Kategori: Kina

Kategorier
Kina Kultur Politik

Kinahatet

Med en kinahatande press får man ett kinahatande folk. Statstelevisionen meddelar att sjuttio procent av svenskarna är negativt inställda till Kina, enligt en undersökning av Pew, vilket alltså beror på att man utsätts för höggradigt negativt kampanjande från medier.

På sin höjd någon promille förstår språket, och kanske någon procent har djupare erfarenhet än turism i landet. Mot vilken bakgrund bedömer man då Kina, om inte den rapportering som emanerar från medier?

Den bild man förmedlar har väldigt lite med verkligheten att göra, utan är en vrångbild. Ett Sverige som vanligtvis är så fixerat av den egna nationsbilden har inga som helst problem att photoshoppa andra länder som det passar, och Kina hör till dem. Man kan därför förstå att kinesiska ambassaden är på krigsstigen, för vi skulle själva aldrig godta att bli karikerade sålunda.

Men ambassaden kan förstås inte ändra på någonting, utan tycks tvärtom bidra till att förvärra tillståndet. Det är inte direkt medietränade snubbar, och de har ungefär samma grad av kulturell vilsenhet kring Sverige som svenskarna har om Kina. Det är ett recept för ständig ömsesidig missförståelse.

Men vi som har kunskap om och erfarenhet av Kina, är vi då inte i själva verket förblindade av en släng av röda sjukan, gula febern eller vad man nu ska kalla det? Sådana förälskelsesymptom är inte ovanliga bland personer som engagerar sig i en kultur och i ett land, och man kan därför inte bortse från möjligheten.

Men någonstans blir de flesta småningom tillräckligt luttrade när verkligheten tränger sig på bakom de fina fasaderna. I Kina finns mycket riktigt en hel del skit under mattan, och den förälskelse man kan känna kring kulturen vägs upp av många negativa fenomen. För egen del har jag haft trassel med polisen, blivit halvt ihjälslagen, stått helt utan pengar, bråkat med släktingar till flickvänner, blivit lurad, utsatts för vad vi skulle kalla rasism, och på flera andra sätt upplevt en rad otrevligheter i Kina.

Inget av det kan förstås jämföras med att hamna i myndigheternas blickfång och utsättas för kränkande behandling av ett slag som är unikt för diktaturen. Det är också en del av Kina, och sådant som förtjänar att uppmärksammas och kritiseras. Men det är inte så kritiken ser ut.

Typisk kritik i medier gäller till exempel kameraövervakning, som man likställer med något slags orwellianskt 1984. Sanningen är att London är mer kameraövervakat än någon del av Kina (det är okej när vi gör det), och i samma syfte, nämligen för att stävja att man blir halvt ihjälslagen, lurad eller på annat sätt utsätts för brottslighet.

I Sverige har vi länge haft en integritetsdebatt kring övervakning, men har på senare år blivit fullt medvetna om behovet – ett behov som är avsevärt större i Kina med dess större folkmängd. Brottsligheten är av en annan karaktär, men folk i gemen har ingen som helst aning om hur utbrett det är med ficktjuvar och andra småbrottslingar i en befolkning som är mindre homogen än i Sverige. Jag känner personligen kineser som har blivit kidnappade.

Kinesiska medborgare, minus brottslingar, har inga som helst problem med sådan övervakning, utan ser det som en trygghetsåtgärd. På samma sätt är man i huvudsak positiv till det sociala kreditsystem som belönar gott handlande och bestraffar fuskare och sådana som bryter mot regler. Det är alltså inte så som kritiken gör gällande att det är något som pådyvlas befolkningen mot dess vilja av en illvillig regim, men det är ändå så det framställs i kinahatande medier.

När man plockar fenomen efter fenomen ur sin kontext och lägger på hög enkom i syfte att svartmåla eller rent av demonisera ett land blir den allmänna opinionen därefter. Man har inget annat att gå efter och är utlämnad till pressens godtycke, om man inte tar del av andra källor eller odlar ett specialintresse. Man följer strömmen.

Det kanske får den enskilde kulturskribenten att känna sig viktig, men det hjälper varken oss eller Kina att man målar landet i tjocka svarta penseldrag. Det får bara till effekt att en sansad dialog omöjliggörs och att vi drar det kortaste strået. Kina kommer nämligen inte att försvinna, inte heller minska i betydelse.

Kategorier
Hongkong Kina Politik

Kinaparanojan

En sjuttioårig man avled i går i Hongkong efter att ha fått en tegelsten kastad i huvudet av en svartklädd och maskerad «demonstrant». Polisen rubricerar ärendet som mord. Samtidigt är läget kritiskt för den femtiosjuårige man som av «demonstranter» sattes i brand med tändvätska för att han hade fel åsikt. I det fallet är rubriceringen än så länge mordförsök.

Men vinklingen i svenska medier är alltjämt att det är polisen som begår övervåld, trots att man håller tillbaka kraftigt. DN-tidningen går så långt som att man uppmanar EU att av Hongkong kräva «nolltolerans mot statligt övervåld», samtidigt som man i princip försvarar «demonstranternas» dödliga våld – man kallar det att «demokratin måste stå emot» när «diktaturen försöker flytta fram sina positioner».

Resonemanget är så hjärndött att man baxnar. Den kinahatande DN-tidningen har från första början missuppfattat hela situationen, och har nu målat in sig i ett hörn – man vägrar se att utvecklingen har runnit «demokratirörelsen» ur händerna, och att «demonstranterna» nu har beträtt en våldets väg som bara kan sluta på ett sätt. Genom sitt agerande har man i själva verket äventyrat de friheter som aldrig var hotade.

Kinaparanojan får ytterligare näring av en anklagelse mot barnappen Tiktok, som en del amerikanska politiker menar utgör ett «säkerhetshot». För USA:s vidkommande är utspelet bara en del i handelskriget och den vidare ambitionen att innesluta och med alla medel angripa Kina, men varför Sverige skulle låna sig till det maktspelet är svårare att begripa. Att även normalt sansade kinakännare som Sandklef instämmer i kritiken är minst sagt förvånande.

Fullständigt huvudtapp råder även när regeringen för svenska Pen:s räkning låter dela ut ett pris till Gui Minhai. Det är av samma dignitet som när Norge gav den självvalde martyren och regimkritikern Liu Xiaobo Nobels fredspris, och för det fick sitta i fryshuset i några år. Man kunde med akterdelen ha räknat ut att Kina skulle misstycka och betrakta det som ett ingrepp i deras inre angelägenheter.

För pissliberalerna är det här något slags kamp för det fria ordet, vad man nu tror sig kunna uppnå genom att blint jabba mot draken. Det kommer i vart fall inte att gynna Gui Minhai, som får lida ytterligare för att svenska pissliberaler och efterblivna kretiner som Kurdo Baksi spottar och fräser.

Med traditionell tyst diplomati hade Gui Minhai sedan länge varit en fri man, men med aktivistisk journalistik från lögnarpressen har man mer eller mindre garanterat att han kommer att ruttna bort i kinesisk husarrest och kanske småningom i en cell. Som grädde på moset ber man på sina bara knän att bli tagen i ändalykten av den kinesiska regimen med sanktioner av olika slag. Bra jobbat!

Kategorier
Hongkong Kina Politik

Rensa Hongkong

Våldet eskalerar inte bara i Sverige, utan även i Hongkong, men med helt andra förtecken. Om man får tro medier är det där «demonstranter» som «kämpar» för «demokrati» och mot «polisvåld», och vinklingen är att det är «folket» som reser sig mot «kommunistdiktaturen» – den som står vid sidlinjen och tittar på.

Men säg mig, vad är det för slags «demokrati» man åsyftar genom att vandalisera butiker, universitet och tunnelbanestationer? Vad för slags sympati hoppas man vinna genom att skära sönder däck på bussar och sabotera tågräls? Och framförallt, vad tror man sig kunna vinna genom att misshandla en äldre man, hälla tändvätska på honom och därefter sätta eld?

Det är det här ligistpacket och deras besinningslösa våld svenska medier stödjer och uppmuntrar, ty ingenstans finns något som helst avståndstagande från detta folkliga våld – man rapporterar överhuvudtaget inte om det, utan har helt fokus på polisens agerande, exempelvis när man öppnar eld i trängt läge.

De bortskämda snorungarna i Hongkong har inte bara missuppfattat sin särställning och möjligheter, utan har inte förstått ett skvatt av historien – våldshandlingar har aldrig fungerat för att väcka sympati för en sak, och leder heller aldrig till resultat med mindre än att man ställer till med total revolution.

Det sistnämnda är givetvis uteslutet, givet det våldskapital som staten har. Hongkong kan förvisso själv stävja våldet om man vill, men man fruktar internationella reaktioner om man går för hårt fram. Kinesiska staten kan gå än hårdare fram, men har delvis av samma skäl tagit sin hand från händelseförloppet.

Xi Jinping har uttryckt fortsatt förtroende för chefsminister Lin «Carrie» Yue’e att hantera situationen, vilket innebär att Befrielsearmén eller kinesiska specialstyrkor inte kommer att ingripa, i vart fall inte än. Men det är kanske det som skulle behövas, en rejäl upprensning i staden och massarrestering av lagvidriga element.

Ligisterna kan man skicka till Xinjiang för att uppfostras i laogai med sina radikala uiguriska kompisar, så att staden får andrum att återhämta sig och kunna se framtiden an.

Kategorier
Kina Politik

NBA-affären i Kina

Föreställ dig att en flygvärdinna glatt kvittrar att Israel inte finns, med bifogande av en karta över Palestina i dess ställe, eller att Israel behandlar palestinier illa och att en bojkott är befogad. Vad tror du kommer att hända? Jo, vederbörande blir nekad inresa i landet och företaget i fråga riskerar sanktioner.

Är yttrandefriheten därmed åsidosatt? Nej, man har alltjämt full yttrandefrihet, men yttranden kan alltid leda till konsekvenser; betänk den aktuella debatten om Peter Handke, som enligt vissa bedömare inte borde ha fått nobelpris med tanke på hans tidigare yttranden om Jugoslavien.

Av vikt är också huruvida man som enskild person uttrycker en åsikt, eller om man gör det som en representant för ett företag eller en annan organisation. Är det lämpligt att man i företagets eller organisationens namn ger uttryck för infekterade politiska åsikter? Svaret på den frågan är entydigt nej, vilket mången i Sverige kan intyga efter att ha blivit frånskild sin anställning för att ha uttryckt sig politiskt inkorrekt i sociala medier.

I ljuset av detta kan vi nu betrakta fallet Kina, där regeringen har för vana att tillrättavisa organisationer som i någon kapacitet stödjer separatistiska krafter i Kina eller på annat sätt lägger sig i kinesiska angelägenheter. Varför skulle Kina godta att representanter för företag i utlandet agerar för splittring och ytterligare tumult i landet?

I kinahatande medier gör man skillnad på vad som händer i vår del av världen och vad som sker i Kina, och man har helt olika standarder för respektive region. Det är okej när vi gör det, men inte när Kina gör samma sak.

En spelare i NBA kvittrade nyligen ut sitt stöd till «demonstrationerna» i Hongkong, vilket fick till följd att kinesiska sändningar av den amerikanska ligan ställdes in och NBA-butiker i Kina drabbades av kundtapp. Spelaren har förstås full frihet att kvittra sålunda, men den som är konsument av hans värv har samma frihet att nobba vidare engagemang. Det är helt ekvivalent med vad som skulle hända om ett svenskt företag uttrycker en politiskt kontroversiell åsikt – det är helt enkelt en dålig affärsidé att som företag driva politiska ståndpunkter, för att det polariserar kundkretsen.

Nu är kinahat inte kontroversiellt i vår del av världen, utan snarare normalfallet, och därför förstår man inte det kinesiska sentimentet. Man förstår överhuvudtaget inte bakgrunden till konflikten, men twittrar ändå utan tanke på att det uppfattas som utländsk påverkan. Annat ljud i skällan brukar det vara när RT eller någon annan rysk aktör anses lägga sig i våra angelägenheter – det är okej när vi gör det, men inte när andra förfar på samma sätt.

I vår del av världen anses «högerpopulister» få understöd av Kreml, även om jag aldrig riktigt har förstått mekanismerna. På samma sätt får separatistiska krafter i Kina näring av utländska aktörer som av någon anledning tar parti för splittring i Hongkong, Tibet, Xinjiang och på annat sätt gör allt man kan för att svartmåla och angripa landet. I det senare fallet är mekanismerna välkända.

Vi ser helt enkelt inte motsvarande fenomen i vår egen region, till exempel företagsanställda som uttrycker stöd till separatister i Katalonien eller flygbolag som förlägger sina rutter till just Katalonien snarare än Spanien – detta är ekvivalent med att Hongkong alltså inte är en stat, utan en del av Kina. Vi ser heller inga flighter till Palestina, för att ta ett annat exempel.

Enkelt uttryckt ska man inte bita den hand som föder en. Om man vill ha åtkomst till Kinas väldiga marknad kan man inte angripa den nation och de konsumenter som betalar, utan måste visa en grundläggande respekt. Att stödja separatism är därvidlag som att spotta en nation i ansiktet. Helt enkelt en kass affärsidé.

Kategorier
Asien Japan Kina Korea Kultur Språk

Hanzi, kanji, hanja

Den som känner en dragning till Östasien och dess olika språk kanske går i valet och kvalet över vilket av dem man bör studera. Här finns flera yttre faktorer, som att Kina är den större makten, och att Japan och Korea erbjuder en mer tillgänglig kultur för västerlänningar.

I rent språkligt hänseende kanske man känner en viss olust inför kinesiska tecken – 汉字 eller hànzì – då man för att kunna läsa en tidning någorlunda ledigt behöver känna åtminstone 3 000 stycken, eller 10 000 för att uppnå motsvarande gymnasiekompetens eller ledigt kunna läsa facklitteratur. Även om det finns systematik och höggradig upprepning av element i teckenkompositionen, är blotta mängden tecken avskräckande.

Även japanska har en ansenlig mängd tecken, om än något mindre antal i faktiskt bruk. Men här tillkommer komplikationen att tecknen har flera olika uttal, medan de i kinesiskan vanligen bara har ett, därtill med viss systematik och alltid uttalade med ett enda morfem. Japanskan underlättas inte heller av att man har två separata alfabet i hiragana och katakana, som nyttjas i blandskrift med kinesiska tecken – 漢字 eller kanji.

Ytterligare svårigheter med japanska är att språket är agglutinerande och syntetiskt med böjningar i verbformer och partiklar för kasus, samt har en mängd tilltalsmodus och SOV-följd. Fördelarna i något reducerad teckenmängd äts snabbt upp av andra komplikationer, medan kinesiskans enkla analytiska grammatik med SVO-följd plötsligt ter sig lockande i jämförelse – språket saknar numerus, kasus, genus och annan morfologi, och förlitar sig på partiklar och ordföljd.

Uttalsmässigt är kinesiskan betydligt svårare, dels på grund av förekomsten av vissa ljud som saknas i västerländska språk, men framförallt på grund av de fyra tonerna (i mandarin; kantonesiska har sex toner, medan shanghainesiska har tonaccent). Japanskan har här bara tonaccent, på samma sätt som svenskan, och är för ett västerländskt öra tämligen koncist.

Svårast att uttala är emellertid koreanskan, åtminstone i ett inledande skede. Fonemen är inte helt kompatibla med västerländska språk, utan kräver en viss träning i att kunna förstå och uttala. Koreanskan har en med japanskan snarlik grammatik, men har fördelen av att skrivas med ett alfabet – 한글 eller hangeul – och man slipper därvid befatta sig med komplicerade tecken.

Fast kanske inte riktigt ändå. Koreaner lär sig alltjämt kinesiska tecken – 漢字 eller 한자 (hanja) – i skolan, eftersom de behövs för att ta del av historiska texter. Renodlad hangeul är en förhållandevis ny företeelse, och för att kunna ta del av kulturarvet behövs alltjämt hanja. En tredjedel av koreanska ord är dessutom av kinesiskt ursprung, ofta med homofoner som utan tecken bara kan skiljas genom kontext – de stavas och uttalas likadant.

Det är visserligen fullt möjligt att lära sig koreanska utan hanja, men med vissa begränsningar. Man slipper helt enkelt inte den kinesiska grunden och de kinesiska tecknen, eftersom kinesiska är Östasiens motsvarighet till vårt latin – det gör avtryck överallt. För den fulla förståelsen av såväl japanska och koreanska som vietnamesiska behöver man tillgodogöra sig kinesiska, och det är således ett hjälpmedel för att ta till sig andra språk.

Mandarin, koreanska, japanska och vietnamesiska är vitt skilda språk i helt skilda språkfamiljer utan släktskap i historisk tid, men har ändå en gemensam grund i det historiska bruket av tecken och de många kinesiska orden i vokabulären. Det vittnar om Kinas historiska inflytande i regionen.

Som exempel kan man betrakta första artikeln i deklarationen om de mänskliga rättigheterna, som i svensk översättning lyder: Alla människor är födda fria och lika i värdighet och rättigheter. De är utrustade med förnuft och samvete och bör handla gentemot varandra i en anda av broderskap.

De kinesiska, japanska och koreanska varianterna är idiomatiskt anpassade och därför något olika i struktur och ordval, men skulle kunna skrivas på nästan exakt samma form. Ändå är det inte svårt att finna gemensamma nämnare. Med färgkodning för gemensamma ord och med translitteration erhålls följande:

人人生而自由，在尊严和权利上一律平等。他们赋有理性和良心，并应以兄弟关系的精神相对待。

Rénrén shēng ér zìyóu, zài zūnyán hé quánlìshàng yílǜ píngděng. Tāmen fùyǒu lǐxìng hé liángxīn, bìng yīng yǐ xiōngdi guānxì de jīngshén xiāng duìdài.

すべての人間は、生まれながらにして自由であり、かつ、尊厳と権利とについて平等である。人間は、理性と良心とを授けられており、互いに同胞の精神をもって行動しなければならない。

Subete no ningen wa, umarenagara ni shite jiyū de ari, katsu, songen to kenri to ni tsuite byōdō de aru. Ningen wa, risei to ryōshin to o sazukerarete ori, tagai ni dōhō no seishin o motte kōdō shinakereba naranai.

모든 인간은 태어날 때부터 자유로우며 그 존엄과 권리에 있어 동등하다. 인간은 천부적으로 이성과 양심을 부여받았으며 서로 형제애의 정신으로 행동하여야 한다.
모든 人間은 태어날 때부터 自由로우며 그 尊嚴과 權利에 있어 同等하다. 人間은 天賦的으로 理性과 良心을 賦與받았으며 서로 兄弟愛의 精神으로 行動하여야 한다.

Modeun ingan-eun taeeonal ttaebuteo jayuloumyeo geu jon-eomgwa gwonlie iss-eo dongdeunghada. Ingan-eun cheonbujeog-eulo iseong-gwa yangsim-eul buyeobad-ass-eumyeo seolo hyeongjeaeui jeongsin-eulo haengdonghayeoya handa.

Man observerar här att mandarin tar formen 人人 (rénrén) för alla människor, men en vanlig synonym är 人间 (rénjiān), som återfinns i traditionellt utförande 人間 (ningen, ingan) i de koreanska och japanska texterna.

Frihet eller 自由 blir zìyóu, jiyū och jayu på respektive språk. Respekt (värdighet) eller 尊严 (zūnyán) på mandarin har något olika tecken i 尊厳 (songen) på japanska samt 尊嚴 (jon-eom) på koreanska. Rättighet eller 权利 (quánlì) på mandarin blir 権利 eller kenri på japanska och gwonli på koreanska.

Jämlikhet eller 平等 (píngděng) på mandarin motsvaras av byōdō på japanska, och med synonymen 同等 (dongdeung) på koreanska. Därefter följer förnuft (理性, lǐxìng / risei / iseong), samvete (良心, liángxīn / ryōshin / yangsim) samt anda (精神, jīngshén, seishin, jeongsin), som trots sina ganska olika uttal ändå kan spåras till samma källa.

Den koreanska texten föreligger här med både hangeul och hanja, av vilket man lätt inser att det finns en viss fördel i att behärska kinesiska tecken. Etymologin framgår med omedelbarhet, och det blir också betydligt lättare att ta till sig koreanska ord om man känner deras sinokoreanska bakgrund.