt hotat av sin nya rival i österled, och föresätter sig därför att med alla medel bekämpa vidare avancemang. Vissa av dessa medel går på tvärs med sedan länge inarbetade och självklara västliga värden, och till den strategin ska Sverige inte låna sig.

Vi är ett exportberoende och frihandelsvänligt land, och vi ska inte såga av den gren vi sitter på genom att medverka i paranoid amerikansk politik. Vi ska inte heller böja oss för amerikanska påtryckningar, utan nyttja vårt medlemskap i EU för en starkare gemensam hållning.

Kategorier
Kina Kultur Politik Religion Xinjiang

Nationellt kitt

I Sverige blir man svensk så fort man får ett medborgarskap, enligt den officiella hållningen. Visserligen är det många som kommer hit för att «kunna fortsätta vara kurd» eller för att småningom «ta över» vårt land, men det anses vara viktigt för integrationen att man omedelbart betraktas som svensk.

Samtidigt är det allt fler i ett allt större utanförskap som inte gör ett dyft för att bli svenska i djupare mening, exempelvis genom att ta till sig språket och anpassa sig till kulturen. I själva verket gör man ofta en stor sak av att inte vara svensk, och intar en fientlig hållning mot Sverige. Parallellsamhällen växer fram där lokala kulturella sedvänjor och lokal «lag» äger större giltighet, områden över vilka statsmakten i stora stycken har förlorat kontrollen.

Allt fler inser att detta är ett växande problem som inte kommer att gå över av sig självt, utan tvärtom har existerat under lång tid och blivit permanent. Det finns krafter som är starkare än dagis, skola och de vanliga socialiseringsmekanismerna som är anpassade för en homogen svensk befolkning.

En starkare form av socialisering med inslag av tvång kommer att krävas för att inlemma detta utanförskap i majoritetskulturen, att få alla medborgare att i första hand vara svenskar och i andra hand möjligen något annat. Att värna sin muslimska eller annan kultur, men samtidigt vara svensk patriot i hjärta och sinne.

En sådan socialiseringsmekanism ser vi för närvarande i Xinjiang, där uigurer bereds undervisning i mandarin och kinesisk kultur för att kunna ha möjlighet till självintegrering. Stora delar av den uiguriska populasen är nämligen en motsvarighet till svenska utanförskapsområden, med fientlighet mot Kina och ett stort mått av radikalisering som i några hundra fall har urartat i terrorattentat och stora upplopp.

Situationen har inte alltid varit sådan. Uigurer och andra turkiska folkslag i regionen bekände sig tidigare till buddismen, och var därmed i stort kompatibla med majoritetsvärderingar. Sedan islam gjorde intåg har situationen emellertid förändrats och en schism har infunnit sig. När dynastin Qing föll 1911 hörde uigurerna i Xinjiang till dem som sökte frigöra sig i ett självständigt «Östturkestan», och anpassningen till en panislamisk ideologi har växt sig allt starkare, i synnerhet efter Kinas öppnande i slutet av 1970-talet, då mängder av uigurer insöp den islamiska revolutionens idéer i Centralasien.

En nationalstat behöver ett grundläggande kitt för att kunna upprätthållas, i form av värderingar och känsla av samhörighet. När det kittet lossnar och schismer uppstår, måste saken åtgärdas. Det gäller i såväl Xinjiang som i Sverige, i vart fall om man vill undvika en permanent situation med social oro och våldsamheter.

Det är mot den bakgrunden uppfostringslägren i Xinjiang ska ses, som ett initiativ för att bryta ett långvarigt dödläge när de vanliga mekanismerna inte har fungerat. I Väst ses det som ett brott mot mänskliga rättigheter, och i de mer vulgära analyserna heter det att uigurerna fråntas sin religion och tvingas älska kommunistpartiet. Men det är en direkt lögn.

Här brukar jag jämföra med folkgruppen hui, som också är muslimer men som inte har motsvarande problem som uigurerna. Huimuslimer är i första hand kineser, och ses av andra som just kineser. Argumentet äger således inte giltighet, och uigurerna har full frihet att bekänna sig till islam, för övrigt stadfäst som en av flera officiella religioner i Kina.

Däremot har de inte frihet att motarbeta den kinesiska nationalstaten och dess gemensamma kitt av värderingar, det vill säga låta sig radikaliseras, idka terror och agera för separatism. Det är helt ekvivalent med att invandrare i svenska förorter inte har frihet att upprätthålla sharialag och motarbeta svenska lagar och värderingar.

Kina är sedan allra första stund en mångkulturell statsbildning, och man har därför långvarig erfarenhet av att hantera sådana problem. Det har vi inte i Sverige, och det är därför vi står handfallna och tror att vi kan lösa kulturella konflikter med SFI-kurser, samtal med socialsekreterare och mjuk behandling av element som idkar brottslighet. Det är därför vi har en mytbildning om att individer borde ha frihet i vilken grad man vill uppgå i majoritetssamhället (mångkulturproppen), förvisso ett ädelt ideal men samtidigt utan minsta verklighetsförankring.

Man kan även jämföra med de pågående oroligheterna i Hongkong, där en ungdomsgeneration (till skillnad från föräldrarna) inte ser sig som kineser utan som hongkongbor eller till och med brittiska undersåtar. Det är ändå personer som (till skillnad från föräldrarna) är födda i Kina, om än i det autonoma Hongkong. Det är en direkt motsvarighet till Xinjiang, att en grupp radikaliseras och odlar fientlighet mot den gemensamma nationalstaten. I båda fallen föreligger samtidigt utländsk påverkan.

Den enda entitet som kan upprätthålla fri- och rättigheter är en stabil nationalstat, och en nationalstat kan bara vara stabil om det finns en gemensam kärna av vissa grundvärderingar och en känsla av samhörighet. Särskilt viktig är sådan sammanhållning i en mångkulturell nation, att grupper och personer har ett gemensamt nationellt kitt som förenar dem i sina respektive olikheter.

Man kan alltså på en och samma gång vara hongkongbo och kines, uigur och kines eller för den delen muslim och svensk, men svenskheten respektive kinesiskheten eller amerikanheten fordrar ett visst mått av sammanjämkning, en viss fond av gemensamhet, och en viss grad av anpassning till det gemensamma. Vektorerna måste huvudsakligen peka i samma riktning för att en nation ska kunna avancera.

Kategorier
Hongkong Kina Politik

Maskeringsförbud

Hongkongs regering, som numera betitlas «regim» i medier, verkar nu vilja åtgärda anarkin i staden. Ett maskeringsförbud vid publika samlingar träder i kraft vid midnatt i dag, med fängelse i ett år eller 30 000 kronor i böter i straffskalan. Därmed kan våldsverkare inte agera i skydd av anonymitet, utan kan registreras av övervakningskameror och polis.

Man har fruktat kritik från utlandet, och man ska nog inte underskatta den de dubbla måttstockarnas svavelfrätande retorik som osar från exempelvis svenska statsunderstödda medier. Men i praktiken ansluter sig Hongkong därmed till praxis i Väst. Bland andra Frankrike, Danmark, Schweiz, Österrike, Tyskland och Kanada har liknande lagar, och även Sverige har ett partiellt förbud.

Särskilt i Kanada kan maskering kosta tio år i utvisningsbåset under upplopp och liknande tillstånd, och den Beijingtrogna falangen i Hongkong skulle vilja se motsvarande ordning. Förbudet införs i enlighet med en kolonial undantagslag som inte kräver parlamentets godkännande, men kan upphävas genom demokratiskt beslut i efterhand.

Utan anonymitetens skydd bakom en mask kan kärnan av våldsverkare identifieras och lagföras, och eventuella fortsatta protester får därmed ske lagligt och fredligt. Men utan den hårda kärnan av uppviglare lär hela rörelsen sakta dö ut, och Hongkong kan slicka sina sår och återgå till en mer harmonisk tillvaro.

Kategorier
Kina Politik

Kinastrategi leder fel

En yrvaken regering tycks nu ha insett att Kina är en global maktfaktor, och ska därför sent omsider inrätta ett nationellt kunskapscentrum om Kina. Sammansättningen av ett sådant lär inte överraska någon.

I en skrivelse redogör man för en ny kinastrategi, som tar avstamp i motsvarande dokument i EU. Det mesta är självklart, som att Sveriges säkerhets- och andra intressen ska prioriteras och att Kina ska engageras i globala frågor kring miljö, bioetik, rymdfart med mera för att skapa enhetlighet istället för parallella system.

Marknadsharmonisering för att åstadkomma rättvis konkurrens är härvidlag en av de viktigare punkterna, då Kina har oacceptabla begränsningar på sin egen marknad för västliga företag. På senare tid har även västmakter sökt begränsa Kinas inflytande genom ohemula begränsningar av kinesiska telekomföretag. Huawei har på oklar grund portats från marknader, samtidigt som dess marknadschef Meng Wanzhou hålls i husarrest i Kanada.

Man går dock fel när man intar en missionerande hållning kring demokrati och mänskliga rättigheter. Det är samma missionslusta som präglar det bistånd som länge haft demokratiutveckling som motkrav, men som i regel har gjort mer skada än nytta och i princip konserverat korrupta diktaturer i Afrika.

Detta skadliga arv från kristen mission är inte ägnat att hjälpa vårt förhållande till Kina, och inte heller att påverka utvecklingen i Kina. Kina har med eftertryck gjort klart att man inte längre låter Väst diktera dess interna angelägenheter, och demokratiutveckling är därmed ytterst en sak för det kinesiska folket. Sverige och Europa ska inte mästra Kina, utan utgöra ett exempel som Kina kan dra lärdom av.

Sverige och Europa kan på motsvarande sätt dra lärdom av Kina i hur landet bygger Afrika med handel utan demokratimission, på ett sätt som är långt mer framgångsrikt än forna tiders koloniala biståndshjälp. Även i Afrika gäller att tillväxt, infrastruktur och byggandet av institutioner måste föregå en demokratisk utveckling – demokrati kan inte inympas utan måste växa fram organiskt.

Mänskliga rättigheter och demokrati får man diskutera parallellt i lämpliga fora, men ska inte ligga till grund för handelsstrategier. Sverige och EU ska söka maximera sina investeringar med Kina, under de begränsningar som anges av mål för miljö, klimat och andra parametrar av global vikt. Ju mer sammanvävd världen blir, desto större blir incitamentet för enskilda nationer att naturligt harmonisera, och Kina är härvidlag inget undantag – men observera att harmoniseringen går i båda riktningar, Europa är inte alltings mått.

Sverige och EU ska således ha raka förbindelser med Kina, med ömsesidig respekt för varandras kulturella och historiska förutsättningar. Demokratimissionen bör skrotas och det löjliga vapenembargot hävas – Kina har egen kapacitet att utveckla avancerade vapensystem, samtidigt som Sverige är en exportberoende nation med tungt fokus på vapenindustri. Sverige bör omgående meddela intresse av att delta i utvecklingen av nya sidenvägen ett bälte en väg, då det är av central vikt för den framtida handeln.